Hanna… sover du?

Helgen som gick var vi i Karlstad på en synnerligen härlig 40-årsfest. Vi bodde hos mina föräldrar och mellan fredag-lördag sov jag åtta timmar. En himla fin helg, det är så mysigt att bo i föräldrahemmet, hinna umgås ordentligt. 

Idag var det vardag igen. Efter jobbet åt vi middag, dammsög, torkade golv och lade på en ny matta. Eller M gjorde det, jag fick Arve att somna under tiden. Sen såg vi på Bloodline. Och även om det var superskönt att sova länge både i tisdags och fredags natt är det inte som om tröttheten gått över. För även ikväll vaknade jag till av att Martin frågade om jag sov, och hade missat de sista femton spännande minuterna. Nu har jag varit dödstrött i över ett år. Tack och lov att Arves sömn långsamt blir bättre och bättre. 

Vaknade till detta. En snabb tandborstning senare tänker jag somna på riktigt, i sängen denna gång. Natti natti då. 

 

Tips på nyårsresa? 

Vi vill åka på en resa i december (och ja, jag vet – det är inte hållbart att flänga runt med flygplan, men nu tänker vi ändå göra det) och vill flyga så kort som möjligt. Max sex timmar, gärna kortare. Las Palmas och Teneriffa har varit toppen. Men det var också himla skönt när vi var i Nerja, utanför Malaga. Och nästan två timmar kortare med flyg. Det behöver inte vara 25 grader varmt men får gärna vara soligt. Vill inte åka till Egypten eller Dubai. Tips? Tack på förhand!

Särskilt begåvade barn. Och alla andra barn.

Jag hittade det här blogginlägget via Facebook. Och med all respekt för de inblandade (jag var själv ett barn som hade ganska lätt för mig, ifrågasatte och tog plats och känner igen mig jättemycket i en del av inläggen på den där bloggen – och det utan att ha varit ett särskilt begåvat barn alls) så måste faktiskt föräldrar skärpa sig. Vi lever i ett samhälle där vi är beroende av varandra. Vi kan inte ha individuell undervisning för vartenda barn och även om vissa uppgifter är urtråkiga i skolan så handlar ju en del av utbildningen om att lära sig att samarbeta, ge och ta utrymme, ta instruktioner etc. 

Hur ska barn som växer upp och tror att just de är utvalda, unika snöflingor, kunna orka igenom skoltiden? Fixa tråkiga extrajobb? Få anställning där chefen inte har samma förståelse för deras särskilda begåvning? 

Det är klart att det finns bättre och sämre lärare och som förälder ska man förstås se till att ens barn får det stöd eller de utmaningar hen behöver. Jag har redan nu ställt båda mina barn i kö till privata skolor (jag vet!) ifall de kommunala skulle ha fått för dåligt med resurser etc. Men jag vägrar bli en förälder som kräver att mitt barn ska få speciell behandling. Ibland handlar det faktiskt bara om att rätta in sig i ledet, acceptera att det kan vara tråkigt i skolan och på jobbet och i livet i stort. 

Det är skolan som ska ställa krav på våra barn och inte tvärtom. Hur ska annars nån orka jobba som lärare? 

Frisör efter förlossningen

Men gud vilket tjat om hur jobbigt det måste ha varit att få håret fixat till perfektion och visa upp sig när en fött barn. ”När jag fött barn såg jag ut som — och ville inget hellre än att vara ensam med mitt barn” etc. Att det gör folk illa till mods att Kate visar upp barnet så snart efter förlossningen?

När jag hade fött Juni fönade jag håret och sminkade mig på kvällen efter att hon fötts, innan vi fick besök på patienthotellet. Den där känslan jag hade i duschen, blodet, magen, bröstmjölken. Så skönt det var att få ta på rena kläder och kunna känna sig lite fräsch utanpå. Med Arve åkte vi hem direkt han var undersökt och jag hade duschat och ätit frukost. Om nån hade erbjudit sig att fixa mitt hår innan hemresan hade jag inte tackat nej.

Det är klart det är sjukt att behöva posera i högklackat direkt efter att ha fött barn, men om hon inte orkat hade de väl fått ställa in. Det var uppenbarligen en ganska lätt förlossning.

Haha så irriterad när jag skrev detta, satt uppe med Arve klockan 2.10-2.55, han vaknade så fort vi gick in i sovrummet så fick somna till ordentligt i min famn först. Under tiden satt jag tydligen och retade upp mig. 

För första gången nånsin 

I fredags hände detta: vi åkte exakt – på MINUTEN – när vi hade tänkt. Kom till Kolmården i perfekt tid, no stress, no sweat. Bilen packad med regnkläder, skalad frukt i påsar, ombyten och termos.

Vi hade förberett det mesta innan och hjälptes åt på morgonen. Men också himla bra och stressreducerande grej för mig: jag prioriterade att göra iordning mig själv först och främst. Kammade och sminkade i lugn och ro innan jag tog tag i barn och packning.

Annars brukar jag fokusera på allt annat och stå där som den här stereotypa:

Kör bil!

