Jag tar tillbaka allt!

Näe jag skäms över att jag hamnat i det här med ”dagens ungdom” ibland och generaliserat en hel generation. Jag åker just nu tunnelbana samtidigt som tre unga killar, skulle tro att de är 14-16 år ungefär. De flög upp när det kom en mamma med två små tjejer och erbjöd sin plats, två av dem gav en hemlös kille pengar direkt och de verkar så himla gulliga. Blev helt rörd och fick typ klump i halsen. <3 

 

Mobilen 

Jag måste skriva om en sak. Förra veckan när vi var i lekparken var det en mamma där med två små barn. Under tiden barnen lekte satt mamman och tittade i mobilen nästan hela tiden. Alltså vi måste skärpa oss med mobilanvändandet! Våra barn är bara små i några år, när de är i tonåren kommer vi förmodligen ångra att vi inte tog tillvara på varje sekund, varje dag. 

SKOJADE BARA. Där fick jag er allt?

Vill rekommendera den här krönikan om mobilsurf och barn: Hur skulle Alfons pappa porträtterats i dag?

(Den där mamman var för övrigt jag, barnen lekte på egen hand och höll på med olika viktiga projekt som att rulla en boll nedför rutschbanan alt att baka sandkakor och jag korrläste texter för jobbet och svarade på mail.)

Om pappadepression

Hos Hormoner & Hemorrojder har en läsare skrivit och berättat om sin mans pappadepression. Jag tycker först och främst att det är sorgligt att det fortfarande (för många) är så skamligt att be om hjälp (från vården) när det gäller psykiska problem. Men blir också lite upprörd över detta:

”Väninnor med barn säger åt mig att ställa kraaaav på honom. Och ibland vill jag bara ruska om honom och säga åt honom att skärpa sig! Gör nåt åt det!! Fast sen får jag dåligt samvete när jag vet och ser hur tufft han har det… han önskar ju inget hellre än att inte känna såhär. Att bli frisk.

Att få honom att prata med en utomstående om detta är totalt uteslutet, han vägrar och tycker det är otroligt skämmigt. Så – hjälp? Vad kan jag göra för att få tillbaka min livsglada,  skojiga, kärleksfulla, vanliga man? Han har aldrig varit deprimerad förut och är inte på något vis suicidal.

Kul för den här kvinnan att både ta hand om sitt spädbarn ungefär helt ensam, samtidigt som hon tycker synd om sin man, som inte vill något hellre än att inte känna såhär men ändå inte kan tänka sig att prata med en utomstående för att få hjälp?

Åh vad många människor som går runt och är liksom medberoende för att deras partners inte vill eller orkar ta tag i sina problem. Jag är verkligen inte nån som försöker förenkla psykisk sjukdom,  jag vet också att vården lämnar mycket att önska och det är ju jättehemskt för den här mannen som drabbats. Men i de här fallen vill ju kvinnorna hjälpa männen att få rätt hjälp. Och att då bara vägra för att det är skämmigt? Näe, skärpning.

(Fler exempel finns i kommentarerna till inlägget.)

Detta gör mig galen

Om jag ”tvingas” läsa nån mer som tycker att ungefär alla sätt att protestera mot SD på är fel sätt så vet jag inte vad jag gör. 

”Det är bättre att ta debatten på andra sätt” JAMEN GÖR DET DÅ! 

Precis ALLT anklagas ju för att spela SD i händerna, är det meningen att folk ska sitta helt tysta? Ja, förutom de som tar debatter om typ jordbruksstöd (för när man debatterar krångliga sakfrågor inom andra ämnen märks det tydligen att SD inte kan något, jag tycker dock inte att det verkar avskräcka folk att många av SDs politiker blir uthängda som mer eller mindre okunniga/labila?). 

Nu riskerar varken jag eller mina barn att bli direkt utsatta för rasism och ändå känns det väldigt skrämmande att leva i ett samhälle där det normaliseras. Min man åkte en gång buss från Bagarmossen och där satt en man som skrek helt fruktansvärda saker till några svarta småpojkar som åkte på samma buss. Ju mer vi normaliserar rasismen, ju fler känner att de har stöd att göra helt vansinniga saker. Jag är enbart glad att det finns folk som engagerar sig. 

