Tre böcker jag svalde hela

Min läsning kräver motståndets minsta lag nu. Jag vill ha något (spänning, språk, humor) som gör att jag vill ta upp boken fast jag står och vinglar i tunnelbanan.

Jag sträckläste Den åttonde dödssynden av Rebecka Edgren Aldén, fortsatte med Sekten på Dimön av Mariette Lindstein och sen slukade jag Tripprapporter av Tone Schunnesson på en dag.

(Nä vad jobbigt, jag skulle googla efter nåt citat från Tripprapporter och upptäckte att Jonas Thente skrivit att det är en bok att sluka hel, för två dagar sen, nu verkar det  som om jag försöker härma en recension i DN med mitt slukande? Strunt i det, jag hinner inte skriva om inlägget innan jag ska gå av pendeln.

För övrigt håller jag inte med om den här recensionen i SvD, ”Problemet är att jag inte riktigt får någon djupare förståelse eller känsla för huvudpersonen. Ångesten eller smärtan gestaltas inte tillräckligt djupgående för att jag ska förstå vad som lockar i det destruktiva, och inte heller det sublima i ruset.”

Det är ju just DET, att vi alltid förutsätter att det ligger nån avgrundsdjup ångest eller smärta bakom människor som lockas av det destruktiva, som är befriande med denna bok. Varför måste det destruktiva förklaras, försvaras? Av mig får den i alla fall fem av fem.)

De dödas röster

Hos Bokhora läser jag Johanna K om De dödas röster och blir väldigt sugen på att lyssna. Så här skriver hon (bland annat) i inlägget:

De dödas röster” är en thrillerpodd från Sveriges radio. Varje avsnitt är strax under tretti minuter – jag älskar den längden.

I ”De dödas röster” träffar vi Emma Nylander som gör en dokumentär om ett mord som skedde i Täby för tjugo år sedan. Ingen greps och dömdes för mordet även om många var överens om att det måste ha varit den mördade Jessica Lundhs hemlige pojkvän som var skyldig. Emma Nylander var Jessica Lundhs bästis och i dokumentärserien (som alltså är fiktiv) träffar Emma sitt gamla kompisgäng och försöker reda ut vad som egentligen hände. Ett klassiskt upplägg, men i en spännande form.

Stockholms bibliotek

Om man har lånekort hos Stockholms bibliotek kan man låna fem e-böcker i veckan. Jag tycker att det är helt ok att läsa på telefonen så brukar ofta låna (och ibland även köpa via adlibris) böcker som jag laddar ned i luren. 

På semestern har jag med mig ett par pocket så jag har istället laddat ned fem barnböcker som både Juni och Arve gillar att somna till. Favoriterna är Bamse i bokform, en om ett märkligt hus och en om Gluff-Gluff). 

Det tar ungefär en minut att låna och ladda ned boken (när du väl gått igenom de fösta stegen förstås), supersmidigt verkligen. Och jag tycker att Bluefire är en bra (och gratis) läsare.

Alla vi som saknar Marian Keyes

Åh när jag läste Vattenmelonen första gången, älskade verkligen den boken. Och Bridget Jones dagbok, fast det borde ju ha varit innan? Jag tänker alltså på den där chick lit-eran som började i slutet av nittiotalet…

Jag tror inte jag läst något av varken Keyes eller Fielding på minst tio år. Men jag kan verkligen sakna lite feel good, särskilt brittisk. Det närmsta jag kommit genren de senaste åren är liksom Kvinnan på tåget (syftar på mina känslor för huvudkaraktären och det brittiska).

Idag läste jag Johanna L (på Bokhora) om Mhairi McFarlanes Who’s that girl?” och kände genast att jag behövde beställa de tre böcker av McFarlane som översatts till svenska och finns i pocket. Jag tror det blir perfekt semesterläsning.

Nina och snöleoparden

En härlig grej med att barnen blir större är, som jag varit inne på förut, att kunna börja läsa enklare kapitelböcker. Tack för tipset om Nina och snöleoparden av Emi Gunér. Vi fick den hemskickad häromdagen och både jag och Juni älskar den. Vi kan verkligen inte hålla oss till ett kapitel om dagen utan har snart läst ut den. Så mycket igenkänning och ord som ligger fint i munnen när man läser högt! Hoppas verkligen på en uppföljare. Jag önskar att fler barnboksförfattare skrev sådär lite vardagligt om saker som i allra högsta grad är på allvar för ens barn.  

