Det är synd om männen

När jag var yngre beklagade sig ofta mina vänner över att det var så svårt att berätta om jobbiga saker för sina pojkvänner. Att deras killar hade svårt för att bara lyssna, bekräfta och finnas där. Istället verkade pojkvännerna uppleva en förväntan om att hjälpa till med att lösa ett problem, och när det inte gick blev de frustrerade och drog sig undan samtalen.

Grejen är att tjejerna knappast ville ha konkret hjälp med att hantera sin jobbiga chef eller sin pappas fru. De ville bara få älta, diskutera, få bekräftelse på att de tänkte rätt.

Och jag vet, det blir extremt generaliserande när man använder sig av upplevda exempel för att driva en tes. Men det får ni leva med.

För just det här var det starkaste med Avicii: True Stories, tycker jagf. Jag såg inte ens hela dokumentären, orkade inte. Men precis som Jessica skriver: ”Att vara rotlös, omgiven av människor som inte bekräftar de känslor du känner. Vilken jävla mardröm.”

Ja, vilken mardröm. Att gång på gång försöka berätta om hur man känner och få så otroligt lite bekräftelse tillbaka. Att allt bara handlar om pengar.

Jag brukar tänka på hur viktigt det är att vi lär, framför allt vår son, att prata om sina känslor. Att sätta ord på hur han känner, att våga vara ledsen, berätta om varför han känner sig arg.

Men jag inser att det är minst lika viktigt att han lär sig att lyssna och bemöta andra och hur de känner. Att på sikt kunna härbärgera både sina egna, och andras, känslor.

Det här kan jag väl inte läsa nog många gånger, ur en artikel i SvD:

Om ett litet barn blir argt eller ledsen är det viktigt att föräldern kan spegla barnets känslor. Det betyder att föräldern är närvarande, lyssnar och härbärgerar barnets känslor inom sig. Med ansiktsuttryck och annat kroppspråk visar man ­empati, att man förstår hur det känns. Med ord sätter man namn på den aktuella känslan. Därmed känner barnet sig sett och hört, skapar ett språk för känslorna och förstår att det inte är så farligt att känna på ett visst sätt. Barnet finner tröst och lugn.

Det går snett i barnets utveckling om föräldern upprepade gånger misstolkar barnets känslor, slätar över dem för att man inte står ut med negativa känslor eller inte klarar av att härbärgera dem, utan blir minst lika arg och ledsen själv. Det får barnet att bli förvirrat, att trycka ned sina egna känslor och bli rädd för dem.

Mitt livs bästa måltid?

Efter att ha varit hos Flickorna Larsson och fått hjälp med en ny radiospot (de är extremt kompetenta och samtidigt gulliga där, älskar att jobba med såna personer) ringde jag Martin för att kolla om han hade tid att luncha. Men eftersom han förmodligen satt i möte bestämde jag mig för att testa ett sushiställe som fått bra recensioner, vid Odenplan.

Jag gick in och fick plats vid bardisken, tycker om att sitta så när jag är ensam på lunch. En stammis tipsade mig om att låta kocken välja så det gjorde jag.

Och herregud vilken sushi! Jag tror att jag precis kan ha ätit mitt livs bästa måltid!

Kocken serverade en bit i taget. Röding, röd snapper, havsabborre, nån mussla. Önskar att jag fotat alla och skrivit ned vad det var, men jag bara tuggade och njöt över en explosion av smaker i munnen, fisk som smälte på tungan.

Han såg väl på mig att jag inte var nån supervärldsvan sushikännare utan började försiktigt med vad han kallade Bolibompasushi för att gradvis gå över på mer utmanande bitar.

Jag brukar skämmas så mycket över att jag inte kan äta med pinnar (vilken 38-åring kan inte det? Varför har jag inte tränat?) men han föreslog att jag skulle äta med händerna så det gjorde jag. Varenda bit.

Minako Odenplan, jag kommer tillbaka vilken dag som helst.

Och bara gå dit och ät så snart du kan.

Inomhus med persienner

Här ligger jag och Arve. Martin är i köket och gör sitt livs första smörgåstårta och Juni pysslar i sitt rum. Ute är det soligt och blå himmel men vi har redan varit i badhuset och senare ska Juni på kalas och efter det ska hela familjen till Anna, Patrik och Vega på middag. Så denna vila är välbehövlig.

