Så är barnen 

I en grupp på Facebook skrev en kompis:

”I många, många fall tror jag föräldrar har glömt bort hur det är att ha en 1-åring så när man får en (igen) så tror man beteendet är extraordinärt. Om ett barn från tidig ålder får höra att hen är jobbig/omöjligt/besvärlig, tror jag att sannolikheten är större att hen blir det.”

Och det där har jag tänkt så mycket på. Hur man som förälder cementerar sitt barns personlighet från tidig ålder. I vår familj vet vi ju exakt hur Juni/Arve är som personer. Deras olika sätt att ta sig an livet etc. Men hallå, de är liksom småbarn, deras personlighet kommer att ändras massor av gånger genom livet. Jag försöker prata om vad de tycker om eller inte tycker om istället för hur de är men det är såklart jättesvårt och jag sitter verkligen inte på några höga hästar här. Ändå intressant ämne? 

Just nu sitter jag utanför en stängd dörr och väntar på Juni som dansar balett. På instagram kallade jag mig för Jan Björklunds och Frida Boisens gemensamma kärleksbarn när jag outade detta, men jag älskar att det är sån ordning och reda på lektionerna. Läraren är snäll men sträng. 

Jag tänker på den där podden där Sigge Eklund spelat in nån danslärare på en uppvisning? Men helt ärligt; hellre att det är åt det hållet så att alla barn får utrymme under klassen än med nån mindre erfaren ledare som är rädd för att säga ifrån, alltid har de gulligaste/klängigaste barnen i knät/handen och där halva lektionen går åt till att vänta på att barn ska sluta springa runt eller ta allt utrymme. 

Det barn som kom tio minuter försent välkomnades glatt in i salen (vilket är jättebra eftersom man ju kan fastna i trafiken etc), men att det står så här utanför salen gör ju att få föräldrar släntrar in fem minuter efter start:  

 

Tid med barnen 

Tredje veckan efter förskolestarten (och efter en helg med egentid och barnvakt och ett par kvällar med bokklubb och löptur) fick jag de där tankarna, är det meningen att man ska ha så här lite tid med barnen?.

Men jag hade ju glömt allt vabbande som pågår under en förskoletermin. Klockan är 10.30 och jag är redan helt matt. Vi har lekt kurragömma, kalas och så har jag skrivit lite jobbsaker medan barnen sett på Morgonshowen. Puh. 

Småttingar

Apropå inskolning så skriver Carolina så fint om första lämningen här. Jag tycker inte att man behöver förminska att det är jobbigt för både föräldrar och barn att börja förskola. För en del går det hur lätt som helst, för andra är det tufft en lång tid. Ibland säger man att det är värre för föräldrarna än för barnen. Det stämmer säkert ofta, medan barnen leker och har fullt upp sitter föräldrarna på jobbet med ovisshet och magont. Men även om man måste jobba och barnen måste vara på förskola kan man väl få prata om att det är en jobbig omställning, främst för barnen. Jag tror att många vuxna som skolat in är ganska trötta på eftermiddagen. Alla ljud hela tiden, det snabba tempot när barn i grupp, leker, låter. Det är klart att det är jobbigt för en ettårings hjärna att hantera allt det nya. Samtidigt som det är förstås är himla bra att det finns förskolor, att det finns fantastisk personal som vill jobba med att ta hand om våra barn. Men mindre barngrupper, mer resurser till förskolan. Hur går det med det, egentligen, politiker?

(detta var alltså ett öppet brev till alla politiker som beslutar om storlek på barngrupper?)

Arve 17 månader

Jag hade glömt hur mycket barn förstår när de är ett och ett halvt år. Arve är så rolig! Han svarar ja (m-mm!) och nej (nej eller neeeej!), säger Juni, älg, ko, chips (jag vet, min muta vid bilresor, låter dock ”pysch”) och några andra ord, ropar ”oh-oh” när något händer, räknar ”tå, tå, TREEEE” och är väldigt glad när familjen är samlad. Han är otroligt bestämd, tycker mycket om att bygga Duplo, plocka i och ur saker, gunga. Men allra mest gillar han att kasta stenar i sjön. När han vill gå ut (ofta) hämtar han sina skor och ropar sko! sko! tills man sätter på honom dem, sätter sig i vagnen eller försöker öppna dörren. Han är hemskt gosig och såklart väldigt glad i sin syster. Och nu har han börjat på förskolan.

