Fyrtioårsfest

Först och främst vill jag tacka mina föräldrar, som åkte hem från Stockholm för mindre än en vecka sen men for hit igen för att passa barnen när vi hade fest. Så otroligt snällt.

Efter tre år i Stockholm hade vi alltså vår första fest i lägenheten, för att fira Martins 40-årsdag. Och vilken fest det blev. Vi bjöd på en ganska enkel buffé med hemgjord pizza, en gigantisk ostbricka, guacamole från Etiopien (jag hade tagit hem både avokado och lime), och massor av dryck (och snacks).

Och folk var så glada och trevliga, jag hann inte prata ordentligt med alla för kvällen gick så fort men alla verkade ha roligt. Och Martin också, det var såklart ändå huvudsaken.

Nån gång efter midnatt åkte en del av oss vidare till en klubb vid Nobelberget. Och dansade till klockan sex.

Nu har jag precis röjt undan, startat en diskmaskin och dammsugit. Och tänker sova ett par timmar till innan barnen blir levererade hem igen.

Ser fram emot att Martin ska vakna för han har inte öppnat paketen än och jag är så nyfiken.

Tack alla som kom! ❤️

Om en flicka

Peppe skriver så starkt om intervjun hon och Louise gjorde, med två flickor som utsatts för trafficking.

Jag skrev om det på Läkarmissionens Facebooksida:

Deborahs home, hem för ex-sexslavar i Addis Abeba. Foto: Anna Ledin Wirén

”Du är en flicka som växer upp i en fattig familj på landsbygden. Kanske är du bara 11 år, kanske har du hunnit fylla 13. En dag kommer en bekant till familjen och berättar för dina föräldrar att han har ett jobb till dig. Att du ska få följa med honom till storstaden och arbeta som hjälpreda i en familj. Dina föräldrar kan varken läsa eller skriva och inser att det är din chans att få ett bättre liv än de kan ge dig. Du får lämna din familj och allt du känner till och resa med familjens bekant.

När du kommer till staden blir du behandlad som en slav. Du får slita hårt från tidig morgon till sen kväll. Efter ungefär ett år tar familjens bekant med dig till en slags privat bar och säger att du ska jobba där nu. Men du ska inte servera öl. Du kommer istället att vara underhållning för så mycket som tio män åt gången. Alla med fri tillgång till din kropp. Varje natt, nya män. Och du kan inte ta dig därifrån. Du är en del av en omfattande traffickingverksamhet.

Igår träffade vi flickor som fått hjälp att komma bort från trafficking och höra deras berättelser. Men framför allt har vi fått se hur vår partner i Addis Abeba arbetar förebyggande, för att barn till fattiga familjer ska få gå i skolan, och hur familjerna ska få stöd så att barnen aldrig hamnar på gatan.

Om du blir månadsgivare hos Läkarmissionen och bidrar med 100 kronor i månaden motsvarar det ett års skolgång för ett fattigt barn. I skolan får de två mål mat om dagen, kläder, skolmaterial och sjukvård när det behövs. En del av barnen lever med HIV så mediciner är en viktig del.”

Om du blir månadsgivare nu får du ett signerat exemplar av Louise/Hej hej vardags fina print ”kram” i A4. Bli en Skyddsängel idag.

 

V A B

Jag kom hem från Etiopien en tidig morgon. Det var underbart att träffa familjen igen, såklart.

På natten vaknade jag och trodde att jag var kvar i Addis. Att barnen som sov i sängen var hemlösa ungar. Sen började jag känna igen Arves pyjamas och så småningom fattade hjärnan att jag var hemma. Att det var mina ungar som låg där. Sådär knäpp, mellan dröm och verklighet, har jag inte varit sen Arve var nyfödd och jag var helt utmattad.

Senare på natten fick jag ont i magen. Jätteont. Och sen var jag uppe till fyra med nån slags matförgiftning/montezumas hämnd. Det höll i sig dagen efter, med feber och frossa.

I måndags vaknade jag och var frisk men svag. På kvällen bjöd Malin hela familjen på middag på Brillo. Helt skamlöst valde jag löjromspizzan. Barnen fick presenter dessutom, en varsin bok. Juni fick Godnattsagor för rebelltjejer och Arve fick en superfin om Kärlekskungen. Tänk att man kan ha så gulliga vänner.

