Ursäkta

Ibland tänker jag på att det finns några av er som inte är bland mina ”närmast sörjande” men ändå har läst min blogg i nästan alla år. Från 2005 års kändisbilder på Sienna Miller, genom hundtävlingar och tjejfester. Under 2007 års dansande på Koriander minst två kvällar i veckan, festivaler och bröllopsfest. Genom spädbarnstider och inskolningar och flytt.

Och nu handlar typ vartannat inlägg om himla löpning! Alltså jag måste skärpa mig. Igår läste jag en av mina favoriter Denna hagga och kände bara *smileyn som säger GULP*. Alltså jag menar inte att Emma syftade på mig, är förstås inte ensam om detta, men ändå.

Samtidigt tänker jag att mitt förhållningssätt till träningen är ganska ok? Om man nu tänker på hälsostress etc. Jag låtsas visserligen inte att jag tycker att varje löppass är så kul, men jag tror ändå inte att man får intrycket av att min löpning är en del i nån slags bantning eller känns tvångsmässig? Men ok eller inte, det är väl ändå oerhört tråkig läsning. Mitt problem är väl mest att jag aldrig har en agenda för bloggen, jag skriver bara om sånt som jag för tillfället sysslar med eller tänker på. Ibland hundra inlägg om amning, ibland hundra inlägg om tv-serier. Ändå är det så sällan nån som klagar. Tack för det.

I somras träffade jag förresten en jättetrevlig tjej som sa att hon läser bloggen, jag var lite stressad pga vilda barn etc så kände mig oerhört oartig efteråt, frågade inte ens efter hennes namn. Men hej om du fortfarande läser, jag blev jätteglad.

Jaha, hur ska jag knyta ihop det här inlägget nu då, innan det är dags att gå av pendeln? Jag skriver väl bara slut. Det funkade ju på mellanstadiet, i varenda berättelse jag skrev.

SLUT

Hej från en sur

Igår kväll skulle jag springa några lätta intervaller men direkt jag började springa fick jag jätteont på baksidan vänster lår. Så störande att jag gått från att känna mig som en vinnare som överhuvudtaget kan springa en mil till att redan nu känna mig irriterad över att det kommer gå långsammare imorgon än på Nike-loppet. Inte beroende på det onda låret alltså, utan på att jag inte känner mig i bättre form än då och tror att detta lopp är något tuffare plus startar i grupp 10 och tänker att många kommer att gå redan från start. Jag är också irriterad över att man måste åka och hämta sin nummerlapp. Varför skickas de inte ut med post? Så fånigt! Nu måste jag åka till himla Östermalms IP och köa med massa käcka och peppade människor istället för att gå på Biblioteksgatan och kolla i affärer med mamma innan vi ska gå på operan. 

Och jo, jag känner till Flyktingkatastrofen och har ändå mage att gnälla över en nummerlapp. Jag är också medveten om att det pågår katastrofer dygnet runt på väldigt många platser på jorden, Syrien hände liksom inte igår (folk har varit på flykt i åratal nu). Om nån undrar ifall jag saknar perspektiv. Jag har såklart skänkt pengar och gråtit över bilderna som alla andra. Men jag är ändå sur idag. Eller just därför? All världens jävlighet. 

Nu börjar det regna också. Jag har mohairkofta och inget paraply. Går i en ström av glada kvinnor som snällt betalat 400 spänn för att få springa och nu åker och hämtar nummerlapp dagen innan för att göra sponsorerna glada. 

Hittade i alla fall en regnponcho i väskan.  

 

Hehe så sur, plus hon bakom som hade oturen att komma med.  

Jag tar tillbaka allt!

Näe jag skäms över att jag hamnat i det här med ”dagens ungdom” ibland och generaliserat en hel generation. Jag åker just nu tunnelbana samtidigt som tre unga killar, skulle tro att de är 14-16 år ungefär. De flög upp när det kom en mamma med två små tjejer och erbjöd sin plats, två av dem gav en hemlös kille pengar direkt och de verkar så himla gulliga. Blev helt rörd och fick typ klump i halsen. <3 

 

Mobilen 

Jag måste skriva om en sak. Förra veckan när vi var i lekparken var det en mamma där med två små barn. Under tiden barnen lekte satt mamman och tittade i mobilen nästan hela tiden. Alltså vi måste skärpa oss med mobilanvändandet! Våra barn är bara små i några år, när de är i tonåren kommer vi förmodligen ångra att vi inte tog tillvara på varje sekund, varje dag. 

SKOJADE BARA. Där fick jag er allt?

Vill rekommendera den här krönikan om mobilsurf och barn: Hur skulle Alfons pappa porträtterats i dag?

(Den där mamman var för övrigt jag, barnen lekte på egen hand och höll på med olika viktiga projekt som att rulla en boll nedför rutschbanan alt att baka sandkakor och jag korrläste texter för jobbet och svarade på mail.)