Igår lämnade vi av Juni på cheerleadingen och sen åkte jag och Arve till Tyresta. Vi klappade lamm och hundar på bondgården och såg en citronfjäril. Tyresta är verkligen ett favoritställe för mig.

Sen hämtade vi Juni.

Och plockade upp Martin som fått sovmorgon.

Vi tänkte åka till Rosendal och äta lunch. På vägen dit höll alla fyra på att mörda varandra i bilen, framför allt den yngsta familjemedlemmen tappade det helt. Och när vi kom fram och hade letat parkering i en kvart och köpt p-biljett var det ca en timmes kö till serveringen.

Då åkte vi istället till favoritstället Torpet i Orhem.

Avicii och de mogna fansen

Så fruktansvärt med Aviciis död. Jag vet ju inte dödsorsaken men en spontan känsla var att vilja stötta Mind.

Verkar man förresten mer självgod än inspirerande om man lägger upp en sån här?

Intressant att nästan alla som uppmärksammat hans död i mina flöden (huvudsakligen Facebook) är kvinnor mellan 45-70 år som alla älskade hans musik. Jag visste inte att han var så populär hos en mer mogen målgrupp. Men tydligen.

Att låsa ut sig

När jag hade låst ut mig häromdagen skämtade Martin om att jag var slarvig som glömde nycklarna hemma. Han hade tydligen aldrig låst ut sig.

Igår kväll jobbade han på en releasefest och lyckades glömma sina nycklar = han kom hem och var utelåst.

Jag har alltid mobilen på ljudlös på natten men till slut var det väl nån granne som kom hem sent och släppte in honom genom porten.

Jag vaknade av att det plingade på vår dörr, kollade mobilen och fattade att det var Martin. Gick upp, öppnade ytterdörren och väste KARMA IS A BITCH!

Sen skred jag in till sängen igen och somnade om.

The Veronica

Mina Birkenstock sjunger på sista versen. Men så har jag också använt dem i princip varje dag under sommarhalvåret. Till jobbet, till stranden och på stan.

I förrgår såg jag de här: Blankens The Veronica. Har aldrig sett så snygga sandaler?

Blev så ivrig att jag beställde ett par svarta The Ibiza också. Men jag hade ett par liknande (från Donna Karan tror jag?) för ca 15 år sen som jag aldrig kunnat glömma. Nu är jag kittad och klar inför sommaren 2018.

I säng kl 20 prick

Igår glömde jag mina nycklar och upptäckte det inte förrän jag kommit hem och var utelåst. Martin hade fest på jobbet och skulle inte komma förrän sent så det var bara att åka till hans jobb och hämta nyckel. När jag var på väg för att hämta barnen och dra med dem till Odenplan tur och retur så ringde Junis kompis mamma och frågade om hon skulle ta med barnen till parkleken. Så extremt gulligt och väldigt skönt. Nästan tre timmar efter att jag lämnat jobbet kom vi hem.

När jag fixat middag och lagt barnen förberedde jag en workshop jag skulle hålla i på jobbet, och bakade Elsa Billgrens kaka fast med lite saffran också (den blev ärligt talat inte så god). Vi skulle planera julkampanj så det kändes kul att fixa julfika (glögg, pepparkakor etc) och ett julmusikquiz.

Vips var det midnatt och Martin kom hem och smakade på mina nybakade frallor och vi pratade en stund innan det var hög tid för läggdags.

Ikväll är jag så trött att jag redan har lagt mig. Ska seriöst sova nu, det kommer inte bli några problem.

Imorgon kommer barnbidraget och jag ska placera pengarna i fonder till barnen köpa ett par jättefina skor från Blankens (återkommer om dem imorgon) och kolla om den här skjortan finns i butik.

Inget som var sämst?

Jag vill så gärna att mina barn ska känna att det är värt att prata med mig. Att de alltid kommer att vilja berätta om saker som händer dem och alltid känna att de kan ventilera, be om råd eller bara babbla av sig.

För att vi ska få till nån slags dialog efter förskola och skola (förutom ”Hade du det bra idag?” ”Ja.” som samtalet stannar vid annars) brukar jag fråga typ ”Vad var det bästa som hände idag?”.

Eftersom jag tycker att det är viktigt att lära sina barn positivt tänkande redan från tidig ålder så brukar jag ofta fråga om det sämsta som hänt dem också, och sen försöker vi vända det till något positivt.

