En ansiktsbehandling för ”fiffi”

Idag åkte vi till Lina och Fredrik och hängde i ett par timmar. Det är så skönt att umgås med folk där man liksom kommer in i deras vardag, får stekt korv till lunch och kan känna sig lite halvdisträ utan att det gör något. Så tycker jag i och för sig att det är med de flesta vi umgås med. Men vissa dagar är det extra skönt. Barnen lekte bra också. Bonus. 

Sen for jag till stan och gjorde lite ärenden. Sladdade in på en parkeringsficka utanför Svenskt Tenn med Skodan och bytte en grythandske åt mamma och drömde om ett snyggt och vansinnigt dyrt soffbord, körde hemåt via NK och glodde på folk genom regnvåta rutor. Varför älskar jag att köra bil i stan så mycket? 

Samtidig lyssnade jag på det senaste avsnittet av En varg söker sin pod och det kan jag rekommendera till ALLA. Det var så otroligt bra! 

Liv och Caroline utgår ifrån en bok de har läst och i samtalet behandlar de dagens feminism. Och ja jag vet, det är vad andra vågen-feminister har lyft länge men det är något med deras analyser och angreppssätt jag är väldigt svag för. 

Jag tänkte på ämnet feminism 2017 häromdagen, när Ulf Kristersson blev tillfrågad om han är feminist (och svarade nej). Jag känner att jag struntar fullkomligt i vem som kallar sig feminist eller ej. Det är ett så otroligt vitt begrepp nu, och det säger mig inte särskilt mycket om en persons värderingar. Mer än att den som kallar sig feminist förmodligen gillar nån typ av girl power. Som dock kan yttra sig på extremt olika sätt. 

Tror till exempel knappt att det är sant att jag uppfostrar min dotter i en tid där några av de mest framgångsrika företagarna/mediekändisarna tipsar om att man på deras salong kan göra en brasiliansk vaxning som är mer som ”en ansiktsbehandling för fiffi”. Och att de i samma veva berättar om att man kan köpa deo till underlivet på samma ställe, deras salong. 

Jag håller med Liv & Caroline om att man inte ska skamma individer utan ifrågasätta företeelser. Alla fattar väl att jag inte tycker det är fel att vaxa sig eller göra fillers eller vad man nu vill göra. Men att kalla sig feminist och försöka sälja på fler kvinnor brasiliansk vaxning på ens salonger… Och prata om intimdeo som om det vore ett verkligt behov hos kvinnor?????

Jaja. Nu sitter jag i alla fall här i soffan, med nån bha-syra i fejan och tycker seriöst att det är mysigt att tända några ljus, tvätta bort sminket och smörja in en ansiktsmask. Som nån ritual för mig själv. Också lurad av marknaden. 

Jag ser på Better Things (det är SÅ BRA!) och har en sovande och hostande treåring i famnen. Det regnar ute. 

Innan Juni somnade lyssnade vi på Katitzi. Det är så dramatiskt när det brinner i cirkusvagnen där bebisen Lennart sover, att vi fick avsluta med ett par avsnitt Bamse för att varva ned. Katitzi i Sveriges Radio är verkligen ett tips, för barn från ungefär sex år. 



PS Valerie Kyeyune Backström har också behandlat ämnet nyligen: reklam för fillers är inte feminism

Bra på att köra bil

Vad ”intressant” det är hur man ser på sig själv och sin förmåga. Jag tycker till exempel att jag är ganska bra på att köra bil. Jag känner mig aldrig nervös inför att köra långa turer på stora motorvägar eller att köra i hetsig innerstadstrafik. 

Ändå händer saker ibland. Idag körde jag till exempel mot enkelriktat. Det var i ett mindre område och vägen delade sig i två utan några markeringar eller nån sån skylt med pil som visar vilken sida man ska köra på (har även kollat upp detta via Google street view i efterhand för att vara säker). Vi skulle ta nästa vänster och filerna var så breda att bilar kunde mötas. Jaja man borde väl alltid hålla höger i såna lägen. Men äsch, det var 30-väg och vi mötte ingen. 

Väl framme i Göteborg råkade jag dessutom hamna på spårvagnsrälsen på ett ställe. När jag upptäckte det körde jag bara ned till bilvägen igen. Ingen big deal det heller. Dessutom låg en av Västtrafiks bilar bakom mig och fortsatte längs spåret så de verkar ju inte vara jättenoga med det där. 