Martin började ett nytt jobb den här veckan och eftersom han vabbade Arve hela veckan när jag var bortrest så har jag tagit tre dagar i rad med Juni. Ibland gnäller man ju över vab, det blir stressigt på jobbet och barnen är vilda. Men även om det känns dumt att vara borta så mycket från kontoret (inkl USA och Etiopien) så har det varit väldigt mysiga dagar. Min lilla, stora tjej. Och jag har bra koll på jobbet inför jul så känner mig inte stressad.

Just nu ligger jag i soffan och svarar på mail (och skriver världens längsta dagboksinlägg uppenbarligen) och Juni pysslar. Det bästa hon vet.

På lördag har Martin fyrtioårsfest. Mitt mål är att vara pigg tills dess, den där magåkomman tog verkligen musten ur mig. Har varit helt slut.

Tänker, helt orelaterat, tipsa om att det idag är rea på den bästa vanten jag vet, från Polarn o Pyret. Köpte tyvärr själv två par för nån vecka sen.

Det bästa med den är att man trär den utanpå overallen och att den stannar där. Och är det vansinnigt kallt ute kan de ha en extra tumvante under, i ull. Det har dock inte behövts ännu.

Ingen paketkalender

Ni vet att det inte är synd om barn som inte får en paketkalender? Och vad är förresten det där nya, där en Nisse flyttar in och gör hyss på natten? Jag tänker inte träslöjda nån himla dörr på kvällen när barnen somnat.

Det är såklart jättekul för barn vars föräldrar (mammor i 99% av fallen?) har intresse och ork till sånt här mys, fattar att det ger advent guldkant och att många faktiskt får energi eller slappnar av när de grejar med pyssel.

Men jag vägrar ha dåligt samvete inför mina barn, för att jag inte fixar dylikt. Det går inte precis nån nöd på dem när det gäller materiella saker.

Var snälla mot er själva inför julen. Gör det som känns kul, strunta i resten. Om du är en mamma som läser detta är du ändå bättre på att skapa traditioner än de allra flesta pappor. Och kolla på Mia/Tabita om du behöver pepp.

Gå på salong

Jag tänkte mycket på Cleos låt Gå på salong idag. På ett av centren som Läkarmissionen stöttar här i Addis Abeba får nämligen före detta gatubarn utbildning till frisörer och det var så härlig stämning på salongen. De behöver självklart träna på riktiga personer men det är inte vem som helst som får njuta av en elevklippning här. Utan andra unga, som fortfarande bor på gatan.

Det är ofta svårt att vinna förtroendet hos de hemlösa barnen och det här är ett sätt att få dem intresserade. Ungdomarna får en enkel frukost, rena kläder, klippning och samtal med en slags socialsekreterare som de får lära känna i lugn och ro. Förhoppningsvis leder det till att de vågar lita på vår partner och se projektet som en väg ut ur livet på gatan. Precis som de unga som snart är klara frisörer gjorde.

En av tjejerna frågade om hon fick fläta mig och jag blev nervös att jag skulle komma hem som Monica i Vänner, hallå cultural appropriation.

Men jag fick två inbakade jättesnygga. Det var en riktigt fin förmiddag.

Kvinnor och barn i Addis Abeba

Idag har jag träffat barn från fattiga familjer som får gå i en av de skolor som svenska givare stöttar genom Läkarmissionen. I skolan får barnen två mål mat om dagen, undervisning av engagerade lärare och allt skolmaterial de behöver. Men framför allt så får de en utbildning och ett hopp om en ljusare framtid.

Jag pratade med en liten flicka som vill bli läkare och forska fram ett botemedel mot HIV. Flera av hennes skolkamrater lever med HIV och får mediciner och omsorg genom projektet. Men hennes tioåriga ögon har redan sett hur AIDS drabbar fattiga personer.

Jag träffade också en sjuåring som sa att när hon är hemma och tänker på att hon ska få gå till skolan dagen efter så blir hon glad.

På rasten spelade de fotboll, hoppade hopprep och lekte kurragömma. Här är det sångstund i ett av klassrummen.

En sjuåring och hennes skrivbok. Hennes dröm är att bli pilot.

Lilla sjuåring… måtte du orka kämpa för att uppnå dina drömmar, trots att dina förutsättningar är så tuffa.

