Knäppa killar, knäppa män

Skrattade till åt den här kommentaren i Jennys blogg (har saxat):

OBS! Apropå att skriva om den man lever med. Jag tänker att jag så klart inte får hela bilden. För mig är det givet. Att det är som när man vrider och vänder på IRL-vänners relationer. Man får höra/läsa om all skit. Ganska ofta tycker man att vännens partner är helt dum i huvudet och eldar upp sig. Sen får man ett sms några dagar senare: ”Vi pratade ut i tisdags och nu är allt toppen”. Själv sitter man där och bara: VA FAN? Eftersom man själv inte var med i det där förlösande pratet…

Älskar att vara en del av en generation där man kan prata om ungefär allt, med sina vänner.

Hockeyfrilla

Men tänk om det är nåt barn som bor där det inte finns några grannar att sälja jultidningar till? Och jag vill ju alltid köpa när nån förälder på jobbet säljer såna där bra kryddor och oljor för barnens fotbollslag. Angående förra inlägget alltså.

Den här bloggen blir bara mesigare och mesigare, de enda frågor där jag vågar stå för en åsikt är NEJ till SD och att det är otroligt fult när man inte klipper bort bebisfjunen utan låter de där tunna lockarna växa fritt i nacken.

(Sen fick jag en unge med PANIK för att klippa sig, som gick runt och såg helt förskräcklig ut i håret i typ två år. Karma is a bitch. Men jag hade åtminstone vett att skämmas. För frisyren alltså, inte för mitt ställningstagande om bebislockar.)

När det gäller SD har jag svårt att tro att nån läsare tänker rösta på dem så jag behöver väl inte predika för kören.

Curling

Mina barn må vara bortskämda på många sätt, men påminn mig gärna om jag nån gång får för mig att försöka sälja jultidningar åt dem.

Jag köper gärna av barn som frågar själva. Men nästa gång nån förälder vill sälja åt sina barn så swishar jag hellre en tjuga.

Bor man i lgh slipper man i alla fall skämmas för ogräset

Hög igenkänning i Malins inlägg om att se saker realistiskt… Angående hennes familjs sommarstuga och eventuella planer på att riva den och bygga en ny, de bor alltså även i hus:

”Jag vill inte stå i vägen för alla Nicklas drömmar, men såhär är det för mig. När N blir inspirerad till ett nytt byggprojekt och börjar prata om det är det inte på låtsas eller nån fri fantasi för mig. (…) Jag är istället direkt i verkligheten. Jag tänker på vad projektet skulle kosta i tid och pengar och innebära för familjen. Så det jag gör är att ifrågasätta och bromsa.”

Sån är jag också. Jag vill knappt bo i hus pga den ökade arbetsbörda det skulle medföra. Möjligtvis i så fall ett helt nybyggt som kräver minimalt med underhåll och har ytskikt som är lätta att hålla rena. Att bo i hus, ha två relativt små barn och riva sommarstugan för att bygga nytt känns inte ens kul att fantisera om.

Min gräns för vad som känns som en härlig fantasi går nog nånstans vid att jobba/bo utomlands något år. Men heja alla som sliter halvt ihjäl sig med sina projekt, ni är imponerande!

Om pengar och entrepenörer

Det här inlägget av Nina Åkestam fick jag ok på att skärmdumpa och blogga om. För även om det känns dumt att hänga ut en enskild person som exempel så säger den här typen av artiklar så mycket om vår samtid.

Och jag tänker på när jag kollade på Melrose Place och drömde om att bli som Amanda. Hon var nån slags PR-chef eller chef på reklambyrå? I alla fall minns jag det så.

Idag vet jag att man kan ha det riktigt bra ställt om man är chef/delägare på en stor reklambyrå. Men nån våning på Östermalm med den här typen av möbler kan man bara drömma om.

De första tre styckena här är så märkliga.

Picknick i nån snuskig park?

