”Naturligt smala modeller för ett hälsosamt och hållbart ideal”


Ingen har väl undgått att jag är ett stort fan av Rodebjer. Och jag antar att det är därför jag ens orkar bli besviken, annars är man ju ganska luttrad. Men det här svaret:

”… vi letar alltid efter naturligt smala modeller för att visa ett hälsosamt och hållbart ideal.”. 

Jag kan förstå att man är ute efter en viss silhuett, en ”Rodebjerkvinna”. Det är sällan smala modeller gör mig upprörd, oavsett om de är naturligt smala eller svälter sig: kan man verkligen se någon skillnad? 

Men jag upplever Rodebjer som en medveten designer, dessutom ett av få märken med plagg i större storlekar. Och efter en fin kampanj där de valt ut olika fantastiska kvinnor blir jag så trött av ett sånt här svar. Vad är äkta, vad är PR?

Mvh Rodebjer från topp till tå. 

Tog ett andetag

Jag tror att jag misstolkade en text om ett varumärke, tack Malin för att du uppmärksammade att den kunde läsas på två sätt. Raderade inlägget, för ovanlighetens skull, men lade sen upp det igen. 

Det är svårt när det handlar om ett företag som vanligtvis gör bra saker och jag vill såklart hellre fria än fälla, så att säga. Men det är ju fortfarande sjukt konstigt formulerat, så jag låter det ligga. 

Missunnsam?

Underbara Clara skriver:

Vi har så höga förväntningar på att barn ska lyckas med allt det goda som vi vuxna aldrig lyckas med. Barn ska inte vara avundsjuka eller arga på kompisar som har något de själva önskar sig. De får inte bråka och vara egoistiska. Men vi vuxna är ju avundsjuka och missunnsamma hela tiden. På andras kroppar, karriärer, hus, ekonomi, stabila äktenskap. 

Men är vi missunnsamma hela tiden? Det känns sorgligt i så fall. Vi som har det så bra! Avundsjuk är jag visserligen allt som oftast, på människors avundsvärda egenskaper, gåvor eller utseenden. Men missunnsam, nej, väldigt sällan. Och det handlar inte om att jag försöker framstå som en god människa. Jag har många sämre sidor, som att jag är glad i skvaller (även sånt som nog kvalar in under att ”prata skit”) och att jag stör mig på offentliga personer som verkar helt världsfrånvända eller saknar självkritik. Känner bara inte igen mig i att missunna andra en perfekt kropp, lyckad karriär eller ett stabilt äktenskap.

Om Clara har rätt så blir jag helt nervös över att ni som läser har stört er på att jag först fick åka på en spännande resa i jobbet och sen gick och vann den där resan till Kos. Nu sitter ni och hoppas på att jag ska bli matförgiftad av buffén? Men då ska ni tänka på det där citatet som Noora har på sin vägg: ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about.”

Tack på förhand!

En sista grej (?) om barn och skolor 

Jag skulle dö av skam om föregående inlägg fick mig att framstå som en krävande förälder

Jag fattar verkligen att man kan flytta och lyckas få in sitt barn på en ”riktigt bra skola” och så får klassen byta lärare två gånger första året och ens barn får ingen kompis i klassen och det är flera föräldrar som är jättejobbiga och förstör alla föräldramöten med sina krav. 

Slut på meddelande!

Med vänlig hälsning, 

”livrädd för att bli missförstådd”

Om skolor och statistik 

Många kloka personer har pratat om att man inte får stirra sig blind på statistik och enkätsvar när det gäller skolor. Som min mamma, som jobbat i skolvärlden i många år och som vet att det är trubbiga verktyg. Och nu senast Emma som skrev så här:

”Hej Hanna,

Det är svårt när man tittar på siffror tycker jag. De säger egentligen inget om hur det är på skolan. Obehöriga lärare och lägre resultat betyder ju inte att skolan är sämre. Har man många nyanlända, som på min skola, så blir värdena läger av naturliga orsaker. Oftast är det de nyanlända som kämpar mest men de har kortare tid att nå resultat samt ofta föräldrar som inte kan hjälpa dem. Däremot kanske skolan med lägre resultat har mycket fler drivna och engagerade lärare än i områden med många akademikerföräldrar. I det senare gör ju föräldrarna halva jobbet och barnen den andra halvan medan man i områden med lågutbildade föräldrar som lärare måste hitta andra vägar till lärande och tänka i andra banor. Säg att dina barn inte får det lätt i skolan och måste kämpa, vill du att de ska gå i en skola där lärarna är vana att jobba i motvind och hitta alternativa lösningar eller i bananskalsskolan?

