Klockan 20.30

När barnen har somnat, man travar ut ur sovrummet som en mullvad i solsken, trampar på en legobit, försöker pilla loss linserna som klibbat fast och kommer på att man tänkte ”det där tar jag när barnen sover”. 

Ja ja nu är det gjort i alla fall. Och snart kommer Martin hem så vi kan kolla på Homeland. 

Klockan 5.20

Jag vaknade tidigt imorse. Sen låg jag och tänkte på följande tre ämnen:

1. Att jag måste ringa mina föräldrar (som ska vara barnvakt nästa helg) och förbereda dem på att Arves trotsperiod håller i sig. Det låser sig för honom när man till exempel ska iväg någonstans och då hjälper varken hot eller mutor. Han blir bara ledsen och ännu mer motvalls. Egentligen är han väldigt noga med att rätt ska vara rätt och så fort han kommer ur låsningen blir det bra. Men ändå, en smula utmanande är det. 

2. Juni fick ingen av de skolor vi sökt utan en tjugo minuter hemifrån. Och allt det här med skolstarten (som säkert blir jättebra!!) har dragit igång så många tankar i mitt huvud. Jag ska inte trötta ut er med detta, men att man till viss del skapar sina ungars barndom är lite stressande för mig. Vad som för mig som vuxen är ”nu bor vi här” blir ju barnens ”jag växte upp i … ” och så vidare. Det hela grundar sig såklart i att vi är så pass priviligerade att vi ens har tid att tänka på sånt här. Klockan fem på morgonen. 

3. Warszawa. Spontanitet i all ära, när jag åker nånstans vill jag gärna ha en plan att utgå ifrån. Jag har därför bokat restaurang för ena kvällen samt en klippning och en pedikyr på en salong nära hotellet. Vill se Kulturpalatset denna gång. Och gå i butiker med ung, polsk design. Plus gå tillbaka till en av restaurangerna vi var på senast. Eller äta på den där fina vinbaren? 

Efter en halvtimme vaknade Arve och vi gick upp och satte oss i soffan. Medan han drack välling och kollade på Barnkanalen kunde jag äntligen googla loss på olika saker. 

Nu är det eftermiddag. Jag och Arve har precis sovit middag medan Martin och Juni spelade Mix Max. Här leker barnen att A är barn och J mamma ”Du ska ha barnvakt ikväll för jag ska jobba länge. Men först läser vi några sagor.”

Treåringar och övergångar 

Idag hade vi tid för treårskontroll på BVC. Jag förberedde Arve i ett par dagar innan, att vi skulle till BVC och att han skulle få rita, kanske bygga med klossar. Att det finns en rolig rutschkana och ett akvarium i väntrummet. I morse började jag försöka klä på honom en halvtimme innan. Det slutade ändå med att jag fick ta en halvklädd unge under armen och gå för han ville absolut inte till nåt BVC. 

Nu är vi klara och han vill såklart inte gå härifrån. 

Har du ett favoritbarn?

”Hennes studie kom fram till att 65 procent av mammorna och 70 procent av papporna hade ett favoritbarn.”

Har du ett favoritbarn? Jag hade såklart redan väldigt starka känslor för Juni när Arve föddes så även om han var en extremt gullig liten marsipangris så hade han ändå en viss uppförsbacke. Men den hämtade han väl upp på nån vecka. Jag tror inte att jag favoriserar något av barnen, men de är ju så små ännu.

Jag tycker för övrigt inte att det är en stor grej om man gillar sina barn på olika sätt, så länge man är hyfsat rättvis och alla känner sig likvärdigt älskade. Jag skämtar ibland om att jag hamnar på en tredjeplacering bland barnen i min ursprungsfamilj, men även om det skulle vara så skulle det vara helt ok. Jag känner mig älskad och mina föräldrar är nästan överdrivet rättvisa. Det är fint!

Överlevde även detta

Igår kväll vaknade Arve vid 21-tiden och storgrät. Jag och Martin kollade på varann och tänkte att han nog fått för många intryck under dagen med kalas och allt. Nu brukar han inte vara så känslig för det, men lite nattskräck är ju ändå rätt vanligt.

