Barnens bästa 

På vår förskola blir det inget luciafirande för föräldrarna. Jättetråkigt såklart, för en sentimental mamma. Men också helt rätt när jag tänker på de barn i gruppen som annars hade blivit lämnade på förskolan utan luciakläder den morgonen (eller de som inte kom på Junis halloweenfest för att inbjudan låg kvar i facket). Det har inte med religion att göra. Förskolan och skolan ska vara gratis och så gott det går ge alla barn samma möjligheter. 

Vår familj kan gå på luciafirande i kyrkan istället, och fixa ett eget litet tåg hemma.

PS de ska fira lucia i barngruppen så barnen går det ingen nöd på, de får luciatradition så de klarar sig

Kräsna barn 

Ibland när man pratar om föräldraskap kan det hända att nån ursäktar sig med att hen inte har egna barn och kanske därför inte borde ha några åsikter. 

Det tycker jag är synd, såklart man måste få ha åsikter om ämnen man inte har egen erfarenhet av. Dessutom är föräldraskap så individuellt, det är inte precis som om man är proffs för att man själv lever med ett eller flera barn. 

Jag skulle däremot önska en större ödmjukhet hos alla som tycker saker om barn och föräldraskap, föräldrar eller ej. Det är klart man ska få ha ambitioner i sitt föräldraskap – verkligen! Men kanske också inse att de flesta andra också har haft det. Sen blir det inte alltid exakt som man tänkt sig. 

Jag trodde till exempel inte att min 1,5-åring skulle åka hem från lekparken utan skor och strumpor en oktoberdag. Men vad gör man när ungen fått för sig att vara barfota och tar av rubbet så fort man börjat rulla vagnen igen? 

  

Cissi Wallin har ändrat ståndpunkt många gånger genom tiderna, om kropp, bantning och inte minst föräldraskap. Kudos för det! Men det borde väl också ge en viss ödmjukhet? Tydligen inte. Nu skriver hon nämligen:

KRÄSNA BARN? SKYLL DIG SJÄLV!

Själv känner jag att det är svårt att tvinga barn till att utföra grundläggande fysiska behov, som sömn, mat. Man kan göra sitt bästa, ge barnet så goda förutsättningar som möjligt. Men genom enbart bestämdhet få nån att somna eller äta? Svårt. 

Jag var extremt kräsen som barn. Jag äcklades av konsistenser, lukter, hade också lite bacillskräck. Under låg- och mellanstadiet åt jag sällan skolmaten, kanske en knäckemacka och mjölk. Men fast jag var jättehungrig var det ändå ett värre alternativ att behöver äta skolmaten än att ha ett hål i magen. 

Mina föräldrar var ganska stränga runt mat, skulle jag säga. Man fick äta det som serverades, inga alternativ. Flera gånger blev jag utan dessert för att jag knappt smakat på söndagsmiddagen. Hos dagmamman minns jag att jag inte kunde äta ens en sked flingor när hon glömt att jag inte ville ha socker på filen. Alltså, jag svalt verkligen inte och det gick ingen nöd på mig. Men poängen är att det inte hjälpte att låta mig gå hungrig.

Och när det handlar om riktig små barn (ibland även vuxna?) påverkar hunger både humöret och sömnen. 

Skönt när andra ger en mer nyanserad bild. I detta fall, Ebba von Sydow:

Kost och hälsa är ju alltid laddat. Jag hade milt uttryckt en annan bild av hur det “skulle” vara innan jag själv hade en 2-åring och en 4-åring hemma. Puh.

Ta det där med att “de äter, bara de faktiskt blir hungriga“. Hallå, är det bara våra barn som inte alls äter upp paprikan och kycklinggrytan då, utan istället blir jättegnälliga? Visst, det tar inte MYCKET längre tid att rulla egna köttbullar – men ibland har jag liksom inte den tiden, ändå? Och hur är det MÖJLIGT att vår 2-åring kan upptäcka en yttepytteliten laxbit, även om jag fullständigt bäddat in den i mitt godaste potatismos?! Och rynka ihop hela lilla ansiktet och säga “inte gott, mamma”. Jag säger då det. Jag tänker såhär: jag gör så gott jag kan. Barnen är friska, glada och nöjda. Det får vara gott nog. Med vänliga hälsningar från köttbulleträsket.

Diskutera istället för att cencurera! 

