Råd till en 17-åring som haft ätstörningar och oroar sig över sockersug om eftermiddagarna

Dietisten:

”Sanera vardagen från sockerfällor och ät extra fibrer, till exempel chiafrön, grönsaker och bär.” 

Förlåt men det är socker i ungefär allt? Vill man att en sjuttonåring som haft ätstörningar ska börja leta på paketen efter ”varav sockerarter”? 

”Sedan är det bara att bestämma sig. Det är jobbigast i början men det går över.  Håll i. Det går.”

Jo, har man haft ätstörningar är man förmodligen ganska bra på det redan. 

Detta är alltså i FRISKISPRESSEN! Ok om jag fått de råden, det hade varit helt relevant. Men till den här unga personen? Blir så upprörd!

  
När jag läste frågan förväntade jag mig ungefär detta svar: det är helt normalt att få ett sockersug på eftermiddagarna. Testa att äta ett rejält mellanmål, med kokt ägg, avokado, fiberrikt bröd med gott pålägg och grönsaker innan träningen. Du behöver inte oroa dig för diabetes. 

It’s my party and I cry if I want to. Fast min blogg då. Etc.

Just nu läser jag på flera bloggar om sponsrade inlägg och smygreklam. Jag tänker inte sluta skriva konsumtionsrelaterade inlägg eftersom jag gillar att berätta om saker jag tycker om. Men i min blogg kan ni åtminstone lita på att jag alltid skriver ut om jag fått något gratis.

Jag tackar visserligen bara ja till att ta emot produkter jag tror att jag kommer att gilla eftersom jag inte orkar ha prylar/mat/hudvård jag inte tycker om drällande hemma (kan t.ex. inte prenumerera på Glossybox av den anledningen) och därför är mina recensioner sällan supernegativa. Men jag försöker verkligen vara objektiv när jag skriver om saker, oavsett om jag fått eller köpt dem.

För övrigt får jag ganska ofta erbjudanden om att skriva om saker för pengar, men har hittills alltid tackat nej. Jag har liksom inte behövt det, eftersom bloggen är min hobby, ej mitt levebröd. Fast det kanske ändå kommer ett första sånt inlägg under veckan. Mest för att tjänsten ändå är så smart att jag själv funderar på att utnyttja den.

Gå med i en klubb! 

Jag har visserligen inte gjort en statistiskt säkerställd undersökning i ämnet, men visst känns det som om småbarnspappor i högre utsträckning har hobbies/intressen (som kräver egentid utanför familjen) än vad småbarnsmammor har? Golf, Korpen-innebandy, gå ut+vara bakis, köra motorcykel eller vara publik på fotboll eller hockey. Jag skulle egentligen också vilja räkna in att resa i jobbet/jobba över mycket, eftersom det gör att en är borta från familjen och förverkligar sig själv på något sätt.*

Det där är lite svårt. För om en är borta flera kvällar i veckan och/eller några timmar på helgen under småbarnsåren så påverkas den andra personen av det. Och om den också skulle vilja odla sina intressen i ungefär samma omfattning skulle det inte bli så mycket tid över till familjelivet. Men det är där man liksom måste mötas och börja dela upp fritiden lite, så att det blir nån form av ungefärlig rättvisa. MVH familjerådgivaren.

Mitt tips till er som inte har en speciell hobby och därför inte per automatik ”tvingas” spendera tid ifrån familjen och förverkliga er själva: starta en klubb.

Jag älskar vår bokklubb. Mitt medlemskap gör att jag måste läsa mellan träffarna och på våra möten pratar vi om viktiga och oviktiga saker och äter god mat. Det är så härligt! Om man inte orkar läsa (alltså under småbarnsåren kan det faktiskt vara övermäktigt att ta sig igenom en bok i månaden) kanske man kan ha en aktualitetsklubb där man ses och pratar om sånt man snappat upp i diverse medier? Personligen föredrar jag tillställningar där man får babbla mycket, men det är väl bara fantasin som sätter gränser för hur och med vem man kan ses. Spela hockey, promenera, sy och sticka, gå på bio, baka cupcakes, spela rollspel, bada bubbelpool. You tell me. Även om man inte har nån särskilt hobby och egentligen helst vill lägga barn och kolla på nån serie med sin partner de kvällar man är hemma samtidigt (hej!) så är det viktigt att få lite tid för sig själv och sina vänner. Åtminstone några tillfällen i månaden.

*Men äsch, strunt samma egentligen om det är mannen eller kvinnan, jag har många kompisar där mamman jobbar jättemycket eller har häst eller tränar för Iron Man. Det var bara nån teori jag ville lufta…

Men fria då!

Förlåt en grov generalisering men OJ vad många kvinnor som verkar gå och drömma om att gifta sig, medan deras partner tycker att det är onödigt/dyrt/omständligt. 

Jag tycker att det är oschysst att inte kunna bjuda på ett äktenskap. I alla fall om man tänker sig att leva sitt liv tillsammans och kanske även har barn ihop och det inte finns några större hinder*. Det går väl oftast att kompromissa ihop en vigsel, fest är faktiskt valfritt (plus budgetvarianter känns ganska trendigt?). 

Den senaste tiden har jag (på Facebook) sett allt från ”gulliga pikar” från giftaslystna kvinnor, ett ÄNTLIGEN från nån som äntligen blivit friad till/fått ett ja, och en profilbild med fångad bukett. Så deppigt att behöva gå och tråna efter att bli friad till. Gör det själv, om inte annat? 

*större hinder = en är ateist, den andra kan bara tänka sig vigsel i kyrkan, paret har tuff ekonomi och en i förhållandet drömmer om det perfekta bröllopet eller en har taskig ekonomisk historia som kräver avancerade förord och krångel etc.