Heja alla semestermammor!

Jag har precis läst ikapp min reader (ca 80 blogginlägg, kanske 70 skrivna av kvinnor) och fnissar åt de män som skribenterna lever med. De glömmer passen hemma, tar inte en enda semesterbild av familjen, blir otrevliga av stress eller tänker att allt löser sig. Alltså jag vet att jag generaliserar nu, men heja alla mammor som kämpar på! Se till att få lite tid för er själva också :*

Vidriga snorungar

Nej, nu har jag läst för mycket på Zara Larssons instagram och vad ÄR det här för otäck generation av småkillar som vi håller på att uppfostra? Där ungar som knappt ser ut att vara torra bakom öronen hotar en 17-årig tjej med misshandel och våldtäkt och kallar henne för hora? Ja, det här gäller ju inte bara kids, även om det är extra deppigt att nån destruktiv manlighetsnorm verkar råda även i de yngre leden. Läs mer här.

Jag hoppas verkligen att alla vettiga föräldrar pratar om sånt här med sina barn. Kanske tar upp det på föräldramöten, pratar med lärare etc. För så här kan vi ju inte ha det.

Individualiserad föräldraförsäkring

Jämställdhet är ett väldigt komplext ämne och det är svårt att hitta enkla lösningar. Något som visat sig göra stor skillnad är att dela på föräldraledigheten. Men trots att jag verkligen är för att dela lika kan jag inte känna helhjärtat för en individualisering. 

Jag känner väl till argumenten för att staten ska ge varje förälder hälften, de är sunda och rimliga. Ett vanligt är: ”men en delad försäkring innebär ju inte att båda måste vara hemma, bara att staten slutar betala för ett ojämställt uttag.” 

Men där är det något som skaver för mig. Det är såklart sant, men det känns som ett så oerhört vitt medelklassperspektiv. För människor som har det gott ställt funkar det bra att strunta i de tusenlapparna, det kanske ändå blir mer ekonomiskt fördelaktigt att låta en man som tjänar riktigt bra jobba medan hans partner går hemma, obetald? Men jag tänker på de kvinnor som står utanför arbetsmarknaden, som lever med våldsamma män eller har män som helt enkelt vägrar stanna hemma. Hur påverkas de?

Jag menar inte att vi ska låta män som är våldsamma, ointresserade eller sopiga föräldrar på andra vis sätta agendan. Men jag tycker ändå det är viktigt att ta in andra perspektiv, särskilt om man själv är hyfsat priviligerad. 

Jag är också trött på att jämställdheten går så fruktansvärt långsamt och att det alltid går att hitta orsaker som tvingar familjen att låta mannen stanna hemma. Men jag tror att lösningen behöver vara åtminstone lite mer komplicerad. Tyvärr. 

Råd till en 17-åring som haft ätstörningar och oroar sig över sockersug om eftermiddagarna

Dietisten:

”Sanera vardagen från sockerfällor och ät extra fibrer, till exempel chiafrön, grönsaker och bär.” 

Förlåt men det är socker i ungefär allt? Vill man att en sjuttonåring som haft ätstörningar ska börja leta på paketen efter ”varav sockerarter”? 

”Sedan är det bara att bestämma sig. Det är jobbigast i början men det går över.  Håll i. Det går.”

Jo, har man haft ätstörningar är man förmodligen ganska bra på det redan. 

Detta är alltså i FRISKISPRESSEN! Ok om jag fått de råden, det hade varit helt relevant. Men till den här unga personen? Blir så upprörd!

  
När jag läste frågan förväntade jag mig ungefär detta svar: det är helt normalt att få ett sockersug på eftermiddagarna. Testa att äta ett rejält mellanmål, med kokt ägg, avokado, fiberrikt bröd med gott pålägg och grönsaker innan träningen. Du behöver inte oroa dig för diabetes. 

It’s my party and I cry if I want to. Fast min blogg då. Etc.

Just nu läser jag på flera bloggar om sponsrade inlägg och smygreklam. Jag tänker inte sluta skriva konsumtionsrelaterade inlägg eftersom jag gillar att berätta om saker jag tycker om. Men i min blogg kan ni åtminstone lita på att jag alltid skriver ut om jag fått något gratis.