Inskolningen gick fint, han kändes glad och ganska kavat. Han har olika projekt för sig både inne och på gården, tyvärr går mycket utomhus ut på att få med sig dockvagnen upp på studsmattan eller i rutschbanan, men snart borde även det envisa lilla barnet ge upp de försöken eftersom han blir stoppad hela tiden. Han älskar verkligen att köra runt på saker i små vagnar (unikt barn på så vis). Jag hoppas att han har det bra idag, sin första dag på egen hand, och att de andra barnen är snälla mot honom. Lilla lilla hjärtat, det gick så fort från nyfödd till förskolebarn.

Om pappadepression

Hos Hormoner & Hemorrojder har en läsare skrivit och berättat om sin mans pappadepression. Jag tycker först och främst att det är sorgligt att det fortfarande (för många) är så skamligt att be om hjälp (från vården) när det gäller psykiska problem. Men blir också lite upprörd över detta:

”Väninnor med barn säger åt mig att ställa kraaaav på honom. Och ibland vill jag bara ruska om honom och säga åt honom att skärpa sig! Gör nåt åt det!! Fast sen får jag dåligt samvete när jag vet och ser hur tufft han har det… han önskar ju inget hellre än att inte känna såhär. Att bli frisk.

Att få honom att prata med en utomstående om detta är totalt uteslutet, han vägrar och tycker det är otroligt skämmigt. Så – hjälp? Vad kan jag göra för att få tillbaka min livsglada,  skojiga, kärleksfulla, vanliga man? Han har aldrig varit deprimerad förut och är inte på något vis suicidal.

Kul för den här kvinnan att både ta hand om sitt spädbarn ungefär helt ensam, samtidigt som hon tycker synd om sin man, som inte vill något hellre än att inte känna såhär men ändå inte kan tänka sig att prata med en utomstående för att få hjälp?

Åh vad många människor som går runt och är liksom medberoende för att deras partners inte vill eller orkar ta tag i sina problem. Jag är verkligen inte nån som försöker förenkla psykisk sjukdom,  jag vet också att vården lämnar mycket att önska och det är ju jättehemskt för den här mannen som drabbats. Men i de här fallen vill ju kvinnorna hjälpa männen att få rätt hjälp. Och att då bara vägra för att det är skämmigt? Näe, skärpning.

(Fler exempel finns i kommentarerna till inlägget.)

En bra dag

Igår kväll tappade jag det. Vi hade varit på en superfin middag hos K&N (buffé med varmrökt lax, tusen tillbehör och en ost jag nu känner mig närmast besatt av – Allerums långlagrade skotsk cheddar) men sen tog det ovanligt lång tid att lägga Arve och efter det åkte jag och hämtade vår packning (vi är fortfarande på resande fot så att säga) och allt var en enda röra av olika väskor och kassar och det blev mörkt innan Juni somnade och jag var irriterad på Martin och hann inte springa. Så sur! 

Sen blev natten bra och idag har jag sovit middag med A (40 min sov jag, vilken lisa för själen), sprungit 8 km (tack och lov snabbare än den katastrofala rundan i söndags, gör inte precis några framsteg just nu), varit på massage (den var fantastisk), organiserat om all packning och haft en allmänt fin dag. Nu ska M jobba några dagar till och sen åker vi hemåt. 

 

Ensam hemma

Finns det nån bättre egentid än att vara ensam hemma, i sitt eget hem? Svar: nej.  

I söndags eftermiddag kom jag till Stockholm med tåget. Då gick jag på stan och provade tusen kläder samtidigt som jag lyssnade på jättehög musik i lurar så att jag liksom var i en egen liten värld (och ibland i en musikvideo, den som fattar känslan fattar). Köpte ingenting men blev väldigt sugen på den långa koftan från Acne som precis kommit in. I grått. Men blir den väldigt varm? Jag är rädd för det. 

Köpte definitivt inte detta snygga set från H&M eller en kaftan från Odd Molly men ni fattar att jag tog ut svängarna i provningen? 

Sen mötte jag Astrid på Ramblas (Mariatorget) och hade en synnerligen härlig kväll. 

