Hjälp vilka intensiva dagar vi har nu, med ett schema som är späckat sen tidigare och så lägenhetsförsäljningen ovanpå det. Men jag avskyr att gnälla över självpåtagna krav och eftersom jag inte har lust att ställa in varken kalasen, ett projekt jag sysslar med eller morgondagens middag + bio, och ändå vill försöka fixa hemmet någorlunda inför måndagens mäklarfotografering är det väl bara att gasa på. Vroom in i kurvan.

Nu sover i alla fall Juni och jag tror att man fixar ganska mycket stress om man sover ordentligt. Ska därför försöka duna in snarast.

Jag har förresten fått en tidig födelsedagspresent av M. Med den på huvudet cyklade jag genom stan idag och vidare runt Jakobsbergsbron. Det var Junis premiär i nya cykelsitsen och om det inte vore för den vansinniga blåsten hade det varit väldigt härligt.

Imorgon ska jag svara på kommentarer.

Hoppas ni har en fin lördagskväll.

Blåsigt och kallt men vackert och hittills snöfritt. Det får gärna vara så här imorgon också.

Med vänlig hälsning,

hon som köpt 80 grillkorvar

Pga platsbrist i lägenheten bjöd vi till barnfritt kalas ikväll. Eller, Juni fick ju förstås vara med. Det var så mysigt och hon fick finfina presenter. Jag fick också ett par, blir nämligen 32 vårar på tisdag. Av Anna och Mattias fick jag en klänning. Ammade ettåringen till söms, slängde på mig klänningen och kilade till Båten. Här ska spelas skivor!

Ni läser väl Linas blogg?

Tillverkad av Carins tårtor (finns på Facebook, bor i Karlstad).

Grattis till oss som varit föräldrar till den här lilla personen i ett år. Hon fick börja dagen med en yoghurt. Här pratar vi om hur ugglan låter. Ho hooo.

Jag önskar att jag vore i närheten så ambitiös, det här låter supergott. Men till Junis ettårskalas imorgon eftermiddag blir det pizza och tårta. Jag jobbar mycket med “bra nog” för tillfället. Tårtan har jag beställt av en kvinna som är proffs på fina tårtor. Hon fick fria händer så det ska bli mycket spännande.

Eftersom många av våra vänner har barn har vi kalas för dem i Mariebergsskogen på söndag (hemma imorgon blir det bara vuxna). Vi bjuder på korv med bröd, festis och fika. Alla umgås som de vill, getterna har fått killingar, lekplatsen är stor. Hoppas bara det inte regnar.

Alltså, min förlossning var rent objektivt helt odramatisk egentligen, allt gick som det skulle. Men under de värsta timmarna ville jag på allvar dö/hade dödsångest.

För precis ett år sen vid den här tiden hade jag kämpat tappert hemma i nästan ett dygn, var 7 cm öppen, hade fruktansvärt ont och var rädd och fick första epiduralen. Väntade en timme, med vidriga och täta värkar, på lindring som inte kom. Epiduralen tog nämligen inte.

Då hade jag sju timmar av helvetessmärtor framför mig. Ett andra försök med epidural som inte heller funkade.

Paniken av att ingen kunde hjälpa mig, ge mig någon som helst lindring. Av att jag höll på att gå sönder.

Och barnmorskan som inte hann vara hos oss eftersom de var underbemannade.

Jag vet att många haft det tusen gånger värre, men man har rätt till sin upplevelse, tänker jag.

Nästa gång kommer att bli annorlunda.

För precis ett år sen hade jag gått över tiden med en dag och ganska nyss börjat få värkar. Ungefär 33 timmar senare (vid fyratiden 30/3) föddes hon som mitt liv kretsat runt sen dess. 2900 gram bebis. Från den sekund jag fick henne i famnen var jag förlorad. Det är vår dotter, sa jag till Martin. Som för att göra det verkligt.

