Redigerar lite bara

Jag vet hur störande det är när man postat en kommentar nånstans och därefter upptäcker att man skrivit jättekonstigt eller att auto correct förstört något ord. Därför redigerar jag ibland de kommentarer jag fått på blogginlägg innan jag godkänner dem, om det är helt uppenbart att det ska stå jag och inte ajg och så vidare.

Men ibland blir jag även sugen på att redigera kritiska kommentarer så att de låter lite trevligare. Så sitter jag där bakom datorn och ba:

giphy

 

Närå, man kommer väl ingenstans i livet om man inte kan ta lite konstruktiv kritik. ”Alla borde träna på att se kritik som en vacker gåva” som en föreläsare sa en gång.

Makes you think…

tumblr_n5yvy6aFDo1tq4of6o1_500

Hur bra är du på att ta kritik? Är det enklare privat eller i yrkesrollen? Vad är den värsta kritik du fått? Som alltid är det ok att vara anonym.

MVH Bullen.

Nej men seriöst, jag vill dödsgärna veta.

Sponsrade inlägg och smygreklam

Bloggkommentatorerna skriver om sponsrade inlägg och smygreklam och det är intressanta diskussioner i kommentarsfältet.

Det är självklart viktigt att det syns tydligt när man får betalt för att skriva om något, men även när man fått något gratis. De flesta bloggare jag läser är himla bra på det. Själv kör jag på Better Bloggers riktlinjer:

  • Om du fått kompensation i produkter eller pengar för att skriva om ett företag ska inlägget direkt märkas ut som ”sponsrat” eller ”reklam”.
  • Om du har så kallade ”affiliatelänkar” i ditt inlägg ska inlägget direkt märkas ut med ”inlägget innehåller annonslänkar/affiliatelänkar”.
  • Om du fått produkter från ett företag, en goodiebag eller pressutskick bör inlägget märkas med ”pressutskick, jag har fått detta” eller liknande.

Ibland skriver jag också när inlägg inte är sponsrade. Det låter säkert fånigt, men när jag t.ex. skrivit två inlägg om KappAhl (gulliga barnkläder och textilåtervinning) nära inpå varandra vill jag vara tydlig med att det är helt spontana inlägg och inte något spons jag försöker smussla med.

Tack.

Applåder till Josefine Jinder här (apropå intervjun med Kajsa Ekis Ekman):

JOSEFINE: Ja, men jag orkar aldrig vara snygg för jag lägger tid på annat. Jag pallar inte och då tycker jag att det är jobbigt att läsa om någon som säger att hon alltid är snygg när hon går till mataffären i samma mening som hon uppmanar folk att vara ärliga med att vilja vara snygga. Säg istället ”släpp på alla krav, låt folk vara”. Speciellt tjejer, låt oss vara. Det är också lätt för en person som fucking vunnit på genlotteriet att säga så, det är inte svårt för henne att vara snygg. Det är inte svårt för snygga personer att vara snygga för dom är redan snygga, så håll käften. Så känner jag.

FIONA: Jo, men hon har ju varit i vänstersvängen länge och där har det inte varit okej att bry sig om hur man ser ut. Hon pratar ju utifrån det.

JOSEFINE: Det är det mest privilegierade skitsnack jag hört i hela mitt fucking liv. Så Stockholms innerstad.

Men även om det var deppigt att Kajsa Ekis Ekman berättade om att hon inte fick ha uppsatt hår för sin son eller paljetter för sitt ex var det ändå en rolig och uppfriskande intervju. Särskilt detta:

Högern låtsas att den är rikare än vad den är. Vänstern låtsas att den är fattigare än vad den är. Det är genomgående. Högerskribenter vill ge sken av att vara företagare. Så när vänstern kallar dem för borgare blir de jätteglada och nöjda för då har åtminstone någon gått på att de har lyckats när de i själva verket är frilansare och har det knapert.

Vänstern ska låtsas att de är döfattiga och pratar alltid om att: “jag har inga pengar” och “alltså, jag bor i bostadsrätt just nu MEN…”Men vad fan sluta tjata om det där. Jag är så trött på alla posörer som tror att de kan ersätta ideologi med identitet, bara för att de är för lata för att tänka.

Nyligen debatterade jag mot Fredrik Segerfeldt på Battle of Ideas. Han hade samma kostym på sig som på sitt pressfoto. “Du håller på att försvara klassklyftor men du är inte ens rik själv, du har samma kostym jämt”, sa jag. Och han tog verkligen åt sig och började bortförklara sig. “Jag har fler kostymer egentligen, det råkade bara bli så här!”

