Streptokocker

Vi åkte inte in igår heller, hon var vid gott mod trots halsont och feber. Men då halsontet blev värre och hon kräktes både igår kväll och i natt av hög feber åkte vi till vårdcentralen direkt på morgonen. Där konstaterades en rejäl halsfluss och vi fick penicillin utskrivet. 

Mina barn har aldrig ätit penicillin eftersom det varit helt omöjligt att få i dem den vidriga sörjan. Men nu är hon så stor att hon kan få tabletter. Hoppas det hjälper snabbt för hon har så ont i magen av att inte kunna äta något. Köpte såklart glass och chokladpudding och nu dricker hon fil ur pipmugg. 

Tack för snälla svar, jag är trött efter en intensiv period på jobbet och lite pms på det, ni vet. 

Närakuten

Igår när jag hämtade barnen var Junis hälta och stelhet helt borta. Jag är ganska säker på att det inte är höftsnuva för hon har inte känt något ovanför knähöjd. Och växtvärk som håller i sig halva dagen känns också lite konstigt?

Igår kväll var jag därför orolig för allt från barnreumatism (vars första symptom ofta är morgonstelhet) och olika typer av cancer (eftersom många barn verkar ha visat det symptomet). Men sjuksköterskan på vårdcentralen tyckte såklart (indirekt) att jag skulle skärpa mig och gav oss en tid 26 juni, ifall det inte blivit värre innan dess. 

Fast nu har Juni fått feber, halsont och ont i huvudet. Vi får väl åka till närakuten när den öppnar. 

Balansen som förälder, att inte vara hönsig men samtidigt inte behöva ångra att man inte tog symptom på allvar… så svårt ibland. 

Vad jag inte visste då

Älskar verkligen Louise/Hej hej vardags illustration om att en lugn mamma ger ett lugnt barn. Och som hon skriver:

”En värmande kommentar när man har det jobbigt. Nu vet du i alla fall att det är ditt eget fel, så skönt!

Ett tips som konstigt nog alltid verkar komma från mammor med väldigt lugna barn…

Men vänta nu… Skulle det kanske inte eventuellt kunna vara så att ett lugnt barn ger en lugn mamma?”

Nu har Anna Lavfors/AlltOmBarnvagnar, som jag följer på instagram (och som är så cool och sympatisk), sin fjärde bebis och det är en ”kvällsskrikare”. Tänk att barn till erfarna, trygga mammor också kan skrika om kvällarna, precis som mitt förstfödda. Det hade varit skönt att veta då, för sex år sen. Och kanske skönt att veta för nån av er som läser? 

Alltså felsökandet jag sysslade med: Har hon fått för mycket intryck, är bröstmjölken för tunn, ska jag sluta dricka mjölk, äta lök, äta choklad, är jag inte tillräckligt trygg, har hon kolik? Som om skrikandet nödvändigtvis berodde på något jag gjorde, kunde påverka. Suck. 

Det här med att J har fått en limpistol

Jag tror det är det bästa hon fått, någonsin. I hennes ögon alltså. 

Hon var ensam på sitt rum hela eftermiddagen. Sen kom hon ut. Om ALLT sitter fast på dessa collage? Jo. 

Ser fram emot när hon i intervjuer säger ”mina föräldrar lät mig alltid experimentera och utveckla mina intressen, det har verkligen hjälpt mig att bli den jag är idag”. 

Vår familj, på riktigt

För några veckor sen hade vi den stora äran att få besök av fotograf Minna Ridderstolpe, som behövde nya bilder inför en workshop. Minna var hos oss i tre timmar och efter en kvart slutade vi behandla henne som en gäst och familjelivet, det vanliga, vardagliga, bara pågick.

Så här skriver Minna om sina fotograferingar, där hon tillbringar tre timmar, eller ett helt dygn, hos en familj:

I framtiden kan ni titta på bilderna och minnas detaljerna från den korta men maxade tid i livet när barnen var små. En tid som man levde i så intensivt men som lätt faller ur minnet. Hur såg det ut? Hur kändes det? Hur var vi? Svaren på frågorna får ni genom en sådan här fotografering och sedan kan ni ha kvar minnena för resten av livet.

Och exakt så blev det. Det är så mycket liv, så mycket vi, i bilderna. Saknar ord för hur glad jag är över den här skatten vi fick och kan inte rekommendera Minna varmt nog. Här kan du läsa mer om hennes olika upplägg, och om dokumentär familjefotografering.

