Nu blev det så här

Igår ursäktade Juni något knasigt hon gjort med att ”jaja, nu blev det så här”. Och det har varit mitt motto hela hösten så jag fnissade till.

När jag var yngre tänkte jag ofta ”det ordnar sig” och det gjorde det såklart för det mesta. När Arve var liten tänkte jag ”man kämpar på” för herregud vad jag gjorde det då. Och nu handlar det mycket om att jag gör så gott jag kan, men ibland får jag ändå bara konstatera att saker blev som de blev.

Jaja, nu blev det så.

HALLÅ förresten, det var tydligen förlösande att på allvar fundera på att sluta blogga för nu känner jag hur det bara sprutar inlägg ur fingrarna. INGET känns för meningslöst att skriva om, allt ska ut. Förlåt och håll till godo.

Självporträtt:

Först till kvarn!

EXAKT så här har vi det också, som Mirijam skriver:

Så här: vi har en Googlekalender där vi skriver in jobbtider och sedan är det först till kvarn på resten av tiden. Exempelvis om Tobbe jobbar dagtur och jag skriver i att jag ska äta middag med Lotta efter jobbet så kan han inte komma sen och säga att han ska gå på spelning. Snooze you loose. Detta har lett till att vi 1) har väldigt bra koll på hur vardagen ser ut och b) blivit bättre på att skriva upp saker som vi ska göra för att slippa missa något kul på grund av ”jag ska bara…”. 

Nå, nu jobbar vi ju båda dagtid, men i övrigt prick samma tänk med först till kvarn. Sen kan man alltid vara flexibel, det vinner man ofta på i längden. Den här helgen skulle Martin till Karlstad på jobb medan jag skulle gå på Yung Lean på fredag. Då föreslog han att han skulle ta med sig barnen till Karlstad så jag kunde vara själv hemma och gå på konsert. PERFEKT! Att vara ensam hemma är dessutom den ultimata lyxen nu för tiden, tycker jag.

Sen fick Juni inbjudan till sin bästa kompis kalas på lördag förmiddag och det skulle vara total katastrof (för henne alltså) om hon inte skulle kunna gå. Så det slutar med att jag ställer in konserten (har ingen barnvakt) och att barnen stannar hemma med mig ändå. Det blir väl fler konserter och vad är väl en bal på slottet osv…

Ingen paketkalender

Ni vet att det inte är synd om barn som inte får en paketkalender? Och vad är förresten det där nya, där en Nisse flyttar in och gör hyss på natten? Jag tänker inte träslöjda nån himla dörr på kvällen när barnen somnat.

Det är såklart jättekul för barn vars föräldrar (mammor i 99% av fallen?) har intresse och ork till sånt här mys, fattar att det ger advent guldkant och att många faktiskt får energi eller slappnar av när de grejar med pyssel.

Men jag vägrar ha dåligt samvete inför mina barn, för att jag inte fixar dylikt. Det går inte precis nån nöd på dem när det gäller materiella saker.

Var snälla mot er själva inför julen. Gör det som känns kul, strunta i resten. Om du är en mamma som läser detta är du ändå bättre på att skapa traditioner än de allra flesta pappor. Och kolla på Mia/Tabita om du behöver pepp.

En ansiktsbehandling för ”fiffi”

Idag åkte vi till Lina och Fredrik och hängde i ett par timmar. Det är så skönt att umgås med folk där man liksom kommer in i deras vardag, får stekt korv till lunch och kan känna sig lite halvdisträ utan att det gör något. Så tycker jag i och för sig att det är med de flesta vi umgås med. Men vissa dagar är det extra skönt. Barnen lekte bra också. Bonus. 

Sen for jag till stan och gjorde lite ärenden. Sladdade in på en parkeringsficka utanför Svenskt Tenn med Skodan och bytte en grythandske åt mamma och drömde om ett snyggt och vansinnigt dyrt soffbord, körde hemåt via NK och glodde på folk genom regnvåta rutor. Varför älskar jag att köra bil i stan så mycket? 

