Opererar väl bort båda brösten direkt då?

Jag gissar att vi var många som läste den här artikeln igår. Den gjorde mig först rädd, eftersom jag passar in på så många riskfaktorer. Men sen också lite arg. För när SVT går ut med något stort och skrämmande som så många kvinnor känner igen sig i får de faktiskt vara lite mer nyanserade. 

Så här skrev en person i en grupp jag är med i: 

Här är ursprungsartikeln. Det är en prospektiv studie, dvs att man har frågat kvinnor som har bröstcancer och friska kontrollpersoner om de har färgat håret eller inte. Den ger alltså inget säkert orsakssamband eftersom den inte visar tydligt att hårfärg orsakar cancer, bara kopplar ihop två fenomen. Dessutom funderar jag på om det inte har skett en hel del förändringar i hårfärger över tid, och att de här kvinnorna kan ha använt ganska otäcka färger för länge sedan. Jag har dock inte läst hela artikeln, utan bara de inledande sidorna, men jag ska försöka hinna läsa den imorgon.”

Hallå SVT, är det inte er roll att skriva en sån text? Där ni förklarar hur en sån här studie genomförs? Jag blir också deppig av att journalisten inte ens fått tillräckligt med tid på sig för att korrläsa artikeln. Vem är Heikkilä som plötsligt nämns?

”Hårfärg ökar också risken att insjukna i bröstcancer med hela 23 procent. Enligt forskaren Sanna Heikkinen är all hårfärg lika skadlig, toningar, permanent hårfärg, hårfärg ämnad för hemmabruk och färg som används på frisörssalonger. I avhandlingen har Heikkilä jämfört kvinnor som färgat håret med kvinnor som aldrig färgat sitt hår.”

Nä, innan SVT går ut med sånt här klickbete som får enorm spridning pga folks rädsla borde de faktiskt se till att lägga lite mer resurser på det.

Så här kommenterar branschföreningen Kosmetik- och hygienföretagen. 

PS Jag är såklart verkligen för forskning om vad som orsakar cancer och det här är en viktig studie som såklart ska följas upp. Mitt inlägg handlar bara om hur man presenterar forskningsresultat. Om man vill att människor ska vara granskande och källkritiska kanske man kan börja med att låta en annan forskare ge sin synpunkt på studien i samma artikel? Men då får den väl inte lika stor spridning… 

Känslomässiga rädslor

Oro är inte rationell. Man kan känna sig livrädd för att sätta sig i ett flygplan men glatt cykla till affären, utan cykelhjälm och längs en trafikerad väg. Men även om det är svårt att övervinna sin rädsla med logiska argument så är det ändå bra att känna till vilka risker som är verkliga och hur stora de egentligen är. Att göra en bedömning på ett intellektuellt plan. Så tänker jag i alla fall, när jag får panik över alla faror som lurar.

Idag till exempel, uttryckte en bekant oro över att bo på en plats där två tjugoåringar precis avrättats i en bil. Och ja, det är klart att man undrar om det är rätt att bo med sina barn i områden där sånt händer. Och när terrordåd kommer närmre är min första instinkt att flytta ut på landet, där man känns mindre utsatt.

Men det är då jag tänker på statistiken. För om man bor på landet åker man förmodligen en hel del bil. Att åka bil är det farligaste barn kan göra. Och varje år dör 2-4 barn och ungdomar i lantbruksolyckor. Upp till fyra års ålder löper lantbrukares barn nästan dubbelt så hög risk att skadas av fordon, som andra barn. 2-3 barn dör dessutom varje år i anslutning till buss, som i samband med skolskjutsen.

Det är klart att det finns många fördelar med att bo på landet: frisk luft, inte minst. Jag menar absolut inte att ställa landet och stan emot varandra. Jag vill bara påminna mig själv och kanske er som läser om att man kanske inte alltid behöver låta den där instinktiva rädslan styra. Oavsett om det gäller var man bor eller att låta sina barn gå ensamma till en kompis. 