Stark rubrik va? Nej men på allvar. I helgen läste pappa högt ur tidningen om att Hammarö kommun (där jag är uppväxt) censurerat en bok. 

Anledning: ett antal upprörda föräldrar vill inte att deras högstadiebarn ska läsa en detaljerad skildring av en grov våldtäkt. Hammarö kommun har använt boken i tio år, men nu är den inte längre lämplig

Jag citerar Peter Franke ur hans ledare i VF:

”Vad är det föräldrarna och Hammarö kommun vill skydda sina tonåringar från? Verkligheten? Det anmäldes över 20 000 sexualbrott i Sverige i fjol, enligt Brottsförebyggande rådet. 6 700 rubricerades som våldtäkt och i alldeles för många fall utsattes tonåringar för övergrepp.

Kort kjol är en mycket angelägen (och bitvis obehaglig) ungdomsbok och det är oerhört viktigt att frågor om sexuellt våld diskuteras i skolorna. Dock tydligen inte i Hammarö kommun.”

Hos Rabén & Sjögren kan du läsa mer och under två veckor ladda ned boken gratis

Boys 

Har ni sett Boys? Ibland tycker jag att SVT får oförtjänt mycket kritik när de försöker göra något lite annorlunda. Ja, det är klart det blir lite pinigt för tittaren ibland.  

 Men ändå: så gulligt till exempel när den ena killen spelar upp en låt han gjort och berättar för sin kompis att han känner sig obekväm i att dansa och hans kompis peppar honom att våga. 

Nä, nu är det ingen mening att jag skriver mer om detta eftersom en gjort det tusen gånger bättre

Dragningen till det manligt kodade, känsliga samtalet kan ligga på ett undermedvetet plan, bortom alla rationella argument.

Trots genusdebatter, män som engagerar sig för jämställdhet och känslan av att vi är så förbi det här med att killar inte får gråta, så älskar vi när Sigge Eklund börjar gråta i sin podcast.

Egentligen vet vi att det inte är det minsta konstigt med ett känsligt snack män emellan, men emotionellt har vi inte hunnit i fatt den nya verklighet där könsrollerna – åtminstone delvis – har upplösts, och där även män har intima samtal med varandra.

»Det är en del i att lära sig att vara kvinna; att lyssna, förstå, älta och komma med råd.«

Hur det också är

Vilket härligt liv jag verkar ha om man läser bloggen. Ja, det är härligt. Men det är också en lägenhet med hundra projekt jag känner att jag behöver initiera och idag var det en morgon där jag skällde och hotade med indraget fredagsmys för att jag var stressad och barnen inga lydiga maskiner.

Jag menar verkligen inte att försköna verkligheten här i bloggy, men ofta är det gött att fokusera på sånt som är härligt, orkar inte gå runt och tänka på den där klädkammaren man borde fixa, hela tiden, och så blir det ändå inte gjort pga annan vardagslogistik och fixande tar tid och man gör andra prioriteringar.

Men man ska ju ändå inte fara med osanning, det är det ingen som tjänar på. Så nu vet ni att jag kommer att komma hem till en lägenhet med en hall översvämmad med kläder och skor och ett badrum med en hög ren tvätt på bänken och ett sovrum med smutsiga lakan i sängen.

Jag bryr mig inte så mycket när folk har perfekta hem i bloggar, det är en kombination av talang för struktur, intresse och hårt jobb och även om jag verkligen vill ha var sak på sin plats och allt fixat hemma när jag går och lägger mig om kvällarna skulle jag inte fixa det utan att försaka något annat, främst min hälsa.

Det som stör mig är när folk låtsas som att de är helt jämställda, alltså, till exempel bloggare som skriver om jämställdhet. Det är så hög status att leva i ett jämställt förhållande men jag vet kanske en eller två som gör det på riktigt. Och då vet jag inte ens om de verkligen gör det på riktigt. Jag kanske ska tillägga att för mig betyder jämställdhet att båda tar ungefär lika stort ansvar, har ungefär lika mycket att komma ihåg, gör ungefär lika mycket fysiskt arbete relaterat till hem och familj och är ungefär lika trötta på kvällarna.