Han var som lugnast när man stod upp med honom i famnen och vaggade så vi turades om att göra det, samtidigt som vi kollade på Innan vi dör. Men han var ändå väldigt ledsen. Efter en stund fattade vi att han hade ont i örat. Han vägrade som vanligt ta alvedon, varken flytande eller såna munsönderfallande eller vad det heter. Efter ett par timmar verkade han ha lite mindre ont. Men eftersom det blev värre igen när han låg ner så satte jag mig i ett soffhörn och så sov jag med honom ganska upprätt i famnen.

Vi sov så till ungefär klockan fyra, då frös jag om benen så jag gick in i sovrummet, pallade upp Arve på några kuddar och sen sov vi vidare till sju. Då vaknade han och var pigg, feberfri och visade ingen smärta fast jag tryckte in febertermometern så långt in i örat jag kunde när jag tog tempen. Han ville prompt gå till förskolan så efter att ha observerat den pigga ungen i ett par timmar gick vi dit. Och det gick bra hela dagen.

Fördel med att ha större barn: det är väldigt sällan man sover en natt sittande i soffan. Nästan så det var lite mysigt? Nästan.

Vad modig jag var!

Imorgon är det tre år sen jag födde barn för andra och förmodligen sista gången. Det firar jag med en repris på förlossningsberättelsen, den ligger ju annars dold i gamla bloggen. Var så hög på upplevelsen när jag skrev detta att jag blir helt fnissig nu.

Förlossningsberättelse, nedskriven 8 mars 2014

Jag har inte journalen med hem, så det här blir ur minnet. Kommer säkert uppdateras, men ville skriva direkt, när det är färskt.

I torsdags eftermiddag kände jag äntligen att det nog inte skulle dröja så himla länge till förlossningen. Vi skulle egentligen på kalas för min mamma, men eftersom jag hade förvärkar och Juni var väldigt förkyld ställde vi in och åkte hem. Vi kom hem vid 17.30 och då började jag få riktiga värkar. Efter ett tag var de nere på 2,5-3 minuter mellan varje, men som tur var bara under några värkars intervall, sen kom de upp till fyra, fem minuter igen och nån gång uppemot sju. Vi fixade mat till Juni, packade ihop oss och åkte ut med henne till hennes farmor och farfar. På väg hem ringde vi förlossningen. Som omföderska vet man ju inte riktigt hur snabbt det kan gå. Den gulliga barnmorskan som svarade sa att eftersom min förra förlossning inte hade gått supersnabbt så borde vi kunna åka hem igen men att vi var välkomna direkt jag kände att jag ville komma in. Perfekt bemötande.

Vi åkte hem men lämnade väskorna i bilen. Martin duschade, jag fräschade till mig och så såg vi ett avsnitt House of cards och åt rostad macka. Martin hjälpte mig i värkarna och det kändes spännande och bra att vara igång. När jag gick på toa var det som att det hände något mer och jag trodde kanske att vattnet gick, men det var bara lite blod. Kändes som något mer än en teckningsblödning och eftersom jag hellre ville åka in lite tidigt denna förlossning (att jämföra med öppen 7 cm och väldigt smärtpåverkad vid förra) så åkte vi och kom in strax efter 21.30.

Välkomna
När vi kom in möttes vi av en jättegullig undersköterska (Lina) och efter en stund barnmorskan Siw. De var med oss hela natten och jag kan inte föreställa mig ett bättre team. Siw frågade efter våra önskemål och jag sa att jag gärna ville testa badet. Undersökningen visade att jag bara var öppen 2-3 cm så det var ju ett bra alternativ. Det varma vattnet hjälpte mig att slappna av mellan värkarna, som nu var riktigt täta. Martin satt vid mitt huvud, på en pall utanför jacuzzin, och hjälpte mig genom varje värk, påminde mig om att vara tung i kroppen, slappna av i ansikte, axlar, händer, inte försöka fly. Att varje värk var en närmre bebisen och “nu är det som värst, snart klingar den av”. Efter varje värk såg han till att jag släppte den och vilade i stunden. Den känsla av trygghet och tillit jag kände, så himla fint och viktigt.