Hälsningar från en som är livrädd för spindlar, höjder, får panik när det blir mycket turbulens i flygplan och som är jättejätterädd för terrorbrott, att hamna i vägen för gängbråk och för att mina barn ska bli påkörda av bilar.

Varför skaffa barn om man inte vill vara med dem?

När Adidas gör en kampanj och låter landslagsspelarna ha starka citat på sina matchtröjor valde Lotta Schelin att spela med Gudrun Schymans ”Se aldrig ned på någon om det inte är för att hjälpa henne upp” på ryggen. 

Det är ett ständigt aktuellt citat. För när det blir tufft är det alltid enklare att rikta kritiken nedåt. Till exempel: vem drabbas när människor skriver debattartiklar om hur dåliga föräldrar är som låter sina barn gå långa dagar i överfulla grupper. Jo, de mammor som inte har något val, som lever ensamma och måste jobba heltid för att betala hyran. Eller de mammor som går på knäna under föräldraledigheten (efter en jobbig förlossning, ett krävande spädbarn?) och väljer att lämna ett äldre syskon på förskolan.  

De föräldrar som själva kan välja hur långa dagar deras barn ska gå, eller om storasyskonet ska vara hemma eller hänga med sina kompisar om dagarna, de kan också välja att inte lyssna på det örat. För de har ett val. Men det har inte alla. Och för de utsatta föräldrarna, och för deras barns skull, borde vi hjälpas åt att rikta kraven uppåt istället. Mot beslutsfattare, politiker. 

Så här: istället för att lägga fokus på hur många timmar i veckan barn till föräldralediga ska få vara på plats kanske man kunde prata mer om anknytningsteorier och hur ettåringar och femåringar har olika behov och hur man ska uppfylla dem. Hur överfulla grupper påverkar barn och pedagoger. Vilken viktig roll förskolan spelar. Att den måste få mer resurser. 

Och prata mer med varandra. Ge pedagoger självförtroende och mandat till att boka in ett samtal med de där föräldrarna som ger barnen alvedon för att de ska kunna vara på förskolan när de är sjuka, eller som lämnar sina barn varje dag hela sommaren. Fråga varför, berätta om hur det påverkar barnen och verksamheten. Istället för att försöka nå dem genom att tilltala alla föräldrar som har sina barn mer än sex timmar om dagen… 

Kejsarens nya kläder

Maria Soxbo/Husligheter skriver om ett kök utan funktion. Har folk blivit helt galna? Ok om man bara äter ute/köper take out… men ändå? Att gå genom halva rummet när man plockar ur diskmaskinen, nä nä nä.

Jag är visserligen extremt funktionsfixerad. Jag har varit inne på ämnet tidigare, när jag skrev om radhus. Men när vi häromdagen fick erbjudande om att köpa ett jättefint parhus som ska byggas i Stureby, med drömmiga material i kök och till ett relativt bra pris, kände jag mig ändå knappt frestad.

Jag har nämligen blivit bortskämd i vår ganska välplanerade fyra. I det stora badrummet har vi en lång bänk och under den finns tvättmaskin, torktumlare och plats för förvaring av smutstvätt. Det byter man inte mot ett minimalt badrum med tvättpelare och plats för ett enda badrumsskåp hur som helst. Vi har ett praktiskt kök och relativt bra förvaringsmöjligheter (kan det någonsin bli tillräckligt bra?) och det är lättmöblerat. Vi får plats med vårt stora matbord och jag gillar att det är öppen planlösning mellan kök och vardagsrum. Nä, ska man orka flytta (och typ dubblera månadskostnaderna) får det allt vara något riktigt härligt. Och härligt för mig är tydligen praktiskt. Jag är en så spännande person… 🙁

Selfies

Min mardröm är att träffa nån som man bara känner på internet och så tänker den personen ”åh herregud ser hon ut sådär i verkligheten” om mig, eftersom jag mest lagt ut selfies.