När jag åkte buss satt jag framför två kvinnor i ca min egen ålder där den ena haft kalas dagen innan och de pratade om fördelningen, att den ena kvinnans man tyckte att hon borde slappna av, att det inte var i hela världen om de inte var klara när gästerna kom. Hon sa att om hon hade slappnat av hade ju ingenting varit förberett och att det ju är av respekt för gästerna som det känns fint att ha fixat middag och fika och att både hon och han ju uppskattar att få komma hem till andra som har fixat. Men att hennes man kanske aldrig reflekterat över hur mycket tid sånt tar. Det tyckte jag var så huvudet på spiken och samtidigt deppigt. Jag tror jag skrev om det en annan gång, att det inte skulle bli så mycket till julfiranden om det inte var för mammor. Jag vet att nån blev irriterad då, och det är klart man kan tycka olika, jag säger inte att jag beskriver nån sanning här.

Slut på rant.

LÄNKKÄRLEK:

Maria skriver: ”Jag tänkte att jag skulle skriva något oklyschigt om hur tråkigt det är att bli en klyscha. Att bli den där som ”inte hinner med vardagspu…”, ja ni fattar. Men det är svårt att skriva om det utan att det blir metaklyschigt. ”Det är för få timmar,” ”jag träffar knappt mina barn”, ”träna? Jag är glad om jag kan klämma in en dusch” och NI VET, simla tröttsamt. Vad ska jag säga?”

och Malin: ”Konstigt det känns att skriva om det här i bloggen, som att jag öppnar för kritik av våra livsval.”

Jag handlar på Åhléns

Jag tycker att Åhléns har en modig och smart ny marknadschef. Den här kampanjen är så fin!  

   
På Åhléns Facebooksida rasar just nu människor som anser att alla kvinnor med slöja är förtryckta och som berättar att de ska sluta handla på Åhléns. Jag blir helt matt av kommentarerna, ingen är heller intresserad av att lyssna på de kvinnor som själva bär sjal och som har svarat 🙁

Oavsett vad man tycker om hijab (som om kvinnor utan slöja skulle vara fria från förtryck?) så borde man i alla fall kunna enas om en sak: att kvinnor med slöja också måste få finnas i medierna. Idag finns det många kvinnor som bär sjal, hijab, och många av dem är utsatta för hot och hat. I en drömvärld finns det utrymme för både ”under- och överviktiga” i reklamen, för olika typer av funkisar, hudfärger, kön och ålder. Men tills dess får man väl vara glad för varje initiativ. 

Åhléns, här har ni en nöjd medlem. 

Citat ur Resumé:

– Mitt uppdrag är att förtydliga Åhléns position. Åhléns är ett varuhus för alla och vi menar det på riktigt. Oavsett när du kom hit, var du kom ifrån, vem du väljer att älska, hur gammal du är eller hur du definierar din könstillhörighet så välkomnar vi dig till vårt varuhus. Det här ligger redan djupt rotat i Åhléns värdegrund. Men vad gäller kommunikationen är den här resan precis påbörjad.

Jag vill inte inspirera andra

När jag hade fött Juni sa en gravid kompis ungefär:

”när jag känner mig livrädd för förlossningen tänker jag att jag i alla fall inte är lika rädd som du var, och du fixade det ju” 

Fin komplimang ändå, alltid kan man stötta någon med sin mesighet  <3

Det värsta är att det känns lite likadant med löpningen. ”Kan Hanna så kan jag.” Alltså, jag tycker jättemycket om att skriva om löpning och lopp, dels för att det är kul att få pepp men huvudsakligen för att det är skönt för min självbild, jag har väldigt svårt att se mig själv som en person som tränar.

Men jag vill absolut inte framstå som att jag försöker inspirera andra. Jag tycker inte ens man ska prioritera träning om man är en stressad småbarnsmamma som sover dåligt. För även om träning ger energi på sätt och vis, är det ändå inte återhämtning. Du kan inte träna dig pigg om du inte får tillräckligt med vila och sömn.

b4c454668b4a8de7de1b4221f28c43f7wallpaper_desktop02-e1367846076612noexcuses_1_20131030_1988728265
Jag är allergisk mot sån här ”pepp”, liksom skuldbeläggande, att ingen ursäkt är god nog för att hoppa över ett träningspass. Ja, allt handlar om prioriteringar. Men i vissa faser i livet är rätt prioritering att ta det lite lugnt, att sänka kraven på sig själv.

PS Däremot tycker jag den här är lite fin, försöker ofta tänka så:

be3e7b51b0d6f113378c80464bdd6578

 

Tillbaks till vardagen 

Flyktingkatastrofen är inte precis slut. Barn dör fortfarande på Medelhavet. Men nu har de som inte ville skriva om ytliga saker för ett par veckor sen återgått till vardagen igen. Och så är det ju. Jag som får berättelser från en helt annan verklighet hela tiden i jobbet skulle väl annars avstå från all flärd utom det mest nödvändiga för att överleva. Lägga allt på att hjälpa människor som inte haft samma tur som jag. Men det gör jag inte.

