SD

”(…) Men denna decemberdag får han vara med och styra Borlänges kommun på sverigedemokratiskt mandat. Jag vet att han har Twitter, eftersom han tidigare har skrivit till mig där, saker som: ”Hoppas du blir våldtagen ditt pissluder”. Nu twittrar han till omvärlden: ”Politiska diskussioner på lunchen med sd:arna. Sannerligen intressant”. Han verkar förtjust, stolt.

Jag undrar om han har sett budgetförslaget från partiet han representerar. Det är tre sidor bara, med stor teckenstorlek, många felstavningar och mycket luft; lite som när skoltrötta elever fuskar fram en läxa. Just utbildning är den post partiet vill satsa mest på, betydligt mer än i de budgetar som de andra partierna har tagit fram.

”Borlänges skola ska bli bättre & då måste vi satsa på lärarna så dom har de medlen som behövs för att våra barn ska få den utbildning som krävs för att möta framtiden”, förklarar Sverigedemokraterna. Arbetslösa och socialt utsatta blir hårt åtgångna. Partiet vill skära ned posten ”Arbetsmark & socialnämd” med hela sex miljoner kronor.”

Läs hela Lisa Magnussons text här. 

Många är oroliga för arbetslöshet, dålig äldrevård, nedskärningar i välfärden. Men SD är inte lösningen, vi måste prata om det. 

Här kommer ett oombett råd från mig!

Till föräldrar, huvudsakligen mammor, vars barn ska börja förskolan: om du inte måste gå ned i tid för att ge ditt barn rimligt långa dagar* så fortsätt jobba heltid. Med stor sannolikhet kommer ni ändå ha ganska mycket tid ihop pga alla vabbdagar, några planeringsdagar på föris samt ledighet under jul och nyår och andra röda dagar. Exempel: en kompis barn var på förskolan fyra dagar i november, resten hemma med olika sjukdomar. Det här baseras ju bara på mina erfarenheter, men ettåringar som inte hunnit jobba upp så starkt immunförsvar är ofta hemma en del under vinterhalvåret?

Dessutom:

  • om du lever med en partner: dela lika på vabb
  • om du ändå vill gå ned i tid och din eventuella partner inte går ned lika mycket, se åtminstone till att ni sätter av extra till din pension

*Vad är en rimligt lång dag? Nej men ungefär så lång som barnet fixar, det kan vara fem timmar eller nio beroende på barn. Och om du är ensamstående och behöver jobba heltid är heltid på förskolan en rimlig dag, även om barnet är jättetrött. Pedagogerna är där för att se till att barnet har det bra när du jobbar. 

Oj, tänk om hon syftade på mig?

Så här skrev nyss en härlig person på Twitter:

”Min bekant på insta som slår näven i bordet och argumenterar mot ytlighet och prylhets och sen bara lägger ut bilder på perfekt, dyrt hem. S.k. komplext sammansatt person.”

Och jag bara TÄNK OM DET VAR JAG?

Fast 1. Jag missade tydligen att det stod BARA bilder på perfekt, dyrt hem (har ev lagt ut såna bilder en enda gång och det var idag på en annans hem?) och 2. jag kan väl knappast anklagas för att slå nån näve i bordet mot prylhets… blev ju snarare anklagad för motsatsen efter mina önskelistor. Det skulle vara det där inlägget om Black Friday då? 

Nä, nu menade jag inte att ta upp min dubbelmoral här (gud, jag är väl en s.k. komplext sammansatt person i mångt och mycket, men ändå: den som är utan dubbelmoral är välkommen att kasta första stenen) utan snarare fenomenet att tro att saker handlar om en själv. Är det ett tecken på narcissism eller självkritik? En kombination kanske. Storhetsvansinne kanske.

Hur noga är ni vid magsjuka?

