Och klockan 23.35 ställer jag in saltet och passar på att torka ur lite i köksskåpet

Vi vaknade i mina föräldrars hus imorse, och hade ganska gott om tid innan vi behövde åka. Men mitt yngsta barn är så rädd just nu, främst för att jag ska försvinna. Jag vet inte om det beror på att jag skrämt honom med ”‘nu går vi” när han krånglat in absurdum när vi varit på väg någonstans eller på att jag var borta en vecka i våras eller att han är i en känslig ålder. Det spelar nog in att han varit väldigt förstoppad till och från, det har såklart varit väldigt jobbigt och otäckt för honom. När vi kommit hem från Grekland bokade jag i alla fall en tid hos doktorn och vi fick jättebra förstoppningsmedicin som började verka just idag. Detta kanske är att hänga ut sitt barn men han är tre år och får väl stämma mig när han blir femton om han läser detta inlägg. 

Vart var jag nu igen… jo, vi hade ganska gott om tid men barnet var mig i hasorna hela tiden och jag ville lämna huset i ungefär samma skick som när vi kom och allt tog bara sån tid, handtorka bort svarta fotavtryck på badrumsgolvet, oj där stod nattens vällingflaska, vad behöver jag ha lättillgängligt i bilen och vad kan packas där bak, nej jag har inte packat fler t-shirts, kan du ta en klänning? var lade jag nycklarna?

Samtidigt insåg jag att det bara var mitt fel. Nu är jag stressad för att jag bokat in för många aktiviteter, jag har ju läst om hur viktigt det är att barn får ha det tråkigt så de inte blir stressade, men de ville ju så gärna gå på Dolly Style. Och nu ska vi på barnkalas i Stockholm och man måste såklart inte gå på allt, men barnen vill förstås inte missa kalaset och det passar ju ganska bra att komma iväg i tid när vi ändå ska hemåt. 

Min teori är att män sällan är så självkritiska i sitt föräldraskap?

Nåväl, nu är det sent och jag håller på att packa upp efter helgen och packa ned inför jobbresa och ser på hemmet med kritiska ögon fast det egentligen är ganska välstädat när plockade vi egentligen senast ur böckerna ur bokhyllan och dammade, hur många skor kan man egentligen ha i en hall?

Kan jag bara ge mig själv en break?!

Skaffar väl ett liv då?

  1. Jag skrev alltså denna kommentar (se skärmdump nedan) när en kompis berättade att hon inte fick lämna blod pga dåliga värden och en person tipsade henne om att äta jordgubbar
  2. Jag är alltså en besserwisser som anser att jag har kunskap om olika livsmedels järninnehåll. Har dock inte ens dubbelkollat källan så kan vara en besserwisser som har fel? Vem vet. Har fortfarande inte dubbelkollat.  
  3. Klockan är 7.10 en fredagsmorgon när jag googlar näringsvärde jordgubbar och gör denna rant. 
  4. Skyller även detta på pms. Skyller mycket på det nu. Det, och stress. 

Hundvakt

I söndags lämnade vi tillbaka denna underbara cavalier. När jag var instruktör i Svenska Brukshundklubben och nån familj frågade vilken ras de skulle välja tipsade jag alltid om cavalier. Det är såklart jättehemskt att så många av dem är drabbade av hjärtfel, men det är verkligen en underbar ras i temperamentet.

Alltför många familjer väljer ras utifrån hundens utseende istället för att fundera på vad den är avlad till och hur de egenskaperna påverkar ens hundägande. Det har jag också gjort, men idag skulle jag tänka annorlunda. För det finns faktiskt hundar som är mer eller mindre krävande att äga och min uppfattning är att de flesta får ett mer harmoniskt hundägande med hundar som är lite mildare. Det är såklart också viktigt att kolla upp hälsan hos rasen och se att uppfödaren är noggrann med att göra de tester som rasklubben rekommenderar, både fysiskt och mentalt. 

Äsch, jag hade såklart inte tänkt mig en föreläsning om detta ämne. Men det var i alla fall väldigt fint att få låna denna gulliga Novia ett par dagar. 

Jag är inte så sugen på att skaffa hund prick nu, men om några år… kanske. Förutsatt att nån av oss kan ha med den till jobbet och att det är en uppfödare som vill låna tillbaka sin hund när vi vill åka på semester och andra praktiska saker. Vi får se. 

Om pojkar och sånt

Ofta när jag läser Sandra Beijers beskrivningar av killar hon varit kär i slås jag av att pojkar har spelat en så extremt liten roll i mitt liv, i jämförelse med hur hon verkar ha upplevt det. Jag skulle kanske kunna beskriva en häst jag skötte lika ingående. Eller en hund jag brukade gå ut med ofta. Men en kille jag var kär i när jag gick i femman? Eller åttan för den delen? Nä, jag har nog aldrig svärmat för nån på det viset. Killar var alltid en biroll i mitt liv och vänner var otroligt mycket viktigare. Jag är väldigt imponerad av att hon minns alla pojkar på det viset, det gör hennes sätt att skriva så äkta.

Giftastycke 

Vilket otroligt giftastycke dessa har:

Jag älskar att tänka på par i bekantskapskretsen och huruvida de har giftastycke. Jag tycker ofta att det är endera eller. Endera så liknar man verkligen varandra på flera sätt eller så är man nästan varandras motsatser utseendemässigt. Men ofta tycker jag att det finns likheter i benstruktur och form på ögon och näsa. 