Bloooood
När jag badat nån knapp timme såg Martin att jag blödde en del. Barnmorskan kom in och bebisens hjärtljud hade gått ned. Jag skulle snabbt upp ur vattnet och in på vårt rum för undersökning. Men kombinationen av det varma vattnet och allt blod gjorde att jag höll på att svimma på väg ur badet. Det blev svart för ögonen och susade i öronen och jag fick hjälp av Martin och Siw för att kunna ta mig till rummet. Nu gick allt snabbt och jag minns inte riktigt, men bebisens hjärtljud var sämre och det kom in “massor” av folk i rummet. De tog hål så att vattnet gick och satte skalpelektrod på barnet. Det gjorde oerhört ont, kombinationen av starka värkar och den ganska omilda (helt nödvändiga förstås) behandlingen av mitt underliv. Jag hann tänka att det var en blödning från moderkakan, nu blir det nog akutsnitt så låg så stilla jag kunde och vrålade i lustgasen medan Martin försökte hjälpa mig och få mig att fokusera (fast han själv hade varit rädd pga allt blodet). Tror klockan var strax efter midnatt här.

Bedövning
Snart blev hjärtljuden bättre och det blev lugnt i rummet. Men inte för mig. Rädslan och de väldigt starka och långa värkarna hade fått mig att tappa kontrollen och jag fick panik av smärtan, kunde inte hantera den. Bad om/krävde epidural och fick den så fort narkosläkaren kunde. Det gick jättebra när han satte den och resultatet var ok, det tog udden av det onda och hjälpte mig att komma tillbaka. Samtidigt kände jag ett starkt tryck nedåt och anade krystvärkar så bad om bäckenbottenbedövning, tyckte det var så himla bra senast. Alltså, det är så sjukt hur man blir av att ha ont. I vanliga fall kräver jag lugnande för att dra ut en tand, nu kunde jag inte få nog med sprutor.

And PUSH!
Nu var jag helt öppen. Stod på alla fyra för att krysta men hade lite svaga värkar. Vi bestämde att testa med lite värkstimulerande för att ge den där sista kraften. Dessutom kom vi på att jag inte kissat på länge. Blotta tanken på att lyckas kissa på en inrullad toalettstol kändes omöjlig så jag bad dem tömma mig. Det är väl inte precis skönt, men underlättar resten av förlossningen och var inte alls så obehagligt som jag mindes från förra gången. Efter det fick jag värkstimulerande dropp och efter en stund var det dags att krysta, jag låg på sidan med ena benet i sånt där stöd och det kändes som en bra ställning. Enligt mig är det ju asläskigt att krysta, det är liksom en mental barriär att ta sig förbi, att våga klämma fast man vet att det är ett huvud som ska ut. Men jag fokuserade på min inre bild, att slidan är som Junis fuskpolo, fixar att träs över ett huvud och återgår till normal form efteråt, och tog i. Jag fick så himla bra coachning av Siw och Lina, höll emot och bara andades när jag skulle och sen fick jag ta i igen och då kom han ut. Den känslan, när hela barnet glider ur sån jävla seger! Kände mig helt oslagbar i det ögonblicket – jag klarade det! Arve Gustav Rosell föddes klockan 02.27.

Slutet gott
Martin klippte navelsträngen, moderkakan kom ut enkelt och jag var så himla medvetande och typ euforisk. Jag behövde ca fyra stygn och det är ju en fördel med att ha fått bedövning innan. Ändå tycker jag det är jobbigt att bli sydd och andades lustgas + tvingade M att nypa mig hårt i örat för att fokusera på något annat, samtidigt som jag hade vår nyfödda son på bröstet. Jag bad om att inte bli sydd för tight och kände verkligen hur noga jag blev omhändertagen och sydd. Tacksamheten mot Siw och Lina var (eller, är ju såklart fortfarande) helt enorm, skäms väl ihjäl när jag föreställer mig den i kombination med ruset från lustgasen, alltså saker jag sagt under den här kvällen/natten… Men alltså, svensk sjukvård som allra bäst!

Den här har ni ju redan sett, men att ta en selfie som helt nyförlöst, ändå ett gott betyg till förlossningen.

Älskar att man kan läsa sin journal på nätet nuförtiden.

Tänk att jag har vågat föda två barn. Det hade tjugoåriga Hanna aldrig kunnat tro. 

