Mina fem ören om att köpa och sälja lägenhet

Ok, är inte precis nån mäklare, men här är mina typ “lärdomar” efter våra lägenhetsaffärer.

Köpa:

  • Gör research, kolla upp slutpris.se, slutpriser på Hemnet och/eller Booli. Allt kommer verkligen inte upp där och du får det bästa underlaget om du orkar följa aktuella budgivningar i området. Men viktigt: varken utgångspris eller acceptpris betyder “någonting” längre. Det gäller att försöka hålla koll på marknaden.
  • Prata med banken i god tid. Man kan få elektroniska lånelöften på webben och det kan vara smart att börja med. Men för mig kändes det viktigt att ta ett samtal med vår bankman och gemensamt bestämma ett rimligt tak, som skulle funka även om en av oss är föräldraledig/arbetslös/sjukskriven. På så sätt får man dels ett budgivningstak som känns viktigt att hålla och dels är det enkelt att göra en snabb affär när man känner sig trygg.
  • Tro inte att mäklaren är din vän. Det mäklaren ska veta är att du är en seriös och snabb köpare, har allt klart med banken och är redo att slå till om du får rätt pris. Berätta inte vilken nivå du tänkt sluta på eller hur budgeten ser ut.
  • Just nu säljs massor av objekt innan de utannonserade visningarna. Fördel för säljaren: snabb affär. Fördel för köparen: slippa budgivning. Men eftersom det är så populärt betyder det att du, som köpare, ofta går på förhandsvisning i sällskap med fem andra spekulanter som också planerat att köpa innan budgivning = det blir ändå budgivning fast istället innan ordinarie visning.*
  • När vi visste vad vi ville ha och vad som kändes rimligt att betala lade vi ett bud direkt en “perfekt” lägenhet kom ut på Hemnet, alltså utan att ha sett den. Sen förhandlade vi om priset med köparen och när det var klart åkte Martin dit, kollade på lägenheten och skrev papper med en gång. Det är säljaren som bestämmer och inte alltid det funkar, men det var vårt sätt att komma runt en budgivning i stil med den jag berättar om längst ned i inlägget.
  • Det kommer alltid fler objekt. Det är så lätt att dras med, att liksom flytta in mentalt och föreställa sig sitt nya, underbara liv i ett boende. Efter att vi förlorat budgivningen på en helt fantastisk lägenhet i Långbro park, som egentligen var lite liten för vår familj, men så himla fin!, kändes allt hopplöst. Och plötsligt höll vi på att lägga ett bud på en fyra i Fruängen. Den var jättetrevlig och låg precis vid en fin parklek. Men i samma hus bodde en missbrukare som var högljudd och som struntat i att betala hyran flera gånger, det var fyra trappsteg upp till lägenheten och banrvagnsförråd nedför trapp i källaren och köket var ganska fult renoverat. ALLTSÅ! Vi tog såklart förnuftet till fånga och avstod. Men intressant hur man blir beredd att kompromissa efter x antal visningar?
  • Det finns ingen bra taktik vid budgivning. Jag tycker att det kan vara smart att lägga sitt första bud på en nästan orimligt hög nivå, om man är säker på att många kommer att vara med i budgivningen. Då kanske man skrämmer bort åtminstone några? Vi startade en budgivning på 300 000 över utgångsbudet när vi verkligen vill ha en bostad som vi gissade skulle gå över vår budget. Sen slutade den ändå ungefär en miljon senare och lååååångt över vårt tak. Men jag tror ändå att det kan vara en smart taktik. Annars tycker jag inte det verkar spela så stor roll om man höjer med 10 000 eller 100 000 i taget. Det är så individuellt, från budgivning till budgivning.

Sälja:

