Arve 17 månader

Jag hade glömt hur mycket barn förstår när de är ett och ett halvt år. Arve är så rolig! Han svarar ja (m-mm!) och nej (nej eller neeeej!), säger Juni, älg, ko, chips (jag vet, min muta vid bilresor, låter dock ”pysch”) och några andra ord, ropar ”oh-oh” när något händer, räknar ”tå, tå, TREEEE” och är väldigt glad när familjen är samlad. Han är otroligt bestämd, tycker mycket om att bygga Duplo, plocka i och ur saker, gunga. Men allra mest gillar han att kasta stenar i sjön. När han vill gå ut (ofta) hämtar han sina skor och ropar sko! sko! tills man sätter på honom dem, sätter sig i vagnen eller försöker öppna dörren. Han är hemskt gosig och såklart väldigt glad i sin syster. Och nu har han börjat på förskolan.

Inskolningen gick fint, han kändes glad och ganska kavat. Han har olika projekt för sig både inne och på gården, tyvärr går mycket utomhus ut på att få med sig dockvagnen upp på studsmattan eller i rutschbanan, men snart borde även det envisa lilla barnet ge upp de försöken eftersom han blir stoppad hela tiden. Han älskar verkligen att köra runt på saker i små vagnar (unikt barn på så vis). Jag hoppas att han har det bra idag, sin första dag på egen hand, och att de andra barnen är snälla mot honom. Lilla lilla hjärtat, det gick så fort från nyfödd till förskolebarn.

Om pappadepression

Hos Hormoner & Hemorrojder har en läsare skrivit och berättat om sin mans pappadepression. Jag tycker först och främst att det är sorgligt att det fortfarande (för många) är så skamligt att be om hjälp (från vården) när det gäller psykiska problem. Men blir också lite upprörd över detta:

”Väninnor med barn säger åt mig att ställa kraaaav på honom. Och ibland vill jag bara ruska om honom och säga åt honom att skärpa sig! Gör nåt åt det!! Fast sen får jag dåligt samvete när jag vet och ser hur tufft han har det… han önskar ju inget hellre än att inte känna såhär. Att bli frisk.

Att få honom att prata med en utomstående om detta är totalt uteslutet, han vägrar och tycker det är otroligt skämmigt. Så – hjälp? Vad kan jag göra för att få tillbaka min livsglada,  skojiga, kärleksfulla, vanliga man? Han har aldrig varit deprimerad förut och är inte på något vis suicidal.

Kul för den här kvinnan att både ta hand om sitt spädbarn ungefär helt ensam, samtidigt som hon tycker synd om sin man, som inte vill något hellre än att inte känna såhär men ändå inte kan tänka sig att prata med en utomstående för att få hjälp?

Åh vad många människor som går runt och är liksom medberoende för att deras partners inte vill eller orkar ta tag i sina problem. Jag är verkligen inte nån som försöker förenkla psykisk sjukdom,  jag vet också att vården lämnar mycket att önska och det är ju jättehemskt för den här mannen som drabbats. Men i de här fallen vill ju kvinnorna hjälpa männen att få rätt hjälp. Och att då bara vägra för att det är skämmigt? Näe, skärpning.

(Fler exempel finns i kommentarerna till inlägget.)

En bra dag

Igår kväll tappade jag det. Vi hade varit på en superfin middag hos K&N (buffé med varmrökt lax, tusen tillbehör och en ost jag nu känner mig närmast besatt av – Allerums långlagrade skotsk cheddar) men sen tog det ovanligt lång tid att lägga Arve och efter det åkte jag och hämtade vår packning (vi är fortfarande på resande fot så att säga) och allt var en enda röra av olika väskor och kassar och det blev mörkt innan Juni somnade och jag var irriterad på Martin och hann inte springa. Så sur! 