Har du och din eventuella partner giftastycke? 

”Naturligt smala modeller för ett hälsosamt och hållbart ideal”


Ingen har väl undgått att jag är ett stort fan av Rodebjer. Och jag antar att det är därför jag ens orkar bli besviken, annars är man ju ganska luttrad. Men det här svaret:

”… vi letar alltid efter naturligt smala modeller för att visa ett hälsosamt och hållbart ideal.”. 

Jag kan förstå att man är ute efter en viss silhuett, en ”Rodebjerkvinna”. Det är sällan smala modeller gör mig upprörd, oavsett om de är naturligt smala eller svälter sig: kan man verkligen se någon skillnad? 

Men jag upplever Rodebjer som en medveten designer, dessutom ett av få märken med plagg i större storlekar. Och efter en fin kampanj där de valt ut olika fantastiska kvinnor blir jag så trött av ett sånt här svar. Vad är äkta, vad är PR?

Mvh Rodebjer från topp till tå. 

Tog ett andetag

Jag tror att jag misstolkade en text om ett varumärke, tack Malin för att du uppmärksammade att den kunde läsas på två sätt. Raderade inlägget, för ovanlighetens skull, men lade sen upp det igen. 

Det är svårt när det handlar om ett företag som vanligtvis gör bra saker och jag vill såklart hellre fria än fälla, så att säga. Men det är ju fortfarande sjukt konstigt formulerat, så jag låter det ligga. 

Missunnsam?

Underbara Clara skriver:

Vi har så höga förväntningar på att barn ska lyckas med allt det goda som vi vuxna aldrig lyckas med. Barn ska inte vara avundsjuka eller arga på kompisar som har något de själva önskar sig. De får inte bråka och vara egoistiska. Men vi vuxna är ju avundsjuka och missunnsamma hela tiden. På andras kroppar, karriärer, hus, ekonomi, stabila äktenskap. 

Men är vi missunnsamma hela tiden? Det känns sorgligt i så fall. Vi som har det så bra! Avundsjuk är jag visserligen allt som oftast, på människors avundsvärda egenskaper, gåvor eller utseenden. Men missunnsam, nej, väldigt sällan. Och det handlar inte om att jag försöker framstå som en god människa. Jag har många sämre sidor, som att jag är glad i skvaller (även sånt som nog kvalar in under att ”prata skit”) och att jag stör mig på offentliga personer som verkar helt världsfrånvända eller saknar självkritik. Känner bara inte igen mig i att missunna andra en perfekt kropp, lyckad karriär eller ett stabilt äktenskap.

Om Clara har rätt så blir jag helt nervös över att ni som läser har stört er på att jag först fick åka på en spännande resa i jobbet och sen gick och vann den där resan till Kos. Nu sitter ni och hoppas på att jag ska bli matförgiftad av buffén? Men då ska ni tänka på det där citatet som Noora har på sin vägg: ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about.”

Tack på förhand!

En sista grej (?) om barn och skolor 

Jag skulle dö av skam om föregående inlägg fick mig att framstå som en krävande förälder

Jag fattar verkligen att man kan flytta och lyckas få in sitt barn på en ”riktigt bra skola” och så får klassen byta lärare två gånger första året och ens barn får ingen kompis i klassen och det är flera föräldrar som är jättejobbiga och förstör alla föräldramöten med sina krav. 

Slut på meddelande!

Med vänlig hälsning, 

”livrädd för att bli missförstådd”

Om skolor och statistik 

Många kloka personer har pratat om att man inte får stirra sig blind på statistik och enkätsvar när det gäller skolor. Som min mamma, som jobbat i skolvärlden i många år och som vet att det är trubbiga verktyg. Och nu senast Emma som skrev så här:

”Hej Hanna,

Det är svårt när man tittar på siffror tycker jag. De säger egentligen inget om hur det är på skolan. Obehöriga lärare och lägre resultat betyder ju inte att skolan är sämre. Har man många nyanlända, som på min skola, så blir värdena läger av naturliga orsaker. Oftast är det de nyanlända som kämpar mest men de har kortare tid att nå resultat samt ofta föräldrar som inte kan hjälpa dem. Däremot kanske skolan med lägre resultat har mycket fler drivna och engagerade lärare än i områden med många akademikerföräldrar. I det senare gör ju föräldrarna halva jobbet och barnen den andra halvan medan man i områden med lågutbildade föräldrar som lärare måste hitta andra vägar till lärande och tänka i andra banor. Säg att dina barn inte får det lätt i skolan och måste kämpa, vill du att de ska gå i en skola där lärarna är vana att jobba i motvind och hitta alternativa lösningar eller i bananskalsskolan?

Dessutom säger siffrorna inget om klimatet på skolan. Vår skola ligger ute på landet i ett sk. område med många lågutbildade. Dock har vi ett superbra klimat på skolan där alla hälsar på varandra och där besökare alltid känner sig välkomna. Det pratas om vår skola som en jättebra skola där man alltid blir väl mottagen.

Så siffror, de säger väldigt lite egentligen. Det bästa är nog att prata med familjer som gått på skolan tidigare tror jag.”

Och ja, så är det såklart. Jag är helt med på det. Tack för kloka ord!