Tröööööött

Tack för fina kommentarer senaste tiden, jag ska svara, lovar. Men yngsta barnet fick också vattkoppor (så lång inkubationstid!) och i natt har jag sovit kanske 2,5 upphackade timmar. Han har ca en miljon jättejobbiga prickar. Jag hoppas att de torkar snabbt nu för vi ska till Karlstad och Göteborg i helgen. 

Igår var jag i alla fall på bokklubb med det här geniala gänget. 

På konferens 

Jag tänkte gå och lägga mig i tid, carpa en natt i eget rum. Men så köpte jag ett vinpaket (tre glas) till middagen (självklart för mina egna pengar) och plötsligt stod jag på dansgolvet och typ röjde till Prince och Ebba Grön med mina kollegor. Kom i säng närmre 1.30. 

Det fick mig att tänka på den bästa tweeten ever:

Nu drar jag till Djurönäset

Jag ska på konferens med övernattning  (Insamlingsforum) med FRII (Frivilligorganisationernas Insamlingsråd). På Djurönäset finns tydligen nåt nytt bastulandskap med pool. Jag gillar bastu men föredrar ändå att ligga på rummet och läsa de två timmarna mellan föreläsningar och middag. Detta beror på min ambiverta personlighet, där mina introverta drag gör att jag behöver andrum. Närå men*. Mmm läsa på rummet. Tyst. Ensam. Kanske ta en promenad vid havet. Jag hade tänkt springa men vaknade med lite ont i halsen. Ändå skönt att slippa ta med såna kläder och skor. 

Den vanlig hissbilden: Jag börjar mer och mer måla in mig i ett blå-svart hörn. Jag är motsatsen till #färgförfan på instagram. Nu ska jag lyssna på en podd och njuta av 50 min på buss. 


*Äsch, det kändes lite dumt att jag skrev sådär igår, vem är jag att göra mig lustig över hur människor tolkar sin personlighet. 

Lemonade 

Här finns den! Tack Schmarro!

Martin är iväg på en grej. När jag hade lagt barnen startade jag en tvättmaskin och slängde en tvätt i tumlaren men nu får resten av röran vara. Här är en som ska bädda ned sig i soffan med täcke och allt och kolla på Beyonce. 


Uppdaterat: så starkt detta, kolla själva om ni inte sett!


Godnattsaga

När jag är själv hemma med barnen lägger jag dem genom att Juni får lyssna på ljudbok och så går jag runt i sovrummet med Arve i famnen tills han somnar. Sen lyssnar jag och Juni tillsammans på ljudboken tills hon (och ibland jag) somnar. Men nu har vi slut på böcker! Det är bara Juni som lyssnar så jag vill inte prenumerera på typ Storify. Och bibblans ljudböcker funkar inte i telefonen, väl? 

På Spotify finns några vi gillar. Bamse, Pomperipossa, Flickan i gullregnsträdet, Alfons. Och så favoriten Milla. Men mer? Har ni några tips? Nån annan app?


Apropå sagor och appar: Så fort vi får tillbaks vår andra iPad (den med mer utrymme) ska jag ladda ned den här appen. Det är min kompis Gunnar (och Petter) som gör den. Kan tänka mig att åtminstone Arve kommer gilla den mycket. 

Madickenkväll

Yngsta barnet skrek KOKOSBOLLAR som en galning både före och efter middagen. Vi bakade det i fredags och det var väl en uppenbarelse för honom. Men sen åt han ungefär en dl frysta blåbär till efterrätt och blev nöjd. 

Nu ser vi på Madicken och det är som alltid finast när Alva dansar med sotaren. 

Riktigt djup idag 

Förutom jobbet upptar detta mina tankar idag:

  • Hur, när och var ska jag få se Lemonade? Måste lösa detta ikväll. 
  • Jag blir tokig på hur mycket det kliar på mitt stora skavsår på hälen. TOKIG! Alltså det kryper i hela mig. 
  • Slut. 