Jag tackar visserligen bara ja till att ta emot produkter jag tror att jag kommer att gilla eftersom jag inte orkar ha prylar/mat/hudvård jag inte tycker om drällande hemma (kan t.ex. inte prenumerera på Glossybox av den anledningen) och därför är mina recensioner sällan supernegativa. Men jag försöker verkligen vara objektiv när jag skriver om saker, oavsett om jag fått eller köpt dem.

För övrigt får jag ganska ofta erbjudanden om att skriva om saker för pengar, men har hittills alltid tackat nej. Jag har liksom inte behövt det, eftersom bloggen är min hobby, ej mitt levebröd. Fast det kanske ändå kommer ett första sånt inlägg under veckan. Mest för att tjänsten ändå är så smart att jag själv funderar på att utnyttja den.

Gå med i en klubb! 

Jag har visserligen inte gjort en statistiskt säkerställd undersökning i ämnet, men visst känns det som om småbarnspappor i högre utsträckning har hobbies/intressen (som kräver egentid utanför familjen) än vad småbarnsmammor har? Golf, Korpen-innebandy, gå ut+vara bakis, köra motorcykel eller vara publik på fotboll eller hockey. Jag skulle egentligen också vilja räkna in att resa i jobbet/jobba över mycket, eftersom det gör att en är borta från familjen och förverkligar sig själv på något sätt.*

Det där är lite svårt. För om en är borta flera kvällar i veckan och/eller några timmar på helgen under småbarnsåren så påverkas den andra personen av det. Och om den också skulle vilja odla sina intressen i ungefär samma omfattning skulle det inte bli så mycket tid över till familjelivet. Men det är där man liksom måste mötas och börja dela upp fritiden lite, så att det blir nån form av ungefärlig rättvisa. MVH familjerådgivaren.

Mitt tips till er som inte har en speciell hobby och därför inte per automatik ”tvingas” spendera tid ifrån familjen och förverkliga er själva: starta en klubb.

Jag älskar vår bokklubb. Mitt medlemskap gör att jag måste läsa mellan träffarna och på våra möten pratar vi om viktiga och oviktiga saker och äter god mat. Det är så härligt! Om man inte orkar läsa (alltså under småbarnsåren kan det faktiskt vara övermäktigt att ta sig igenom en bok i månaden) kanske man kan ha en aktualitetsklubb där man ses och pratar om sånt man snappat upp i diverse medier? Personligen föredrar jag tillställningar där man får babbla mycket, men det är väl bara fantasin som sätter gränser för hur och med vem man kan ses. Spela hockey, promenera, sy och sticka, gå på bio, baka cupcakes, spela rollspel, bada bubbelpool. You tell me. Även om man inte har nån särskilt hobby och egentligen helst vill lägga barn och kolla på nån serie med sin partner de kvällar man är hemma samtidigt (hej!) så är det viktigt att få lite tid för sig själv och sina vänner. Åtminstone några tillfällen i månaden.

*Men äsch, strunt samma egentligen om det är mannen eller kvinnan, jag har många kompisar där mamman jobbar jättemycket eller har häst eller tränar för Iron Man. Det var bara nån teori jag ville lufta…

Men fria då!

Förlåt en grov generalisering men OJ vad många kvinnor som verkar gå och drömma om att gifta sig, medan deras partner tycker att det är onödigt/dyrt/omständligt. 

Jag tycker att det är oschysst att inte kunna bjuda på ett äktenskap. I alla fall om man tänker sig att leva sitt liv tillsammans och kanske även har barn ihop och det inte finns några större hinder*. Det går väl oftast att kompromissa ihop en vigsel, fest är faktiskt valfritt (plus budgetvarianter känns ganska trendigt?). 

Den senaste tiden har jag (på Facebook) sett allt från ”gulliga pikar” från giftaslystna kvinnor, ett ÄNTLIGEN från nån som äntligen blivit friad till/fått ett ja, och en profilbild med fångad bukett. Så deppigt att behöva gå och tråna efter att bli friad till. Gör det själv, om inte annat? 

*större hinder = en är ateist, den andra kan bara tänka sig vigsel i kyrkan, paret har tuff ekonomi och en i förhållandet drömmer om det perfekta bröllopet eller en har taskig ekonomisk historia som kräver avancerade förord och krångel etc.