 
Kan verkligen rekommendera den som present till barn som fyller fem!

Nina är fem och ett halvt år och har en bästa kompis som heter Nour. Nina har långt, rakt, mörkt hår, starka armar och hennes bästa färg är röd. Om Nina själv fick välja skulle hon mycket hellre vara världens farligaste snöleopard än en flicka på fem och ett halvt. För snöleoparder har tänder vassa som knivar och de ser och hör bättre än någon människa på jorden.

Det här är berättelsen om ett år i Ninas liv. Det handlar om att sova över hos en kompis för första gången och om att gå i simskola och nästan drunkna. Om vad som kan hända om man inte talar sanning och om hur orättvist det är att man inte får välja födelsedag själv. Nina och snöleoparden är en rolig, allvarlig och träffsäker högläsningsbok med stor igenkänningsfaktor.

Netflixklubben

Ikväll har vi bokklubb men istället för bok bestämde vi att alla skulle se Making a murderer och så ska vi prata om serien på kvällens middag.

Själv har jag läst ut En halv gul sol (älskade den lika mycket som Americanah) av Chimamanda Ngozi Adichie. Nu ska jag fortsätta med Lila Hibiskus, sen blir det så klart Alla borde vara feminister.

Annars har de bästa böcker jag läst den senaste tiden varit Lollo av Linna Johansson och Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri.

Vill verkligen tipsa om denna:

Glad att ingen annan hör 

Har ni testat Kaninen som så gärna ville somna? Jag köpte den som ljudbok för flera år sen. Juni synade den efter en lyssning så den blev inte så effektfull, hon tyckte att det var världens tråkigaste godnattsaga. Nu testade jag att låna den som bok (jag älskar Stockholms bibliotek och utbudet av e-böcker, det tar tre sekunder att ladda ned och man läser smidigt i en app) och så har jag läst den för Juni några kvällar när hon ska somna. Jag tror hon tycker det är lite gött med den avslappnande berättelsen.

Dock att jag låter helt knäpp när jag läser. Det fetade ska man betona och det kursiverade läser man långsamt. Ungefär så här är hela boken.

En Myras liv

Det började med Bella & Gustav, sen Skorstensjul och nu läser vi en ny kapitelbok. Jag tycker inte att man behöver stressa med kapitelböcker, Juni tycker fortfarande att många enkla böcker vi läste när hon var två år roliga. Men det är ändå mysigt att plocka upp och fortsätta på samma berättelse kväll efter kväll. Nu läser vi En Myras liv av Linn Gottfridsson, med illustrationer av Emma Adbåge. Den är jättefin! Juni skrattar högt åt tokigheter, känner igen sig i när föräldrarna pratar engelska och funderar på hur det är i skolan.

Myran heter egentligen Morgan Andersson, men det är det bara tandläkaren och okända personer som säger. Alla andra säger Myran. Till och med fröken i skolan. Myran är sex år och går i förskoleklass. I klassen går också Melker som tycker att allt är äckligt, Eva som bara gillar vit mat och så Myrans bästis Henny såklart. Oftast är Myran glad, men det är jobbigt när Henny leker med Felicia i klassen. Då är det tur att Diego har flyttat in i lägenheten ovanpå. Han är sju år och säger att Myran visst kan få en egen katt, fast mamma är allergisk. Myran är också allergisk, fast inte mot katter utan mot bråk. Särskilt när mamma och pappa bråkar på engelska för att Myran inte ska förstå att de kanske vill skiljas.

Fotnot: Jag fick boken på posten av förlaget, efter att jag skrivit att jag tänkte köpa den på instagram.

Skorstensjul

Inför jul läser jag och Juni en slags julkalender i bokform, ett kapitel per dag. Berättelsen är så himla fin och jag tror att både jag och J tycker det är lika härligt när det är dags för ett nytt kapitel. Illustrationerna är dessutom helt magiska!

 

Skorstensjul av Mårten Sandén och Lina Bodén.  