Jag är i alla fall glad att projektet stöttar barnens skolgång ända upp till universitetet. Vår partner släpper inte taget om dem.

Tack till alla som gör det möjligt!

Satsningen på att fånga upp barn från fattiga familjer tidigt är en del i det förebyggande gatubarnsarbetet. Det är nämligen allt för vanligt att barn från utsatta familjer hamnar på gatan. Och som jag skrev i förgående inlägg finns otroligt många gatubarn här.

Vår partner skulle dock inte kunna göra sitt arbete lika bra utan stödet från engagerade människor.

Om du ska köpa en symbolisk julklapp till någon kan jag varmt rekommendera att stötta projektet. Här finns själva produkten i gåvoshopen, man kan skriva ut ett gåvobevis eller få ett hemskickat.

Det går också att swisha en slant till nummer 90 00 217 och skriva Etiopien som meddelande.

Även barnens mammor får stöd på olika sätt, men det får jag skriva om imorgon. Nu måste jag sova för klockan 5.30 ringer klockan och vår partner hämtar oss strax därefter.

Hej från Addis Abeba

Vi landade 4.30 svensk tid imorse. Men här var klockan redan 6.30, solen gick upp över bergen och staden vaknade. Jag har väl aldrig varit i en mer levande stad än den här. Det är människor överallt.

Vi började med att träffa grundaren av det projekt som Läkarmissionen stöttar här. Läs gärna Louise första inlägg från resan.

Vår partner jobbar mycket ute bland ungarna som bor på gatan, för att vinna deras förtroende så att de ska ta steget till att få hjälp, komma hem eller få tak över huvudet och utbildning. Ikväll var vi ute bland dem, för att se hur de ungefär 60 000 gatubarnen har det. De yngsta barnen som sover på en trottoar i natt är så små som sju år. Och det är kallt här om nätterna. Och hungrigt i små magar.

Vi såg också otroligt många flickor som tvingats in i prostitution. Jag har aldrig sett något värre än alla som stod utanför små skjul som de hyr dyrt av den man som äger dem. Med plats för en säng och inget mer. Där de bor, lever ”arbetar”. Lägger sin bebis i en filt på golvet medan de tar emot ännu en kund. Det var hundratals av dem. Så unga. Den yngsta vår partner träffat var tio år.

På fredag kommer vi att besöka ett projekt som hjälper just de flickorna. Men det är lätt att känna att det är hopplöst, nattsvart.

Tänker ändå som Gizachew sa, när han stod framför en bild på alla före detta gatubarn som har tagit examen i år: ”varje morgon börjar jag och de andra i teamet med att säga till varandra: vi är här idag för att rädda en person”.

En person, ett liv, ett barn i taget. Varje barn som kommer bort från gatan räknas. Och det är så otroligt många som fått en väg ut, tack vare hans och hans projekts hårda arbete. Som idag är tandläkare, ingenjörer, frisörer, sömmerskor. Eller som fått hjälp att flytta tillbaka till sin fattiga familj på landsbygden, som de kom bort från genom denna omfattande trafficking.

Nu är klockan 23:20 lokal tid och jag får snart dåndimpen av trötthet. Skriver imorgon igen.

Här är i alla fall fyra koncentrerade och engagerade kvinnor som lyssnar till Gizachews berättelse om hur han startade projektet för tjugo år sedan.

Med på resan är alltså Louise närmast i bild, Peppe, fotografen Anna Ledin Wirén, Matilda från Juno och Eva från Läkarmissionen.

Orkar ni läsa om såna här tunga ämnen eller blir det för konstigt bland stundtals glättiga inlägg om familjeliv?

Måndag i Long Beach

Nu är vi i Long Beach och bor på ett jättefint hotell med utsikt över havet.

Vi kom fram efter lunch och lämnade bara upp väskorna på rummet. Sen gick till det stora akvariet som ligger här. Där såg vi sjölejon, uttrar, pingviner, massor av fiskar och maneter och den här läskiga:

Och Arve klappade både hajar och rockor!

På väg därifrån fick barnen hoppa i sån där ställning, ni vet. Sån grej man alltid säger nej till (i alla fall jag) men som kändes ok att lägga 2×12 dollar på för att det är den sista kvällen.