Sen blev natten bra och idag har jag sovit middag med A (40 min sov jag, vilken lisa för själen), sprungit 8 km (tack och lov snabbare än den katastrofala rundan i söndags, gör inte precis några framsteg just nu), varit på massage (den var fantastisk), organiserat om all packning och haft en allmänt fin dag. Nu ska M jobba några dagar till och sen åker vi hemåt. 

 

Ensam hemma

Finns det nån bättre egentid än att vara ensam hemma, i sitt eget hem? Svar: nej.  

I söndags eftermiddag kom jag till Stockholm med tåget. Då gick jag på stan och provade tusen kläder samtidigt som jag lyssnade på jättehög musik i lurar så att jag liksom var i en egen liten värld (och ibland i en musikvideo, den som fattar känslan fattar). Köpte ingenting men blev väldigt sugen på den långa koftan från Acne som precis kommit in. I grått. Men blir den väldigt varm? Jag är rädd för det. 

Köpte definitivt inte detta snygga set från H&M eller en kaftan från Odd Molly men ni fattar att jag tog ut svängarna i provningen? 

Sen mötte jag Astrid på Ramblas (Mariatorget) och hade en synnerligen härlig kväll. 

   
I måndags jobbade jag och sen åkte jag direkt på massage. Därefter hem till Karin, Johan och Rio och deras fina hus bara några kilometer hemifrån oss. Vi åt middag på kvarterskrog och det var allmänt härligt.  

 
Idag har jag jobbat, sprungit och läst den här himla roliga serieboken som jag verkligen vill rekommendera (kolla själv recensionerna!).

 
Nu sitter jag i tyst kupé på tåget och ska läsa klart Den vita staden (som jag bara slukar, är tokig i Karolina Ramqvist, minns inte när jag senast hade så svårt att lägga ifrån mig en roman) och glo ut genom fönstret på vackra fält i solnedgång. 

Vad jag inte gjort dessa två dagar: dammsugit, sorterat in tvätt, plockat ur diskmaskinen, lagat mat, organiserat en garderob (vilket jag planerat). Men äääääsch, snart ska jag vara ensam med barnen i ca tre veckor så jag tänker att plockandets tid kommer. Bra prioriterat ändå. 

Heja alla semestermammor!

Jag har precis läst ikapp min reader (ca 80 blogginlägg, kanske 70 skrivna av kvinnor) och fnissar åt de män som skribenterna lever med. De glömmer passen hemma, tar inte en enda semesterbild av familjen, blir otrevliga av stress eller tänker att allt löser sig. Alltså jag vet att jag generaliserar nu, men heja alla mammor som kämpar på! Se till att få lite tid för er själva också :*

Stockholm i mitt <3

Vintern var ganska tung och lång, som jag skrivit om tidigare, innan allt föll på plats, med jobb och förskola. Kylan och mörkret och frånvaron av rutiner, hu. Men nu har vi verkligen hunnit att bo in oss och äntligen är det sommar.

I lördags morse tog vi en spontan sväng till Gröna Lund. Vi åker nästan alltid kollektivt överallt, men bestämde oss för att ta bilen och 20 min senare hade vi parkerat och stod vid entrén. Juni åkte nyckelpigan två gånger och elefanterna och tekopparna. Arve åkte lilla pariserhjulet och båda barnen hälsade på hos Pettson & Findus. Det var perfekt där inne för allt var fastlimmat så Arve kunde få helt fria händer att upptäcka huset. Mysigt!

Resten av helgen har vi promenerat mellan lekplatser och badplatser och igår kväll åkte jag och barnen pendeln (12 min) hem till Sara & Johan och blev bjudna på nygrillade hamburgare på deras fina bakgård. Det var en helt ljuvlig sommarkväll.

Nu är det allt njutigt att leva.

    

Individualiserad föräldraförsäkring

Jämställdhet är ett väldigt komplext ämne och det är svårt att hitta enkla lösningar. Något som visat sig göra stor skillnad är att dela på föräldraledigheten. Men trots att jag verkligen är för att dela lika kan jag inte känna helhjärtat för en individualisering. 