För att undvika sånt borde jag lägga ut en bild som min kollega tog på mig nyss. Jag bad henne ta en snabb bild för att se om skylten jag höll i var lagom stor och ser exakt ut som en övervintrad hårdrockare på fotot. Nästan så jag skrek till när jag såg mig själv. Antar att jag ser ut som nånstans emellan den bilden och en selfie?

Nåväl, jag var ändå inte lika ful som under min fulaste period i livet: när jag jobbade i Karlskoga. Har aldrig varit så ugly som då! Det var som om jag tappade allt när jag blev mamma och famlade i blindo de två första åren av Junis liv.

Bevis. Vad har jag ens på mig, seriöst???? Och fet lugg på det dessutom, jag som avskyr fett hår.

 

Duktiga kvinnor

Jag tyckte att det här inlägget från Bloggkommentatorerna var väldigt läsvärt.

Jag fattar för övrigt hur Isabella menar men jag tycker ändå inte att hon verkar vara en ”duglig” mamma, snarare en jättebra sådan.

Själv är jag lite i samma sits, fast jag såklart inte gör karriär på samma nivå som Bella. Men jag känner mig som en lycklig (samt bra och närvarande) mamma, trots att jag är borta många timmar om dagarna (pendlar totalt två timmar om dagen och jobbar heltid). Den känslan hänger till stor del på att Martin ofta kan ta hämtningar och lämningar. Det gör att barnen får gå korta dagar (7 timmar/dag) och att jag slipper stressa dem på morgnarna eller hetsa från jobbet för att hinna hämta. När jag kommer hem står maten ofta på bordet, allt hänger inte på mig.

Själv går jag upp med barnen nästan varje morgon, är ensam hemma med dem när Martin är på jobb, ligger hos dem tills de somnar på kvällarna och planerar/organiserar mer (kalas, semester, garderob) så jag har inget dåligt samvete över att han drar ett större lass om vardagarna. Jag påstår inte heller att vi är extremt jämställda. Jag bara säger att det gör att jag kan jobba men ändå känna mig som en bra mamma.

It takes a village to raise a child, sån sann klyscha

Om man åker till ett lekland med sitt barn får man vara beredd på att säga till andras barn som inte uppför sig, hjälpa okända barn att hitta sina föräldrar när de sprungit vilse, men också att nån annan säger till ens egen unge om den tränger sig förbi ett annat barn i trappan när man inte ser. För barn är ett gemensamt ansvar. 

Jag hoppas verkligen att den här frågeställningen som en psykolog gör här är hypotetisk. För även om det är utanför ens yrkesroll har ALLA en skyldighet att göra en orosanmälan om man tror att ett barn far illa. 

Men nog om det. Lisa skriver så bra om den där texten som florerar på Facebook, om vad barn ska lära sig hemma respektive i skolan. 

Ett tredje barn!

Louise/Hej hej vardag listar för- och nackdelar med ett tredje barn. Och jag känner igen mig så himla mycket. I nackdelarna.

Bilden ovan lånade jag för övrigt på en sida för gratisbilder. 

Nu utgår jag från Louise rubriker som talar emot en trea:

1. Sömnbristen. Det är ganska stor risk att även bebis nummer tre skulle vara en sån som bara vill sova i famnen och som vaknar ofta på nätterna. Jag har ändå fixat det ganska bra med Juni och Arve. Men en tredje gång… nää jag tror jag nöjer mig här.

2. Relationen. Kanske viktigast av allt. Jag tror inte det vore bra för oss med en tredje krävande spädbarnsperiod, vi har ju knappt hunnit landa efter våra första sex år som småbarnsföräldrar. Vi vill så mycket, vi behöver få komma iväg på saker utan barn, både tillsammans och separat. Hur får man ens barnvakt till tre barn under sju år?

3. Mina barn. Jag behöver hinna se dem en och en. En vanlig söndag vill jag vara nån slags medhjälpare på Junis gympa, fast jag inte kan nåt om gymnastik, lägga pussel med Arve en lång stund och hinna ligga på soffan och läsa en bok för mig själv. Tänk om vi skulle få ett barn med en sjukdom eller ett handikapp som innebär att trean kommer att behöva all min tid och alla resurser. Sånt vet man ju aldrig.