I natt kräktes Arve. Och jag var så glad att jag gick och lade mig (och somnade direkt!) klockan 20.00 igår. Martin var uppe med honom när det hände och jag gick upp och hjälpte till att skura golv och trösta liten pojke. Sen somnade jag om medan Martin tog hand om Arve. Vid fem vaknade jag av att sjuklingen gnällde lite så jag lät honom sova resten av morgonen i min famn, medan jag satt i soffan. För att vara beredd om han behövde kräkas mer.

Jag har duschat, tvättat håret och spritat händerna och nu åker jag faktiskt till jobbet. Martin är hemma och vabbar och vi lät såklart Juni stanna hemma så att hon inte tar med nån smitta till förskolan, jag vet att det finns åtminstone ett barn där som är extra känsligt för sjukdom. Arve har för övrigt inte haft några symptom på magsjuka idag.

Jag vet att många tycker att hela familjen ska isoleras så fort nån har kräkts, och att möjligtvis en person i sån där laboratorie-rymddräkt kan tillåtas att lämna en kasse mat utanför dörren. Men att både skolbarn och vuxna ska stanna hemma för att en i familjen är sjuk känns lite överdrivet? Gör ni så, låser in er hela familjen? Enligt diverse kommentarsfält verkar nämligen många anse att det är det enda rätta.

För övrigt tycker jag att förskolepersonal borde slippa karensdag, jag har all respekt för emetofobi, är stenhård på 48 timmarsregeln och anser att man har ett gemensamt ansvar för att inte sprida smittor. Men, det är ändå inte ebola?

PS Att Doktor Cecilia blev typ hatat för det här inlägget? Alltså…

Om att våga hoppas

Idag tyckte jag att jag skrev en så himla klok kommentar (så ödmjuk nu) i en blogg, om att våga köpa bebissaker innan de sista veckorna av graviditeten:

”Men åh, unna dig att köpa lite saker. Jag tänkte så här: om nåt går åt helvete så är det säkert en bra terapi att behöva gå igenom bebissaker och gråta ut liksom. Om man inte vågat tillåta sig att tro att det ska bli ett barn blir det svårare att sörja om något gått fel?”

Men så är jag också en person som har firat redan när jag blivit kallad till anställningsintervju för jobb jag sökt. För det är faktiskt en bedrift när man jobbar med kommunikation. Och om man inte får jobbet så har man i alla fall fått vara glad för att man kom så långt i processen. Får man jobbet kan man fira en gång till. 

Jag smyger inte 

#JagSmygerInte är ett upprop från Better Bloggers, ett yrkesnätverk för bloggare och online influencers, för att uppmana dig att följa marknadsföringslagen och vara öppen och tydlig mot dina läsare vilket innehåll som är köpt i dina kanaler.

Sammanfattning:

– Om du fått kompensation i produkter eller pengar för att skriva om ett företag ska inlägget direkt märkas ut som ”sponsrat” eller ”reklam”.

– Om du har så kallade ”affiliatelänkar” i ditt inlägg ska inlägget direkt märkas ut med ”inlägget innehåller annonslänkar/affiliatelänkar”.

– Om du fått produkter från ett företag, en goodiebag eller pressutskick bör inlägget märkas med ”pressutskick, jag har fått detta” eller liknande. 

 
Jag har ju tidigare berättat att jag gör ganska precis så här, men jag tycker det är en himla bra kampanj som verkligen är värd att uppmärksamma. 

Intressant 

(…) Inget av detta utesluter att den nuvarande flyktingkrisen ställer det svenska samhället inför en svår prövning. Inget av detta utesluter våra växande problem med segregation, klyftor och obalanser på bostadsmarknaden. Inget av detta utesluter de fallande resultaten i den svenska skolan, som förmodligen är det största hotet mot ekonomins framtid.

Men det finns också en annan, betydligt mer positiv sida av myntet. Och den handlar om styrkan i svensk ekonomi.
Vi växer för närvarande snabbt och är som land rikare än någonsin. Vår välståndsutveckling de senaste decennierna överträffar alla förväntningar. Statsskulden är låg i ett internationellt perspektiv.