   
I måndags jobbade jag och sen åkte jag direkt på massage. Därefter hem till Karin, Johan och Rio och deras fina hus bara några kilometer hemifrån oss. Vi åt middag på kvarterskrog och det var allmänt härligt.  

 
Idag har jag jobbat, sprungit och läst den här himla roliga serieboken som jag verkligen vill rekommendera (kolla själv recensionerna!).

 
Nu sitter jag i tyst kupé på tåget och ska läsa klart Den vita staden (som jag bara slukar, är tokig i Karolina Ramqvist, minns inte när jag senast hade så svårt att lägga ifrån mig en roman) och glo ut genom fönstret på vackra fält i solnedgång. 

Vad jag inte gjort dessa två dagar: dammsugit, sorterat in tvätt, plockat ur diskmaskinen, lagat mat, organiserat en garderob (vilket jag planerat). Men äääääsch, snart ska jag vara ensam med barnen i ca tre veckor så jag tänker att plockandets tid kommer. Bra prioriterat ändå. 

Heja alla semestermammor!

Jag har precis läst ikapp min reader (ca 80 blogginlägg, kanske 70 skrivna av kvinnor) och fnissar åt de män som skribenterna lever med. De glömmer passen hemma, tar inte en enda semesterbild av familjen, blir otrevliga av stress eller tänker att allt löser sig. Alltså jag vet att jag generaliserar nu, men heja alla mammor som kämpar på! Se till att få lite tid för er själva också :*

Stockholm i mitt <3

Vintern var ganska tung och lång, som jag skrivit om tidigare, innan allt föll på plats, med jobb och förskola. Kylan och mörkret och frånvaron av rutiner, hu. Men nu har vi verkligen hunnit att bo in oss och äntligen är det sommar.

I lördags morse tog vi en spontan sväng till Gröna Lund. Vi åker nästan alltid kollektivt överallt, men bestämde oss för att ta bilen och 20 min senare hade vi parkerat och stod vid entrén. Juni åkte nyckelpigan två gånger och elefanterna och tekopparna. Arve åkte lilla pariserhjulet och båda barnen hälsade på hos Pettson & Findus. Det var perfekt där inne för allt var fastlimmat så Arve kunde få helt fria händer att upptäcka huset. Mysigt!

Resten av helgen har vi promenerat mellan lekplatser och badplatser och igår kväll åkte jag och barnen pendeln (12 min) hem till Sara & Johan och blev bjudna på nygrillade hamburgare på deras fina bakgård. Det var en helt ljuvlig sommarkväll.

Nu är det allt njutigt att leva.

    

Individualiserad föräldraförsäkring

Jämställdhet är ett väldigt komplext ämne och det är svårt att hitta enkla lösningar. Något som visat sig göra stor skillnad är att dela på föräldraledigheten. Men trots att jag verkligen är för att dela lika kan jag inte känna helhjärtat för en individualisering. 

Jag känner väl till argumenten för att staten ska ge varje förälder hälften, de är sunda och rimliga. Ett vanligt är: ”men en delad försäkring innebär ju inte att båda måste vara hemma, bara att staten slutar betala för ett ojämställt uttag.” 

Men där är det något som skaver för mig. Det är såklart sant, men det känns som ett så oerhört vitt medelklassperspektiv. För människor som har det gott ställt funkar det bra att strunta i de tusenlapparna, det kanske ändå blir mer ekonomiskt fördelaktigt att låta en man som tjänar riktigt bra jobba medan hans partner går hemma, obetald? Men jag tänker på de kvinnor som står utanför arbetsmarknaden, som lever med våldsamma män eller har män som helt enkelt vägrar stanna hemma. Hur påverkas de?

Jag menar inte att vi ska låta män som är våldsamma, ointresserade eller sopiga föräldrar på andra vis sätta agendan. Men jag tycker ändå det är viktigt att ta in andra perspektiv, särskilt om man själv är hyfsat priviligerad. 

Jag är också trött på att jämställdheten går så fruktansvärt långsamt och att det alltid går att hitta orsaker som tvingar familjen att låta mannen stanna hemma. Men jag tror att lösningen behöver vara åtminstone lite mer komplicerad. Tyvärr.