Vår familj, på riktigt

För några veckor sen hade vi den stora äran att få besök av fotograf Minna Ridderstolpe, som behövde nya bilder inför en workshop. Minna var hos oss i tre timmar och efter en kvart slutade vi behandla henne som en gäst och familjelivet, det vanliga, vardagliga, bara pågick.

Så här skriver Minna om sina fotograferingar, där hon tillbringar tre timmar, eller ett helt dygn, hos en familj:

I framtiden kan ni titta på bilderna och minnas detaljerna från den korta men maxade tid i livet när barnen var små. En tid som man levde i så intensivt men som lätt faller ur minnet. Hur såg det ut? Hur kändes det? Hur var vi? Svaren på frågorna får ni genom en sådan här fotografering och sedan kan ni ha kvar minnena för resten av livet.

Och exakt så blev det. Det är så mycket liv, så mycket vi, i bilderna. Saknar ord för hur glad jag är över den här skatten vi fick och kan inte rekommendera Minna varmt nog. Här kan du läsa mer om hennes olika upplägg, och om dokumentär familjefotografering.

Minna Ridderstolpe: ”Jag är inte din typiska familjeporträttsfotograf. Jag är dokumentär familjefotograf. And you will love it!

Jag gillar att minnas tillbaka men jag kan ha svårt att komma ihåg. Speciellt när det gäller vardagen tillsammans med mina barn. Min son är nio år och jag kan ärligt säga att jag inte minns så mycket från när han var två år, eller sex år. Minnena flyter ihop och saker jag trodde var inristade i mitt huvud för alltid suddas bort med åren. Men så fort jag tar hjälp av bilder klarnar det och jag kommer ihåg. Genom bilderna kan jag återuppleva hur roligt det är att vara förälder – men även hur jobbigt det kan vara. Och jag ser hur roligt det är att vara barn – men även hur tufft det kan vara. Och jag vill aldrig glömma det – hur det var på riktigt.”

Lilla Sara

Idag tänkte jag på hur lik Juni är min lillasyster som liten. Allt från det glada ansiktet med några fräknar på näsan, att kunna pyssla länge eller bygga lego på sitt rum i timmar, att tycka att det är väldigt roligt att retas lite med sin lillebror, vara sprallig och glad men bli vansinnig när kläderna korvar sig eller känns fel.

Man håller ju på väldigt mycket med ”oj vad lik pappa” osv när bebisar är nyfödda, men det är ju efter några år det blir roligt på riktigt. I alla fall internt, fattar om det inte är megaintressant för alla andra.

Sara i mellanstadiet.


Juni förra sommaren. 

Min 37-årsdag

Vi lämnade barnen tillsammans och sen åt vi frukost på Konditorn & Bagarn. 

Jag var på möte hela dagen. Sen mötte jag Malin som skulle prova ut en klänning hos Lars Wallin. Jag kände mig som bästa kompisen i en Hollywoodfilm. 

Efteråt gick vi till Brillo, drack champagne och delade på en löjromspizza aka mitt godaste. 


Och citronpannacotta. 

Avslutade kvällen med min man och sista avsnittet av Big Little Lies. Och somnade mellan mina barn. 

Det var en riktigt bra födelsedag. 

Barnet Hanna

På måndag fyller jag 37 år. Det kanske är barnsligt, men jag vill fortfarande fira min födelsedag även när jag inte fyller jämnt. Det kommer jag nog alltid att vilja. 

Fram till och med min trettioårsdag bjöd jag till fest eller middag varje år. Men sen kändes det pinsamt att bjuda in mer än de närmsta (familjen och kanske nån kompis). 

Men i år! I år kommer jag bli firad på alla möjliga sätt. Först fick jag ett par presenter redan igår, av svärföräldrarna som var här för att fira Juni. Ett hudvårdskit och en hårtoning. Och min syster sa att hon och Johan såklart kommer och firar mig på söndag. Blev SÅ glad. 

På måndag kväll ska jag på födelsedagsmiddag med Malin. Och av mina föräldrar får jag den här fina koftan från Blankens. Känner mig extremt bortskämd och uppvaktad och framför allt TACKSAM på alla vis nu. Tänk att en får bli så firad. <3

Min (dröm)helg

Jag fattar ju varför folk hånar den här texten. Men själv känner jag mest VILKEN DRÖMHELG!

ALLT låter underbart. Möjligtvis inte att köra en gammal mercedes (ogillar att köra gamla bilar) men i övrigt. Kan seriöst knappt tänka mig en härligare helg.

Gå på ny nattklubb med Mark Ronson som gäst-DJ, prata med sin hypnositör, italiensk mat på riktigt, filmer, fantastiska pizzor, kiropraktor, cykla i full fart längs 5th Avenue (ok, jag kanske inte skulle skrika freedom, men ändå!). 

Tips till alla hjärtans dag

Jag fick mail från ett UF-företag som säljer egentillverkade armband där 100% av vinsten går till gatubarn i Uganda, via Läkarmissionen. Armbanden kostar 50 kronor + frakt och kan beställas via instagramkontot @valuefortwo 

Jag ska beställa ett direkt. En av tjejerna är släkt med min kollega så jag kan gå i god för att det är seriöst. 

I Ugandas huvudstad Kampala beräknar myndigheterna att det finns mer än 10 000 gatubarn. De sover på trottoarerna, äter sopor och är utsatta för stora risker för allt från sjukdomar till våld och droger.

För att hjälpa dem stödjer Läkarmissionen en mycket framgångsrik insats som ger gatubarn en ny chans i livet. 

På fest! 

Hurra, idag hade jag, för första gången på extremt länge, gott om tid när jag gjorde mig iordning inför en festkväll. Jag hade visserligen glömt sminkväskan, innehållande ca allt smink, i Karlstad men köpte nytt så det var lugnt. 

Återkommer imorgon till vad jag köpte för smink. Närå men…

Ok, kanske eventuellt. Det var i alla fall budget på H&M. 

Jag är i alla fall på fest och så glad över det. Och hann som sagt göra mig iordning. Satte först upp håret i en knut. Eller satte upp och satte upp. Hade samma knut som igår och som jag sovit med. Men sen ångrade jag mig och tog en till dusch och tvättade håret. När hände ens det sen man fick barn? Eller ens någonsin för den delen. Men nu hann jag!

Satte på lösfrallor och allt. Så deppig tanke men har inte haft lösa ögonfransar på så länge att jag tänkte att jag kanske blivit för gammal för det. Inte till åren SÅKLART men huden runt ögonen ändrad ju osv. Sån här snyggt spetsig haka fick jag när jag gick. 

Jaja, nu är jag i alla fall på svinbra fest med detta härliga gäng och känner mig lyckligt lottad. 

Tyresta 

I lördags åkte vi till nationalparken. Vi grillade korv och pinnbröd och gick i skogen i blåsten. Jag är verkligen ingen friluftsmänniska men ett par timmar i skogen är ändå bland det bästa jag vet. Och familjen är aldrig så harmonisk som när man kommit hem från en halvdag utomhus. Möjligtvis när man är på semester.