Det är en kall decembernatt när Stella, Mago och Issa stiger av tåget på Stockholms Centralstation. De har rymt från barnhemmet för att leta efter Magos pappa. Mago har skrivit en massa brev till honom, och nu väntar de bara på att han ska dyka upp.

På Centralstationen möter de ingen pappa, däremot träffar de på en rundmagad farbror med smutsigt skägg. Han har en fiollåda framför sig och en skylt där det står: ”Snälla, jag är hungrig.” Farbrorn heter Niklasson och har glömt bort vem han är. Barnen bestämmer sig för att hjälpa honom att minnas. Till sin hjälp får de den snälla Miriam i antikaffären och, inte minst, de modiga och påhittiga skorstensbarnen. Och det är bråttom! Om inte Niklasson kommer på vem han är före julafton riskerar hela julen att bli inställd.

Åh, den nya värld som öppnar sig när man kan börja läsa kapitelböcker för sitt äldsta barn! Vi är långt ifrån att överge vanliga bilderböcker och jag tänker köpa nya Pija Lindenbaum i julklapp, men det är kul att läsa till exempel Bella & Gustav (ok, den räknas kanske inte som kapitelbok, men ändå mer text och färre bilder plus J skrattar ihjäl sig) som omväxling. 

Nytt till bokhyllan 

Äntligen kom dagen när vi kunde börja fylla de nedersta hyllorna i bokhyllan igen. Jag köpte mässingsfärgade bokstöd och färgsorterade glatt in böcker. 

Och apropå böcker eller avdelningen ”När man är vaken lite för mycket på natten”:

Detta köp kommer sig av att nån lagt upp en bild på boken ”Susanne flyttar till Vällingby” och jag fick längtan efter typ Merri Vik. Glömde väl min fåniga fobi för okända personers gamla saker. 

 

Med bil i stan

Igår tog jag bilen till jobbet. Jag hjälpte Tilda (annars känd som vår inneboende) att flytta sina saker till nya lägenheten i Täby och sen for jag vidare till jobbet i Vällingby. På kvällen hade vi bokklubb. Vi försöker alltid att träffas på en restaurang som matchar boken på något sätt. Det kan vara bokens tema, författarens favoritställe, ursprungsland. Den här gången har vi läst Mats Strandbergs Färjan och på Oaxen Slip, som vi valde, ser man ju i alla fall färjorna åka förbi.

frjan

Jag älskar att köra bil i Stockholm. När jag ska till och från jobbet åker jag dock nästan alltid kollektivt för att slippa fastna i nån galen kö. En fredag behövde jag bilen till jobbet. När jag skulle hem tog det två timmar att köra 25 km. Då grät jag nästan. Men igår åkte hade jag gott om tid på mig och dessutom valde jag en väg som inte brukar vara så tillproppad.

Först åkte jag förbi Tensta, Rinkeby och Kista och blev sentimental när jag tänkte på syrrans studentlägenhet i Kista galleria. Man tog bara hissen massor av våningar ned och så var man i själva gallerian. Minns när vi gick till H&M sent en söndagskväll, det kändes väldigt exotiskt för mig då, detta var kanske 2004? Tänkte också på var jag brukade parkera bilen och när jag gick med hunden på fältet när jag bodde hos syrran och hennes dåvarande kille en månad. Ja, jag är en sentimental person.

Sen åkte jag förbi Solna och Sundbyberg och tyckte att både Ursvik och Järvastaden såg ut som ganska mysiga områden att googla på vid ett senare tillfälle. Vidare över Gärdet och ut på Djurgården. Åh vad det fortfarande är spännande att åka runt i den här stan, det kommer det kanske alltid att vara?

Jag parkerade, samtidigt som jag pratade i telefon, köpte en biljett och lämnade kvar mitt visakort i parkeringsautomaten. Restaurangen var såklart toppen, jag hade nog kunnat äta tjugo gratinerade havskräftor, och tiden gick alldeles för snabbt. Så bra diskussioner i min bokklubb, så bra personer. På väg till söderort igen spärrade jag kortet, som såklart inte satt kvar i automaten, köpte välling, Torky och knäckebröd och åkte hem till man och sovande barn.