Minna Ridderstolpe: ”Jag är inte din typiska familjeporträttsfotograf. Jag är dokumentär familjefotograf. And you will love it!

Jag gillar att minnas tillbaka men jag kan ha svårt att komma ihåg. Speciellt när det gäller vardagen tillsammans med mina barn. Min son är nio år och jag kan ärligt säga att jag inte minns så mycket från när han var två år, eller sex år. Minnena flyter ihop och saker jag trodde var inristade i mitt huvud för alltid suddas bort med åren. Men så fort jag tar hjälp av bilder klarnar det och jag kommer ihåg. Genom bilderna kan jag återuppleva hur roligt det är att vara förälder – men även hur jobbigt det kan vara. Och jag ser hur roligt det är att vara barn – men även hur tufft det kan vara. Och jag vill aldrig glömma det – hur det var på riktigt.”

Back to life, back to reality

Borta bra men nu är det verkligen vardagsrealism igen. Igår kom jag för sent till förskolan fast pedagogerna hade APT. Mina barn var inte sist kvar, men ändå. På väg hem gick vi till Konsum och när jag manövrerat barnen genom butiken och skulle betala så funkade inte mitt kort. Samtidigt viskade yngsta att han var hemskt kissnödig men betalningen tog så lång tid att vi inte hann ut och sen gick vi hem i väder jag skulle beskriva närmre permafrost än en majdag.

Om trötthet

Louise skriver om sömnbrist. Och jag vill tipsa om det här, som jag tycker är lugnande läsning

Det är kanske en klen tröst under perioder i livet när man sover fem timmar upphackat i fyrtio avsnitt. Men ändå.

Den mänskliga kroppen är en finurlig konstruktion som är bra på att hantera tillfälliga påfrestningar som exempelvis sömnbrist. Vi behöver inte (ännu en myt) ta igen förlorad sömn genom att sova fler timmar nästa natt utan kroppen tar igen sömnbristen genom en effektivare sömn och bättre sömnkvalitet nästkommande natt. Det är denna mekanism man kan använda för att träna sig till bättre sömneffektivitet och sömnkvalitet. Lite förenklat kan man säga att kroppen ”lär sig” hur mycket tid som finns disponibel för den sömn och återhämtning som den behöver och disponerar sömnen efter det. Lite tid i sängen ger bättre sömneffektivitet och kvalitet medan mycket tid i sängen ger lägre sömneffektivitet och sämre sömnkvalitet.

För vår familj passade det också bäst att inte avboka planer utan istället planera mera. Så att vi redan fredag kväll visste vad som skulle hända på lördag förmiddag. För att bara vara hemma när båda är trötta och lättirriterad och barnen vilda och stöket växer var det sämsta för oss. Mycket bättre att komma ut och träffa vänner eller gå på nåt museum och sen komma hem och ha fått lite nya intryck. Men det är såklart olika. 

Något som jag tänker måste vara gemensamt för ALLA familjer är väl i alla fall att det finaste som finns under såna här perioder är när ens partner ger en sömn. I vårt fall när han tog med barnen till affären eller lekparken och drog ut på det så jag fick vara ensam hemma och sova en stund i lugn och ro. Jag är ju värdelös på att sova om morgnarna. 

När Arve var liten köpte vi städning en gång i veckan (av två systrar som startat egen städfirma, rekommenderas varmt!). Det var extremt värdefullt att det var rent hemma när vi var så trötta. Och vi tänkte att det var billigare än skilsmässa. Ett värdelöst tips om man inte har de marginalerna ekonomiskt såklart…

Sömnen är min största anledning till att inte försöka få ett tredje barn. Jag vet faktiskt inte om vi skulle orka en sån period till… den där tröttheten när allt är lite dimmigt och det är svårt att tänka på annat. 

Tips om järn för gravida och föräldrar till ”matvägrare”

Idag köpte jag Mjälloms tunnbröd (bakat på råg och blod) och nu har Juni ätit tre mackor i rad. Det innehåller hemjärn, vilket är det som kroppen lättast tar upp. Och tre tunna, krispiga skivor ger Juni mer än hennes dagsbehov av järn. Fyra skivor räcker för en vuxen kvinna. 