Och vänstern säger tvärtom: “Jag har pengar nu, men det är bara en olycka, egentligen ligger jag på en gata och svälter. Min farfar var finsk arbetarklass och det var så svårt för honom.”

Exekutiv förmåga

Katarina bloggar om att överlista den inre rösten som inte vill träna. Och det är ett ämne jag tänkt på sen jag läste en artikel i senaste Runner’s world.

Själv har jag suverän förmåga att göra tråkiga saker för att få en belöning senare när det gäller vissa delar i livet (vi kom hem till en nystädad lägenhet med tom tvättkorg och mitt hembakade bröd i frysen, så VÄRT!) men helt värdelös på andra plan (träna löpstyrka regelbundet eller börja jobba intensivt med ett projekt fast det är jättelänge kvar till deadline).

”Att skjuta upp saker kan också vara ett uttryck för ångest, att man är slav under sitt belöningssystem.” När man skjuter upp något (tråkigt eller jobbigt) aktiveras belöningssystemet och man känner tillfällig lättnad.

Åh vad jag skulle vilja träna upp min frontallob. Jag vill alltid fortsätta prioritera bort sånt jag tycker är tråkigt eller onödigt, som att stryka, scrapbooka eller sätta upp gardiner. Men att ta tag i trista saker som jag vill eller behöver göra, eller att avstå från enkla frestelser (som att surfa bort 1,5 timme när man egentligen borde sova). Det vore toppen.

Jag har helt fräckt fotat lite ur tidningen, hittar inte artikeln på nätet. 
 

Kom igen BVC!

Till den senaste bokklubben läste vi Hemligheten och samtalet halkade in på BVC och de råd man kan få som nybliven förälder. En kompis sa att hon tycker att det är helt sjukt att BVC-personer rekommenderar fem minuters-metoden och jag håller med. Jag tycker det är svårt att skriva om sömnmetoder eftersom jag inte vill trampa någon på tårna, jag skulle aldrig döma nån som är desperat efter att få sova och jag vet att det har funkat för massor av familjer. Men jag tycker ändå det är jättemärkligt att BVC (ofta utan vidare rådgivning) lämnar ut en broschyr (som handlar om att bortse från barnets signaler) i handen på trötta nyblivna föräldrar.

”Det är lätt att tro att barnet skriker för att det är otryggt. Särskilt lätt att tro det har dubbelarbetande föräldrar, som ofta har dåligt samvete för att de inte tycker sig räcka till. Men de som protesterade mest i min undersökning var de tryggaste barnen. Barnen protesterar nämligen inte av otrygghet. De protesterar av ilska för att de inte får det de vill. Och det är inte farligt att vara arg.”

Så nyfiken på hur denna ”undersökning” gått till. 

Själva bytte vi BVC när jag började ljuga om att jag slutat amma när Juni var ett år. Då hade jag ändå stått ut med pekpinnar om att nyfödda inte ska vänja sig vid att somna vid bröstet, sluta amma på natten vid tre månaders ålder och så vidare. Istället fick vi en jättegullig tjej på en privat mottagning, sån lättnad att kunna vara ärlig på BVC. De flesta på BVC är såklart toppen, men vissa råd skulle kunna moderniseras lite?

Ingen fryser 

Ok, det är svinläskigt med klimatet och inte så mycket julstämning med det här milda vädret. Men jag går inte precis runt och gnäller över att det inte är tio grader kallt och drivor av snö. Igår satte jag på mig mössa, men det var för varmt. Barnen kan leka ute utan krångliga tjockvantar och om vi åker till Karlstad i mellandagarna är det ju jätteskönt att slippa snö och halka på vägarna. Dessutom mindre kallt för de som inte har nåt hem. 

 

Ovärdigt ögonblick. Men skönt!

Idag när jag åkte buss klev en ganska stor grupp förskolebarn på. På bussen fanns sen tidigare mest skolungdom och några runt min ålder på väg till jobbet. Flera sitter dock ytterst på sätet fast innerplatsen är ledig och ingen reser sig upp för att ge plats till 3-4-åringarna. De små barnen får helt enkelt stå upp i mittgången, fast de är för korta för att kunna hålla i sig. Jag tänker bara att det kommer bli total katastrof om/när bussen tvärbromsar.