Och så åt vi middag på en stor sportrestaurang vid hamnen, där folk var helt vilda pga nån match i amerikansk fotboll, innan vi gick tillbaka till hotellet.

Nu är det tisdag morgon och vi fick precis sms om att vår flight är försenad nån timme. Det gör inte så mycket, vi har ändå mest tänkt hänga i Long Beach idag, och gå till nån lekpark på vägen till LAX.

Ikväll sätter jag mig på planet med en 39-åring och landar med en 40-åring. Jag är så tacksam för den här resan, och för den här knasiga familjen.

Palm Springs

Eftersom det verkade så mysigt med poolhänget på Ace senast jag var i Palm Springs (då bodde vi på ett annat hotell men var där på kvällen) bokade jag en Kings suite där. Tyvärr kommer de tydligen undan med rätt dålig standard för förhållandevis dyr peng pga hipsterfaktorn, och vårt rum som skulle ha utsikt över pool eller berg hade inte ens ett fönster. Däremot en balkong som vette mot en annan byggnad. Jaja vi hängde inte på rummet så mycket ändå, och det mörknar tidigt. Men principen!

Vi började med att bada i poolen. Arve längst av alla. Ändå kul eftersom han var ganska rädd för vatten när han var mindre.

Sen åt vi middag på King’s Highway Diner.

Det är så snyggt där. Lånade några bilder av Ace.

Alla sov gott i det iskalla rummet. Och morgonen såg ut så här.

På väg mot Long Beach tänkte vi stanna vid spegelhuset Mirage men det är tydligen stängt på förmiddagar. Istället for vi in på Cabazon Dinosaurs. En bedagad park med olika dinosaurier, många gigantiska. Barnen fick också vaska olika stenar i nån vattenränna. Det var ett lagom stopp längs vägen.

Söndag: genom öknen mot Palm Springs

Herregud vilken bilresa det var från Las Vegas genom Joshua Tree och till Palm Springs. Helt magiskt med bergen, öknen. Vi var ofta ensamma på vägen och det fanns ingen bebyggelse i sikte på flera mil.

Överlag har vi haft helt otroliga bilresor. Dels för att vi haft tur och sluppit hamna i en enda kö, dels för att barnen tyckt att det varit ganska skönt med vilsamma bilresor och passat på att ta det lugnt med en iPad eller en tupplur. Men framför allt för att det har varit så vackra vyer.

Vi stannade för lunch i Joshua Tree, på Pie for the people. Där träffade vi folk som var ute på olika hiker.

Och så for vi vidare.

Fredag och lördag i Las Vegas

I fredags åkte vi till downtown och åt frukost på Eat. Som synes var det otroligt gott. Avokado och chipotlemajo….

Sen fick barnen leka i containerparken. Det är ungefär som det låter, massor av containrar staplade på varandra med butiker, restauranger, caféer och en lekpark i mitten, med olika rutschkanor. De hade jättekul!

När vi kommit tillbaka till hotellet sov Arve middag och jag och Juni badade i den uppvärmda poolen på vårt hotell. På eftermiddagen tog hela familjen en sväng längs The Strip, åt riktigt bra burgare på Shake Shack och kollade på all galenskap.

När barnen somnat spelade Martin en pokerturnering på Aria, med 75 deltagare, och vann. Så himla duktig! Själv låg jag i sängen i vårt stora rum på 21 våningen och läste, med utsikt över alla neonljusen. Extremt mysigt. Ja, här slösas det med superlativ.

När det blev lördag morgon åt jag och barnen frukostbuffé på hotellet. Det var dock väldigt ovärt. Men ja ja, så blir det ibland.

Sen drog hela familjen till Target för att köpa den billigaste sulkyn till Arve. Vet inte hur vi tänkte när vi bestämde oss för att inte ta med nån vagn. Han har varit ganska duktig på att gå under semestern, men det var som om Vegas sög musten ur honom. Jag hade inte fattat att det var så stort, bara att komma ut ur hotellet var ju en promenad…

Mitt i handlingen började det dock lukta popcorn i affären och plötsligt ropade personalen att vi skulle utrymma. Det kom flera brandbilar. Spännande bild va? Ehehe.

Vi fick åka till en annan Target. Sen åt vi lunch i downtown och på Nacho Daddy fick jag den här gigantiska margaritan till mina nachos med guacamole. Lika god som stor var den.