Vårtecken: bloggare skriver om att umgås genom att sitta på gräset i diverse parker och ha picknick/dricka vin. Det känns helt främmande för mig. Jag undrar om det beror på att de bloggare jag tänker på (bland andra Flora, Sandra B, Elsa B) har tillbringat ungdomsåren innanför tullarna medan jag växte upp i villaområde nära Vänern. För under varma sommardagar cyklade vi till en badplats och inte ens när jag flyttat hemifrån och bodde precis vid Herrhagsparken kom jag på tanken att gå ut i parken och sola. Det är ju viss skillnad på parkerna på söder och typ Skoghalls Folkets Park som väl var min närmsta riktiga park, och jag förstår att det var härligt att hänga i Vitabergsparken som sextonåring… Själv cyklade man väl runt på Lövnäs och letade efter något.

I alla fall så har denna avsaknad av parkkultur under min uppväxt gjort att jag känner mer avsmak än lockelse vid tanken på att sitta på nån äcklig gräsmatta. Associerar det till obekväm sittställning, glas med dryck som välter på filten och pollenallergi. Men för er som har andra associationer är Floras guide fin läsning.

Själv romantiserar jag att grilla på Petars altan, Valborgsfest hos Anna eller att cykla längs Hammaröleden med Jessica, på väg till nån fest.

Spara på krafterna

Jag började radera det här inlägget nu på morgonen, för tonen kändes så mycket självhjälpsblogg och mer blondinbella än jag? Men låter det stå kvar och hoppas att ni fattar att jag inte skrev det i nån flåshurtig stil… det utgår 100% från mig själv och är såklart inte applicerbart på nån som går på knäna i vårdyrket eller så.

Jag tänker mycket på att jag inte vill bli utbränd. Egentligen tror jag inte att jag har en personlighet som sätter mig i den direkta riskzonen för utmattningssymptom. Jag menar inte att det bara hänger på personlighet men det pratas ju ofta om en kombination av hög ambitionsnivå i kombination med en stark drivkraft att inte göra fel, samt en prestationsbaserad självkänsla? Så himla fina egenskaper egentligen, att vilja bidra och göra rätt. Så orättvist att drabbas av utmattning.

Själv tycker jag ofta att både jag och min prestation duger och jag tror att jag är bra på att prioritera vad som är viktigt att lägga mer tid på och vad jag ska göra ”tillräckligt bra” och sen släppa. Och jag utgår ofta från att folk fattar att jag gör mitt bästa och känner sällan att jobbet är på liv eller död.

(Även om det faktiskt ÄR på liv eller död i förlängningen. För om vi samlar in mer pengar kan vi rädda fler liv. Men jag är ändå ingen hjärtkirurg eller liknande, och det är inte som om insamlingen hänger på huruvida jag skriver klart det där dokumentet om GDPR idag eller imorgon.)

Men oavsett personlighet osv så försöker jag vara rädd om mig själv. För när jobbet är så roligt att man vill genomföra massor av idéer samtidigt – och så är det just nu (glad dansande gif!), kan det vara svårt att känna efter, tänker jag?

Därför håller jag på med saker som jag tycker funkar för min personlighet. Som att:

  • Skriva upp ALLA sysslor i min att göra-lista och lägga in alla möten och andra tider i min kalender. För att känna att jag har koll och kontroll och slipper vakna mitt i natten och komma på något jag missat.
  • Säga nej ibland, fast impulsen egentligen är att säga ja. Ikväll skulle jag på rolig after work-middag med kollegor men eftersom det skulle bli lite senare än jag tänkt sa jag nej. Tråkig person, men snäll mot mig själv.
  • SÖMN! Lägger mig samtidigt som barnen ikväll.
  • Prioritera upp såna där arbetsuppgifter som jag måste göra men som tar emot att genomföra. För när jag har känslan av att jag skjuter upp något tråkigt är det som om det drar extra batteri även när jag är i viloläge och har jag mycket sånt som hänger över mig blir jag stressad och snäsig mot barnen. Överlag försöker jag undvika dåligt samvete över samtal jag borde ringa, möten som ska följas upp. Motto: sånt som känns jobbigt men ändå går ganska snabbt ska rivas av direkt. För känslan efteråt är så skön.
  • Generellt är jag ganska bra på självkärlek, jag tänker snälla och överseende tankar om mig själv. Det hjälper också, tror jag?
  • Sen är det förstås otroligt skönt att ha en bra chef och frihet att öka eller minska sin arbetsbelastning utifrån utrymme. Och få hjälp att bolla och prioritera om det behövs.