Jag känner väl till argumenten för att staten ska ge varje förälder hälften, de är sunda och rimliga. Ett vanligt är: ”men en delad försäkring innebär ju inte att båda måste vara hemma, bara att staten slutar betala för ett ojämställt uttag.” 

Men där är det något som skaver för mig. Det är såklart sant, men det känns som ett så oerhört vitt medelklassperspektiv. För människor som har det gott ställt funkar det bra att strunta i de tusenlapparna, det kanske ändå blir mer ekonomiskt fördelaktigt att låta en man som tjänar riktigt bra jobba medan hans partner går hemma, obetald? Men jag tänker på de kvinnor som står utanför arbetsmarknaden, som lever med våldsamma män eller har män som helt enkelt vägrar stanna hemma. Hur påverkas de?

Jag menar inte att vi ska låta män som är våldsamma, ointresserade eller sopiga föräldrar på andra vis sätta agendan. Men jag tycker ändå det är viktigt att ta in andra perspektiv, särskilt om man själv är hyfsat priviligerad. 

Jag är också trött på att jämställdheten går så fruktansvärt långsamt och att det alltid går att hitta orsaker som tvingar familjen att låta mannen stanna hemma. Men jag tror att lösningen behöver vara åtminstone lite mer komplicerad. Tyvärr. 

En bra förälder

Häromdagen skrev Peppe att hon ville bekänna att hon inte vet hur man ska vara som mor. Jag blev lite förvånad, den typen av föräldraskap de lever är nämligen norm i mina umgängeskretsar, att inte förändras så mycket av att bli förälder, låta barnet hänga med etc. Dessutom verkar de spendera väldigt mycket tid med sitt barn, som lär sig simma och prata engelska om dagarna. Jag tycker det verkar superhärligt och tryggt att som barn få upptäcka världen på det viset. Men det är klart att man alltid jämför sig med andra föräldratyper.

En dag åkte vi fyra personer i en bil, tre föräldrar och en blivande förälder. Två av föräldrarna (däribland jag) pratade om hur lätt det är att känna sig dålig som förälder. Jag skäms till exempel över att jag inte lyckats ge mina barn bra sovvanor under bebisåldern och att det äldsta barnet lever på flingor, pannkakor och pasta. Men då blev den tredje föräldern så provocerad att hon nästan blev arg. Hon har rest mycket i fattiga områden i världen och sett barn som far riktigt illa. Och så satt vi där, två ganska präktiga föräldrar som försöker göra så rätt vi bara kan och beklagade oss över hur lätt det är att känna sig dålig som förälder? Oh, den satt kan jag säga. På ett bra sätt. Jag skämdes, men blev också glad. Och kommer att bära med mig de orden.

Idag hade en kompis skrivit följande uppdatering på Facebook:

Midsommar, nyårsafton, jullov osv. Jättetrevligt för oss mätta medelklassmänniskor. Jag fick se verkligheten för en liten människa i lördags, å det var inte vackert. Jag trodde att polisen kunde hjälpa till. Nej! Man får ligga o kravla i asfalten redlöst full i Sverige, iakttagen av sitt barn. Så nu säger jag till alla er där ute, ser ni ett barn vars föräldrar är oförmögna att ta hand om sitt barn, AGERA! Å följ upp att detta barn får hjälp! Det är det minsta vi kan göra. För i Sverige får man tydligen utsätta sina barn för sånt här otryggt, vidrigt beteende! Sen kan ju du o jag sluta fundera på om vi är bra nog, om vi bakar tillräckligt ofta m barnen, om barnen fått allt de vill ha osv. För va fan är det, när det finns barn som har medvetslösa föräldrar pga sprit! Jag dömer inte människorna, jag dömer beteendet, å jag inser att det är du o jag som måste ingripa o stoppa när vi ser!

