Störningsjouren

Jag, när nån på gården har fest med extremt högljudda diskussioner på balkongen och jag är beredd att gå ut och hojta att de får dämpa sig, klockan är snart tolv:

Jag, när jag upptäcker att det är en av våra närmsta grannar:

Som småbarnsmor är jag inte precis i position att klaga på nån som har fest en gång om året eller så. HOPPAS NI HAR KUL!  

Jag dör nu

Herregud, vi roade oss under midsommarmiddagen med att gå in och läsa våra journaler på 1177.se. Jag svimmade väl av skam när jag läste min näst senaste!

Jag försöker verkligen att inte gå till doktorn i onödan, men när jag hade haft riktigt ont i halsen i fyra veckor utan uppehåll (det pendlade mellan höger och vänster sida och jag hade svårt att svälja) och samtidigt fick ett finger som svullnade upp till dubbel storlek (pga ett trasigt nagelband) kändes det bra att kolla upp om det var en långdragen streptokocker som kanske även hade hamnat i fingret. 

Det hela uppfattades tydligen enligt anteckningen nedan. 

UPPGER ATT DET KOM NÄR HON TITTADE PÅ EN FILM SOM VAR SPÄNNANDE OCH BET DÅ I FINGRET!!!! Orkar inte med mig själv!!!! Vem berättar ens det? Att man gnagde på nåt löst nagelband pga starkt avsnitt av Homeland?

På läkarens bedömning står det i alla fall ”ger god emotionell och formell kontakt” och de raderna håller jag verkligen fast vid nu. 

(Och det där med blodtrycket. Jag hade högt under några veckor för åtta år sen men brukar ta upp det vid mitt typ årliga läkarbesök för att få en mätning ”för säkerhets skull”. Så blev det liksom relaterat till övrig berättelse?)

Snälla berätta om era journalanteckningar och lindra min skam? 

Växtvärk? 

Juni har under några spridda morgnar haft väldigt ont i sitt ena ben, från knät och ned. Det brukar gå över efter en stund och sen kan det gå flera dagar utan ont. 

I morse kunde hon inte stödja på det ena benet utan hade jätteont. Hon ville ändå gå till förskolan för de skulle pyssla med nån vulkan och jag tänkte att det kunde vara bra att röra på det. Det blev lite bättre efter en stund men jag ringde och kollade och hon känner fortfarande av det. 

Ska jag boka en läkartid? Eller är det växtvärk? Har era barn haft nåt liknande? Kanske läser nån här som jobbar på vårdcentral och vet att detta är supervanligt när de växer mycket eller något jag ska kolla upp omedelbart. 

Jag har såklart stort förtroende för vården, men att boka in en tid för att en läkare ska klämma lite på benet, konstatera ett piggt och glatt allmäntillstånd och be oss komma tillbaka om det inte går över känns eventuellt lite onödigt? Eller så har jag fel och vi borde verkligen gå dit. 

(Tänk att jag kan fråga sånt här på bloggen och veta att jag kommer att få snälla svar, tycker så synd om bloggare där det finns läsare som bara väntar på att bloggaren ska blotta strupen.)

Förlåt!

Jag fattar att bilden med innehållet från min necessär är jättejobbig för er som vill ha saker i räta rader osv. 

Men orka stå där och hålla på att arrangera nån slags collage? Nä, även om jag gillar ordning & reda är jag ändå en person som tycker att det här är helt ok:

Stockholm! Badplatser?

Visst är det rent generellt så att man gärna badar som man är van? Dvs är man från Göteborg tycker man att slemmiga maneter är naturligt att simma runt bland och trivs med hala berg, täckta av alger. Har man vuxit upp vid en skogstjärn är svart vatten och botten med kottar och förmultnande grenar helt vanligt. 

Själv trivs jag bäst vid Vänerns strand. Allra helst där det är fin, räfflad, ljus sandbotten. Eller snälla badklippor eller bryggor med stege. Sötvatten. 

Idag verkar det bli riktigt varmt och även om vi hann testa några stränder förra sommaren (och har gångavstånd till badplatser i två olika sjöar) har jag inte hittat den där drömmiga stranden. Helst med riktigt finkornig sand, även i vattnet. Finns den? Eller har ni tips på andra badplatser som är fina och funkar med småbarn? 

Snälla lämna en kommentar. 

När man är babblig

Hej hej vardag skriver om social bakfylla och jag skäms-skrattade högt åt dessa exempel pga hög igenkänning. Det är alltså från en lista på samtalsämnen man kan ta till om man känner att man håller på att klara sig ur en social situation utan att framstå som en extrem babblare:

– lösa funderingar om hur vinden ska inredas, mest som en diskussion med dig själv men som du har högt inför andra. 

(Så många problem jag löst på detta sätt. Tack till alla som lyssnat och kommit med råd. Men mest fått vara publik till mina funderingar.)