Treårskalas

Idag var det dags för Arves första födelsedagskalas för kompisar. Han fick bjuda tre barn från förskolan och två andra kompisar. Vi tyckte att kl 14-16 kändes som en bra tid, innan dess skulle han hinna sova middag i lugn och ro. För han mår fortfarande som bäst när han får sig en lur. 

Vi gjorde ett ganska enkelt kalas. Vi hyrde in en tjej med en ponny från ett stall i närheten så att barnen skulle få rida en varsin sväng runt huset. Och så hade vi en clown som trollade och gjorde ballongdjur till barnen. Skoja!! 

Arve ville ha en kokosbollstårta (jag gjorde dubbel sats av det godaste receptet på kokosbollar – tack Per Morberg!) och tryckte ned i en springform klädd med plastfolie. Sen hällde vi på grönt strössel, för Juni ville nämligen pynta tårtan som en skog. In i frysen ett par timmar och sen tog vi ut den en timme innan servering så hon fick sätta fast olika figurer och tre ljus. 

Vi köpte ballerinakakor och gifflar och blandade saft. Och så förberedde vi olika ”lekstationer” med Arves leksaker. En med duplo på mattan i vardagsrummet, en med bilar och garage vid soffan, Bamses värld i Arves rum osv. Liksom bara sorterade upp lite så det skulle kännas kul att leka. 

Vi var redo med dansstopp och knorr på grisen men ofta tycker ju treåringar att det är roligast att ”bara” leka och det funkade fint, alla sysselsatte sig och verkade ha kul. Två timmar gick förvånansvärt snabbt. Vi avslutade med en extremt enkel skattjakt utanför huset. Juni och hennes kompis hade hängt upp påsar på träd och buskar och så fick de yngre barnen leta upp och ta en varsin. 

”Vilket smart sätt att få alla att gå hem i tid” sa en mamma, och syftade väl egentligen på att det var enkelt för föräldrarna att få på barnen kläderna snabbt eftersom de ville ut och leta. Haha, ja, även om det inte var tanken så blev det onekligen så. För sen slutade ju kalaset. Och Arve var jättenöjd och glad. 

Varför skaffa barn om man inte vill vara med dem?

När Adidas gör en kampanj och låter landslagsspelarna ha starka citat på sina matchtröjor valde Lotta Schelin att spela med Gudrun Schymans ”Se aldrig ned på någon om det inte är för att hjälpa henne upp” på ryggen. 

Det är ett ständigt aktuellt citat. För när det blir tufft är det alltid enklare att rikta kritiken nedåt. Till exempel: vem drabbas när människor skriver debattartiklar om hur dåliga föräldrar är som låter sina barn gå långa dagar i överfulla grupper. Jo, de mammor som inte har något val, som lever ensamma och måste jobba heltid för att betala hyran. Eller de mammor som går på knäna under föräldraledigheten (efter en jobbig förlossning, ett krävande spädbarn?) och väljer att lämna ett äldre syskon på förskolan.  

De föräldrar som själva kan välja hur långa dagar deras barn ska gå, eller om storasyskonet ska vara hemma eller hänga med sina kompisar om dagarna, de kan också välja att inte lyssna på det örat. För de har ett val. Men det har inte alla. Och för de utsatta föräldrarna, och för deras barns skull, borde vi hjälpas åt att rikta kraven uppåt istället. Mot beslutsfattare, politiker. 

Så här: istället för att lägga fokus på hur många timmar i veckan barn till föräldralediga ska få vara på plats kanske man kunde prata mer om anknytningsteorier och hur ettåringar och femåringar har olika behov och hur man ska uppfylla dem. Hur överfulla grupper påverkar barn och pedagoger. Vilken viktig roll förskolan spelar. Att den måste få mer resurser. 

Och prata mer med varandra. Ge pedagoger självförtroende och mandat till att boka in ett samtal med de där föräldrarna som ger barnen alvedon för att de ska kunna vara på förskolan när de är sjuka, eller som lämnar sina barn varje dag hela sommaren. Fråga varför, berätta om hur det påverkar barnen och verksamheten. Istället för att försöka nå dem genom att tilltala alla föräldrar som har sina barn mer än sex timmar om dagen… 

Sova med bebis

Det här är den bästa teknik jag hört om.