Om pappadepression

Hos Hormoner & Hemorrojder har en läsare skrivit och berättat om sin mans pappadepression. Jag tycker först och främst att det är sorgligt att det fortfarande (för många) är så skamligt att be om hjälp (från vården) när det gäller psykiska problem. Men blir också lite upprörd över detta:

”Väninnor med barn säger åt mig att ställa kraaaav på honom. Och ibland vill jag bara ruska om honom och säga åt honom att skärpa sig! Gör nåt åt det!! Fast sen får jag dåligt samvete när jag vet och ser hur tufft han har det… han önskar ju inget hellre än att inte känna såhär. Att bli frisk.

Att få honom att prata med en utomstående om detta är totalt uteslutet, han vägrar och tycker det är otroligt skämmigt. Så – hjälp? Vad kan jag göra för att få tillbaka min livsglada,  skojiga, kärleksfulla, vanliga man? Han har aldrig varit deprimerad förut och är inte på något vis suicidal.

Kul för den här kvinnan att både ta hand om sitt spädbarn ungefär helt ensam, samtidigt som hon tycker synd om sin man, som inte vill något hellre än att inte känna såhär men ändå inte kan tänka sig att prata med en utomstående för att få hjälp?

Åh vad många människor som går runt och är liksom medberoende för att deras partners inte vill eller orkar ta tag i sina problem. Jag är verkligen inte nån som försöker förenkla psykisk sjukdom,  jag vet också att vården lämnar mycket att önska och det är ju jättehemskt för den här mannen som drabbats. Men i de här fallen vill ju kvinnorna hjälpa männen att få rätt hjälp. Och att då bara vägra för att det är skämmigt? Näe, skärpning.

(Fler exempel finns i kommentarerna till inlägget.)

Detta gör mig galen

Om jag ”tvingas” läsa nån mer som tycker att ungefär alla sätt att protestera mot SD på är fel sätt så vet jag inte vad jag gör. 

”Det är bättre att ta debatten på andra sätt” JAMEN GÖR DET DÅ! 

Precis ALLT anklagas ju för att spela SD i händerna, är det meningen att folk ska sitta helt tysta? Ja, förutom de som tar debatter om typ jordbruksstöd (för när man debatterar krångliga sakfrågor inom andra ämnen märks det tydligen att SD inte kan något, jag tycker dock inte att det verkar avskräcka folk att många av SDs politiker blir uthängda som mer eller mindre okunniga/labila?). 

Nu riskerar varken jag eller mina barn att bli direkt utsatta för rasism och ändå känns det väldigt skrämmande att leva i ett samhälle där det normaliseras. Min man åkte en gång buss från Bagarmossen och där satt en man som skrek helt fruktansvärda saker till några svarta småpojkar som åkte på samma buss. Ju mer vi normaliserar rasismen, ju fler känner att de har stöd att göra helt vansinniga saker. Jag är enbart glad att det finns folk som engagerar sig. 

Heja alla semestermammor!

Jag har precis läst ikapp min reader (ca 80 blogginlägg, kanske 70 skrivna av kvinnor) och fnissar åt de män som skribenterna lever med. De glömmer passen hemma, tar inte en enda semesterbild av familjen, blir otrevliga av stress eller tänker att allt löser sig. Alltså jag vet att jag generaliserar nu, men heja alla mammor som kämpar på! Se till att få lite tid för er själva också :*

Vidriga snorungar

Nej, nu har jag läst för mycket på Zara Larssons instagram och vad ÄR det här för otäck generation av småkillar som vi håller på att uppfostra? Där ungar som knappt ser ut att vara torra bakom öronen hotar en 17-årig tjej med misshandel och våldtäkt och kallar henne för hora? Ja, det här gäller ju inte bara kids, även om det är extra deppigt att nån destruktiv manlighetsnorm verkar råda även i de yngre leden. Läs mer här.

Jag hoppas verkligen att alla vettiga föräldrar pratar om sånt här med sina barn. Kanske tar upp det på föräldramöten, pratar med lärare etc. För så här kan vi ju inte ha det.

Individualiserad föräldraförsäkring

Jämställdhet är ett väldigt komplext ämne och det är svårt att hitta enkla lösningar. Något som visat sig göra stor skillnad är att dela på föräldraledigheten. Men trots att jag verkligen är för att dela lika kan jag inte känna helhjärtat för en individualisering. 

Jag känner väl till argumenten för att staten ska ge varje förälder hälften, de är sunda och rimliga. Ett vanligt är: ”men en delad försäkring innebär ju inte att båda måste vara hemma, bara att staten slutar betala för ett ojämställt uttag.” 

Men där är det något som skaver för mig. Det är såklart sant, men det känns som ett så oerhört vitt medelklassperspektiv. För människor som har det gott ställt funkar det bra att strunta i de tusenlapparna, det kanske ändå blir mer ekonomiskt fördelaktigt att låta en man som tjänar riktigt bra jobba medan hans partner går hemma, obetald? Men jag tänker på de kvinnor som står utanför arbetsmarknaden, som lever med våldsamma män eller har män som helt enkelt vägrar stanna hemma. Hur påverkas de?