Sen ville den stressade barnmorskan sy ihop de där tre-fyra stygnen så fort det gick, fast bedövningen inte tagit och jag var rädd och ledsen. Försökte trösta mig med lustgasen, men Martin blev orolig att jag skulle råka andas ut den på Juni och vred helt enkelt av reglaget. Alltså!!!

Så mycket konstigt som hände runt förlossningen. Det känns mer som något jag drömt, en dimma. Fruktansvärt och hemskt och en upplevelse jag nog faktiskt gärna hade varit utan. Men gjort är gjort och jag kommer väl göra det igen nån dag. För den här lilla kokostoppen som nu sover stilla intill mig hade varit värd tio förlossningar. Hundra. Och det kommer ett eventuellt framtida syskon också att vara.

Här snart ettåring med allvarsmun och mjuka kinder.

Sent i torsdags kväll såg Martin en intressant lägenhet på Hemnet. En stor trea (tänkt att inredas som fyra men de nuvarande ägarna har valt att ha större vardagsrum = bra), i nybyggt BoKlok-hus i ett bostadsområde nära stan (Södra Råtorp). Igår fick vi en förhandsvisning, den var perfekt, och idag skrev vi pappren. Inom en vecka ska handpenningen in, på måndag ska vår lägenhet fotas och ut på annons och nu bara måste allt gå vägen.

Lägenheten är den enda bostad vi båda verkligen fastnat för efter att ha bevakat Hemnet i princip dagligen under två år. Uteplats (men utan all skötsel som hus och trädgård kräver), öppen planlösning, fantastiskt badrum med badkar och golvvärme, klädkammare, parkering precis utanför, tre kilometer till centrum och bara att flytta in.

Jag är så glad!

På Båten är det after work och musikquiz varje fredag. Och nu på fredag (den 30 mars) har Ann Edliden (som håller i quizet) premiär för sin klubb TIDENS MELODI klockan 22.00. Vid premiären har jag den stora äran att delta som assisterande DJ. Kom och dansa!

Sista fredagen i varje månad är från och med nu inmutad av stans nyaste retroklubb. Vi tänker oss det skrapiga ljudet från en gammal vevgrammofon, glada tjoanden från den spontana twisttävlingen, jazzbönor som svänger runt med swingpjattar i en enda röra.

Vi som står vid skivspelarna är Ann Edliden & Hanna Rosell och vi tänker bjuda på swing, jazz, rock, soul & country från 20- till 60-talet.

Sno på er dansskorna och glid in efter Båtquizet för en cocktail, en pilsner eller allra helst för att slita sulorna på dansgolvet. Förbered er på ett riktigt håll-i-gång, rockenråll och ett järnspikarns trevligt partaj!

Här är det några droppar här och där och en dag plötsligt en hel jättepöl med inlägg (detta var alltså en liknelse mellan mitt bloggande och den så kallade ketchupeffekten). Men vi är (tar i trä när jag skriver detta, spottar över axeln och ropar peppar och salt!) ett steg närmre vårt nya boende och jag är så uppspelt över detta att det inte är klokt.

Olika saker jag visualiserar:
- Juni har somnat, jag och Martin grillar och dricker ett glas vin på altanen, när myggen blir för många går vi in och ser en film.
- Juni vaknar klockan sex på morgonen (man vill ju inte vara helt orealistisk), vi låter Martin sova vidare, äter frukost och sen öppnar vi bara altandörren och går direkt till den stora och fina lekparken utanför.
- Det är en sån där sommardag med några moln på himlen. Vi struntar i stranden och fyller istället minipoolen på vår lilla gräsplätt, plaskar lite i vattnet och sen klappar vi grannens katt.
- Vi cyklar till stan (max tio minuter) och äter glass på Carli.
- Vi går till våra vänner några hundra meter bort och badar i deras pool.

Ja, ni fattar. Man vågar ju inte ropa hej innan allt är klar, vi ska sälja vår lägenhet och skriva papper och det ena och det andra. Men åh vad jag hoppas att detta blir verklighet. Så oerhört mycket.