  • Gör research för att få koll på vad du kan förvänta dig att få för ditt boende. Typ alla mäklare gör kostnadsfria värderingar. En kompis till mig gjorde en värdering ett år innan de planerade att sälja och passade på att fråga mäklaren om vad de borde förändra med bostaden för att höja värdet. Sen målade de om två rum i lugn och ro och lackerade om köksluckorna. Ja, det känns trist att göra fint i en bostad du ändå ska sälja, men det kan ju ge en ganska bra timpeng om du höjer värdet med hundra tusen. Se det som ett välbetalt extraknäck.
  • Var noggrann när du väljer mäklare. Gör gärna lite research. Om du orkar, kontakta åtminstone två olika mäklare och ställ dem emot varandra. Kolla med vänner som sålt boende för att få koll på vad som är en rimlig provision, det skiljer sig ganska stort mellan städer och typ av objekt. Jag tror mycket på att ha ett fast pris eller en fast provision upp till en summa och därefter högre provision på vinsten utöver den nivån. Det känns som om det motiverar mäklaren till att lägga mer energi på din bostad.
  • Kolla om det finns nån extra skicklig mäklarfotograf i din stad och be att få hen.
  • Dela upp det jobbiga i två delar: före fotografering och före visning. Använd guider som finns på webben, det gör skillnad att styla. Föreställ dig vem som är målgruppen och hur hen vill att bostaden ska se ut.
  • Be att få läsa igenom mäklarbeskrivningen av ditt boende och var inte rädd för att be mäklaren lägga till något du tycker är viktigt att lyfta. På Hemnet syns bara de första raderna av varje bostad och jag fattar inte varför mäklare envisas med att börja texten med “nu ges möjligheten att förvärva”. Fem ord man skulle kunna byta ut mot betydligt mer relevanta.
  • Kom överens med mäklaren om vilken nivå ni förväntar er redan innan, då blir det enkelt att diskutera en plan b. Om du inte fått några bud som är i närheten av den förväntade nivån ett par dagar efter den sista annonserade visningen kan det vara läge att dra in lägenheten. Efter tre veckor kan du nämligen lägga ut den på nytt. Genom att välja ny “förstabild” på Hemnet och skriva om texten blir det nästan som ett nytt objekt som kommer ut och du får en ny chans.
  • Om du har möjlighet att hitta ett temporärt boende under processen: sälj först och köp sen.

Något jag missat? Eller håller du inte med? Kommentera gärna!

*En lägenhet vi budade på vann vi budgivningen för hela tre gånger och förlorade den ändå till slut. Första gången var efter budgivningen som uppstått efter förhandsvisningen. Den vann vi genom att drämma till med 150 000 över budgivare två. Då var säljaren ändå inte nöjd med priset utan ville låta den gå vidare till ordinarie visning. Jag frågade vad hen ville ha, det var knappt 200 000 över vad vi vunnit med och vi bara “ok, vi kör”. Då sa mäklaren att hen var tvungen att ringa till de som anmält sig till ordinarie visning och upplysa om detta. Varpå flera av dem bokade visning för att eventuellt buda över oss (nu var vi alltså redan uppe i 400 000 över utgångspriset). Efter att de fått se den blev det en ny budgivning och den vann vi igen, ytterligare 200 000 upp, men fortfarande på acceptabel nivå enligt vårt tak och vad vi ansåg att bostaden var värd. När vi hade kommit överens ville mäklare+säljaren skriva kontrakt kl 7.30 måndag morgon. Vi bad att få en senare tid samma dag för att hinna prata med banken och boka tågbiljetter. Då vaknade plötsligt den som kommit tvåa i budgivningen till (fick en stark känsla av att mäklaren ringde hen och tipsade om att hen skulle vinna om hen lade 75 000 till) och gick upp en bit till + ville skriva samma kväll (en lördag). Så jäkla ormig och skicklig mäklare alltså! Tror dock inte det går till så här i Karlstad.  

Inspirerande

Idag läste jag senaste numret av Elle när jag åt frukost och blev så himla inspirerad av en intervju med Brita Zackari. På fråga och dröm/drömjobb (fritt ur minnet här) svarade hon typ “att leda en stor gala”. Att sätta upp den typen av mål i kombination med hårt arbete och talang, så klart hon kommer att få göra det. Nu pratar jag alltså inte The Secret utan att våga definiera mål.

IMG_1608.JPG
Och karaoke, så peppad på det (kan dock ej sjunga så inga liknelser i typ av drömjobb).

Bak i bilen

I lördags skulle jag knöla ned Arve i babyskyddet och insåg att han inte fick plats med overall på sig. Jag vet, barn ska inte ha ytterkläder på sig i bilen pga säkerheten. Men hur gör man om man varit och handlat och det är -10° ute? Nej, just det.

Igår på lunchen åkte jag därför till Köp Barnvagn och skaffade honom en bilbarnstol. Efter en del research föll valet på en Britax HI-WAY II. Jag hade ringt och kollat om de kunde hjälpa mig att montera den direkt och fick väldigt bra bemötande. En superproffsig tjej satte in den nya stolen och bad dessutom en kollega dubbelkolla att den satt riktigt bra.