På eftermiddagen badade hela familjen på hotellet. Och efter det var Arve trött, så han och Martin stannade på rummet och kollade på Stick Man (av Julia Donaldson, som även skrivit om Gruffalon och Kvastresan). Hoppas verkligen den kommer till svenska Netflix snart.

Jag och Juni kollade på fontänshowen vid Bellagio (så wowigt!) och gick ända till Ceasars. Där köpte Juni en julgransklänning på H&M. Jag är så imponerad av hur gott humör hon varit på hela semestern, hon bara pinnade på med sina små ben fast vi gick kanske sex kilometer och det redan hade varit en lång dag. Så mysigt hade vi.

Det var vår sista kväll i Vegas.

Torsdag Los Angeles – Las Vegas

Så blev det torsdag morgon och vi lämnade hotellet ganska tidigt och körde mot Vegas. Vi tog en liten omväg för att få köra längs Route 66 och gjorde ett stopp vid Elmer’s Bottle Tree Ranch. Vi var ensamma där och det var lite kusligt fast det var mitt på dagen. Men så ödsligt och skrotigt. Det fanns massor av kolibrier, så fina de är. Ett bra stopp!

Vi åt lunch på Peggy Sues 50’s Diner.

Det var jättefint att åka över och mellan bergen och vid 15-tiden kom vi fram till Las Vegas och vårt hotell: Aria. Det är så otroligt fint och lyxigt! Fördelen med Vegas är just att hotellen är prisvärda.

Vi var lite sega efter bilresan och barnen var helt sjövilda, så vi åt enkel middag på hotellet och sen badade jag och barnen badkar medan Martin spelade poker en stund. Det blev en tidig kväll för oss alla. Så mysigt att somna till neonljusen.

Onsdag i Marina Del Rey och Venice

I onsdags åkte vi på valsafari.

👎 Vi såg inga valar, barnen blev uttråkade och bråkade en del med varandra.

👍 Det var magiskt att få åka ut på Stilla Havet, vi var få passagerare på båten och det fanns gott om plats överallt, vi såg sjölejon och en delfin.

När vi kom i land igen var vi vrålhungriga och åt lunch på The Butcher’s Daughter i Venice.

Sen gick vi i ett par butiker och köpte en glass till Arve på Salt & Straw.

Vidare till stranden, där barnen lekte en stund i en stor lekpark och vi kollade på folk som surfade och åkte skateboard. Solen gick ned över havet.

När vi kommit tillbaka till hotellet bytte vi bara om helt snabbt (jag hade haft stickad tröja hela dagen då jag trodde det skulle vara kyligt på havet och det var så skönt att äntligen ta av den) och gick ut för att äta middag. Vi åt sliders på Umami Burger, ett stenkast från hotellet, och inte förrän ett par dagar senare fattade vi att vi ätit Impossible Burger. Det är alltså en plantbaserad burgare som är extremt lik kött. Supergott var det i alla fall.

Arve somnade redan på restaurangen och vi andra däckade också tidigt, den sista kvällen i Santa Monica.

Topanga, sushi och koreanskt spa

Idag tog Martin och barnen tåget till Naturhistoriska museet. Själv följde jag med Peppe till stallet och kollade på när de hade hopplektion. Det är otroligt vackert uppe i bergen där stallet ligger, i Topanga.

När de ridit klart körde vi efter Blankens som kände till ett riktigt bra sushiställe där vi åt lunch. Det var så gott!

Sen kom dagens höjdpunkt när Peppe tog med mig på koreanskt spa. Det var verkligen fantastiskt. Vi badade i en varm bubbelpool, i nåt slags supervarmt te-bad, i en iskall pool, i ångbastu, i en mer vanlig bastu, vilade på saltkristaller. Och pratade massor med dämpade röster.

Dessutom beställde jag en skrubb och fick ligga på en brits och bli skrubbad nåt otroligt rejält över hela kroppen. Jag har aldrig känt mig så ren!

Jag har heller aldrig sett nån som varit lika ful som jag i en sån här mask. Men strunt i det. Att vara bland andra nakna kvinnor, i en miljö där alla var på plats för att slappna av, för att ta hand om kropp och själ, var underbart. Otroligt avslappnande.