Tänk om jag, istället för att navelskåda mig vindögd på min egen familj och mitt eget föräldraskap istället vidgade vyerna lite? Men i vinter ska jag åka på åtminstone en resa i jobbet och jag antar att det kommer att vara ganska nyttigt.

Festival: inställd

Arve är i en ganska tuff separationsfas och under helgen, när vi var i annan miljö än hemma, har han så att säga hängt mig i kjolarna, gått efter mig som en gullig liten papegoja och bara ”mamma?” ”mamma?” och storgråtit så tåtarna sprutat när han råkat tappa mig utom synhåll (typ om jag gått till köket).

Det är helt ok när Martin är med honom (tack och lov), men att ha barnvakt just nu känns ganska tufft, inte minst för barnvaktens skull. Förutom att mina föräldrar fick gunga honom nästan oavbrutet i lekparken (då var han glad) när jag var ute och sprang (5 km i torsdags, 10 km i lördags!) så hade jag inte hjärta att lämna honom mer under helgen. Det blev alltså inte en enda konsert för mig.

Kände mig så ledsen för det i lördags natt, bitter liksom. Även om Martin jobbat hårt under helgen har han ändå träffat härliga personer, sett roliga spelningar, gått på efterfest. Jag har istället gått och lagt mig direkt barnen somnat för att orka ta nätterna själv. Det är ju inte Martins fel, men logik hjälper inte mot dåligt humör.

Det som däremot hjälpte: egentid. I söndags morse fick jag väcka min man fast han bara sovit fyra timmar och så susade jag iväg till spa med mamma. Det var en perfekt härlig dag! Och direkt så var liksom balansen återställd. Jag kom tillbaka som en nöjd och glad person, och det blir ju fler konserter.

Snuttefilt för folk med sömnbrist

Detta utdrag tycker jag om att läsa:

Den mänskliga kroppen är en finurlig konstruktion som är bra på att hantera tillfälliga påfrestningar som exempelvis sömnbrist. Vi behöver inte (ännu en myt) ta igen förlorad sömn genom att sova fler timmar nästa natt utan kroppen tar igen sömnbristen genom en effektivare sömn och bättre sömnkvalitet nästkommande natt. Det är denna mekanism man kan använda för att träna sig till bättre sömneffektivitet och sömnkvalitet. Lite förenklat kan man säga att kroppen ”lär sig” hur mycket tid som finns disponibel för den sömn och återhämtning som den behöver och disponerar sömnen efter det. Lite tid i sängen ger bättre sömneffektivitet och kvalitet medan mycket tid i sängen ger lägre sömneffektivitet och sämre sömnkvalitet.

Människor som sover dåligt börjar ofta tvärtom tillbringa mer tid i sängen. Man lägger sig tidigare, vilar under dagen, passar på att sova ut när man kan och tillbringar också ofta mycket tid åt att ligga i sängen och läsa, se på TV etc för att kunna somna. Detta kan man i linje med ovanstående beskrivning se som att man jobbar på att försämra sin sömneffektivitet och sömnkvalitet. Vill man sova bättre ska man alltså istället minska tiden man ligger i sängen; lägga sig senare, vara aktiv istället för att vila under dagen och gå upp i tid på morgnarna!

Fotnot: Som med all träning är det trögt att komma igång innan man har fått bättre vanor. Om kroppen är van att tillbringa mycket tid i sängen och har en dålig sömneffektivitet kommer man inte vakna utvilad efter en kortare nattsömn. Men ofta kan man redan nästa kväll få en viss belöning då man förhoppningsvis somnar snabbare tack vare sömnunderskottet från föregående natt.

Text: Sara Widén, Leg Psykolog på Beteendeterapeuterna Stockholm. Hon arbetar också på Karolinska Institutet där hon undervisar blivande sjukgymnaster i att arbeta med beteendeförändring.