Samtidig lyssnade jag på det senaste avsnittet av En varg söker sin pod och det kan jag rekommendera till ALLA. Det var så otroligt bra! 

Liv och Caroline utgår ifrån en bok de har läst och i samtalet behandlar de dagens feminism. Och ja jag vet, det är vad andra vågen-feminister har lyft länge men det är något med deras analyser och angreppssätt jag är väldigt svag för. 

Jag tänkte på ämnet feminism 2017 häromdagen, när Ulf Kristersson blev tillfrågad om han är feminist (och svarade nej). Jag känner att jag struntar fullkomligt i vem som kallar sig feminist eller ej. Det är ett så otroligt vitt begrepp nu, och det säger mig inte särskilt mycket om en persons värderingar. Mer än att den som kallar sig feminist förmodligen gillar nån typ av girl power. Som dock kan yttra sig på extremt olika sätt. 

Tror till exempel knappt att det är sant att jag uppfostrar min dotter i en tid där några av de mest framgångsrika företagarna/mediekändisarna tipsar om att man på deras salong kan göra en brasiliansk vaxning som är mer som ”en ansiktsbehandling för fiffi”. Och att de i samma veva berättar om att man kan köpa deo till underlivet på samma ställe, deras salong. 

Jag håller med Liv & Caroline om att man inte ska skamma individer utan ifrågasätta företeelser. Alla fattar väl att jag inte tycker det är fel att vaxa sig eller göra fillers eller vad man nu vill göra. Men att kalla sig feminist och försöka sälja på fler kvinnor brasiliansk vaxning på ens salonger… Och prata om intimdeo som om det vore ett verkligt behov hos kvinnor?????

Jaja. Nu sitter jag i alla fall här i soffan, med nån bha-syra i fejan och tycker seriöst att det är mysigt att tända några ljus, tvätta bort sminket och smörja in en ansiktsmask. Som nån ritual för mig själv. Också lurad av marknaden. 

Jag ser på Better Things (det är SÅ BRA!) och har en sovande och hostande treåring i famnen. Det regnar ute. 

Innan Juni somnade lyssnade vi på Katitzi. Det är så dramatiskt när det brinner i cirkusvagnen där bebisen Lennart sover, att vi fick avsluta med ett par avsnitt Bamse för att varva ned. Katitzi i Sveriges Radio är verkligen ett tips, för barn från ungefär sex år. 



PS Valerie Kyeyune Backström har också behandlat ämnet nyligen: reklam för fillers är inte feminism

Bra på att köra bil

Vad ”intressant” det är hur man ser på sig själv och sin förmåga. Jag tycker till exempel att jag är ganska bra på att köra bil. Jag känner mig aldrig nervös inför att köra långa turer på stora motorvägar eller att köra i hetsig innerstadstrafik. 

Ändå händer saker ibland. Idag körde jag till exempel mot enkelriktat. Det var i ett mindre område och vägen delade sig i två utan några markeringar eller nån sån skylt med pil som visar vilken sida man ska köra på (har även kollat upp detta via Google street view i efterhand för att vara säker). Vi skulle ta nästa vänster och filerna var så breda att bilar kunde mötas. Jaja man borde väl alltid hålla höger i såna lägen. Men äsch, det var 30-väg och vi mötte ingen. 

Väl framme i Göteborg råkade jag dessutom hamna på spårvagnsrälsen på ett ställe. När jag upptäckte det körde jag bara ned till bilvägen igen. Ingen big deal det heller. Dessutom låg en av Västtrafiks bilar bakom mig och fortsatte längs spåret så de verkar ju inte vara jättenoga med det där. 

Jag känner mig lite som en hundratjugoårig gubbe med stelopererad nacke och gråstarr som prompt ska behålla körkortet. Men tycker seriöst fortfarande att jag är en bra bilförare. Jag kan väl inte hjälpa att det är dåligt skyltat på vissa ställen? 