4. Jobb. Om jag inte gillade att jobba skulle punkt 3 inte vara ett problem. Då skulle vi kunna bo på nåt billigt ställe och jag kunde jobba halvtid och få massor av tid med barnen. Men jag gillar att jobba och det är viktigt för mig att ha ett roligt arbete och jag trivs med att jobba heltid.

Dock att det bästa jag upplevt i livet är att få bli mamma. Jag tyckte om att vara gravid, kände mig vacker och liksom utvald. Så skämmigt att skriva utvald men antar att Beyonce känner likadant med tanke på hennes fotografering? Jag mår bra av att vara förälder och det får mig att känna mig stark, älskad, levande, viktig. Bebistiden har varit fantastisk. Och att få lära känna de två personerna är också positiva superlativ, varje dag. Jag älskar att vara deras mamma.

Jag är så hemskt glad (och tacksam!! det är ju ingen självklarhet att kunna bli gravid, föda ett levande barn) att jag fått uppleva två graviditeter, två bebisperioder. Men nu är jag nöjd.

I alla fall för nu, påminn mig om ett par år när jag känner att det är sista chansen om jag vill uppleva allt det där på nytt.

OBS att denna text är helt subjektiv. För min del får man ha noll, ett, två, tre, sju barn, bara det känns rätt för en själv. Och jag tycker absolut att Louise ska satsa på ett tredje. Inte minst för att jag tror det kan vara väldigt sorgligt, att släppa den tredje bebisen man aldrig fick. Och för att hon beskriver det där med kaoset väldigt bra. 

Det är inte en självbiografi! 

Jag läser Det är natten av Karolina Ramqvist och hon skriver om hur svårt människor (journalister) har haft för att hålla isär henne som person och den person hon skriver om i böckerna. Det är på en helt absurd nivå, om jag hade haft med mig boken till Warszawa hade jag citerat den. Hon blir alltså anklagad för allt möjligt.

Sen läser jag om Frida Hyvönens texter och det är samma sak där, man hänger upp sig vid vad som är självupplevt. 

Ja, jag tycker också om att analysera starka texter. Jag tänker ofta på varför storebrodern gör de där ”drar igen ett blixtlås, slänger nyckeln”-tecknen i Sjön. Men en text är en text, jag utgår inte ifrån att det är en självupplevd händelse. Att Hyvönen kan ge svar på vad som hände sen. Det får pågå i min fantasi. 

Nu ska vi prata om storlekar 

Sedan 2004 har de officiella europeiska damstorlekarna sett ut så här:

Extra Small (XS) = 32-34

Small (S) = 36-38

Medium (M) = 40-42

Large (L) = 44-46

XL = 48-50

XXL = 52-54

XXXL = 56-58

Jag är ganska van att det finns märken vars största storlek är 42, dvs medium. Till exempel & Other Stories. Varför går jag ens in där när jag vet att jag inte har storlek medium? 

Ändå blev jag förvånad idag när jag var på H&M och de hade ett helt segment med snygga kläder med största storlek medium. Varför???

Alltså, designers får väl göra som de vill och om man bara vill att smala ska bära ens kläder kan man ju göra som Back och sy plaggen små i storlekarna så att L blir som M. 

Men H&M?! Ångrar verkligen att jag delade den där fina reklamfilmen med ”normbrytande kvinnor”. För den var så himla bara reklam. 

Mvh sur konsument. 

Pratkvarnen här 

En grej jag ofta skäms för är min babblighet. När jag är med i ett sällskap pratar jag vitt och brett, avbryter för att ställa frågor, blir engagerad, håller låda. Jag älskar att lyssna på människor men jag älskar också att prata. 

Men så var jag på fest där en person berättade om att hon varit tyst hela uppväxten men nu börjat prata. Och att det faktiskt kostar på att vara den som öppnar upp, ger samtalsämnen, är personlig. Att det kan vara något fint. 