Jag känner mig lite som en hundratjugoårig gubbe med stelopererad nacke och gråstarr som prompt ska behålla körkortet. Men tycker seriöst fortfarande att jag är en bra bilförare. Jag kan väl inte hjälpa att det är dåligt skyltat på vissa ställen? 

Systerskapet och kvinnokroppen

Ang Mia S/Isabella L. Jag håller med om att systerskapet inte handlar om att hålla exakt alla kvinnor om ryggen. Om man jobbar med humor måste man få frihet att sparka uppåt, mot nån vars hela varumärke handlar om framgång. 

Men när jag ser Mias instagramflöde och den där bilden på en kvinna med nedhasad tröja och synliga nyckelben tänker jag: don’t hate the player, hate the game. Att det såklart är ok att skämta om olika kvinnor och aktuella fenomen. Och att det kan vara både viktigt och roligt att driva med allas vår vilja att vara snygga, smala, passa in. Ändå får jag nån dålig bismak av det. För alla är vi produkter av samtiden, det tar sig bara olika uttryck.  

Och även om jag själv gör mig skyldig till detta nu när jag tar upp det: är så otroligt trött på allt tjat om kvinnokroppar. Kan vi bara prata om något annat? 

För övrigt är jag tokig i deras podd. Så fint att den finns. Älskar dem båda. 

Sluta vara så arga!

Jag stör mig ofta på människor i kollektivtrafiken. De breder ut sig över flera säten, tränger sig på tåget innan folk hunnit av, pratar högt i telefon, knuffas med sina ryggsäckar, sminkar sig helt öppet, har med sig en påse hamburgare, skrikande barn eller flåsande hundar. Men jag är ju själv skyldig till några av dessa punkter ibland och det är bara att acceptera att det är så det är att resa tillsammans med okända.

Ibland kan man be nån flytta sig eller ta av sig ryggsäcken, ibland knyter man näven i fickan (dvs runt telefonen, och höjer volymen på sin musik) och ibland trycker man tillbaka när nån kör ett för brett manspread. Men idag läste jag om en person som sa till en medpassagerare att hen luktade så mycket rök att det inte gick att sitta kvar.  Och det tyckte jag ändå var över gränsen för vad som är ok.

Jag känner överlag att många går runt med nån uppdämd irritation de vill vädra. Häromdagen skrek en tjej URSÄKTAAAA när jag plockade mjölk på Ica, där hamnar man ju ofta i vägen fast man snabbar sig på. Och förra veckan hade jag storhandlat och körde upp vid vår port (via den breda gång- och cykelvägen som jag fattar att man inte ska köra på men som för närvarande var tom) för att lasta ur bilen innan jag körde den till garaget som ligger i grannhuset. Jag stod inte i vägen för någon den lilla stund det tar att ställa kassarna innanför porten och annars hade jag behövt gå tre gånger fram och tillbaka med barnen i släptåg.

Precis när jag skulle kliva ut kom en kvinna gående och pratade högt och argt till mig genom den stängda bilrutan. Jag öppnade dörren och förklarade att jag bara skulle lasta ur bilen och att jag var själv med barnen och hade sju tunga kassar. Men hon svarade inte ens utan gick bara vidare, kanske nöjd med att hon ”fick det sagt”. Det var väl inte som om jag började grina av en tillsägelse från en sur tant, men det är ändå trist.

Såklart man ska slippa sitta bredvid nån som precis dragit sista blosset och kanske sparat halva cigaretten i paketet, om man känner av sin allergi. Men ibland är silence verkligen golden.

Bara gör det!

Visst går ni väl och röstar idag? Om ni är med i kyrkan alltså, och inte har förtidsröstat. Det kommer kännas så fint ikväll, när man har dragit sitt lilla strå till stacken. 

Om du inte hittar ditt röstkort så går det fint att komma till lokalen med leg. OBS att du måste gå till rätt lokal, den hittar du här

Jag är så politiskt förvirrad just nu, det finns inget parti jag sympatiserar nåt värst med. Men i kyrkovalet tycker jag att sossarnas program känns fint. 

Hur ska ni rösta? 