Jag menar inte att vi ska låta män som är våldsamma, ointresserade eller sopiga föräldrar på andra vis sätta agendan. Men jag tycker ändå det är viktigt att ta in andra perspektiv, särskilt om man själv är hyfsat priviligerad. 

Jag är också trött på att jämställdheten går så fruktansvärt långsamt och att det alltid går att hitta orsaker som tvingar familjen att låta mannen stanna hemma. Men jag tror att lösningen behöver vara åtminstone lite mer komplicerad. Tyvärr. 

Råd till en 17-åring som haft ätstörningar och oroar sig över sockersug om eftermiddagarna

Dietisten:

”Sanera vardagen från sockerfällor och ät extra fibrer, till exempel chiafrön, grönsaker och bär.” 

Förlåt men det är socker i ungefär allt? Vill man att en sjuttonåring som haft ätstörningar ska börja leta på paketen efter ”varav sockerarter”? 

”Sedan är det bara att bestämma sig. Det är jobbigast i början men det går över.  Håll i. Det går.”

Jo, har man haft ätstörningar är man förmodligen ganska bra på det redan. 

Detta är alltså i FRISKISPRESSEN! Ok om jag fått de råden, det hade varit helt relevant. Men till den här unga personen? Blir så upprörd!

  
När jag läste frågan förväntade jag mig ungefär detta svar: det är helt normalt att få ett sockersug på eftermiddagarna. Testa att äta ett rejält mellanmål, med kokt ägg, avokado, fiberrikt bröd med gott pålägg och grönsaker innan träningen. Du behöver inte oroa dig för diabetes. 

It’s my party and I cry if I want to. Fast min blogg då. Etc.

Just nu läser jag på flera bloggar om sponsrade inlägg och smygreklam. Jag tänker inte sluta skriva konsumtionsrelaterade inlägg eftersom jag gillar att berätta om saker jag tycker om. Men i min blogg kan ni åtminstone lita på att jag alltid skriver ut om jag fått något gratis.

Jag tackar visserligen bara ja till att ta emot produkter jag tror att jag kommer att gilla eftersom jag inte orkar ha prylar/mat/hudvård jag inte tycker om drällande hemma (kan t.ex. inte prenumerera på Glossybox av den anledningen) och därför är mina recensioner sällan supernegativa. Men jag försöker verkligen vara objektiv när jag skriver om saker, oavsett om jag fått eller köpt dem.

För övrigt får jag ganska ofta erbjudanden om att skriva om saker för pengar, men har hittills alltid tackat nej. Jag har liksom inte behövt det, eftersom bloggen är min hobby, ej mitt levebröd. Fast det kanske ändå kommer ett första sånt inlägg under veckan. Mest för att tjänsten ändå är så smart att jag själv funderar på att utnyttja den.

Gå med i en klubb! 

Jag har visserligen inte gjort en statistiskt säkerställd undersökning i ämnet, men visst känns det som om småbarnspappor i högre utsträckning har hobbies/intressen (som kräver egentid utanför familjen) än vad småbarnsmammor har? Golf, Korpen-innebandy, gå ut+vara bakis, köra motorcykel eller vara publik på fotboll eller hockey. Jag skulle egentligen också vilja räkna in att resa i jobbet/jobba över mycket, eftersom det gör att en är borta från familjen och förverkligar sig själv på något sätt.*

Det där är lite svårt. För om en är borta flera kvällar i veckan och/eller några timmar på helgen under småbarnsåren så påverkas den andra personen av det. Och om den också skulle vilja odla sina intressen i ungefär samma omfattning skulle det inte bli så mycket tid över till familjelivet. Men det är där man liksom måste mötas och börja dela upp fritiden lite, så att det blir nån form av ungefärlig rättvisa. MVH familjerådgivaren.

Mitt tips till er som inte har en speciell hobby och därför inte per automatik ”tvingas” spendera tid ifrån familjen och förverkliga er själva: starta en klubb.

Jag älskar vår bokklubb. Mitt medlemskap gör att jag måste läsa mellan träffarna och på våra möten pratar vi om viktiga och oviktiga saker och äter god mat. Det är så härligt! Om man inte orkar läsa (alltså under småbarnsåren kan det faktiskt vara övermäktigt att ta sig igenom en bok i månaden) kanske man kan ha en aktualitetsklubb där man ses och pratar om sånt man snappat upp i diverse medier? Personligen föredrar jag tillställningar där man får babbla mycket, men det är väl bara fantasin som sätter gränser för hur och med vem man kan ses. Spela hockey, promenera, sy och sticka, gå på bio, baka cupcakes, spela rollspel, bada bubbelpool. You tell me. Även om man inte har nån särskilt hobby och egentligen helst vill lägga barn och kolla på nån serie med sin partner de kvällar man är hemma samtidigt (hej!) så är det viktigt att få lite tid för sig själv och sina vänner. Åtminstone några tillfällen i månaden.

*Men äsch, strunt samma egentligen om det är mannen eller kvinnan, jag har många kompisar där mamman jobbar jättemycket eller har häst eller tränar för Iron Man. Det var bara nån teori jag ville lufta…