Och nu lyssnar jag på ett avsnitt av En varg söker sin pod (Sad moms) och där säger Caroline (som ständigt blir avbruten av Liv) att en person som avbryter ofta är ”en giver”. Att den också tenderar att underhålla och tar socialt ansvar. 

Och det är så sant! Förut när vi fikade på jobbet och en av våra äldre manliga medarbetare satt tyst höll jag på att fråga honom om han hade några favoritrecept, för vi andra pratade om matlagning och recept. Jag hejdade mig faktiskt, men det var min impuls. Att bjuda in honom i samtalet. 

Nu ska jag inte förhäva mig, det är klart det vore trevligt om jag lämnade mer utrymme till andra människor på andra sätt än som nån slags moderator. Men jag håller faktiskt med när Caroline säger:

”Det är nästan värre att aldrig avbryta nån, att sitta tyst och bara lapa i sig av andra människors sociala ansträngning.”

Liv:

”Och i slutet på middagen anklaga mig för att ha avbrutit.”

Skratt! 

Serenity now

Kan vuxna människor bara skärpa sig lite på resor och nöjesfält och i andra offentliga rum? När vi gick på transferbussen från flygplatsen i Cypern hade en vuxen kvinna ”passat” ÅTTA säten så jag fick sitta med Juni och Arve i samma bilbälte (Martin var utanför och lastade in vagnen, annars hade ju han kunnat ta ett av barnen och gå bak i bussen). Och nu på Gröna Lund kom en kvinna och tre barn och gled in före oss i kön. Jag bara, i trevlig ton: ursäkta men vi står i kö. Hon: ja, fast vi är i sällskap. Och syftade på två personer som stod framför oss. 

VI ÄR I SÄLLSKAP! 

VI HAR PASSAT PLATS! 

Hallå går vi i mellanstadiet eller????? Så upprörd nu. 

Bubblare: personer som tar av sig skorna i tid och otid. Och såna som fäller bak sätet på en flygresa dagtid när man sitter bakom och reser med ett litet barn i knät. 

Sommaren är kort

Hörrni, det är JULI! Hjälp vad sommaren går fort! Inför varje sommar brukar jag fundera på om det är bäst att åka utomlands tidigt eller sent på säsongen. Men nu är jag helt säker på att tidig resa är bäst för mig.*

Jag är nämligen lite utav en badkruka och det får gärna bli 20 23 grader i vattnet innan jag njuter riktigt mycket av att bada. Men nu har jag redan hunnit simma massor i havet och plaska runt i diverse pooler och får därför inte panik av att inte ha hunnit ”börja med sommaren” än.

Nästa vecka åker jag till Almedalen och veckan därpå jobbar jag också. Men från 18 juli är jag ledig i fyra veckor = megahärligt. Vi ska vara en del i Värmland och jag ska på Beyonce och Way Out West och så kanske det blir en liten tur till västkusten om vi hinner. Martin jobbar nästan hela sommaren, men vi får ändå totalt mer än tre veckors ledigt ihop och han är ledig med barnen min sista jobbvecka innan semestern, så jag tänker inte klaga.

När jag kollar på bilder från sommarstugan kan jag känna doften av varm tallskog och höra suset och kluckande av små vågor. Bästa platsen.


För två år sen åkte vi till Mallorca i mitten av september. Det var härligt såklart, men jag gillar ju hösten, känslan av nystart och så vidare. Det kändes nästan lite fel att åka bort då. Dessutom blev hela sommaren en lång längtan efter semesterresan. Nä, att åka sent i maj eller tidigt i juni är nog min melodi.

*Ja, jag vet att det är många som inte har råd att åka på semester, eller ens vara lediga pga osäkra anställningar. Jag har själv bara haft betald semester i några år och att ha råd att resa är otroligt lyxigt för mig. Inser att jag kanske är en del av nån slags semester-rese-norm, men i bloggen tillåter jag mig ändå att, helt egoistiskt, utgå från mina egna förutsättningar.