Det är så skrämmande

När en förälder kom iklädd militärkläder blev några av barnen vid en förskola i Älmhult väldigt rädda. Därför kom förskolan och föräldern överens om att de dagar han planerar att hämta sitt barn med uniform på ska han ringa först, så att personalen är beredd och kan lugna barnen.

Detta känner sig människor enormt upprörda över. De tycker att det är helt ORIMLIGT att en förälder ska tvingas ringa ett samtal för att skydda barn som traumatiserats av krig.

Hade det varit en svensk militär som blivit drabbad av posttraumatiskt stressyndrom efter ett utlandsuppdrag har jag svårt att se att man skulle komma med såna här förslag. Men man förmår inte känna empati för dessa barn?

Det hjälper heller inte att nån försöker förklara, för folk är uppenbarligen inte läskunniga?

Hur ska man ens kunna diskutera med människor som tänker så här, som har en så bristande grad av medkänsla? Det skrämmer mig verkligen.

Man får väl helt enkelt fokusera på de som verkar vettiga, som den här brodern.


Tack Alexander.

Om relationer

Jag tycker att Hana Pee skriver otroligt bra om tvåsamhet. Vill lägga till detta: en session förebyggande parterapi med en bra terapeut slår alltid en ”romantisk middag på egen hand”. Det är både billigare och mer välinvesterad tid. Så himla fint att lägga engagemang på att prata om sig själva och hur man kan utveckla relationen. Jag fattar verkligen inte hur folk kan vara rädda för att gå i terapi eller tänka att det är något man bara kan göra om man har stora problem i förhållandet (så deppiga kommentarer till detta inlägg till exempel).

Om man har en slitig period pga småbarnsår eller annat så tycker jag också att det kan vara härligt att umgås med andra kompisar när man ska ha egentid utan barnen, för då blir det ofta lite mer lättsamt och man tänker på och pratar om annat än sin relation. Att gå ut och äta på tu man hand kan vara det värsta. Stressen att carpa stunden och att det också ska vara lite romantiskt? Nä fy.

Jag är emot självförsvarskurser?

Det har varit ganska mycket snack om självförsvar den senaste veckan. Personligen är jag ”emot” självförsvarskurser. Eller, alla som vill får såklart gå en sån kurs om det ger dem en ökad känsla av trygghet. Det är ju fint. Men jag är helt enkelt emot allt som lägger ansvaret på offret. Tänk om du hade gått en annan väg, osv.

Med tanke på statistiken över våldsbrott vore det väl mer aktuellt att låta sina barn gå en kurs i hur man undviker att inleda ett förhållande med en man som misshandlar. Det kanske vore något för hemkunskapen? 

(förtydligande: jag var alltså ironisk i sista stycket, jag tycker att det är 100 % fel att kvinnor ska ta ansvar för att inte bli påhoppade/misshandlade/utsatta)

Vad skulle du outsorca?

Isabella Löwengrip har skaffat kock.

Så fort min exman flyttade ut ur huset anlitade jag hjälp med markservice hemma, även handling och matlagning varje dag. Alla har inte möjligheten att göra så det förstår jag också. Men jag kan och det ger mig mer tid till barnen (samt att jag tycker att det är vansinnigt trist att laga mat). Jag tänker ”Hur hade en manlig VD gjorde om han separerade under småbarnsåren, jo han hade definitivt haft en au pair hemma”. Jag hämtar och lämnar själv på mina barndagar (lämnar 08.30 och går från kontoret 15.30) men att ta hjälp så att vi kan gå till parken busa efter hämtning och istället komma hem till en middag serverad (och önska vilka rätter vi vill ha!) är det bästa beslut jag har tagit.

Men vad skulle du outsorca, om du får fantisera fritt? Dvs utan några moraliska eller ekonomiska betänkligheter.

Själv skulle jag önska att nån kom in och körde ett ryck med disk och plock, under tiden som vi lägger barnen. Så när man vacklar ut ur sovrummet och de små har somnat är allt redan gjort. Soffkuddarna är fluffade, diskmaskinen brummar, smulorna under bordet är borta och det brinner ett par levande ljus. Så kan man lägga den där timmen, eller de två timmarna om läggningen gått riktigt snabbt, på att prata, se en serie, ta en snabb löptur om man känner för det. Och allt är redan fixat.