Via Bloggkommentarorerna kommer jag att tänka på en grej och det är bilar och kvinnor/män. 

Jag tror inte det är lika vanligt längre, att mannen tar fina bilen till jobbet medan kvinnan lämnar och hämtar barn i den betydligt mindre trygga andrabilen. Men när man är vid en stor parkering med många familjer blir det ändå väldigt tydligt vem som sitter bakom ratten. 

En bil är ofta något dyrt, en ganska stor investering för en familj. Bilen ger frihet, tar människor till olika platser och är samtidigt något väldigt farligt, som dödar många människor varje år. Att vara den som bestämmer vilken bil man ska ha och alltid kör bilen är förenat med ganska mycket makt, åtminstone symboliskt. Jag struntar i vem som byter däck och tankar. Men jag skulle vilja peppa tjejer, kvinnor, att köra mer bil. 

Alltså, det bästa vore ju om ingen av oss, varken kvinnor eller män, körde bil pga miljön. När jag uppmanar till att ”köra mer bil” syftar jag på gemensamma resor, när vi behöver ta bilen. 

Kolmården, så sjukt bra!

Hej, här kommer en hyllning till Kolmården. Den här gången sov vi inte över, det var ett par år sen vi bodde på hotellet. Men vi var jättenöjda då också. Roligt lekrum för barn, pool, jättebra mat i restaurangen etc. Under bilden finns recension av allt som var bra med dagens besök:

PERSONALEN: Oerhört bra service, gulligt bemötande och det där lilla extra precis överallt. Till exempel när jag frågade en tjej om hon trodde att Juni skulle våga åka berg-och dalbanan och hon sa att det nog skulle gå jättebra, men om Juni skulle bli rädd efter första varvet skulle hon se till att de stannade och släppte av oss inför andra (det gick dock jättebra och var precis lagom läskigt). Eller när Arve blev lite rädd under delfinshowen och Martin gick bort från läktaren med honom, varpå en ur personalen direkt kom och frågade om allt var ok och om han ville låna hörselkåpor. Imponerande.

UPPLEVELSERNA: Först och främst djuren. Från den fantastiska linbanan har vi sett springande giraffer (och ett föl!), lejonungar som busade och tumlade runt precis nedanför oss, björnar, älgar och stora lejonhannar. Vi har också sett tigrar, kapybaror, noshörningar, vargar och många fler sorters djur på nära håll. Delfinshowen är samma som för två år sen och jag fick gåshud även idag. Juni satt som hypnotiserad.

Nya Bamses värld får fem stjärnor. Så himla fint med lagom spännande åkattraktioner, mysig teater och roliga miljöer. Allt känns liksom så genomtänkt och påkostat. Och det är väldigt skönt att alla attraktioner och den fina teaterföreställningen ingår i entrén.

    

Ja, nu har naturfotografen varit framme igen med sin proffsiga fototeknik hehehe eh

MILJÖ & SERVICE: Allt är väldigt smidigt på Kolmården. Parkeringen är jättestor och nära entrén. Har du inte med barnvagn är det bara att låna en skrinda. Det finns restauranger, kiosker och toaletter ungefär överallt. Att området är gigantiskt gör att det känns luftigt, även när det är många besökare. Överlag känns Kolmården överraskande mycket ”amerikansk temapark” och det menar jag enbart på ett bra sätt. Inget har lämnats åt slumpen.

Jag är jättesugen på att åka tillbaka i sommar, bara jag och Juni och kanske nån kompis. Vill verkligen rekommendera ett besök.

Eftersom jag fick fribiljetter till hela familjen idag kanske jag framstår som subjektiv. Men strunt i det, det enda dåliga på hela dagen (förutom vädret, men det var väl knappast Kolmårdens fel) var att promenadvägarna i Bamses värld var lite smala, det var svårt att mötas med vagn och gjorde att det gick lite långsamt att ta sig mellan de olika husen och attraktionerna.

Mvh en som i och med detta inlägg använt upp en hel årsförbrukning superlativ. 

Glöm aldrig! 

Linna Johanssons text:

(…) Det är det där. Och det är alla andra. Som alltid kräver mer av kvinnor. Det är inte nån speciellt avancerad feministiskt utsaga. Det är så. Jag kräver mer av kvinnor. Vi gör det allihopa. Män kan freestyla men kvinnor ska finnas där. Från och med nu försöker jag låta kvinnor freestyla i mitt liv. Min mesta feministiska gärning i mitt liv ska bli att ställa jävligt låga krav på kvinnor. Låta dem komma och gå. Låta dem vara osugna och trötta. Komma försent. Ställa in. Inte ha så mycket att komma med alltid. Precis så som jag låter män vara. Hon på jobbet som duckar den gemensamma disken är inte samma sak som han som också gör det eller hur? Hon är lite latare? Lite duckigare liksom? Men är inte lösningen att han också ska ta disken och inte att hon ska skita i den? Jag antar det. Men jag är trött på fördelningstugg, han hit och hon dit. Släpp kvinnorna loss, är mitt besked den här våren i alla fall.