Systerskapet och kvinnokroppen

Ang Mia S/Isabella L. Jag håller med om att systerskapet inte handlar om att hålla exakt alla kvinnor om ryggen. Om man jobbar med humor måste man få frihet att sparka uppåt, mot nån vars hela varumärke handlar om framgång. 

Men när jag ser Mias instagramflöde och den där bilden på en kvinna med nedhasad tröja och synliga nyckelben tänker jag: don’t hate the player, hate the game. Att det såklart är ok att skämta om olika kvinnor och aktuella fenomen. Och att det kan vara både viktigt och roligt att driva med allas vår vilja att vara snygga, smala, passa in. Ändå får jag nån dålig bismak av det. För alla är vi produkter av samtiden, det tar sig bara olika uttryck.  

Och även om jag själv gör mig skyldig till detta nu när jag tar upp det: är så otroligt trött på allt tjat om kvinnokroppar. Kan vi bara prata om något annat? 

För övrigt är jag tokig i deras podd. Så fint att den finns. Älskar dem båda. 

Sluta vara så arga!

Jag stör mig ofta på människor i kollektivtrafiken. De breder ut sig över flera säten, tränger sig på tåget innan folk hunnit av, pratar högt i telefon, knuffas med sina ryggsäckar, sminkar sig helt öppet, har med sig en påse hamburgare, skrikande barn eller flåsande hundar. Men jag är ju själv skyldig till några av dessa punkter ibland och det är bara att acceptera att det är så det är att resa tillsammans med okända.

Ibland kan man be nån flytta sig eller ta av sig ryggsäcken, ibland knyter man näven i fickan (dvs runt telefonen, och höjer volymen på sin musik) och ibland trycker man tillbaka när nån kör ett för brett manspread. Men idag läste jag om en person som sa till en medpassagerare att hen luktade så mycket rök att det inte gick att sitta kvar.  Och det tyckte jag ändå var över gränsen för vad som är ok.

Jag känner överlag att många går runt med nån uppdämd irritation de vill vädra. Häromdagen skrek en tjej URSÄKTAAAA när jag plockade mjölk på Ica, där hamnar man ju ofta i vägen fast man snabbar sig på. Och förra veckan hade jag storhandlat och körde upp vid vår port (via den breda gång- och cykelvägen som jag fattar att man inte ska köra på men som för närvarande var tom) för att lasta ur bilen innan jag körde den till garaget som ligger i grannhuset. Jag stod inte i vägen för någon den lilla stund det tar att ställa kassarna innanför porten och annars hade jag behövt gå tre gånger fram och tillbaka med barnen i släptåg.

Precis när jag skulle kliva ut kom en kvinna gående och pratade högt och argt till mig genom den stängda bilrutan. Jag öppnade dörren och förklarade att jag bara skulle lasta ur bilen och att jag var själv med barnen och hade sju tunga kassar. Men hon svarade inte ens utan gick bara vidare, kanske nöjd med att hon ”fick det sagt”. Det var väl inte som om jag började grina av en tillsägelse från en sur tant, men det är ändå trist.

Såklart man ska slippa sitta bredvid nån som precis dragit sista blosset och kanske sparat halva cigaretten i paketet, om man känner av sin allergi. Men ibland är silence verkligen golden.

Bara gör det!

Visst går ni väl och röstar idag? Om ni är med i kyrkan alltså, och inte har förtidsröstat. Det kommer kännas så fint ikväll, när man har dragit sitt lilla strå till stacken. 

Om du inte hittar ditt röstkort så går det fint att komma till lokalen med leg. OBS att du måste gå till rätt lokal, den hittar du här

Jag är så politiskt förvirrad just nu, det finns inget parti jag sympatiserar nåt värst med. Men i kyrkovalet tycker jag att sossarnas program känns fint. 

Hur ska ni rösta? 

Det är så skrämmande

När en förälder kom iklädd militärkläder blev några av barnen vid en förskola i Älmhult väldigt rädda. Därför kom förskolan och föräldern överens om att de dagar han planerar att hämta sitt barn med uniform på ska han ringa först, så att personalen är beredd och kan lugna barnen.