Just järn och viktiga fetter är det jag tycker är svårast att få i henne. Protein och olika vitaminer tror jag att hon får tillräckligt med pasta, pannkakor, frukt och morötter. Men nu har vi hittat ett bra sätt för järnet. Och omega 3 får hon väl hyfsat genom omega 3-ägg och rapsolja.

(Jag kanske låter jättenojig runt maten men det är jag inte. Det mesta jämnar ut sig på nån vecka. Men ni som har barn som inte äter så många olika rätter fattar säkert. Det går inte att tvinga eller muta eller tro att det går över om de bara blir tillräckligt hungriga, utan man får hitta andra vägar tills det lossnar.)

Låta barn klara sig själva

Sara skrev för ett tag sen och frågade vad hennes läsare känner inför att skicka barnen ensamma till Sverige, från Frankrike. Och hon fick oväntat positiva svar. Oväntat enligt mig alltså.

Jag tycker att dagens föräldrar är ganska överbeskyddande. Mig själv inräknad såklart. Man växer så himla mycket när nån tror att man ska fixa något och man får känna att man klarar av det.

Skulle du våga låta dina barn flyga ensamma?

Vad snål jag var!

Mina barn heter Gustav och Maria i andranamn, precis som jag och mina syskon och en del annan familj och släkt. Jag tänkte inte ens på att de kunde få ytterligare ett andranamn. I så fall hade Juni fått även Iris, Elvira, Elisabet eller Vera och Arve kunde ha fått Allan, Nils, Stig eller Verner. Samtliga fina släktnamn.

På jobbet skickade jag brev till en Gull-Britt Elsi-Marie och tänkte på hur hennes föräldrar måste ha känt att de gav henne världens vackraste namn.

Inte för att det är nåt fel med Juni Maria eller Arve Gustav. Det är såklart smidigt att inte ha för många namn. Men det finns så många fina jag hade velat använda. Har du några andranamn och om du har barn, hur tänkte du där?

Min första förlossning

Eftersom jag gjorde en repris på Arves förlossning när han fyllde år måste jag såklart göra en för Juni också. Min första förlossning var ganska tuff. Jag minns att jag sa att om de hade ett formulär där jag kunde välja mellan att kryssa i två rutor, en ”fortsätta föda barn” och en ”dö” så hade jag valt att dö. Så dramatisk. Men det var ganska hemskt faktiskt, även om det aldrig var någon fara rent medicinskt. Dock var upplevelsen inte värre än att jag födde ett andra barn tre år senare.

Förlossningsberättelse, nedskriven 2 april 2011

BF var den 27/4. Vid klockan 21 den 28/4 började jag få förvärkar. De kom ungefär var tionde minut och ökade i intensitet under natten. Jag tog Panodil och försökte lindra med vetevärme och TENS. Vid tre ringde jag förlossningen och frågade om det smartaste vore att försöka sova mellan värkarna (som då kom var sjunde minut) eller att sitta i duschen för att få lindring. Mest ville jag nog höra en röst tror jag, ville inte väcka Martin riktigt så tidigt. Kvinnan som svarade var i alla fall jättegullig, kom med tips och kändes trygg. Jag duschade och försökte vila men vaknade förstås abrupt av varje värk.

Vid 7 väckte jag Martin och det var så skönt att vara två. Han fixade frukost, masserade och gjorde hela skillnaden. Vi gick och la oss igen och försökte vila och låta kroppen jobba i lugn och ro. Jag klockade värkarna som kom med intervall på 5-10 min. Vi var ännu ganska osäkra på om det var förvärkar eller början på riktiga värkar men dagen gick och jag försökte vila och äta ordentligt (Martin lagade köttfärssås). Jag maxade dosen Panodil och rörde mig från sida till sida i värkarna. Kände mig spänd och glad.

Vid 16 åkte vi för att lämna hunden hos mina föräldrar. På väg hem ringde jag förlossningen och frågade om vi bara kunde få komma in för en bedömning. Hon som svarade trodde inte att förlossningsarbetet kommit igång än men att vi förstås fick komma in om vi nu ville det. Det ville vi.

Vi träffade en jättegullig barnmorska som undersökte mig. Och jag var öppen 4 cm! Jag och Martin gjorde high five av glädje, jag fick starkare tabletter än Panodil och så åkte vi hem igen. Barnmorskan hade dock “rört om lite” när hon undersökte (en hinnsvepning utan att fråga först), för att sätta mer fart på det hela och redan när vi kom hem var värkarna riktigt starka. Efter ett par mackor, ganska många värkar och strax före klockan 20 åkte vi in igen. Då var värkarna så starka att jag hävde mig ur bilen när vi fastnat i bilkö bakom en ambulans, klarade inte att sitta stilla.