Poddare jag lyssnar på och bloggare jag läser har äcklats av andra människors ytlighet, hur sopigt det är att Schyffert gör en auktion av en stå upp-grej istället för att bara skänka lite av sina miljoner, eller att det är konstigt hur människor kan blogga om väskor när barn dör på Medelhavet. Jag tänker att det är enklare att bli arg på andra än på sig själv, att vi innerst inne vet att man skulle, borde, kunna göra så mycket mer. Att vi har det så bra. Men så väljer man att fokusera på de som har det ännu bättre. De som skulle kunna göra ännu mer för sina pengar. Så onödigt egentligen. Jag känner mer ”heja Schyffert!”.

Jag är överlag oerhört imponerad av alla som startat insamlingar, oavsett om det är kläder eller pengar. Alla som möter upp flyktingarna, de som erbjuder rum i sina hus, sjukvård, tolkhjälp, skjuts. Småbarnsmammor som står halva nätterna och sorterar avlagda kläder, ibland dåligt sorterade, kanske håliga, smutsiga. Väljer ut de finaste för att ge till människor som tvingats lämna allt. Alla som lägger upp skärmdumpar med sms om att de skänkt 100 kronor. Eller som bara har råd att dela ett inlägg om katastrofen på Facebook. Allt räknas.

En sak man kan göra, om man kan avvara en hundralapp eller mer i månaden, är att bli månadsgivare. Då hjälper man till året om, med de katastrofer som pågår, oavsett utrymme i medierna. Jag menar inte att göra reklam för den organisation där jag jobbar, men från insidan ser man den kompetens och det engagemang som finns. Hur man samarbetar, kontrollerar, utvärderar insatser. Hur varje krona räknas.  Respekten för människan och rättighetsperspektivet, all kunskap om logistik, beredskapen. Jag är så imponerad och om det kändes bra att vara månadsgivare förut, är det inget emot nu.

Ursäkta

Ibland tänker jag på att det finns några av er som inte är bland mina ”närmast sörjande” men ändå har läst min blogg i nästan alla år. Från 2005 års kändisbilder på Sienna Miller, genom hundtävlingar och tjejfester. Under 2007 års dansande på Koriander minst två kvällar i veckan, festivaler och bröllopsfest. Genom spädbarnstider och inskolningar och flytt.

Och nu handlar typ vartannat inlägg om himla löpning! Alltså jag måste skärpa mig. Igår läste jag en av mina favoriter Denna hagga och kände bara *smileyn som säger GULP*. Alltså jag menar inte att Emma syftade på mig, är förstås inte ensam om detta, men ändå.

Samtidigt tänker jag att mitt förhållningssätt till träningen är ganska ok? Om man nu tänker på hälsostress etc. Jag låtsas visserligen inte att jag tycker att varje löppass är så kul, men jag tror ändå inte att man får intrycket av att min löpning är en del i nån slags bantning eller känns tvångsmässig? Men ok eller inte, det är väl ändå oerhört tråkig läsning. Mitt problem är väl mest att jag aldrig har en agenda för bloggen, jag skriver bara om sånt som jag för tillfället sysslar med eller tänker på. Ibland hundra inlägg om amning, ibland hundra inlägg om tv-serier. Ändå är det så sällan nån som klagar. Tack för det.

I somras träffade jag förresten en jättetrevlig tjej som sa att hon läser bloggen, jag var lite stressad pga vilda barn etc så kände mig oerhört oartig efteråt, frågade inte ens efter hennes namn. Men hej om du fortfarande läser, jag blev jätteglad.

Jaha, hur ska jag knyta ihop det här inlägget nu då, innan det är dags att gå av pendeln? Jag skriver väl bara slut. Det funkade ju på mellanstadiet, i varenda berättelse jag skrev.