Peter Wolodarski, DN

Barnens bästa 

På vår förskola blir det inget luciafirande för föräldrarna. Jättetråkigt såklart, för en sentimental mamma. Men också helt rätt när jag tänker på de barn i gruppen som annars hade blivit lämnade på förskolan utan luciakläder den morgonen (eller de som inte kom på Junis halloweenfest för att inbjudan låg kvar i facket). Det har inte med religion att göra. Förskolan och skolan ska vara gratis och så gott det går ge alla barn samma möjligheter. 

Vår familj kan gå på luciafirande i kyrkan istället, och fixa ett eget litet tåg hemma.

PS de ska fira lucia i barngruppen så barnen går det ingen nöd på, de får luciatradition så de klarar sig

Kräsna barn 

Ibland när man pratar om föräldraskap kan det hända att nån ursäktar sig med att hen inte har egna barn och kanske därför inte borde ha några åsikter. 

Det tycker jag är synd, såklart man måste få ha åsikter om ämnen man inte har egen erfarenhet av. Dessutom är föräldraskap så individuellt, det är inte precis som om man är proffs för att man själv lever med ett eller flera barn. 

Jag skulle däremot önska en större ödmjukhet hos alla som tycker saker om barn och föräldraskap, föräldrar eller ej. Det är klart man ska få ha ambitioner i sitt föräldraskap – verkligen! Men kanske också inse att de flesta andra också har haft det. Sen blir det inte alltid exakt som man tänkt sig. 

Jag trodde till exempel inte att min 1,5-åring skulle åka hem från lekparken utan skor och strumpor en oktoberdag. Men vad gör man när ungen fått för sig att vara barfota och tar av rubbet så fort man börjat rulla vagnen igen? 

  

Cissi Wallin har ändrat ståndpunkt många gånger genom tiderna, om kropp, bantning och inte minst föräldraskap. Kudos för det! Men det borde väl också ge en viss ödmjukhet? Tydligen inte. Nu skriver hon nämligen:

KRÄSNA BARN? SKYLL DIG SJÄLV!

Själv känner jag att det är svårt att tvinga barn till att utföra grundläggande fysiska behov, som sömn, mat. Man kan göra sitt bästa, ge barnet så goda förutsättningar som möjligt. Men genom enbart bestämdhet få nån att somna eller äta? Svårt. 

Jag var extremt kräsen som barn. Jag äcklades av konsistenser, lukter, hade också lite bacillskräck. Under låg- och mellanstadiet åt jag sällan skolmaten, kanske en knäckemacka och mjölk. Men fast jag var jättehungrig var det ändå ett värre alternativ att behöver äta skolmaten än att ha ett hål i magen. 

Mina föräldrar var ganska stränga runt mat, skulle jag säga. Man fick äta det som serverades, inga alternativ. Flera gånger blev jag utan dessert för att jag knappt smakat på söndagsmiddagen. Hos dagmamman minns jag att jag inte kunde äta ens en sked flingor när hon glömt att jag inte ville ha socker på filen. Alltså, jag svalt verkligen inte och det gick ingen nöd på mig. Men poängen är att det inte hjälpte att låta mig gå hungrig.

Och när det handlar om riktig små barn (ibland även vuxna?) påverkar hunger både humöret och sömnen. 

Skönt när andra ger en mer nyanserad bild. I detta fall, Ebba von Sydow:

Kost och hälsa är ju alltid laddat. Jag hade milt uttryckt en annan bild av hur det “skulle” vara innan jag själv hade en 2-åring och en 4-åring hemma. Puh.