När vi kom in var samma BM kvar, jag var öppen 6-7 cm och bad om epidural. Jag var ovanligt svårstucken men lustgasen (och världens bästa Martin) var till hjälp när hon satte kanylen. Det dröjde inte särskilt länge innan narkosläkaren kom och gjorde sitt jobb. Då hade jag så ont att jag knappt orkade bli rädd. Martin höll ihop mig och jag bad att få slippa höra om de olika momenten utan bara få klartecken när den var satt. Kände mig lättad efteråt, nu skulle det snart bli sådär lugnt och härligt som jag hört om efter en epidural. En stunds vila liksom. Men värkarna bara ökade i styrka och jag började få svårt att hantera det. Jag hängde på Martin, andades lustgas och bad att bedövningen skulle ta nån gång. Efter en timme kom BM in igen och vi berättade att jag inte kände nån skillnad. Hon konstaterade att den inte tagit och ringde på narkosläkaren som kom på nytt. Han var jättebra och proffsig men jag antar att det kan bli så där, att den inte tar. När han la den nya var jag stundtals helt borta, omtöcknad av smärta och hallucinerade nästan av lustgasen. När den äntligen tog hade förlossningen gått så långt att trycket var så starkt nedåt. Och där tar inte epiduralen.

Jag var nu helt slut och hade så ont att jag har svårt att minnas detaljer. Fattade inte hur jag skulle fixa resten av förlossningen och bad om bäckenbottenbedövning. BM försökte förklara att det inte skulle hjälpa mot trycket men jag bad, förhandlade, tjatade (alltså, med min spruträdsla i åtanke kan man förstå desperationen jag kände) och till slut fick jag den tydligen. Martin berättade i efterhand att det var bra att jag inte såg sprutorna.

När det var dags att krysta var jag så påverkad av smärta, rädd och trött att jag inte ville mer. Dessutom hade jag glömt kissa på massa timmar och hade för täta värkar för att kunna så var tvungen att få kateter, vilken total olust. Var helt slut och ville bara tacka för mig. Kände mig precis som i förlossningsprogram på tv när folk ba: JAG KAN INTE! och vips är ungen ute. Men jag fattade verkligen inte hur jag skulle kunna krysta ut barnet, jag höll ju för fan på att gå sönder. Jag ville inte trycka på, kunde inte. Jag fick prova olika ställningar och jag försökte våga krysta, jag bad Martin hålla ena änden av en handduk och så drog jag i den andra för att liksom våga ta i. Men det gick bara inte att göra det helhjärtat, jag höll samtidigt emot mentalt. Typiskt nog hamnade jag i den sista ställning jag kunnat tänka mig, på rygg med benen i de där hållarna. Fast det var ganska bra. Med hjälp av två BM, en undersköterska och en barnläkare, lite värkstimulerande (och diskret prat om sugklocka) hittade jag så den kraft jag behövde för att våga ta i när krystvärkarna svepte över. Nu skulle barnet ut! Alltså, de ljud jag gjorde, Martin säger att jag lät som en tiger. Till slut kom hon äntligen och DEN LÄTTNADEN! Fast det där med att det helt slutar göra ont då, jag håller inte med. Kände mig ganska söndertrasad och tyckte det var sjukt jobbigt att bli undersökt och få några stygn. Moderkakan slank enkelt ut men när de sen skulle trycka och känna på magen, jag ville bara få vara ifred, vila ut med min man och mitt barn. Och det fick jag sen.

Är jättenöjd med bemötandet på förlossningen, alla var peppande, snälla och bra. Och fast föda barn är det värsta och läskigaste jag gjort är jag ganska stolt över att jag fixade det. Inte för att jag direkt hade nåt val, men ändå.

Det resulterade dessutom i världens finaste unge (och ja, vi fattar att det är en subjektiv åsikt).

Klockan 20.30

När barnen har somnat, man travar ut ur sovrummet som en mullvad i solsken, trampar på en legobit, försöker pilla loss linserna som klibbat fast och kommer på att man tänkte ”det där tar jag när barnen sover”. 

Ja ja nu är det gjort i alla fall. Och snart kommer Martin hem så vi kan kolla på Homeland.