Vänskapslistan

👯

Hur är dina egenskaper som vän?

Jag blir alltid glad av att få umgås med vänner, det är verkligen kvalitetstid för mig. Innan barnen kom hade jag vardagsmiddag minst en kväll i veckan och förfest hos mig varje helg. Det var allt livet, det. Jag älskar att prata och analysera relationer och företeelser och har inte så hög integritet, jag tycker att alla vinner på att dela med sig.

Jag är extrovert så länge jag får välja själv. När jag umgicks mycket och ofta med vänner var det ändå fler dagar under veckan som jag bara var ute i skogen med hundarna, jag vill också gärna ha enkelrum när jag reser med vänner. Avskyr att tvingas konversera ytligt som på exempelvis mingel, då vill jag bara gå eremiten i skrotnisse på alltihop. Jag tycker mycket om att lära känna nya människor, men då måste de öppna upp lite, ge mig en hint.

👯

Sämst som vän?

När jag ältar samma problem eller ämne för hundrade gången, att jag ofta vill ha mer och gå all in när jag väl är på fest (exempel: vill gärna gå på svartklubb till fem på morgonen i Göteborg till helgen trots att inte mitt sällskap är alls särskilt sugen på det), eller när jag inte kan finnas där till hundra procent eftersom jag har fullt upp med resten av livet, barn och jobb. Är också alltid rädd för att verka självupptagen.

👯

Vad stör sig dina vänner på med dig?

Tidigare störde sig mina vänner garanterat på att jag alltid skulle välja musik på fest, men sen släppte jag bara allt och bestämde mig för att en bra fest såklart går före pretto och att allas favoritlåtar räknas. Upptäckte förra helgen att jag tydligen kan texten till Säg mig var du står med Carola, det får jag väl tacka Annica för, tänker jag?

Jag vet att det finns de (hehe i alla fall en) som stör sig på att jag har viss coolhetshets (som Elsa och säkert min syrra skulle uttrycka det, även om jag är en extremt ocool person egentligen), men det är väl bara Hanna 15 år som drömde om att jobba på ZTV som finns kvar där inne antar jag?

👯

Återkommande vänproblem?

Seriöst: inget. En enda gång har jag blivit ovän med en vän så att vi slutade umgås, vi hade helt enkelt olika behov och önskemål av en vänskapsrelation.

👯

Typiskt för dig som vän?

Vill alltid hitta på saker och säger alltid ja, om jag inte behöver vara hemma med barnen eller har varit borta för mycket från dem. Jag är nästan alltid glad och tacksam. Inte så dömande. Umgås nästan bara med tjejer och tjejers killar. Och min man såklart, vi har väldigt roligt ihop när vi har roligt ihop. Men överlag: jag älskar kvinnor och är extremt glad att jag föddes in i systerskapet.

👯

När blir du sur?

Citat Sandra Beijer, kan skriva under på detta väldigt mycket:

”Blir extremt sällan sur för jag anser att idén med vänner är att ha människor runt omkring en som man ska må bra och ha kul med. Vänskapsbråk hör hemma i tonåren (med vissa undantag såklart).”

Ja, exakt så. En grej som jag lärt mig är att alltid stämma av med en vän så att man har samma förväntningar på en kväll. Sen kan man såklart alltid ändra sig av olika anledningar. Men om jag tänker att om jag vill vara hemma före midnatt är det bara dumt att låta min vän tro att vi ska festa halva natten. Och så vidare.

👯

Tråkigast med dina vänner?

Att jag inte kan träffa dem oftare, pga livet och geografiskt läge.

👯

Önskeegenskap som vän?

Jag vill att folk ska få en positiv association när mitt nummer dyker upp på deras display.

👯

Värsta sortens vän?

Nån som kräver exklusivitet, att det bara ska vara hon och jag.

👯

Bästa sortens vän?

De som finns där fast man inte hörs hela tiden. Är SÅ tacksam för det.

👯

Gemensamma drag för mina närmsta vänner?

Att de är varma, smarta och roliga. Att de känner mig och vet vem jag är och hur jag är men ändå tycker om mig. Att jag kan vara mig själv fullt ut med dem. Och även om de är väldigt olika sinsemellan har vi haft väldigt kul ihop på diverse dansgolv.