Ta det där med att “de äter, bara de faktiskt blir hungriga“. Hallå, är det bara våra barn som inte alls äter upp paprikan och kycklinggrytan då, utan istället blir jättegnälliga? Visst, det tar inte MYCKET längre tid att rulla egna köttbullar – men ibland har jag liksom inte den tiden, ändå? Och hur är det MÖJLIGT att vår 2-åring kan upptäcka en yttepytteliten laxbit, även om jag fullständigt bäddat in den i mitt godaste potatismos?! Och rynka ihop hela lilla ansiktet och säga “inte gott, mamma”. Jag säger då det. Jag tänker såhär: jag gör så gott jag kan. Barnen är friska, glada och nöjda. Det får vara gott nog. Med vänliga hälsningar från köttbulleträsket.

Diskutera istället för att cencurera! 

Stark rubrik va? Nej men på allvar. I helgen läste pappa högt ur tidningen om att Hammarö kommun (där jag är uppväxt) censurerat en bok. 

Anledning: ett antal upprörda föräldrar vill inte att deras högstadiebarn ska läsa en detaljerad skildring av en grov våldtäkt. Hammarö kommun har använt boken i tio år, men nu är den inte längre lämplig

Jag citerar Peter Franke ur hans ledare i VF:

”Vad är det föräldrarna och Hammarö kommun vill skydda sina tonåringar från? Verkligheten? Det anmäldes över 20 000 sexualbrott i Sverige i fjol, enligt Brottsförebyggande rådet. 6 700 rubricerades som våldtäkt och i alldeles för många fall utsattes tonåringar för övergrepp.

Kort kjol är en mycket angelägen (och bitvis obehaglig) ungdomsbok och det är oerhört viktigt att frågor om sexuellt våld diskuteras i skolorna. Dock tydligen inte i Hammarö kommun.”

Hos Rabén & Sjögren kan du läsa mer och under två veckor ladda ned boken gratis

Boys 

Har ni sett Boys? Ibland tycker jag att SVT får oförtjänt mycket kritik när de försöker göra något lite annorlunda. Ja, det är klart det blir lite pinigt för tittaren ibland.  

 Men ändå: så gulligt till exempel när den ena killen spelar upp en låt han gjort och berättar för sin kompis att han känner sig obekväm i att dansa och hans kompis peppar honom att våga. 

Nä, nu är det ingen mening att jag skriver mer om detta eftersom en gjort det tusen gånger bättre

Dragningen till det manligt kodade, känsliga samtalet kan ligga på ett undermedvetet plan, bortom alla rationella argument.

Trots genusdebatter, män som engagerar sig för jämställdhet och känslan av att vi är så förbi det här med att killar inte får gråta, så älskar vi när Sigge Eklund börjar gråta i sin podcast.

Egentligen vet vi att det inte är det minsta konstigt med ett känsligt snack män emellan, men emotionellt har vi inte hunnit i fatt den nya verklighet där könsrollerna – åtminstone delvis – har upplösts, och där även män har intima samtal med varandra.

»Det är en del i att lära sig att vara kvinna; att lyssna, förstå, älta och komma med råd.«

Hur det också är

Vilket härligt liv jag verkar ha om man läser bloggen. Ja, det är härligt. Men det är också en lägenhet med hundra projekt jag känner att jag behöver initiera och idag var det en morgon där jag skällde och hotade med indraget fredagsmys för att jag var stressad och barnen inga lydiga maskiner.

Jag menar verkligen inte att försköna verkligheten här i bloggy, men ofta är det gött att fokusera på sånt som är härligt, orkar inte gå runt och tänka på den där klädkammaren man borde fixa, hela tiden, och så blir det ändå inte gjort pga annan vardagslogistik och fixande tar tid och man gör andra prioriteringar.

Men man ska ju ändå inte fara med osanning, det är det ingen som tjänar på. Så nu vet ni att jag kommer att komma hem till en lägenhet med en hall översvämmad med kläder och skor och ett badrum med en hög ren tvätt på bänken och ett sovrum med smutsiga lakan i sängen.

