Från Sneakers n stuff.

Idag kom Martin hem tidigt från jobbet och vi tänkte se en film. Efter två timmars läggning somnade äntligen Juni. Klockan 21.40. Godnatt!

På gymnasiet solade jag solarium ganska hetsigt, särskilt inför skolavslutningarna. Inför studenten solade jag upp ett helt 10-klippkort, jag var så brun! Om det inte var för cancerrisken skulle jag säkert fortfarande sola regelbundet. Mmm, ligga där i värmen med de surrande fläktarna och dåsa till, så avkopplande. Jag funderade senast idag på om jag skulle trotsa strålningen och sola lite, bara några gånger inför sommaren för att få lite färg på benen och sådär. Men med all info om hudcancer går det bara inte, jag är verkligen inte så hälsosam som jag borde vara, men vid solarium går väl nån slags gräns. Får ångest vid tanken på alla gånger jag solat solarium, alla gånger jag bränt mig i solen utomhus, fast jag inte har särskilt känslig hudtyp.

Det känns förresten som om det börjar bli en förändring i det här med solbränna, tycker ni inte? Att sola är väl snart ytterligare en grej som det är ok att hacka öppet på, som med rökning och övervikt. Mmm vad människor älskar att peka finger på andras ohälsa :( Ändå är jag glad att idealet ändras, att det hysteriska solandet avtar. Tänker på min kompis (extremt tålig hudtyp) som brände upp ögonlocken till stora vattenblåsor på semestern… Så läskigt!

Sola lugnt, ok?

Ok, det förra inlägget var kanske mest roligt i mitt huvud. Men Helena, du skrattade väl lite i alla fall? Sjukt övertrött har jag varit ikväll, fnissig värre. Men det här med att köra bil snabbt på motorväg och samtidigt berätta en saga som på begäran skulle innehålla mig, pappa, moster, Johan, glass, skogen och nån som slår sig. Ganska påfrestande på en redan trött hjärna.

Nu godnatt.

Vi åkte och handlade och på väg hem somnade Juni i bilen OCH FORTSATTE SOVA NÄR JAG BAR IN HENNE! Alltså före 18.30. Jag och Martin grillade revbensspjäll och åt med ceasarsallad och nu kollar M på hockey och jag skrattar högt åt min egen roliga humor.

Jag kom på detta: att ett väldigt roligt facerape (avskyr egentligen både uttrycket och företeelsen) vore att skicka ologiska vänförfrågningar åt den man är elak emot. Sen skulle han (ja, jag syftar på Martin nu) få massor av aviseringar med “xx har accepterat din vänförfrågan” så var det typ en spelare i det lokala hockeylaget (som Martin inte känner) och lite lokalkändisar han inte heller känner (nån frisör, dansare, deltagare i Wermland Forever, butiksbiträden), mamman till hans högstadieklasskompis, nån pappa han sett i lekparken men aldrig pratat med, vår barnmorska, Miss Li som privatperson (han arrangerade den spelningen igår) – skrattar så jag gråter nu!!! (M surar, jag tror han försöker psyka mig till att gå och lägga mig så att han får ha vår lilla soffa för sig själv men där går han bet).

Tips på underhållande serie på SVT Play: Modellpojkar. Avsnitten är mindre än en kvart långa = härligt.

(Martins kommentar: gud vilket pinsamt inlägg, folk kommer ju fatta att du var övertrött när du skrev det där. Jag: folk kommer ju fatta att du var gubbgrinig när du inte skrattade.)

I fredags hämtade jag Juni direkt efter lunchen på förskolan och körde mot Stockholm. Det är ca 30 mil och ungefär 3,5 timmar. Efter 1,5 timme vaknade Juni och var inte glad alls. Vi stannade och tankade och köpte kexchoklad som muta (varsågod att förfasas) och körde vidare. Hon ville bara ha en tugga och inte titta på ipaden och var emellanåt ganska ledsen men precis när jag skulle stanna gick det bättre igen och snart var vi framme, puh.

Vi gick till Stora Bleckan, en jättefin lekpark/parklek. Det närmade sig kvällen och var ganska tomt och Juni skrek rakt ut av glädje när vi kom fram. Sen åkte hon rutschbana (gick direkt själv upp till den näst längsta och åkte – modig tycker jag) och åkte med syrran i den längsta.

