Idag har jag varit hemma med Juni. Hon får tydligen större frihet av mig än av Martin för herregud vad hon hann smutsa ned på en dag. Lägenheten var så fin och skinande i måndags och även igår. Idag – inte lika blanka ytor. Men alltså, att låta henne leka med min ögonskuggslåda känns i stunden som ett lågt pris för att kunna blåsa håret i lugn och ro.
Under tiden jag hetsstädade (30 min innan visningen skulle börja, Martin hade precis avslutat ett möte och tagit med Juni till lekparken) kom jag på att jag läst om nån som rostade kaffebönor i ugnen för att det skulle dofta inbjudande. Nu hade vi inga kaffebönor hemma, men i ett Martina Haagskt infall tänkte jag att snabbkaffe säkert kunde funka på samma sätt. Jag hällde ut ett tunt lager på en plåt och vred på ugnen. När jag kom ut ur sovrummet efter en session av avancerad bäddning luktade det en blandning av läskigt ugnsrengöringsmedel och brand i köket. I vild stress (arton minuter till visning) öppnade jag fönstren för vädring och körde på mitt gamla lukta-gott-trick: jag kokade upp vatten och slängde i flera te-påsar av smaken Söders höjder för att låta ångorna sprida en fruktig doft (husmodern tipsar!).
När mäklaren klev in genom dörren låg jag på knäna (knän som för övrigt var lila- och limegrönfläckiga av ögonskuggor jag sparat för framtida bruk) och torkade badrumsgolvet. På spisen kokade ett gäng te-påsar hysteriskt och från sovrummet spelade stereon Hot Chip på högsta volym samtidigt som det blåste korsdrag genom lägenheten. Men rent var det. Och visst, det luktade kanske lite bränt, men man anade ändå en romantisk ton av en kopp te i soffhörnet.
Dessutom skulle väl folk vara för upptagna med att beundra jättefånget liljor och det där snygga stillebenet jag byggt i köksfönstret för att hinna tänka på annat.
Imorgon är det förhoppningsvis slut på visning och början på budgivning. Amen.