Dessutom säger siffrorna inget om klimatet på skolan. Vår skola ligger ute på landet i ett sk. område med många lågutbildade. Dock har vi ett superbra klimat på skolan där alla hälsar på varandra och där besökare alltid känner sig välkomna. Det pratas om vår skola som en jättebra skola där man alltid blir väl mottagen.

Så siffror, de säger väldigt lite egentligen. Det bästa är nog att prata med familjer som gått på skolan tidigare tror jag.”

Och ja, så är det såklart. Jag är helt med på det. Tack för kloka ord! 

Skolor och segregation

I skollagen står att svensk skola ska erbjuda en likvärdig utbildning med hög kvalitet för alla elever. Faktorer som socioekonomisk bakgrund eller boendeort ska aldrig vara avgörande för en elevs skolresultat.

Här är den skola där Juni placerats, och den skola där en av hennes bästa kompisar fått plats. Det skiljer 7 km geografiskt men enormt mycket mer socioekonomiskt.

Jag fattar att det inte behöver vara bättre för Juni att börja i den ena eller den andra skolan, men när mer än 90% av föräldrarna på den ena skolan upplever att deras barn i förskoleklass har studiero i klassrummet, medan siffran är 40% i den andra skolan känns det ändå anmärkningsvärt.

Om vi har funderat på att flytta till det starkare området även om vi får bo dyrare i en mindre lägenhet? Ja. Och det är så sorgligt för jag tycker om att bo i ett område där barnen träffar barn från familjer som ser olika ut.

Fler behöriga lärare på skolor för barn med högskoleutbildade föräldrar:

Om man jämför två skolor där andelen elever med högskoleutbildade föräldrar på den första är 10% och på den andra 90% så är andelen behöriga lärare i genomsnitt 23% högre på den andra skolan.

En ny undersökning visar att det är på skolorna med störst behov och lägst andel behöriga lärare som också resurserna saknas. Var tredje lärare, 33 procent, på skolor med många elever vars föräldrar saknar högskolebehörighet uppger att deras resurser inte räcker till på långa vägar. Motsvarande siffra för lärare på socioekonomiskt starka skolor är 12 procent.  

Relaterat: Arbetsmiljön för lärare (och barn) 🙁

Fint: ”Att vi inte upplever större problem (med rekrytering) än vi gjort, tror jag beror på att det finns lärare som söker sig till ett sånt här område för att man vill jobba här och göra skillnad för våra elever”, säger Mats Jonsson, rektor för Grindtorpsskolan i Botkyrka.

Engelbrektsskolan på Östermalm: ”Det har hänt att föräldrar ställt lärare mot väggen och ställt krav på hur vi ska sköta våra jobb, vilket resulterat i att lärare brutit ihop”, säger rektor Tomas Hultquist till tidningen.

Opererar väl bort båda brösten direkt då?

Jag gissar att vi var många som läste den här artikeln igår. Den gjorde mig först rädd, eftersom jag passar in på så många riskfaktorer. Men sen också lite arg. För när SVT går ut med något stort och skrämmande som så många kvinnor känner igen sig i får de faktiskt vara lite mer nyanserade. 

Så här skrev en person i en grupp jag är med i: 

Här är ursprungsartikeln. Det är en prospektiv studie, dvs att man har frågat kvinnor som har bröstcancer och friska kontrollpersoner om de har färgat håret eller inte. Den ger alltså inget säkert orsakssamband eftersom den inte visar tydligt att hårfärg orsakar cancer, bara kopplar ihop två fenomen. Dessutom funderar jag på om det inte har skett en hel del förändringar i hårfärger över tid, och att de här kvinnorna kan ha använt ganska otäcka färger för länge sedan. Jag har dock inte läst hela artikeln, utan bara de inledande sidorna, men jag ska försöka hinna läsa den imorgon.”

Hallå SVT, är det inte er roll att skriva en sån text? Där ni förklarar hur en sån här studie genomförs? Jag blir också deppig av att journalisten inte ens fått tillräckligt med tid på sig för att korrläsa artikeln. Vem är Heikkilä som plötsligt nämns?