Hon är helt tokig i lekparker och hade så kul. Sen gick vi hem till syrran och lagade tacos och sov gott på soffan.

På lördag morgon träffade vi Carro, Thomas och Elsa i samma lekpark. Jag hade planer på Skansen och Junibacken, men kände: för vems skull? när parken var sån succé. Framåt lunch tände personalen grillen och dukade upp korv med bröd som man fick köpa och grilla för en tia. Helt perfekt.

När Juni såg i kors av trötthet tog vi vagnen och rullade mot Sofia kyrka för att träffa Karin och frallavalpen Vivvi. Så ljuvlig! Sen tog vi ett glas vin på en uteservering och J sov i vagnen och fortsatte sova under tiden vi gick till Fotografiska och såg alla utställningarna. Älskade Anna Claréns bilder, Close to home. Jag måste köpa något av henne framöver.

Sen gick vi hem och förberedde middagen (hemgjord pizza med salami, chèvre och honung) och lekte med Juni på innegården. Senare kom Johan hem och Juni var så glad. Hon fick vara uppe tills hon somnade av sig själv i soffan. Idag hade jag sett fram emot att träffa Saras favorithästar, men J somnade i bilen på väg dit och jag bestämde mig för att köra vidare mot Karlstad. I Arboga vaknade barnet och vi stannade på Mc Donald’s. Hon ville aldrig sluta leka i rutschbanan utanför så till slut körde jag på den här “ok, då får jag gå själv då”. Inifrån röret hörde jag en röst “ok mamma hejdå det var trevligt att träffas!” men sen kom hon ändå skuttandes.

När vi kom hem gick vi direkt till lekparken där Martin mötte upp. Jag packade ur väskorna och startade en tvätt och andades ut i soffan. Väldigt intensiv men mycket rolig helg med världens bästa syster/moster till Juni (hennes sambo Johan också helt fantastisk) och J har haft jättekul.

Slut.

Efter att igår kväll ha somnat först vid 22 och imorse vaknat strax efter sex och hysteriskt skrika efter mig (jag var tyvärr redan i bilen på väg till jobbet då) hade Juni en kvittrande glad eftermiddag. Brorsan kom hit och jag bjöd på torsk i ugn med gräslök och dill. Sen somnade Juni 20 och jag andningsmediterade lite men stördes av att mitt hjärta slog så t-shirten rörde sig, kollade istället på fyra avsnitt Modellpojkar och hängde en tvätt.

Imorgon flexar jag ut vid lunch, hämtar Juni och åker till Stockholm och syrran. Åh vad roligt och mysigt det ska bli!

Två minnesanteckningar från veckan.

-Mamma, vem pratar du med?
-Jag pratar med Malin, det är lite viktigt men jag är snart klar.
-Jaha. Förlåt mamma.
FÖRLÅT MAMMA. Lade på rätt snabbt om man säger så.

Martin: vi har bytt tröja men inte byxor.
Juni: den va lottig
Jag: vad sa du?
Juni: den va LOTTIG!
Jag: eeeeh… (hör fortfarande inte) ..var det roligt?
Juni: DEN VAR SMUSSIG!

Älskar att hon använder synonymer när en är trög.

Min kompis (som jag låter vara anonym) skickade tidigt idag ett sms om hur hen tankat, stressat in i butiken för att köpa en juice, kommit ut och kört iväg. Med slangen kvar i bilen.

Jag: Neeeeej!!! Hur gick det med bilen?

XX: Bilen – inte en skråma.
Bensinpumpen – trasig.
Kostnad – oklar.
*suck*

Jag: Nämen fy fan! Jag vill vara med och bidra i den insamlingen. Hur pinsamt var det och var de sura?

XX: Ingen såg mig. Hade nog typ kunnat smita, men gick in i butiken med trött/ledsen uppsyn.
De var jättesnälla men samtidigt väldigt tydliga med att det kunde bli fråga om en polisanmälan: “Det är ju en form av vårdslöshet i trafik”, följt av ett nervöst skratt.
Jag: “Fast nu är ju jag här och lämnar mitt körkort och alla kontaktuppgifter?”
Kvinnan: “Eh, ja, men vi måste göra så.
Jag: “Jag förstår.”
Tystnad.
Tog juice och snusdosa och vacklade ut genom dörren.
Satte på Filip & Fredriks pod och föreställde mig en stor majbrasa där tändvirket är mina skattepengar.

