Tyst min mun, så får du socker

Idag pratade vi (på lunchen) om allt från terrorism till övervakningssamhällen och storebror etc och jag fick frågan om jag inte tycker det är obehagligt att det finns så mycket information tillgänglig om mig via bloggen. Och jag ba: nej, men däremot om nån skulle hota med att offentliggöra min surf-historik eller ett arkiv över mina gamla googlingar – det skulle vara riktigt effektiv utpressning. 

Eftersom jag inte fick så mycket gehör angående pinsamma googlingar så fortsatte jag: ja, hehe, man behöver ju inte precis ladda ned konstig porr för att känna att man har något man inte vill ska  komma ut?

Ännu underligare stämning. SÅKLART. Vad ville jag ens att mina kollegor skulle föreställa sig att jag sysslade med online? Jag försökte släta över med ”jo men jag är ju ganska nyfiken och googlar andra människor ibland och sådär, skvaller liksom”. Men det gick nog aldrig att rädda situationen. Min kollega sa att det enda han googlar är typ vad återvinningen har för öppettider. 

Men alltså, googlar inte folk vilken känd kvinna det egentligen var som anklagades för att ha slagit till en gravid kvinna på krogen, för att sen läsa hela Flashbacktråden med spekulationer? Är det bara jag och skumma troll som sysslar med sånt?

När jag frågade två kompisar sa de att det pinsammaste de kunde berätta om var när den ena googlade Justin Biebers nakenbild medan den andra ofta läser förundersökningsprotokoll från kända mordfall. Och kollar sitt ex nya tjejs öppna instagramkonto. 

Min fråga är i alla fall: skulle du kunna visa upp din surf-historik? Du får svara anonymt här! 😂

En mygga innanför myggnätet!

Alltså herregud, nu ska den här mesen härdas. Vi kom nyss fram till byn där vi ska bo. Kolla vilket kackerlacksvänligt badrum? Med ett hål rakt ut och allt. Välkomna alla djur! Man ska inte bo på finare hotell när man jobbar för en biståndsorganisation. Självklart inte. Men hur kunde min syrra bli så cool och jag så mesig? Det är liksom en mygga innanför myggnätet som jag inte lyckas ta och ett stort hål i både myggnät och säng vid huvudänden där olika djur kan krypa in. Jag kommer somna livrädd. Men somna kommer jag ändå göra för vi har rest i 30 timmar. Det var nån strejk i Nairobi så det tog några timmar längre än planerat. 

Jag ser i alla fall fram emot att träffa alla i projektet, det ska bli väldigt intressanta dagar. 

Godnatt från en som aldrig backpackade. 

Att åka bort utan barnen

Nästa söndag åker jag till Kenya på jobb i en vecka. Och nu börjar jag känna att det ska bli jobbigt att vara ifrån barnen så länge. Att åka bort några nätter bekommer mig inte alls, som till Warszawa till exempel. Men att vara så långt borta om något skulle hända, det tar nästan ett dygn enkel resa… 

Dessutom vaknade jag vid 5.30 av att Arve hade svårt att andas. Vi gick upp och han fick andas i masken. Det är en månad sen han senast hade svårt att andas, då sprang han ute i kall luft. Och vi har ju vortexmask och airomir om det blir akut. Men känslan av att jag ska vara så långt borta gör mig nervös, tänk om han får astma på natten och Martin inte vaknar. Jag skulle inte ens tänka den tanken om jag skulle på konferens till Göteborg i två nätter så det är nog ganska kopplat till resfeber? 

Vi har inte heller gjort en ordentlig utredning av hans astma, borde man det? Hur lätt är det att få komma till barnmottagning efter enstaka fall av andningsproblem? Han har inte haft sån typisk hosta eller trötthet… bara förkylningsastma som yngre och nu vad det verkar som ganska känsliga luftrör. 

Ja, här är en som går loss i nojor just nu som ni märker… samtidigt ska det bli oerhört spännande, och viktigt, att få åka. Jag skulle själv inte ha några problem att vara ensam med barnen en vecka och jag vet att Martin kommer fixa det lätt som en plätt. Och även om jag kommer längta ihjäl mig är min enda rädsla alltså om något händer, en bruten arm, läskig astma. Att inte kunna vara med. 