”Hårfärg ökar också risken att insjukna i bröstcancer med hela 23 procent. Enligt forskaren Sanna Heikkinen är all hårfärg lika skadlig, toningar, permanent hårfärg, hårfärg ämnad för hemmabruk och färg som används på frisörssalonger. I avhandlingen har Heikkilä jämfört kvinnor som färgat håret med kvinnor som aldrig färgat sitt hår.”

Nä, innan SVT går ut med sånt här klickbete som får enorm spridning pga folks rädsla borde de faktiskt se till att lägga lite mer resurser på det.

Så här kommenterar branschföreningen Kosmetik- och hygienföretagen. 

PS Jag är såklart verkligen för forskning om vad som orsakar cancer och det här är en viktig studie som såklart ska följas upp. Mitt inlägg handlar bara om hur man presenterar forskningsresultat. Om man vill att människor ska vara granskande och källkritiska kanske man kan börja med att låta en annan forskare ge sin synpunkt på studien i samma artikel? Men då får den väl inte lika stor spridning… 

Känslomässiga rädslor

Oro är inte rationell. Man kan känna sig livrädd för att sätta sig i ett flygplan men glatt cykla till affären, utan cykelhjälm och längs en trafikerad väg. Men även om det är svårt att övervinna sin rädsla med logiska argument så är det ändå bra att känna till vilka risker som är verkliga och hur stora de egentligen är. Att göra en bedömning på ett intellektuellt plan. Så tänker jag i alla fall, när jag får panik över alla faror som lurar.

Idag till exempel, uttryckte en bekant oro över att bo på en plats där två tjugoåringar precis avrättats i en bil. Och ja, det är klart att man undrar om det är rätt att bo med sina barn i områden där sånt händer. Och när terrordåd kommer närmre är min första instinkt att flytta ut på landet, där man känns mindre utsatt.

Men det är då jag tänker på statistiken. För om man bor på landet åker man förmodligen en hel del bil. Att åka bil är det farligaste barn kan göra. Och varje år dör 2-4 barn och ungdomar i lantbruksolyckor. Upp till fyra års ålder löper lantbrukares barn nästan dubbelt så hög risk att skadas av fordon, som andra barn. 2-3 barn dör dessutom varje år i anslutning till buss, som i samband med skolskjutsen.

Det är klart att det finns många fördelar med att bo på landet: frisk luft, inte minst. Jag menar absolut inte att ställa landet och stan emot varandra. Jag vill bara påminna mig själv och kanske er som läser om att man kanske inte alltid behöver låta den där instinktiva rädslan styra. Oavsett om det gäller var man bor eller att låta sina barn gå ensamma till en kompis. 

Hälsningar från en som är livrädd för spindlar, höjder, får panik när det blir mycket turbulens i flygplan och som är jättejätterädd för terrorbrott, att hamna i vägen för gängbråk och för att mina barn ska bli påkörda av bilar.

Varför skaffa barn om man inte vill vara med dem?

När Adidas gör en kampanj och låter landslagsspelarna ha starka citat på sina matchtröjor valde Lotta Schelin att spela med Gudrun Schymans ”Se aldrig ned på någon om det inte är för att hjälpa henne upp” på ryggen. 

Det är ett ständigt aktuellt citat. För när det blir tufft är det alltid enklare att rikta kritiken nedåt. Till exempel: vem drabbas när människor skriver debattartiklar om hur dåliga föräldrar är som låter sina barn gå långa dagar i överfulla grupper. Jo, de mammor som inte har något val, som lever ensamma och måste jobba heltid för att betala hyran. Eller de mammor som går på knäna under föräldraledigheten (efter en jobbig förlossning, ett krävande spädbarn?) och väljer att lämna ett äldre syskon på förskolan.  

De föräldrar som själva kan välja hur långa dagar deras barn ska gå, eller om storasyskonet ska vara hemma eller hänga med sina kompisar om dagarna, de kan också välja att inte lyssna på det örat. För de har ett val. Men det har inte alla. Och för de utsatta föräldrarna, och för deras barns skull, borde vi hjälpas åt att rikta kraven uppåt istället. Mot beslutsfattare, politiker. 