Jag bryr mig inte så mycket när folk har perfekta hem i bloggar, det är en kombination av talang för struktur, intresse och hårt jobb och även om jag verkligen vill ha var sak på sin plats och allt fixat hemma när jag går och lägger mig om kvällarna skulle jag inte fixa det utan att försaka något annat, främst min hälsa.

Det som stör mig är när folk låtsas som att de är helt jämställda, alltså, till exempel bloggare som skriver om jämställdhet. Det är så hög status att leva i ett jämställt förhållande men jag vet kanske en eller två som gör det på riktigt. Och då vet jag inte ens om de verkligen gör det på riktigt. Jag kanske ska tillägga att för mig betyder jämställdhet att båda tar ungefär lika stort ansvar, har ungefär lika mycket att komma ihåg, gör ungefär lika mycket fysiskt arbete relaterat till hem och familj och är ungefär lika trötta på kvällarna.

När jag åkte buss satt jag framför två kvinnor i ca min egen ålder där den ena haft kalas dagen innan och de pratade om fördelningen, att den ena kvinnans man tyckte att hon borde slappna av, att det inte var i hela världen om de inte var klara när gästerna kom. Hon sa att om hon hade slappnat av hade ju ingenting varit förberett och att det ju är av respekt för gästerna som det känns fint att ha fixat middag och fika och att både hon och han ju uppskattar att få komma hem till andra som har fixat. Men att hennes man kanske aldrig reflekterat över hur mycket tid sånt tar. Det tyckte jag var så huvudet på spiken och samtidigt deppigt. Jag tror jag skrev om det en annan gång, att det inte skulle bli så mycket till julfiranden om det inte var för mammor. Jag vet att nån blev irriterad då, och det är klart man kan tycka olika, jag säger inte att jag beskriver nån sanning här.

Slut på rant.

LÄNKKÄRLEK:

Maria skriver: ”Jag tänkte att jag skulle skriva något oklyschigt om hur tråkigt det är att bli en klyscha. Att bli den där som ”inte hinner med vardagspu…”, ja ni fattar. Men det är svårt att skriva om det utan att det blir metaklyschigt. ”Det är för få timmar,” ”jag träffar knappt mina barn”, ”träna? Jag är glad om jag kan klämma in en dusch” och NI VET, simla tröttsamt. Vad ska jag säga?”

och Malin: ”Konstigt det känns att skriva om det här i bloggen, som att jag öppnar för kritik av våra livsval.”

Jag handlar på Åhléns

Jag tycker att Åhléns har en modig och smart ny marknadschef. Den här kampanjen är så fin!  

   
På Åhléns Facebooksida rasar just nu människor som anser att alla kvinnor med slöja är förtryckta och som berättar att de ska sluta handla på Åhléns. Jag blir helt matt av kommentarerna, ingen är heller intresserad av att lyssna på de kvinnor som själva bär sjal och som har svarat 🙁

Oavsett vad man tycker om hijab (som om kvinnor utan slöja skulle vara fria från förtryck?) så borde man i alla fall kunna enas om en sak: att kvinnor med slöja också måste få finnas i medierna. Idag finns det många kvinnor som bär sjal, hijab, och många av dem är utsatta för hot och hat. I en drömvärld finns det utrymme för både ”under- och överviktiga” i reklamen, för olika typer av funkisar, hudfärger, kön och ålder. Men tills dess får man väl vara glad för varje initiativ. 

Åhléns, här har ni en nöjd medlem. 

Citat ur Resumé:

– Mitt uppdrag är att förtydliga Åhléns position. Åhléns är ett varuhus för alla och vi menar det på riktigt. Oavsett när du kom hit, var du kom ifrån, vem du väljer att älska, hur gammal du är eller hur du definierar din könstillhörighet så välkomnar vi dig till vårt varuhus. Det här ligger redan djupt rotat i Åhléns värdegrund. Men vad gäller kommunikationen är den här resan precis påbörjad.