SÅ LÄSER NÅN VÄN DET HÄR OCH BA YEAH RIGHT om allt på listan och så har man självmedvetenhet 0.000001 på en skala????? 

Radhuset

Nä vet ni vad. Jag tror jag har släppt det där med radhus. Åtminstone för nu. Visst, det vore väldigt härligt om barnen kunde gå ut ensamma och gå till nån liten lekpark i radhusområdet eller till en ny kompis och plinga på. Men den stress som åtminstone två bekanta/bloggare jag läser känner över sin ekonomi sen de köpt hus ger mig seriöst ont i magen. Att stressa över ekonomi är fruktansvärt. Och vi bor så fint här, i vår fyra. Den är ny och fin och lättstädad och praktisk och jag älskar planlösningen. Vi kan inte ställa upp (den tänkta) altandörren till nån liten gräsplätt men jag kan ju alltid ligga i sängen och läsa med balkongdörren öppen mot trädgården och talldungen som är bakom vårt hus. Barnen kan inte gå själva till sina vänner, men vi har 300 meter pendel och 700 meter till skola och förskola och ännu kortare till pendel och tunnelbana.

Nu tänker jag sitta i båten, kanske avinstallera hemnetappen till och med?

Och klockan 23.35 ställer jag in saltet och passar på att torka ur lite i köksskåpet

Vi vaknade i mina föräldrars hus imorse, och hade ganska gott om tid innan vi behövde åka. Men mitt yngsta barn är så rädd just nu, främst för att jag ska försvinna. Jag vet inte om det beror på att jag skrämt honom med ”‘nu går vi” när han krånglat in absurdum när vi varit på väg någonstans eller på att jag var borta en vecka i våras eller att han är i en känslig ålder. Det spelar nog in att han varit väldigt förstoppad till och från, det har såklart varit väldigt jobbigt och otäckt för honom. När vi kommit hem från Grekland bokade jag i alla fall en tid hos doktorn och vi fick jättebra förstoppningsmedicin som började verka just idag. Detta kanske är att hänga ut sitt barn men han är tre år och får väl stämma mig när han blir femton om han läser detta inlägg. 

Vart var jag nu igen… jo, vi hade ganska gott om tid men barnet var mig i hasorna hela tiden och jag ville lämna huset i ungefär samma skick som när vi kom och allt tog bara sån tid, handtorka bort svarta fotavtryck på badrumsgolvet, oj där stod nattens vällingflaska, vad behöver jag ha lättillgängligt i bilen och vad kan packas där bak, nej jag har inte packat fler t-shirts, kan du ta en klänning? var lade jag nycklarna?

Samtidigt insåg jag att det bara var mitt fel. Nu är jag stressad för att jag bokat in för många aktiviteter, jag har ju läst om hur viktigt det är att barn får ha det tråkigt så de inte blir stressade, men de ville ju så gärna gå på Dolly Style. Och nu ska vi på barnkalas i Stockholm och man måste såklart inte gå på allt, men barnen vill förstås inte missa kalaset och det passar ju ganska bra att komma iväg i tid när vi ändå ska hemåt. 

Min teori är att män sällan är så självkritiska i sitt föräldraskap?

Nåväl, nu är det sent och jag håller på att packa upp efter helgen och packa ned inför jobbresa och ser på hemmet med kritiska ögon fast det egentligen är ganska välstädat när plockade vi egentligen senast ur böckerna ur bokhyllan och dammade, hur många skor kan man egentligen ha i en hall?

Kan jag bara ge mig själv en break?!

Skaffar väl ett liv då?

  1. Jag skrev alltså denna kommentar (se skärmdump nedan) när en kompis berättade att hon inte fick lämna blod pga dåliga värden och en person tipsade henne om att äta jordgubbar
  2. Jag är alltså en besserwisser som anser att jag har kunskap om olika livsmedels järninnehåll. Har dock inte ens dubbelkollat källan så kan vara en besserwisser som har fel? Vem vet. Har fortfarande inte dubbelkollat.  
  3. Klockan är 7.10 en fredagsmorgon när jag googlar näringsvärde jordgubbar och gör denna rant. 
  4. Skyller även detta på pms. Skyller mycket på det nu. Det, och stress.