Så här: istället för att lägga fokus på hur många timmar i veckan barn till föräldralediga ska få vara på plats kanske man kunde prata mer om anknytningsteorier och hur ettåringar och femåringar har olika behov och hur man ska uppfylla dem. Hur överfulla grupper påverkar barn och pedagoger. Vilken viktig roll förskolan spelar. Att den måste få mer resurser. 

Och prata mer med varandra. Ge pedagoger självförtroende och mandat till att boka in ett samtal med de där föräldrarna som ger barnen alvedon för att de ska kunna vara på förskolan när de är sjuka, eller som lämnar sina barn varje dag hela sommaren. Fråga varför, berätta om hur det påverkar barnen och verksamheten. Istället för att försöka nå dem genom att tilltala alla föräldrar som har sina barn mer än sex timmar om dagen… 

Kejsarens nya kläder

Maria Soxbo/Husligheter skriver om ett kök utan funktion. Har folk blivit helt galna? Ok om man bara äter ute/köper take out… men ändå? Att gå genom halva rummet när man plockar ur diskmaskinen, nä nä nä.

Jag är visserligen extremt funktionsfixerad. Jag har varit inne på ämnet tidigare, när jag skrev om radhus. Men när vi häromdagen fick erbjudande om att köpa ett jättefint parhus som ska byggas i Stureby, med drömmiga material i kök och till ett relativt bra pris, kände jag mig ändå knappt frestad.

Jag har nämligen blivit bortskämd i vår ganska välplanerade fyra. I det stora badrummet har vi en lång bänk och under den finns tvättmaskin, torktumlare och plats för förvaring av smutstvätt. Det byter man inte mot ett minimalt badrum med tvättpelare och plats för ett enda badrumsskåp hur som helst. Vi har ett praktiskt kök och relativt bra förvaringsmöjligheter (kan det någonsin bli tillräckligt bra?) och det är lättmöblerat. Vi får plats med vårt stora matbord och jag gillar att det är öppen planlösning mellan kök och vardagsrum. Nä, ska man orka flytta (och typ dubblera månadskostnaderna) får det allt vara något riktigt härligt. Och härligt för mig är tydligen praktiskt. Jag är en så spännande person… 🙁

Selfies

Min mardröm är att träffa nån som man bara känner på internet och så tänker den personen ”åh herregud ser hon ut sådär i verkligheten” om mig, eftersom jag mest lagt ut selfies.

För att undvika sånt borde jag lägga ut en bild som min kollega tog på mig nyss. Jag bad henne ta en snabb bild för att se om skylten jag höll i var lagom stor och ser exakt ut som en övervintrad hårdrockare på fotot. Nästan så jag skrek till när jag såg mig själv. Antar att jag ser ut som nånstans emellan den bilden och en selfie?

Nåväl, jag var ändå inte lika ful som under min fulaste period i livet: när jag jobbade i Karlskoga. Har aldrig varit så ugly som då! Det var som om jag tappade allt när jag blev mamma och famlade i blindo de två första åren av Junis liv.

Bevis. Vad har jag ens på mig, seriöst???? Och fet lugg på det dessutom, jag som avskyr fett hår.

 

Duktiga kvinnor

Jag tyckte att det här inlägget från Bloggkommentatorerna var väldigt läsvärt.

Jag fattar för övrigt hur Isabella menar men jag tycker ändå inte att hon verkar vara en ”duglig” mamma, snarare en jättebra sådan.

Själv är jag lite i samma sits, fast jag såklart inte gör karriär på samma nivå som Bella. Men jag känner mig som en lycklig (samt bra och närvarande) mamma, trots att jag är borta många timmar om dagarna (pendlar totalt två timmar om dagen och jobbar heltid). Den känslan hänger till stor del på att Martin ofta kan ta hämtningar och lämningar. Det gör att barnen får gå korta dagar (7 timmar/dag) och att jag slipper stressa dem på morgnarna eller hetsa från jobbet för att hinna hämta. När jag kommer hem står maten ofta på bordet, allt hänger inte på mig.

Själv går jag upp med barnen nästan varje morgon, är ensam hemma med dem när Martin är på jobb, ligger hos dem tills de somnar på kvällarna och planerar/organiserar mer (kalas, semester, garderob) så jag har inget dåligt samvete över att han drar ett större lass om vardagarna. Jag påstår inte heller att vi är extremt jämställda. Jag bara säger att det gör att jag kan jobba men ändå känna mig som en bra mamma.