När stolen var på plats såg Junis stol så gammal och nött i jämförelse. Den är begagnad och har många år på nacken. Och även om jag tycker det är toppen att köpa så mycket som möjligt i andra hand vill jag inte gärna tumma på säkerheten i bilen. Eftersom hon är ganska liten i växten gissar jag att hon kommer kunna åka bakåtvänd till bortemot femårsåldern och valde att köpa en ny till henne också. Fick även den monterad. Och då hade jag ändå 20 minuter kvar av lunchen. Himla snabb och bra service!

Den gamla tänker jag skänka till en av Värmlands flyktingförläggningar. Tänk gärna på dem när ni rensar bland vinterkläderna.

När det värsta händer

Jag avskyr när folk gör andras tragedier till sina egna. Men när det absolut värsta händer någon annan känns det vardagliga så futtigt. Man håller på med sina meningslösa funderingar, köper en ny bilbarnstol, är lite snuvig, stressar på jobbet. Och så kan livet ta slut, bara sådär. Så ofattbart, orättvist och fruktansvärt.

Sjung halleluja och prisa gud *slänger iväg en krukväxt i farten*

Saker man hinner när bebisen går på sommartid och vaknar 5.20.

  • Vika in all tvätt
  • Bädda sängen jättefint
  • Plocka upp treåringen i god tid
  • Plocka ur diskmaskinen
  • Berömma treåringen för att hon klätt på sig klänning, be henne ta på sig byxor
  • Göra frisyr på sig själv
  • Mata bebisen med en kiwi
  • Be treåringen ta på sig byxor, försöka hjälpa till
  • Förbereda en smoothie till bebisens andra frukost
  • Klä på treåringen jeans
  • Tvätta av bebisen
  • På håll se treåringen ta av sig jeansen
  • Hota treåringen med att “bli så arg att det blir otäckt” om hon fortsätter krångla
  • Lyssna på treåringen som berättar att hon inte vill gå till förskolan för att några barn är dumma emot henne
  • Försöka muta treåringen att gå ändå
  • Klä på sig själv
  • Bli jättarg på treåringen, slå handen i golvet i ilska, känna för att börja grina
  • Ångra sig, känna sig som värdelös mamma och försöka lirka på treåringen strumpbyxor – lyckas!!!!!
  • Lovar att prata med pedagogerna om att barnen är dumma mot treåringen
  • Klä på bebisen overallen
  • Få på treåringen en tunn jacka, packa overall och allt annat under vagnen
  • Stoppa barn i vagn
  • Gå jättesnabbt till förskolan, prata skojigt med barnen
  • Lämna treåringen fem minuter för sent, störa de andra i frukosten
  • Glömma att prata med pedagogerna om de andra barnen
  • Lämna sovande bebis i vagn till mormodern
  • Åka till jobbet (hej från bussen!)

Illustrerar detta med dagens frisyr.

IMG_1598.JPG

Och ett favoritklipp:

Det var den helgen, det

I fredags eftermiddag hängde jag med kompisar jag känt sen gymnasiet. Plötsligt har vi fem barn och är ca 34 år gamla. Men lagade tacos i mysbrallor som om inget hade hänt. På kvällen åt pappa middag med mig och barnen, mamma hade bokklubb.
IMG_1570.JPG

Igår skulle vi på Halloweenparad. Juni hade peppat för den i över en månad. Den här präktiga mamman skrev in det i kalendern för längesen + klippte ur detta.

Skärmavbild 2014-10-26 kl. 21.19.56

Så var den tidigarelagd till 11.30! Alltså Junis gråt när vi upptäckte detta, en halvtimme efter att paraden gått. Hon hade bytt outfit tre gånger och satt i vagnen, utklädd och förväntansfull. Så var det inte en enda person utanför Plaza när vi kom dit. Krossade mitt hjärta.

Tack och lov hade vi fått biljetter till Spöket Laban med Boulevardteatern klockan 13. Den var spännande och fin, Och efter det var vi på 4-årskalas. Så allt som allt, en bra dag ändå.

IMG_1591.JPG

På kvällen var vi hos mina föräldrar och sov över (M var bortrest hela helgen). Mysigt värre. Idag har vi gått tipspromenad på Kilene och grillat korv. Perfekt söndag skulle jag vilja säga.