Nä nu är klockan nästan 21.30 och här har ni en person som tänker sig minst åtta välgörande timmar i natt. Mmm sova… otroligt tacksam över att få sova bra. Och att barnen sover om nätterna.

Hur tänker ni om olika typer av utmattningssymptom och depression? Jag var på väg åt det hållet en gång för tio år sen, på en arbetsplats där jag hade höga förväntningar inom sälj men inte rätt verktyg för att kunna göra ett bra jobb. Jag kände mig otroligt maktlös och misslyckad. Jag vaknade alldeles genomsvettig om nätterna, hade feber nästan en månad och fick högt blodtryck. Men så fort jag fattade att det hängde ihop med jobbet (det tog väl några veckor av dåligt mående) och att det ej var nån konstig influensa sade jag upp mig. Alla symptom upphörde direkt, som ett trollslag. Sen dess har jag aldrig känt något liknande, tack och lov. Och då har jag ändå haft betydligt högre krav på prestation sen dess. Den jobbiga upplevelsen var en viktigt lärdom för mig.

PS Nu blommar det i kungsan!

Sämst med våren

1. Att ha pollenallergi.

2. Att lyssna på alla som undrar om de är förkylda eller har pollenallergi. Närå, men testa med allergimedicin och se om det blir bättre? Jag rekommenderar Aerius och Nasonex. Mmm Nasonex, bra på all från allergi till bihåleinflammation.

Har nån förresten tips på bättre tabletter, det borde väl ha hänt nåt på den fronten under de ca 15 år jag ätit Aerius? Hojta gärna till!

Laga mat till barn

En grej jag inte fattar är när föräldrar beklagar sig över hur de lagt extra tid och energi på att laga nån ny maträtt de hoppas barnen ska äta. Och så äter barnen inte.

Jag lagar bara mat som jag 1. Vet att barnen gillar eller 2. Själv tycker är riktigt god.

Barn är generellt sett ganska otacksamma matgäster? #inteallabarn

Om man gör mat man själv gillar men de tycker verkar läskig, så kan de ändå äta något från bordet, som knäckemacka eller morotsstavar och så får de väl nåt safe food till kvällsmat sen.

Jag tycker att Sara Ask är så himla bra och vettig när det gäller barn och mat. Avstressande.

Här har Juni själv valt middag. Rå blodpudding formad som en… fisk?

På temat män och hot

Det här är en annan grej jag kom att tänka på angående män och hot. För ett tag sen träffade jag en tjej som också flyttat från Karlstad. En gång i tiden hade vi gemensamma vänner, via tidigare relationer. Och det här är en tjej som är väldigt lätt att tycka om så jag blev jätteglad över att se henne.

Efter en stund kom det fram att hon blev nervös när hon såg mig, för när hon gjorde slut med den killen hon var ihop med då så träffade hon en ny ganska snabbt. Vilket inte är något konstigt i tjugoårsåldern. Men då hotade hennes ex både henne och hennes nya kille ganska grovt, under en längre period. Och på något konstigt sätt fick hon för sig att alla hon kände genom exet också hatade henne pga uppbrottet.

Jag, som tagit bort hennes ex från Facebook pga rasistiska inlägg, och inte träffat honom på tio år eller så, blev helt chockad. Inte över att han hotat henne, jag har aldrig känt honom väl, bara varit på samma middagar och fester några gånger. Men över att hon var så säker på att folk tagit ställning mot henne. Jag blev nästan förnärmad.

Men såklart att en person som manipulerar och hotar kan få en att tro att alla är på dens sida. Usch.