En problematik som jag förstår men har svårt att komma ifrån är följande: om vi inte vill att våra barn ska lära sig att utseendet är väldigt viktigt, måste vi sluta kommentera andra människors utseende så fort vi möts. Ni vet, kommentarer om en ny kappa, frisyr, viktnedgång.

Jag är en person som ger komplimanger till höger och vänster, men vet inte om jag kan eller vill sluta. Folk anstränger sig ju liksom för att vara fina och det tar emot att inte låtsas om det.

När det gäller barn och utseende kan man till exempel säga “jag ser att du har en katt på tröjan, tycker du om katter?” istället för att berömma utseendet, men jag känner inte att det är applicerbart på vuxenvärlden. Dock väldigt roligt som experiment. Oj du har nya skor ser jag. Tycker du om färgen röd? Vilka mer färger tycker du om? *testar på random person jag träffar*

För mig hänger komplimanger ihop med en vilja att ge uppskattning till andra människor. Som att jag idag (skryt) fick mejl från en kollega som berömde ett större möte jag höll i igår och skrev “vad duktig du är!”. Jag blev så glad!

Relaterat ämne: i diskussionerna om ifall det är ok att samla in pengar för att köpa present till exempelvis lärare eller inte finns det två huvudsakliga argument:

1. att man inte ska kräva att andra ska bidra ekonomiskt, med tanke på att människor är i olika situation. Det är jag helt med på.

2. “De gör ju bara sitt jobb, varför ska de belönas för det, de har väl lön?” Den synen på andra människor äcklar mig så till den milda grad, den snålheten har inget med ekonomi att göra utan om en själslig fattigdom där man inte har råd att ge andra människor av sig själv.

Nu svävade jag ut väldigt mycket här, men det är ju typ det bloggen är till för. Hur tänker ni som läser runt det här?

Våren, ljuset, mer tid tillsammans, en ljuvlig tvååring och ett förhållningssätt där båda kämpar för att den andra ska ha det bra och familjen funka. En härlig tid, milsvida från den tunga vintern. Älskar känslan av att vara ett lag. Vi mot världen.

Idag ritade Juni med tuschpennor, satte på korken när hon bytte penna och höll sig på pappret. “Jag ritar en båt mamma.” Tack för det, förskolan!

Café August i Karlstad är (sen minst fyra år) vårt favoritställe för sommarlunch.

Vid flera tillfällen har jag blivit ombedd att berätta mer om utbildning/karriär. Hoppas denna text ger svar på några frågor.

Jag har läst informationsprogrammet vid Karlstads universitet. Ungefär så här beskrevs yrkesrollen av universitetet när utbildningen fångade mitt intresse, snart tio år efter att jag började plugga tycker jag att det stämmer ganska bra med verkligheten.

Informatören är ansvarig för att den interna och externa kommunikationen bidrar till att uppfylla organisationens mål. Vanliga uppgifter för en informatör är att arbeta med kommunikationsstrategier, analyser, undersökningar, utbildning, organisationsprofilering och massmediekontakter. Dessutom producerar ofta informatörerna personaltidningar, trycksaker, webbsidor med mera. Dina kunskaper om media och kommunikationsprocesser gör att du även kan arbeta med journalistik, reklam och marknadsföring. En professionell informatör fungerar idag ofta som pedagog och projektledare. Kommunikation värderas som ett centralt lednings- och styrmedel i allt fler sammanhang.

Sedan universitetet har jag arbetat som informatör/kommunikatör, kommunikationsrådgivare och PR-konsult. Jag har jobbat på olika företag, varit delägare i en webbyrå och PR-konsult på en stor reklambyrå. Jag har sysslat med sociala medier (september 2009), skrivit mängder av texter till olika sammanhang, jobbat med PR för tårtor, tapeter, tandimplantat och godis, ansvarat för event (det största med 10 000 besökare) och haft uppdrag som omfattat ledningsstöd, analys och strategi. Den vanligaste frågan jag får är hur man får jobb. Och det tråkiga svaret är som alltid; genom erfarenhet och kontakter. Praktisera, jobba extra, var med i olika nätverk, som färsking är det jättesvårt att få jobb via platsannonser, det gäller att hitta andra vägar. Och gudarna ska veta att min väg var krokig de första åren.