Att välja eller inte välja

Jag funderar på att ta bort Hemnet-appen. För chansen att det ska dyka upp ett hyfsat nybyggt (eller åtminstone nyligen renoverat och helt fritt från fukt och radon) radhus i söderort, max en kilometer från tunnelbanan (eller nära busshållplats som går direkt till Gullmarsplan), till ett pris vi vill matcha känns inte så stor. Och varje gång jag ser något som ser ok ut och har ett rimligt utgångspris slutar det med att det ändå känns härligare att bo kvar i vår fina lägenhet. För vi bor ju superbra här! Ändå kollar jag appen säkert en gång om dagen. Ifall det kommit ut något nytt och för att hålla koll på marknaden. 

(På tal om marknaden så fattar jag inte varför inte Hemnet har en funktion där man kan se vad olika objekt har sålts för, typ som booli. Det skulle ju öka användandet ännu mer. För acceptpris är inte precis tillförlitligt och vi är säkert många som använder Hemnet till att hålla koll.)

Men i alla fall. Det är något störande med att inte bara nöja sig. Kollar ni platsannonser fast ni trivs på era jobb? Eller använder Tinder fast ni är gifta? Närå, men ni fattar. 

Man har så många val hela tiden och jag vet att jag varit inne på ämnet förut. Att även att stanna kvar eller ”inte välja” är ett val. Oavsett om det är hur man placerar sin pension, väljer försäkringsbolag, tandläkare eller färg på vinterjackan. 

Svårast är ändå boende tycker jag. Ska man bo utomlands, i stan, på landet, i sin hemstad, närmre jobbet? När man har barn blir det ännu värre. Som om hela deras framtid skulle avgöras av vilken skola de går i? När det i verkligheten är så mycket man inte kan påverka som avgör. Som om deras lärare kommer att tycka om dem, om de får bra vänner, vilken plats de får i klassen osv. Det är inte alltid säkert att ett så kallat bra område ger en bättre uppväxt. 

Oj vad babbligt detta blev och det är verkligen inte som om jag ligger sömnlös pga olika små och stora val. Men ibland önskar jag att det var så enkelt som när jag skulle köpa skridskor till Juni: jag skickade ett sms och bad en kompis fråga sin man som är proffs i ämnet. Han rekommenderade en modell och berättade vart den var billigast. Köpte dem direkt. Klart! 

Hälsningar från en som kan lägga två timmar på att jämföra olika hotell när resmålet redan är bestämt. 

(Jag har visserligen alltid blivit väldigt nöjd med hotellen också, det uppstår inte så många överraskningar när man läst hundra recensioner. Men ändå.)

Livrädd! 

Jag tänker inte så mycket på mitt liksom medfödda utseende. Det är vad det är, jag har ingen sån där rak modellnäsa och även om jag tycker det är väldig snyggt med lång hals skulle det förmodligen se konstigt ut till resten av kroppen. Alltså jag tycker ändå det är kul med smink och sånt, men nojar liksom inte över att Juni tycker att mitt födelsemärke i pannan (seriöst, det syns knappt) ser ut som en vårta. 

Men nu!! Jag är på Stora Teatern i Göteborg för att vara med på ett evenemang och när jag tänkte pudra mig lite snabbt upptäckte jag att det ena ögat sjunkit in i hålan mycket djupare än det andra. Det var som en jättemörk skugga där. Har jag fått nån tumör eller vad är det frågan om? Gnodde på concealer i panik. Men jag undrar om det var ljuset som kom in från ena sidan av badrummet bara för nu tycker jag det blev lite bättre. 

Hetsgooglar nu hur insjunkna ögon vanligt folk har. 

(Typiskt inlägg som Martin tänker ”Hanna, man behöver inte berätta allt” om hehe)

Stormiga hav?

Hjälp vad det blåser, jag är så nervös inför båtresan nu. Jag har i alla fall kört ombord i lugn och ro, dragit åt handbromsen och stängt av billarmet så att bilen inte ska skrämma några hundar som är kvar på bildäck. Jag har en oläst pocket i väskan så tänker nog inte ens köpa wi-fi. Tror jag. Hoppas det är en bra film på teven. 

Snälla fyll i min undersökning!

Ärade bloggläsare. Jag skulle uppskatta det så oerhört mycket om du ville lägga 30 sekunder av din värdefulla tid på att kryssa i frågorna nedan. Inga svar är obligatoriska så fyll i det du pallar att svara på. Du är såklart 100% anonym. 

(Denna enkät är uppenbarligen ej godkänd av en lärare i enkätkunskap men strunta gärna i det. Man kan t.ex. såklart ha bonusbarn och vara gravid med sitt första barn, men nu orkar jag inte göra om detta en gång till.)