Duktiga kvinnor

Jag tyckte att det här inlägget från Bloggkommentatorerna var väldigt läsvärt.

Jag fattar för övrigt hur Isabella menar men jag tycker ändå inte att hon verkar vara en ”duglig” mamma, snarare en jättebra sådan.

Själv är jag lite i samma sits, fast jag såklart inte gör karriär på samma nivå som Bella. Men jag känner mig som en lycklig (samt bra och närvarande) mamma, trots att jag är borta många timmar om dagarna (pendlar totalt två timmar om dagen och jobbar heltid). Den känslan hänger till stor del på att Martin ofta kan ta hämtningar och lämningar. Det gör att barnen får gå korta dagar (7 timmar/dag) och att jag slipper stressa dem på morgnarna eller hetsa från jobbet för att hinna hämta. När jag kommer hem står maten ofta på bordet, allt hänger inte på mig.

Själv går jag upp med barnen nästan varje morgon, är ensam hemma med dem när Martin är på jobb, ligger hos dem tills de somnar på kvällarna och planerar/organiserar mer (kalas, semester, garderob) så jag har inget dåligt samvete över att han drar ett större lass om vardagarna. Jag påstår inte heller att vi är extremt jämställda. Jag bara säger att det gör att jag kan jobba men ändå känna mig som en bra mamma.

It takes a village to raise a child, sån sann klyscha

Om man åker till ett lekland med sitt barn får man vara beredd på att säga till andras barn som inte uppför sig, hjälpa okända barn att hitta sina föräldrar när de sprungit vilse, men också att nån annan säger till ens egen unge om den tränger sig förbi ett annat barn i trappan när man inte ser. För barn är ett gemensamt ansvar. 

Jag hoppas verkligen att den här frågeställningen som en psykolog gör här är hypotetisk. För även om det är utanför ens yrkesroll har ALLA en skyldighet att göra en orosanmälan om man tror att ett barn far illa. 

Men nog om det. Lisa skriver så bra om den där texten som florerar på Facebook, om vad barn ska lära sig hemma respektive i skolan. 

Ett tredje barn!

Louise/Hej hej vardag listar för- och nackdelar med ett tredje barn. Och jag känner igen mig så himla mycket. I nackdelarna.

Bilden ovan lånade jag för övrigt på en sida för gratisbilder. 

Nu utgår jag från Louise rubriker som talar emot en trea:

1. Sömnbristen. Det är ganska stor risk att även bebis nummer tre skulle vara en sån som bara vill sova i famnen och som vaknar ofta på nätterna. Jag har ändå fixat det ganska bra med Juni och Arve. Men en tredje gång… nää jag tror jag nöjer mig här.

2. Relationen. Kanske viktigast av allt. Jag tror inte det vore bra för oss med en tredje krävande spädbarnsperiod, vi har ju knappt hunnit landa efter våra första sex år som småbarnsföräldrar. Vi vill så mycket, vi behöver få komma iväg på saker utan barn, både tillsammans och separat. Hur får man ens barnvakt till tre barn under sju år?

3. Mina barn. Jag behöver hinna se dem en och en. En vanlig söndag vill jag vara nån slags medhjälpare på Junis gympa, fast jag inte kan nåt om gymnastik, lägga pussel med Arve en lång stund och hinna ligga på soffan och läsa en bok för mig själv. Tänk om vi skulle få ett barn med en sjukdom eller ett handikapp som innebär att trean kommer att behöva all min tid och alla resurser. Sånt vet man ju aldrig.

4. Jobb. Om jag inte gillade att jobba skulle punkt 3 inte vara ett problem. Då skulle vi kunna bo på nåt billigt ställe och jag kunde jobba halvtid och få massor av tid med barnen. Men jag gillar att jobba och det är viktigt för mig att ha ett roligt arbete och jag trivs med att jobba heltid.