IMG_1594.JPG

Snart kommer M hem från sin jobb-/fotbollsresa och vi kommer väl i sedvanlig ordning bli ovänner pga en trött efter resa, en trött efter att ha roddat hela hushållet och förväntar sig total tacksamhet och återhämtning. Men gud vad jag ändå längtar efter den mannen nu.

Livet som det är

I onsdags firade vi med en flaska champagne (som följt med oss från kyl till kyl i tre flyttar). Vi åt löjrom till. Med vid bordet satt en babblande bebis och åt majskrokar, i soffan satt en trött treåring och kollade på tecknat. Kommer aldrig ifrån känslan av “nu är allt för bra, nu kommer det snart hända något hemskt”.

IMG_1557.JPG

Försäljning – check!

sold

Idag sålde vi lägenheten, pappren är skrivna, allt är klart. Det är ok att känna sig sjukt sentimental, fast man samtidigt ser fram emot flytten som tusan, väl? Vi flyttade hit när Juni var ett år, i soffan där borta hanterade jag värkarna när Arve var på väg. Kära lilla lägenhet, dig ska jag alltid minnas.

Paniken!

Jag vet att flera av er som läser också jobbar med att administrera stora företag och organisationers Facebooksidor. Fick ni också hög puls och lätt yrsel när ni läste detta?

Skärmavbild 2014-10-23 kl. 08.59.13

Kristdemokraterna har närmare 9 000 följare på Facebook. De som gick in på sidan på onsdagskvällen möttes av en ovanlig syn. I stället för Göran Hägglund föreställde bilden en man i bar överkropp som tog en selfie.

En stund senare var det åter Kd-ledaren i kostym som syntes på sidan.

“Levt sitt eget liv”

Det hela visade sig bero på ett tekniskt missöde.

– Det är en telefon som har gått på i fickan. Den har levt sitt eget liv och uppdaterat en bild som inte ska vara där, säger pressekreterare Fredrik Hardt.

Vem är mannen på bilden?

– Det är jag. Den föreställer mig.

Alltså känslan! Föreställer mig hur min “så här stor är min gravidmage nu när jag speglar mig naken” delas till 9 000 personer?

*skriker skriet av Edvard Munch*

Jeans

När jag var på Barnmässan fick jag (som bloggare) välja ett par jeans av märket Ossoami. Jag valde ett par mjuka med mudd i midjan men eftersom Juni vägrat annat än tights och strumpbyxor har de legat i hennes låda och bidat sin tid. Men plötsligt hände det! Grejen med Ossoami är att de typ inte går att slita ut*. Man får till och med ett års garanti mot trasiga knän. Linda som representerar Ossoami var så himla gullig på mässan så jag mailade henne och berättade att jeansen äntligen kommit till användning och då erbjöd hon mina läsare 100 kronor rabatt + fri frakt på valfritt par. Det betyder att du får ett par hemskickade från 299 kronor. Ange bara koden Hanna1410, senast på söndag 26/10.

IMG_1358.JPG

Jag får varken betalt eller nya jeans för att skriva detta men tycker att det är en bra produkt och ett företag med trevligt tänk. 

*Corduradenimen är ca tio gånger tåligare mot nötningsslitage än vanlig denim i motsvarande tjocklek.

Slutet gott

Visningen gick bra! Så pirrigt nu. Jag stannade länge på kontoret för att ta igen de där tre (3!!!!!) timmarna det tog att fixa lägenheten. Kom hem till barn som åt kvällsmat och fick god pasta till middag av min man. När både Juni och Arve somnat jobbade jag lite mer. Det blev ganska sent, men det kändes skönt att bli klar med två texter.

Nu ligger jag i rena lakan och ska läsa en stund i min bok. Jag läser Gone girl hundra år efter alla andra och orkar väl ungefär fem sidor per kväll, innan korpgluggarna faller ihop. Men jag läser i alla fall. Och vad bra den är! Älskade Mörka platser och är ännu inte det minsta besviken.

Iiii vad klockan är mycket. Nu får jag sluta. Ses imorgon!

“Home styling”

Idag har jag visningspreppat lägenheten för en förhandsvisning. Bara den himla bäddningen tog väl 20 min pga hade köpt nya påslakan för att göra sån där uppvikt bäddning som verkar trenda just nu. När jag hållit på i en timme längre än jag tänkt (ja, jag gjorde detta ensam, flexade till mig extra lång lunch och Martin och Arve var på möte) och bara skulle avsluta med att torka golven upptäckte jag att moppen var längst in i uteförrådet (dvs platsen dit vi stuvat hyllor och spjälsäng och fan + hens moster). Torkade väl golven med en ren disktrasa istället. Nu är det så rent, fint och mysigt att det inte är klokt. Kul om spekulanten skulle avboka visningen nu. Nä, gud, varför tänkte jag ens tanken.