SLUT

Hej från en sur

Igår kväll skulle jag springa några lätta intervaller men direkt jag började springa fick jag jätteont på baksidan vänster lår. Så störande att jag gått från att känna mig som en vinnare som överhuvudtaget kan springa en mil till att redan nu känna mig irriterad över att det kommer gå långsammare imorgon än på Nike-loppet. Inte beroende på det onda låret alltså, utan på att jag inte känner mig i bättre form än då och tror att detta lopp är något tuffare plus startar i grupp 10 och tänker att många kommer att gå redan från start. Jag är också irriterad över att man måste åka och hämta sin nummerlapp. Varför skickas de inte ut med post? Så fånigt! Nu måste jag åka till himla Östermalms IP och köa med massa käcka och peppade människor istället för att gå på Biblioteksgatan och kolla i affärer med mamma innan vi ska gå på operan. 

Och jo, jag känner till Flyktingkatastrofen och har ändå mage att gnälla över en nummerlapp. Jag är också medveten om att det pågår katastrofer dygnet runt på väldigt många platser på jorden, Syrien hände liksom inte igår (folk har varit på flykt i åratal nu). Om nån undrar ifall jag saknar perspektiv. Jag har såklart skänkt pengar och gråtit över bilderna som alla andra. Men jag är ändå sur idag. Eller just därför? All världens jävlighet. 

Nu börjar det regna också. Jag har mohairkofta och inget paraply. Går i en ström av glada kvinnor som snällt betalat 400 spänn för att få springa och nu åker och hämtar nummerlapp dagen innan för att göra sponsorerna glada. 

Hittade i alla fall en regnponcho i väskan.  

 

Hehe så sur, plus hon bakom som hade oturen att komma med.  

Jag tar tillbaka allt!

Näe jag skäms över att jag hamnat i det här med ”dagens ungdom” ibland och generaliserat en hel generation. Jag åker just nu tunnelbana samtidigt som tre unga killar, skulle tro att de är 14-16 år ungefär. De flög upp när det kom en mamma med två små tjejer och erbjöd sin plats, två av dem gav en hemlös kille pengar direkt och de verkar så himla gulliga. Blev helt rörd och fick typ klump i halsen. <3 

 

Mobilen 

Jag måste skriva om en sak. Förra veckan när vi var i lekparken var det en mamma där med två små barn. Under tiden barnen lekte satt mamman och tittade i mobilen nästan hela tiden. Alltså vi måste skärpa oss med mobilanvändandet! Våra barn är bara små i några år, när de är i tonåren kommer vi förmodligen ångra att vi inte tog tillvara på varje sekund, varje dag. 

SKOJADE BARA. Där fick jag er allt?

Vill rekommendera den här krönikan om mobilsurf och barn: Hur skulle Alfons pappa porträtterats i dag?

(Den där mamman var för övrigt jag, barnen lekte på egen hand och höll på med olika viktiga projekt som att rulla en boll nedför rutschbanan alt att baka sandkakor och jag korrläste texter för jobbet och svarade på mail.)

Om pappadepression

Hos Hormoner & Hemorrojder har en läsare skrivit och berättat om sin mans pappadepression. Jag tycker först och främst att det är sorgligt att det fortfarande (för många) är så skamligt att be om hjälp (från vården) när det gäller psykiska problem. Men blir också lite upprörd över detta:

”Väninnor med barn säger åt mig att ställa kraaaav på honom. Och ibland vill jag bara ruska om honom och säga åt honom att skärpa sig! Gör nåt åt det!! Fast sen får jag dåligt samvete när jag vet och ser hur tufft han har det… han önskar ju inget hellre än att inte känna såhär. Att bli frisk.

Att få honom att prata med en utomstående om detta är totalt uteslutet, han vägrar och tycker det är otroligt skämmigt. Så – hjälp? Vad kan jag göra för att få tillbaka min livsglada,  skojiga, kärleksfulla, vanliga man? Han har aldrig varit deprimerad förut och är inte på något vis suicidal.

Kul för den här kvinnan att både ta hand om sitt spädbarn ungefär helt ensam, samtidigt som hon tycker synd om sin man, som inte vill något hellre än att inte känna såhär men ändå inte kan tänka sig att prata med en utomstående för att få hjälp?

Åh vad många människor som går runt och är liksom medberoende för att deras partners inte vill eller orkar ta tag i sina problem. Jag är verkligen inte nån som försöker förenkla psykisk sjukdom,  jag vet också att vården lämnar mycket att önska och det är ju jättehemskt för den här mannen som drabbats. Men i de här fallen vill ju kvinnorna hjälpa männen att få rätt hjälp. Och att då bara vägra för att det är skämmigt? Näe, skärpning.

(Fler exempel finns i kommentarerna till inlägget.)