Dock att det bästa jag upplevt i livet är att få bli mamma. Jag tyckte om att vara gravid, kände mig vacker och liksom utvald. Så skämmigt att skriva utvald men antar att Beyonce känner likadant med tanke på hennes fotografering? Jag mår bra av att vara förälder och det får mig att känna mig stark, älskad, levande, viktig. Bebistiden har varit fantastisk. Och att få lära känna de två personerna är också positiva superlativ, varje dag. Jag älskar att vara deras mamma.

Jag är så hemskt glad (och tacksam!! det är ju ingen självklarhet att kunna bli gravid, föda ett levande barn) att jag fått uppleva två graviditeter, två bebisperioder. Men nu är jag nöjd.

I alla fall för nu, påminn mig om ett par år när jag känner att det är sista chansen om jag vill uppleva allt det där på nytt.

OBS att denna text är helt subjektiv. För min del får man ha noll, ett, två, tre, sju barn, bara det känns rätt för en själv. Och jag tycker absolut att Louise ska satsa på ett tredje. Inte minst för att jag tror det kan vara väldigt sorgligt, att släppa den tredje bebisen man aldrig fick. Och för att hon beskriver det där med kaoset väldigt bra. 

Det är inte en självbiografi! 

Jag läser Det är natten av Karolina Ramqvist och hon skriver om hur svårt människor (journalister) har haft för att hålla isär henne som person och den person hon skriver om i böckerna. Det är på en helt absurd nivå, om jag hade haft med mig boken till Warszawa hade jag citerat den. Hon blir alltså anklagad för allt möjligt.

Sen läser jag om Frida Hyvönens texter och det är samma sak där, man hänger upp sig vid vad som är självupplevt. 

Ja, jag tycker också om att analysera starka texter. Jag tänker ofta på varför storebrodern gör de där ”drar igen ett blixtlås, slänger nyckeln”-tecknen i Sjön. Men en text är en text, jag utgår inte ifrån att det är en självupplevd händelse. Att Hyvönen kan ge svar på vad som hände sen. Det får pågå i min fantasi. 

Nu ska vi prata om storlekar 

Sedan 2004 har de officiella europeiska damstorlekarna sett ut så här:

Extra Small (XS) = 32-34

Small (S) = 36-38

Medium (M) = 40-42

Large (L) = 44-46

XL = 48-50

XXL = 52-54

XXXL = 56-58

Jag är ganska van att det finns märken vars största storlek är 42, dvs medium. Till exempel & Other Stories. Varför går jag ens in där när jag vet att jag inte har storlek medium? 

Ändå blev jag förvånad idag när jag var på H&M och de hade ett helt segment med snygga kläder med största storlek medium. Varför???

Alltså, designers får väl göra som de vill och om man bara vill att smala ska bära ens kläder kan man ju göra som Back och sy plaggen små i storlekarna så att L blir som M. 

Men H&M?! Ångrar verkligen att jag delade den där fina reklamfilmen med ”normbrytande kvinnor”. För den var så himla bara reklam. 

Mvh sur konsument. 

Pratkvarnen här 

En grej jag ofta skäms för är min babblighet. När jag är med i ett sällskap pratar jag vitt och brett, avbryter för att ställa frågor, blir engagerad, håller låda. Jag älskar att lyssna på människor men jag älskar också att prata. 

Men så var jag på fest där en person berättade om att hon varit tyst hela uppväxten men nu börjat prata. Och att det faktiskt kostar på att vara den som öppnar upp, ger samtalsämnen, är personlig. Att det kan vara något fint. 

Och nu lyssnar jag på ett avsnitt av En varg söker sin pod (Sad moms) och där säger Caroline (som ständigt blir avbruten av Liv) att en person som avbryter ofta är ”en giver”. Att den också tenderar att underhålla och tar socialt ansvar. 

Och det är så sant! Förut när vi fikade på jobbet och en av våra äldre manliga medarbetare satt tyst höll jag på att fråga honom om han hade några favoritrecept, för vi andra pratade om matlagning och recept. Jag hejdade mig faktiskt, men det var min impuls. Att bjuda in honom i samtalet. 