Till exempel om de blivit retade av ett annat barn så brukar vi prata om hur man kan vända det till något bra, typ att… SKOJA BARA!!!!!!! Hälsningar från Sten Frisk eller vad han läskiga i Tre Kronor hette?

Nä men jag skämtade inte med allt i inlägget, det är i alla fall sant att jag brukar fråga om det sämsta och bästa som hänt under dagen. Bäst idag var bland annat nån Taurus-lek och sämst var att ramla ur gungan.

När det var min tur att berätta om mina bästa var det när jag mötte alla hästarna, när jag åt lunch på Eataly och när jag hämtade barnen. Kom seriöst inte på något som var sämst med min dag. Försökte med ”jag trodde jag höll på att få skoskav men det gick över”, men det tyckte Juni var en positiv nyhet.

I alla fall så blev jag så glad över Linas kommentar på inlägget om vårdepp. Om att inte riktigt hinna få den där riktiga lyckan men ändå känna så här:

”Jaja, det kunde va tusen gånger värre och det tänker jag på varje dag. Även om pirret inte finns där så snuttar jag på tacksamhetsfilten varje kväll iaf. 🙂”

För prick så känner jag också. Går och lägger mig med just den filten varje kväll och om jag hade varit amerikan hade jag väl räknat mina blessings. Så otroligt bra man har det alltså.

Lyckopirr eller ej.

En bättre morgon

Jag och Arve vaknade före alarmet och Martin var redan vaken sen länge. Vi hann småprata och gosa och väcka Juni försiktigt. Alla var på gott humör.

Jag skulle till Berns på konferens och mötte kanske fyrtio hästar vid Kungsträdgården. Massor av hovar som klapprade mot asfalten, pigga öron. Solen sken och jag hade bara fötter i skorna utan att frysa det minsta.

Nä, det var alldeles lagom.

Vårdepp?

Jag har precis varit på två otroliga resor och att landa i vardagen kändes fint. Att gå upp när det är ljust ute, lämna barn, åka till kontoret med vårjacka och solglasögon, träffa kollegorna. Det händer mycket kul på jobbet och jag trivs bra.

Men med det sagt, så känner jag mig ändå lite deppig. Jag funderade först på om jag kan ha en släng av vårdepression, men jag vet inte. Jag vet bara att det är för långt mellan de där känslorna av lycka jag brukar kunna ta för givet.

I vanliga fall kan jag liksom få den där intensivt glada känslan i kroppen av lite vad som helst. När jag tänker på att jag och Martin har ett nytt avsnitt av vår serie att kolla på när barnen somnat. När ett av barnen berättar något och det slår mig att det är mitt barn som pratar. När jag gör mig klar för att åka och träffa en kompis. Att åka över Riddarfjärden. Att babbla med mina syskon.

Jaja, känslor kommer och går och det kan vara hormonellt eller att jag är trött och imorgon är det som vanligt igen. Men jag tror att jag behöver jobba lite på det roliga i livet, det där enkla. Jag saknar mina kompisar, blev så glad över ett gulligt sms igår att jag blev tårögd. Kanske behöver boka in fler roliga saker med dem. Och ha egentid med Martin, herregud när gjorde vi senast något bara han och jag? Snart öppnar väl Gröna Lund så jag kan skrikskratta i Kvasten, det vet jag i alla fall att jag blir lycklig av.

Vad gör du för att känna dig glad? Kommer det automatiskt? Känner du dig låg så här om våren?

AFTE

Jag har förkylningsblåsor i munnen och jag fattar inte hur det kan försämra livskvalitén med typ 30%, men det gör det verkligen. Särskilt den största av dem, jag kan knappt äta, sluddrar när jag pratar. Usch vad ont. Det som hjälper bäst är att fylla den sidan av munnen med barnens flytande alvedon och sen spotta ut.

(Jag har köpt zendium och testat nån gel från apoteket som ej funkade.)

I övrigt är det härligt. Vår ute. Tillbringade förmiddagen vid Tyresta.

Det blev blött

Till flyget mellan Mwanza och Dar Es-Salaam hade många resenärer med sig såna här stora hinkar som de checkade in. Mannen bredvid mig i kön förklarade att de ofta innehåller färsk fisk. Och att vi får hoppas att de inte välter eller läcker på vårt bagage under flygresan.

I Dar kom min resväska åkande på bandet och var helt blöt 🙀

Jaja, den är hård så jag får väl skura av den i duschen sen. Och tycker inte den luktar särskilt mycket fisk så det kanske var kondens…