Då hör jag en kvinna ropa så det hörs i hela bussen: men hallå, ni måste låta barnen sitta ned, de kommer ju slå ihjäl sig om bussen bromsar! VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK EGENTLIGEN?!!!!!! 

Förvånade tjugoåringar med lurar i öronen flyger upp från sina säten, folk kollar på den uppenbarligen galna kvinnan, förskolepersonalen ler nervöst men tacksamt och barnen får sätta sig.

Och kvinnan fick utlopp för all den kollektivtrafiksirritation som egentligen huvudsakligen byggdes upp under de korta bussresorna till och från jobbet när hon fortfarande bodde i Karlstad och var höggravid med foglossning. 

Jag kan ingenting om Star Wars men jag är inte stolt 

Alltså när man koketterar med att inte känna till något, det är väl en sjukt fånig företeelse? När jag var yngre (alltså kanske 12-15 år yngre) vägrade jag kännas vid mitt kompisgängs faiblesse för schlager. Gjorde egna skivor som jag brände ut och tog med till fester (ja senare fick jag äntligen börja spela skivor på klubb) och höll på och divade mig med nån slags ”bra musiksmak”. Sen insåg jag att det är mycket roligare med dålig musiksmak, eller åtminstone prestigelös musiksmak och skrålade glatt med till Kärleken är evig och Högt över havet. Samtidigt som jag introducerade nya låtar för personer som inte själva orkade sitta och leta på internet men som ändå tyckte det var kul. 

Jag har varken läst Fifty shades eller sett nån Star Warsfilm (blandar även ihop Star Wars med Star Trek) men är detta något jag är stolt över, att jag missat populärkultur som så många funnit nöje i? Nej, verkligen inte. Jag skäms.

Älskar för övrigt att mina barn kommit hem från förskolan och velat lyssna på Cropi (Groupie) naaaaw, de börjat utveckla en egen musiksmak! och har försökt introducera Spice Girls för Juni. Jag vill erbjuda så bred kulturell bas som möjligt, utifrån mina (sett ur ett större perspektiv visserligen läskigt snäva) kulturella begränsningar. Jag försöker att inte överföra mina värderingar om att Totoro är finare än (ganska vidriga) Barbie in the dreamhouse, däremot pratar vi såklart om filmer vi ser (men tips: om ens unge vill se Barbie är filmen där de är musketörer ett härligare val). 
Oj nu blir det här jättelångt och det var inte meningen, såg bara nån uppdatering på Facebook som ”fick mig att tänka”, ha. 

SD

”(…) Men denna decemberdag får han vara med och styra Borlänges kommun på sverigedemokratiskt mandat. Jag vet att han har Twitter, eftersom han tidigare har skrivit till mig där, saker som: ”Hoppas du blir våldtagen ditt pissluder”. Nu twittrar han till omvärlden: ”Politiska diskussioner på lunchen med sd:arna. Sannerligen intressant”. Han verkar förtjust, stolt.

Jag undrar om han har sett budgetförslaget från partiet han representerar. Det är tre sidor bara, med stor teckenstorlek, många felstavningar och mycket luft; lite som när skoltrötta elever fuskar fram en läxa. Just utbildning är den post partiet vill satsa mest på, betydligt mer än i de budgetar som de andra partierna har tagit fram.

”Borlänges skola ska bli bättre & då måste vi satsa på lärarna så dom har de medlen som behövs för att våra barn ska få den utbildning som krävs för att möta framtiden”, förklarar Sverigedemokraterna. Arbetslösa och socialt utsatta blir hårt åtgångna. Partiet vill skära ned posten ”Arbetsmark & socialnämd” med hela sex miljoner kronor.”

Läs hela Lisa Magnussons text här. 

Många är oroliga för arbetslöshet, dålig äldrevård, nedskärningar i välfärden. Men SD är inte lösningen, vi måste prata om det. 

Här kommer ett oombett råd från mig!

Till föräldrar, huvudsakligen mammor, vars barn ska börja förskolan: om du inte måste gå ned i tid för att ge ditt barn rimligt långa dagar* så fortsätt jobba heltid. Med stor sannolikhet kommer ni ändå ha ganska mycket tid ihop pga alla vabbdagar, några planeringsdagar på föris samt ledighet under jul och nyår och andra röda dagar. Exempel: en kompis barn var på förskolan fyra dagar i november, resten hemma med olika sjukdomar. Det här baseras ju bara på mina erfarenheter, men ettåringar som inte hunnit jobba upp så starkt immunförsvar är ofta hemma en del under vinterhalvåret?