Aldrig titta bort

En bekant till mig (vi kallar henne Maria) vädjar återigen om hjälp på Facebook. Ännu en gång har deras bildäck skurits sönder under natten, den här gången hennes partners, och hon undrar om någon har sett något som kan hjälpa dem att få stopp på detta.

Hennes ex – som är pappa till hennes barn – svarar: ”Verkar som om han (och syftar alltså på hennes partner) har fiender, måste gjort något fel i alla fall. Lycka till med att lösa det.”

Trasiga bildäck är inte den enda terror Maria och hennes partner står ut med. Och jag har tänkt så mycket på detta idag. Hur viktigt det är att inte titta bort om man misstänker att ens kompis utsätter sitt ex för hot. Eller om man misstänker att ett grannbarn far illa, att ens kollega blir psykiskt misshandlad av sin partner eller att ens kompis har problem med alkoholen.

Ändå gör vi det, hela tiden. Tänker att vi inte har hela storyn, att vi inte ska lägga oss i. Så tänker väl vännerna till den som skär sönder bildäck om nätterna, antar jag. För jag fattar att många av dem – hans vänner – har sett Marias rop på hjälp och ignorerat dem. Tänkt att det inte är deras sak att rota i.

Men det är just vad det är. Vi måste våga lägga oss i när nån verkar fara illa. Om inte annat för att hjälpa till, att ge nån som mår så dåligt att det går ut över andra, stöd och möjlighet att söka professionell hjälp.

Det går tyvärr inte att förlita sig på att polisen ska lösa allt. Lite civilkurage vore inte fel…

Eftertanken osv

AVSKYR när bloggare gör så här, men nu kom jag på att det kan bli pinsam stämning pga förra inlägget. Man vet aldrig vem som läser här, har jag lärt mig – även om jag ofta tänker att jag skriver till ett gäng kompisar.

Till dig som inte hann läsa, det var seriöst ett harmlöst och ganska ointressant läsning.

Och till er som hann kommentera. Ni är bäst ❤️

Socker – ett laddat ämne

Louise skriver så otroligt bra om barn och socker: Skapar vi en (ännu mer) ätstörd generation?

En mamma kommenterar att socker är helt oladdat hemma hos henne eftersom de aldrig har något sånt hemma. Förlåt, men det tror jag inte på. Jag tror att de enda fall där socker är oladdat är om man har barn som är ointresserade av sötsaker. För varför skulle det vara mindre laddat att äta en bulle ”en söndagsfika då hela familjen sitter ned tillsammans och fikar” än att ta en glass efter maten en helt vanlig tisdag för att man just då var sugen?

När jag växte upp hade jag en kompis som ALLTID hade en sån där fraktbox hemma, som hon fått när hennes föräldrar varit på flygresa. Det övergick mitt förstånd hur man klarade av att ha så mycket gott inom räckhåll utan att proppa i sig det. Men nej, hon sparade på det där i veckor, fast hon såklart fick äta av det när hon ville. Den familjen hade också alltid glas och bullar i frysen. Och micro för att värma bullarna till perfektion. Kompisen är än idag smal och vältränad.

Själv hade vi inga sötsaker hemma till vardags, men det hindrade inte mig och syrran från att veva ihop en kokosbollssmet och äta direkt ur bunken efter skolan.

OBS jag drar såklart inga slutsatser utifrån dessa två exempel. Menar bara att det sällan är så enkelt som att man inte har fika hemma.

Själv har jag både ett barn som är tokig i allt som är sött och ett barn som tackar nej till fika om han har något roligare för sig, och som ofta glömmer bort sin godispåse när han ätit ett par bitar.

Jag är väldigt glad för att de är olika för det lättar på mitt dåliga samvete. Som förälder kan man ju annars tänka sig att ALLT är ens eget fel, men jag åt väl lika många semlor under båda graviditeterna så båda borde ha fått sötsuget med fostervattnet.

Barn är olika och vi föräldrar styr inte allt, vi kan inte ens ge dem ett oladdat förhållande till mat. Men vi kan göra vårt bästa för att inte skuldbelägga?