Ganska snarlik min egen, fast vi hade alltid en liten nattlampa tänd i sovrummet första halvåret (alla vande sig snabbt vid det och det känns tryggt att kunna se bebisen, särskilt om man har dålig syn utan glasögon vilket både jag och M har lol) samt att det gått sådär att flytta över bebisarna till babynestet efter amningen så den delen fick vi skippa.

Men att liggamma och att maxa sömnen om natten när det går, så skönt.

It takes a village to raise a child, sån sann klyscha

Om man åker till ett lekland med sitt barn får man vara beredd på att säga till andras barn som inte uppför sig, hjälpa okända barn att hitta sina föräldrar när de sprungit vilse, men också att nån annan säger till ens egen unge om den tränger sig förbi ett annat barn i trappan när man inte ser. För barn är ett gemensamt ansvar. 

Jag hoppas verkligen att den här frågeställningen som en psykolog gör här är hypotetisk. För även om det är utanför ens yrkesroll har ALLA en skyldighet att göra en orosanmälan om man tror att ett barn far illa. 

Men nog om det. Lisa skriver så bra om den där texten som florerar på Facebook, om vad barn ska lära sig hemma respektive i skolan. 

Ett tredje barn!

Louise/Hej hej vardag listar för- och nackdelar med ett tredje barn. Och jag känner igen mig så himla mycket. I nackdelarna.

Bilden ovan lånade jag för övrigt på en sida för gratisbilder. 

Nu utgår jag från Louise rubriker som talar emot en trea:

1. Sömnbristen. Det är ganska stor risk att även bebis nummer tre skulle vara en sån som bara vill sova i famnen och som vaknar ofta på nätterna. Jag har ändå fixat det ganska bra med Juni och Arve. Men en tredje gång… nää jag tror jag nöjer mig här.

2. Relationen. Kanske viktigast av allt. Jag tror inte det vore bra för oss med en tredje krävande spädbarnsperiod, vi har ju knappt hunnit landa efter våra första sex år som småbarnsföräldrar. Vi vill så mycket, vi behöver få komma iväg på saker utan barn, både tillsammans och separat. Hur får man ens barnvakt till tre barn under sju år?

3. Mina barn. Jag behöver hinna se dem en och en. En vanlig söndag vill jag vara nån slags medhjälpare på Junis gympa, fast jag inte kan nåt om gymnastik, lägga pussel med Arve en lång stund och hinna ligga på soffan och läsa en bok för mig själv. Tänk om vi skulle få ett barn med en sjukdom eller ett handikapp som innebär att trean kommer att behöva all min tid och alla resurser. Sånt vet man ju aldrig.

4. Jobb. Om jag inte gillade att jobba skulle punkt 3 inte vara ett problem. Då skulle vi kunna bo på nåt billigt ställe och jag kunde jobba halvtid och få massor av tid med barnen. Men jag gillar att jobba och det är viktigt för mig att ha ett roligt arbete och jag trivs med att jobba heltid.

Dock att det bästa jag upplevt i livet är att få bli mamma. Jag tyckte om att vara gravid, kände mig vacker och liksom utvald. Så skämmigt att skriva utvald men antar att Beyonce känner likadant med tanke på hennes fotografering? Jag mår bra av att vara förälder och det får mig att känna mig stark, älskad, levande, viktig. Bebistiden har varit fantastisk. Och att få lära känna de två personerna är också positiva superlativ, varje dag. Jag älskar att vara deras mamma.

Jag är så hemskt glad (och tacksam!! det är ju ingen självklarhet att kunna bli gravid, föda ett levande barn) att jag fått uppleva två graviditeter, två bebisperioder. Men nu är jag nöjd.

I alla fall för nu, påminn mig om ett par år när jag känner att det är sista chansen om jag vill uppleva allt det där på nytt.

OBS att denna text är helt subjektiv. För min del får man ha noll, ett, två, tre, sju barn, bara det känns rätt för en själv. Och jag tycker absolut att Louise ska satsa på ett tredje. Inte minst för att jag tror det kan vara väldigt sorgligt, att släppa den tredje bebisen man aldrig fick. Och för att hon beskriver det där med kaoset väldigt bra.