Idag har jag en ganska klassisk informatörsroll (på ledningskontoret i en kommun) men ansvarar också för ett nätverk och ett större evenemang. Mina lärdomar genom åren är att det inte spelar så stor roll vilken typ av organisation jag jobbar i, eller på uppdrag av. Det viktigaste är att jag har en arbetssituation där jag har lagom mycket att göra (gillar att hålla ett högt tempo och stressa mot deadlines ibland, ogillar regelbunden övertid), vet vad som förväntas av mig, känner att jag gör ett bra jobb och får förtroende.

Jag kommer definitivt att arbeta med kommunikation även om 20 år.

Ja, rubriken syftar alltså på munken i Da Vincikoden som misshandlar sig själv. Men det fattade ni väl. Orsaken till detta är att jag varit sjuuuukt dålig på att ge respons på era kommentarer den senaste tiden. Jag har försökt svara ikapp, men tänker att ni säkert gett upp att få svar för längesen. Förlåt!

Jag vet att jag lovat att skriva om min utbildning och jobb etc. Det ska jag skriva ihop lite snabbt under veckan. Är det något annat ni undrat över och inte fått svar på? Eller en synpunkt/tips/fråga ni tycker att jag borde lyfta? Ett ämne ni vill diskutera? Bring it on! 

Älskar denna bild. 

I juli flyger vi till Girona och åker ca 40 min taxi till kusten. Vi ska bo på ett fint hotell på stranden, i rum med balkong mot havet. Ett litet stenkast från hotellet finns pendeltågstationen och vi kan enkelt åka till Barcelona om det skulle regna, men jag hoppas på en vecka sol och bad.

Nu kan Juni klättra upp i ställningen utan hjälp.

I måndags (tror jag det var) var hon lite opepp på förskolan och ganska låg när Martin lämnade henne. Då sa hon “pappa, jag är orolig”, det tyckte jag var så fint. Jag tror inte uttrycket har samma innebörd för henne som för oss, men liksom att hon försökte berätta hur hon kände. Idag när jag hämtade henne gungade hon och ett annat barn och jag hörde henne skratta högt. Hon verkar trivas jättebra.

Igår var det röd dag och vi var på Lillerud och klappade kalvarna och tittade på korna. På eftermiddagen träffade vi cavaliervalpar på 4,5 veckor.

Imorgon ska vi på kosläpp och i lördags var vi på Alsters vårmarknad och då fick Juni rida. Mycket djur blir det.

Igår gick jag runt osminkad och i nytvättat hår som fått självtorka samt glasögon. Min man: “jag är gift med Svenne Hedlund från Svenne & Lotta!”.

Jag är medveten om att det dör barn av svält hela tiden och civila offer i Syrien och annat otroligt hemskt och orättvist. Men det här med pappan som glömde barnet i bilen, det är sällan något drabbar mig så rätt in i kroppen. Barnet som suttit där hela dagen. Och pappan, när han upptäckte det. Fy fan, jag saknar ord och känner mig helt yr. Så fruktansvärt!

Ok, jag tar tillbaka det där om att boka resa. Att i maj försöka få ett vettigt hotell (ja, jag är kräsen), som inte kostar 25 000 för en vecka, under den absoluta högsäsongen. Det är att glömma, det.

Jag måste blogga om att det blev varmt idag. Våren, så efterlängtad den varit. Vintervardagarna har varit ett ekorrhjul av att åka till och komma hem från jobbet i mörker, Bolibompa, mat, lägga barn, städa köket, plocka, sova.

Igår när jag kom hem åkte vi till 4H och klappade djuren och sen grillade vi. När jag rörde ihop en tzatziki och hörde Martin och Juni på altanen, fixa med köttet på grillen och jag hade ett glas iskallt vitt vin och hela sommaren framför mig kände jag sån genuin lycka.

Idag bokar vi en resa hit och på torsdag är jag ledig och det är knappt att pollenallergin kommer åt mig.

Fler nöjda med värme.