Idag började Juni gå. Tidigare har hon tagit ett, två, fyra steg men ikväll gick hon flera meter med försiktiga små rörelser.

Igår kväll hade vi barnvakt. Vi åkte till Örebro, åt på en hemskt trevlig och bra restaurang (Brasserie Rendez-vous) och såg Thåström på Conventum. Sen åkte vi hemåt igen, löste melodikrysset i bilen. Vilken perfekt kväll.

Vi är hos mina föräldrar, Martin grejar med bilen, byter däck och fixar. Jag sitter på terrassen och halvslumrar, Juni sover i vagnen.

Det är ganska stereotypt och jag antar att jag borde lära mig byta däck men jag vill inte. Om jag levde ensam skulle jag köpa tjänsten de två gånger om året det är dags, plus har sån där försäkring/serviceavtal på bilen att jag får hjälp vid eventuell punktering. Precis som jag lämnade in Junis overall på lagning eftersom jag inte kan sy.

Min inställning: man behöver inte kunna allt.

Idag var jag och Erik i Mariebergsskogen. Vi kollade på nyfödda killingar, fikade och fnissade åt Juni.

Erik hade sparat gamla brödskalkar i frysen, en stor påse. Nu skulle han äntligen mata änderna.

Men vafalls, bara ett tiotal änder och de som fanns verkade helt ointresserade. Hallå, jag kastar bröd här!

Besvikelsen tangerade ilska. Sen knöt han ihop påsen och sparade till tacksammare fän.

Jag och Juni dock vid gott mod.

Slut!

De dagar jag kommer hem från jobbet och Juni illtjuter av glädje. Mitt hjärta bara BO-BOM! Idag var alltså en sån.

Sen gick vi till stan, jag köpte en kula glass på Carli (stans hemgjorda italienska glass, det var väl första kulan av hundra i sommar) och satte mig på en parkbänk. Juni kollade intresserat på diverse sparvar och en boxer. Hon liksom viskar “titta!” pekar med sitt lilla finger och ser efter om jag också sett. OBS att hon har vårkappan på.

Sen kollade jag några butiker, köpte kritor och papper på Panduro (antar att hon är för liten, men ska testa imorgon) och grillad kyckling på Konsum.

Martin hade kommit hem igen, hemlagade potatissallad jag kunde äta till kycklingen och vi pratade om vårt eventuella framtida boende (som jag ev återkommer till, vågar ej jinxa).

Det är vår och jag hade vita converse som alla andra.

Gick förbi det här trädet och tänkte “oj vad många årsringar”.

Igår skickade jag det här mms:et till Helena, vi ska inte gå förrän 1 april men peppar redan.

Såg en ensam svan och blev ledsen.

Sen såg jag hens partner som simmade i egen takt längre bak, tänkte att det var som det verkar bli ibland med par som varit gifta i hundra år. De tar en promenad ihop men går med tio meters mellanrum.

När bebisen sover kan man pilla på mobilen utan att vara oengagerad förälder. Flög dock i luften när jag upptäckte att jag höll på att trampa på denna “orm”.

Mina arbetsdagar;

-Vaknar 06:10, duschar, äter frukost, åker till jobbet.

-Jobbar.

-Kommer hem, maten står på bordet (igår pasta med kycklingfilé, chili, broccoli och sidfläsk, idag våfflor), pussar på Juni, leker, tvättar av sminket, lägger mig och bebis samtidigt.

-Somnar.

Imorgon är det dock torsdag och jag är ledig. Tycker mycket om mitt jobb, ändå är dessa lediga dagar (och helgerna förstås) som andningshål. Tid med Martin, tid med Juni.

Det här var i alla fall dagens roligaste på jobbet, Thomas och Jimmy hade gjort som ett bus och klistrat upp på min skärm. Detta utan att de ens visste att jag och Martin satt med e-leg och krånglade i ca 1,5 timme igår kväll.