Då grinade jag

Arve sov som en kratta (antar att det är nya tanden eller träning av krypskills som stör) och Juni vaknade klockan fem (jag vet, en del barn gör det varje morgon, det här var verkligen ett undantag men ändå). Sen bråkade jag och Martin om vad som är en “bra natt” apropå att jag försökte tänka positivt och sa att “innan barnen blev sjuka var det i alla fall två veckor av ganska bra sömn!”. Därefter vägrade Juni gå till förskolan eftersom hon tycker att några barn är elaka mot henne. Sen klädde hon ändå på sig men då “blev det fel” för jag råkade se när hon gjorde det och hon hade tänkt klä sig som en överraskning till mig.

När klockan var 7.56 och jag lockat och pockat och hotat och skällt och skulle rota upp nåt ur ryggsäcken varpå jag slet upp nageln som jag hyvlade av mig med rivjärnet i förrgår kväll. Då var jag tvungen att gråta en skvätt i köket. Sen samlade jag ihop mig och fick med mig Juni till förskolan, pratade snabbt med pedagogen om att de kanske kan hålla lite koll och pussade glad unge hejdå.

När jag kom ut var hela världen grå och det regnade ett sånt där fint duggregn som gör att man blir blöt på en sekund. Jag såg tre formationer av gäss som jag antar flög söderut.

MEN MAN KÄMPAR VÄL PÅ!

Eeeeh

Ni fattade att jag inte försökte framstå som proffs på barnuppfostran i förra inlägget? Jag behöver inte berätta om hur Arve välte en stor blomkruka och åt sin egen vikt i jord medan jag satt på toa och surfade igår morse? Ok, tack.

Att välja (bort) strider

Vår morgon:

“Jag vill inte gå till förskolan!”
Jo, vi ska gå till förskolan. Jag tror att du kommer att ha jätteroligt med dina kompisar.

“Jag vill ha på mig guldklänningen!”
Ärmlös klänning med volanger i nåt slags siden-material, ärvd av snälla kusinen, tål dock maskintvätt pga H&M.
Ok, men då får du ta vanliga byxor och tröja under.
Tar på sig nya ullstrumporna, tights och långärmad, tunn tröja, jag äter frukost under tiden.

“Jag är klar!”
Guldklänning, axelremsväska och röda lackskor på.
Vad bra! Men du måste ju ha jacka och mössa!
“Det är inte kallt ute, jag har tittat ut!”
Jo, det är kallt. Men ok, om du tar på dig mössa kan vi vira in dig i yllefilten i vagnen. Men när du är på föris måste du ha utebyxor och jacka.
“Det vet jag väl.”
Tar på sig mössa, jag packar ned jackan i väskan, stoppar om barnet i vagnen, vi går till föris i lugn och ro pga ute i jättegod tid, småpratar om fåglar längs vägen, vi tar av lackskor och axelväska och lägger i korgen, pussar hejdå, jag lägger fram utekläder och ställer fram stövlar vid hennes plats, vinkar till glad unge i fönstret.

Det är klart det hade varit bättre att gå till förskolan utan klänning utanpå tröja och byxor och rimligare att ha jacka än att sitta i vagnen inrullad som en kåldolme. Det är inte det att jag är rädd för att ta konflikter (som att fullgubbe-vråla utanför Ikea när barnet springer rakt ut på parkeringen och därefter bära sprattlande barn och tvinga ned i bilbarnstolen eller säga hundra nej om dagen eftersom rutiner och regler ger nån slags trygghet och vissa saker är viktiga för mig). Men när vi är inne i perioder av många konflikter är det som om varje bråk triggar nästa, tröskeln är så himla låg till att panik-skrika-åla-på-golvet. Vi är liksom i stridsberedskap båda två. Och då funkar det bäst att bara ta ett steg tillbaka och välja vilka strider som verkligen känns viktiga att ta. Låta barnet känna att hon har åtminstone lite inflytande.

Menar inte att låta som bloggande barnpsykologen nu *nervöst skratt*. Äsch, ni som fattar fattar.