Introvert

Jag tyckte det blev så himla fånigt när var och varannan människa helt plötsligt skulle kokettera med sin introverta personlighet. I alla fall när det handlar om folk som enligt sina bloggar är på fest varje helgkväll och där det enda introverta med dem är att de (precis som ca alla personer?) behöver få vara ensamma ibland för att ladda om. Alltså, alla personer har väl både introverta och extroverta sidor, men om man är introvert ”på riktigt”, ska man då behöva läsa om nån himla dj med tio nära vänner och 90 bekanta, som gärna har spontana middagar och håller tal på bröllop men som ”behöver vara ensam ibland”? Nä, jag menar inte alla alla introverta är som eremiten i Skrot-Nisse, men det får väl finnas gränser.

I alla fall så skriver Malin S om att vara introvert och om vänskap i två väldigt läsvärda inlägg.

En halv halvmara

För en vecka sen frågade Maria om jag ville ta hennes kompis plats i duoklassen (man delar på loppet) på Women’s Health Halvmarathon. Det ville jag såklart. Och det gick så bra! Alltså jag har ju tränat så lite i vinter pga orsaker jag tjatat om redan men nu känner jag att jag är på gång igen.  

 
Det var två varv på ungefär samma bana (första varvet ca 12, andra ca 9 km) och på slutet av mitt varv kom de snabbaste ifatt och var nästan i mål på hela halvmaran. Det var så coolt, hur sjukt snabba en del är. Jag hejade på och blev helt glad. 

  
Sen åkte jag hem till syrran, åt en pizza framför The Hills på tv och duschade. Nu ska jag och ursprungsfamiljen på Sven-Ingvars på Rival. Äkta värmlänning (i exil). 

Prince 

Jag vet att det är tråkigt när folk ska berätta om sin egen upplevelse när nån känd person dör men det här är så sorgligt. Prince har liksom funnits där sen början av nittiotalet när man satt som klistrad framför MTV. Alltså videon till Get Off… Eller Diamonds and Pearls. 

Och jag hann aldrig se honom live. En gång var jag så nära. Jag hade precis gått in på Way Out West när Juni, då fem månader, blev otröstlig på hotellrummet så jag fick åka tillbaka igen. (Lilla skrutt, hur kunde jag ens tro att det skulle funka med barnvakt?)

När man hellre hälsar en gång för mycket… Eller?

På Toca Boca-festen hände det igen. Jag ropade glatt HEJ HEJ till Isabelle McAllister och vinkade. Ok om man möter Claes Elfsberg på stan och hälsar innan man kommer på att man känner igen honom från tv. Men tredje gången med samma person? Hon ser dock alltid trevlig ut och hälsar tillbaka och jag brukar resten av tiden vi är kvar på samma ställe låtsas som om vi kanske setts flyktigt när hon haft ett samarbete med reklambyrån där jag (inte) jobbar eller nåt sånt. 

I alla fall så skrev hon ett tusen gånger finare inlägg än jag om Toca Boca-festen, det är verkligen en fördel att kunna fota. 

Skilda världar

Nyss pratade jag i telefon med Fanny från Ecuador, hon arbetar med våra projekt där och blev drabbad av jordbävningen. Hon berättade att marken skälver och att alla är rädda för nya ras, jag hörde hela tiden barnskrik i bakgrunden. Fannys kusin är borta, begravd under rasmassor. Ingen vågar vara inomhus av rädsla för nya ras så familjen sover i en park, på kartongbitar, tillsammans med sina släktingar. Det duggregnar och blåser så att plasten de försökt sätta som skydd far iväg. De butiker som inte blivit förstörda i jordbävningen håller stängt av rädsla för desperata plundrare så de har varken mat eller vatten. Ändå tackade hon för att jag tog mig tid att ringa och för att vi tänker på dem.

Om du vill stötta drabbade kan du swisha till nummer 90 00 217 och ange Ecuador, den första insatsen blir såklart nödvändigheter och tält. Vi (ja alltså min arbetsgivare) har en bra partner på plats så hjälpen kommer fram direkt.