Nu ska jag inte förhäva mig, det är klart det vore trevligt om jag lämnade mer utrymme till andra människor på andra sätt än som nån slags moderator. Men jag håller faktiskt med när Caroline säger:

”Det är nästan värre att aldrig avbryta nån, att sitta tyst och bara lapa i sig av andra människors sociala ansträngning.”

Liv:

”Och i slutet på middagen anklaga mig för att ha avbrutit.”

Skratt! 

Serenity now

Kan vuxna människor bara skärpa sig lite på resor och nöjesfält och i andra offentliga rum? När vi gick på transferbussen från flygplatsen i Cypern hade en vuxen kvinna ”passat” ÅTTA säten så jag fick sitta med Juni och Arve i samma bilbälte (Martin var utanför och lastade in vagnen, annars hade ju han kunnat ta ett av barnen och gå bak i bussen). Och nu på Gröna Lund kom en kvinna och tre barn och gled in före oss i kön. Jag bara, i trevlig ton: ursäkta men vi står i kö. Hon: ja, fast vi är i sällskap. Och syftade på två personer som stod framför oss. 

VI ÄR I SÄLLSKAP! 

VI HAR PASSAT PLATS! 

Hallå går vi i mellanstadiet eller????? Så upprörd nu. 

Bubblare: personer som tar av sig skorna i tid och otid. Och såna som fäller bak sätet på en flygresa dagtid när man sitter bakom och reser med ett litet barn i knät. 

Sommaren är kort

Hörrni, det är JULI! Hjälp vad sommaren går fort! Inför varje sommar brukar jag fundera på om det är bäst att åka utomlands tidigt eller sent på säsongen. Men nu är jag helt säker på att tidig resa är bäst för mig.*

Jag är nämligen lite utav en badkruka och det får gärna bli 20 23 grader i vattnet innan jag njuter riktigt mycket av att bada. Men nu har jag redan hunnit simma massor i havet och plaska runt i diverse pooler och får därför inte panik av att inte ha hunnit ”börja med sommaren” än.

Nästa vecka åker jag till Almedalen och veckan därpå jobbar jag också. Men från 18 juli är jag ledig i fyra veckor = megahärligt. Vi ska vara en del i Värmland och jag ska på Beyonce och Way Out West och så kanske det blir en liten tur till västkusten om vi hinner. Martin jobbar nästan hela sommaren, men vi får ändå totalt mer än tre veckors ledigt ihop och han är ledig med barnen min sista jobbvecka innan semestern, så jag tänker inte klaga.

När jag kollar på bilder från sommarstugan kan jag känna doften av varm tallskog och höra suset och kluckande av små vågor. Bästa platsen.


För två år sen åkte vi till Mallorca i mitten av september. Det var härligt såklart, men jag gillar ju hösten, känslan av nystart och så vidare. Det kändes nästan lite fel att åka bort då. Dessutom blev hela sommaren en lång längtan efter semesterresan. Nä, att åka sent i maj eller tidigt i juni är nog min melodi.

*Ja, jag vet att det är många som inte har råd att åka på semester, eller ens vara lediga pga osäkra anställningar. Jag har själv bara haft betald semester i några år och att ha råd att resa är otroligt lyxigt för mig. Inser att jag kanske är en del av nån slags semester-rese-norm, men i bloggen tillåter jag mig ändå att, helt egoistiskt, utgå från mina egna förutsättningar.

Masquerade

Jag avskyr verkligen maskerader. Jag är noll procent pysslig, tycker inte alls att det är kul att försöka få till nån rolig outfit. Dessutom är det så himla dyrt? Om man inte syr sina egna kläder, vill säga. Nu överväger jag att beställa den här t-shirten jag hittat bara för att kunna vara redo om jag skulle bli bjuden på nån. Den här, jeans, högklackat och så huvudet som på vanlig fest (hår, smink).