Dessutom:

  • om du lever med en partner: dela lika på vabb
  • om du ändå vill gå ned i tid och din eventuella partner inte går ned lika mycket, se åtminstone till att ni sätter av extra till din pension

*Vad är en rimligt lång dag? Nej men ungefär så lång som barnet fixar, det kan vara fem timmar eller nio beroende på barn. Och om du är ensamstående och behöver jobba heltid är heltid på förskolan en rimlig dag, även om barnet är jättetrött. Pedagogerna är där för att se till att barnet har det bra när du jobbar. 

Oj, tänk om hon syftade på mig?

Så här skrev nyss en härlig person på Twitter:

”Min bekant på insta som slår näven i bordet och argumenterar mot ytlighet och prylhets och sen bara lägger ut bilder på perfekt, dyrt hem. S.k. komplext sammansatt person.”

Och jag bara TÄNK OM DET VAR JAG?

Fast 1. Jag missade tydligen att det stod BARA bilder på perfekt, dyrt hem (har ev lagt ut såna bilder en enda gång och det var idag på en annans hem?) och 2. jag kan väl knappast anklagas för att slå nån näve i bordet mot prylhets… blev ju snarare anklagad för motsatsen efter mina önskelistor. Det skulle vara det där inlägget om Black Friday då? 

Nä, nu menade jag inte att ta upp min dubbelmoral här (gud, jag är väl en s.k. komplext sammansatt person i mångt och mycket, men ändå: den som är utan dubbelmoral är välkommen att kasta första stenen) utan snarare fenomenet att tro att saker handlar om en själv. Är det ett tecken på narcissism eller självkritik? En kombination kanske. Storhetsvansinne kanske.

Hur noga är ni vid magsjuka?

I natt kräktes Arve. Och jag var så glad att jag gick och lade mig (och somnade direkt!) klockan 20.00 igår. Martin var uppe med honom när det hände och jag gick upp och hjälpte till att skura golv och trösta liten pojke. Sen somnade jag om medan Martin tog hand om Arve. Vid fem vaknade jag av att sjuklingen gnällde lite så jag lät honom sova resten av morgonen i min famn, medan jag satt i soffan. För att vara beredd om han behövde kräkas mer.

Jag har duschat, tvättat håret och spritat händerna och nu åker jag faktiskt till jobbet. Martin är hemma och vabbar och vi lät såklart Juni stanna hemma så att hon inte tar med nån smitta till förskolan, jag vet att det finns åtminstone ett barn där som är extra känsligt för sjukdom. Arve har för övrigt inte haft några symptom på magsjuka idag.

Jag vet att många tycker att hela familjen ska isoleras så fort nån har kräkts, och att möjligtvis en person i sån där laboratorie-rymddräkt kan tillåtas att lämna en kasse mat utanför dörren. Men att både skolbarn och vuxna ska stanna hemma för att en i familjen är sjuk känns lite överdrivet? Gör ni så, låser in er hela familjen? Enligt diverse kommentarsfält verkar nämligen många anse att det är det enda rätta.

För övrigt tycker jag att förskolepersonal borde slippa karensdag, jag har all respekt för emetofobi, är stenhård på 48 timmarsregeln och anser att man har ett gemensamt ansvar för att inte sprida smittor. Men, det är ändå inte ebola?

PS Att Doktor Cecilia blev typ hatat för det här inlägget? Alltså…

Om att våga hoppas

Idag tyckte jag att jag skrev en så himla klok kommentar (så ödmjuk nu) i en blogg, om att våga köpa bebissaker innan de sista veckorna av graviditeten:

”Men åh, unna dig att köpa lite saker. Jag tänkte så här: om nåt går åt helvete så är det säkert en bra terapi att behöva gå igenom bebissaker och gråta ut liksom. Om man inte vågat tillåta sig att tro att det ska bli ett barn blir det svårare att sörja om något gått fel?”

Men så är jag också en person som har firat redan när jag blivit kallad till anställningsintervju för jobb jag sökt. För det är faktiskt en bedrift när man jobbar med kommunikation. Och om man inte får jobbet så har man i alla fall fått vara glad för att man kom så långt i processen. Får man jobbet kan man fira en gång till.