Detta känner sig människor enormt upprörda över. De tycker att det är helt ORIMLIGT att en förälder ska tvingas ringa ett samtal för att skydda barn som traumatiserats av krig.

Hade det varit en svensk militär som blivit drabbad av posttraumatiskt stressyndrom efter ett utlandsuppdrag har jag svårt att se att man skulle komma med såna här förslag. Men man förmår inte känna empati för dessa barn?

Det hjälper heller inte att nån försöker förklara, för folk är uppenbarligen inte läskunniga?

Hur ska man ens kunna diskutera med människor som tänker så här, som har en så bristande grad av medkänsla? Det skrämmer mig verkligen.

Man får väl helt enkelt fokusera på de som verkar vettiga, som den här brodern.


Tack Alexander.

Om relationer

Jag tycker att Hana Pee skriver otroligt bra om tvåsamhet. Vill lägga till detta: en session förebyggande parterapi med en bra terapeut slår alltid en ”romantisk middag på egen hand”. Det är både billigare och mer välinvesterad tid. Så himla fint att lägga engagemang på att prata om sig själva och hur man kan utveckla relationen. Jag fattar verkligen inte hur folk kan vara rädda för att gå i terapi eller tänka att det är något man bara kan göra om man har stora problem i förhållandet (så deppiga kommentarer till detta inlägg till exempel).

Om man har en slitig period pga småbarnsår eller annat så tycker jag också att det kan vara härligt att umgås med andra kompisar när man ska ha egentid utan barnen, för då blir det ofta lite mer lättsamt och man tänker på och pratar om annat än sin relation. Att gå ut och äta på tu man hand kan vara det värsta. Stressen att carpa stunden och att det också ska vara lite romantiskt? Nä fy.

Jag är emot självförsvarskurser?

Det har varit ganska mycket snack om självförsvar den senaste veckan. Personligen är jag ”emot” självförsvarskurser. Eller, alla som vill får såklart gå en sån kurs om det ger dem en ökad känsla av trygghet. Det är ju fint. Men jag är helt enkelt emot allt som lägger ansvaret på offret. Tänk om du hade gått en annan väg, osv.

Med tanke på statistiken över våldsbrott vore det väl mer aktuellt att låta sina barn gå en kurs i hur man undviker att inleda ett förhållande med en man som misshandlar. Det kanske vore något för hemkunskapen? 

(förtydligande: jag var alltså ironisk i sista stycket, jag tycker att det är 100 % fel att kvinnor ska ta ansvar för att inte bli påhoppade/misshandlade/utsatta)

Vad skulle du outsorca?

Isabella Löwengrip har skaffat kock.

Så fort min exman flyttade ut ur huset anlitade jag hjälp med markservice hemma, även handling och matlagning varje dag. Alla har inte möjligheten att göra så det förstår jag också. Men jag kan och det ger mig mer tid till barnen (samt att jag tycker att det är vansinnigt trist att laga mat). Jag tänker ”Hur hade en manlig VD gjorde om han separerade under småbarnsåren, jo han hade definitivt haft en au pair hemma”. Jag hämtar och lämnar själv på mina barndagar (lämnar 08.30 och går från kontoret 15.30) men att ta hjälp så att vi kan gå till parken busa efter hämtning och istället komma hem till en middag serverad (och önska vilka rätter vi vill ha!) är det bästa beslut jag har tagit.

Men vad skulle du outsorca, om du får fantisera fritt? Dvs utan några moraliska eller ekonomiska betänkligheter.

Själv skulle jag önska att nån kom in och körde ett ryck med disk och plock, under tiden som vi lägger barnen. Så när man vacklar ut ur sovrummet och de små har somnat är allt redan gjort. Soffkuddarna är fluffade, diskmaskinen brummar, smulorna under bordet är borta och det brinner ett par levande ljus. Så kan man lägga den där timmen, eller de två timmarna om läggningen gått riktigt snabbt, på att prata, se en serie, ta en snabb löptur om man känner för det. Och allt är redan fixat.