– djupa och allvarliga saker som strul i relationen, analyser över hur du varit förr men lyckats förändrats, svåra saker när det kommer till barnuppfostran … som sedan raskt går över till något annat innan någon fått dela med sig av sitt. På det sättet kommer du att känna att du berättat FÖR mycket och att ingen annan gjorde det …

(Min mardröm: umgås med nån som ser ned på människor som ”berättar för mycket, saknar integritet”.)

Varning: kroppsvätskor 

Om du är lättäcklad slutar du med fördel att läsa nu. 

.

.

.

Häromkvällen när jag lade barnen kom en film upp på Facebook, via Buzzfeed. Det var en läkare som rengjorde människors öron med lampa och kamera och nån sug och spatel typ. Jag hann väl se 12 såna filmer innan Martin undrade vad jag sysslade med och om vi inte skulle kolla på Billions. 

Missförstå mig inte: öronvax är så sjukt äckligt!! Jag vill alltid att mina barns öron ska vara rena och de är så trötta på mig när jag kommer där mer nån tops och vill lysa dem i öronen med mobilens ficklampa. Nej, jag petar såklart inte INUTI öronen, tar bara bort den synliga smutsen. Men jag antar att det är just därför, att jag tycker det är så härligt när öronen är rena som jag älskar dessa filmer?

En gång i en dokusåpa (där nån Stefan var med tror jag och en tjej som är frisör och kan heta Roxana??) var de på en strand i Indien och där fanns en gubbe som gick runt och erbjöd sig att göra rent folks öron med nån metallsticka. Han grävde ut så mycket vax!!! Till och med i den fräscha frisörens öron hittade han klumpar. Detta tv-inslag var nog början till min besatthet. Insikten om hur mycket smuts det kan finnas där inne, som man inte kommer åt liksom… 

I ett öra grävde de ut en insekt, i en film på YouTube. När läkaren fått ut den vidriga insekten och nåt vitt som såg ut som ägg och allt vax och det blev helt rent. Sån lättnad. 

Jaha vad håller du på med för sjukt då?

Lol: googlade och det fanns såklart fler som detta gjort ett starkt intryck på. 

Tyst min mun, så får du socker

Idag pratade vi (på lunchen) om allt från terrorism till övervakningssamhällen och storebror etc och jag fick frågan om jag inte tycker det är obehagligt att det finns så mycket information tillgänglig om mig via bloggen. Och jag ba: nej, men däremot om nån skulle hota med att offentliggöra min surf-historik eller ett arkiv över mina gamla googlingar – det skulle vara riktigt effektiv utpressning. 

Eftersom jag inte fick så mycket gehör angående pinsamma googlingar så fortsatte jag: ja, hehe, man behöver ju inte precis ladda ned konstig porr för att känna att man har något man inte vill ska  komma ut?

Ännu underligare stämning. SÅKLART. Vad ville jag ens att mina kollegor skulle föreställa sig att jag sysslade med online? Jag försökte släta över med ”jo men jag är ju ganska nyfiken och googlar andra människor ibland och sådär, skvaller liksom”. Men det gick nog aldrig att rädda situationen. Min kollega sa att det enda han googlar är typ vad återvinningen har för öppettider. 

Men alltså, googlar inte folk vilken känd kvinna det egentligen var som anklagades för att ha slagit till en gravid kvinna på krogen, för att sen läsa hela Flashbacktråden med spekulationer? Är det bara jag och skumma troll som sysslar med sånt?

När jag frågade två kompisar sa de att det pinsammaste de kunde berätta om var när den ena googlade Justin Biebers nakenbild medan den andra ofta läser förundersökningsprotokoll från kända mordfall. Och kollar sitt ex nya tjejs öppna instagramkonto. 

Min fråga är i alla fall: skulle du kunna visa upp din surf-historik? Du får svara anonymt här! 😂

En mygga innanför myggnätet!

Alltså herregud, nu ska den här mesen härdas. Vi kom nyss fram till byn där vi ska bo. Kolla vilket kackerlacksvänligt badrum? Med ett hål rakt ut och allt. Välkomna alla djur! Man ska inte bo på finare hotell när man jobbar för en biståndsorganisation. Självklart inte. Men hur kunde min syrra bli så cool och jag så mesig? Det är liksom en mygga innanför myggnätet som jag inte lyckas ta och ett stort hål i både myggnät och säng vid huvudänden där olika djur kan krypa in. Jag kommer somna livrädd. Men somna kommer jag ändå göra för vi har rest i 30 timmar. Det var nån strejk i Nairobi så det tog några timmar längre än planerat. 

Jag ser i alla fall fram emot att träffa alla i projektet, det ska bli väldigt intressanta dagar. 

Godnatt från en som aldrig backpackade. 

Att åka bort utan barnen

Nästa söndag åker jag till Kenya på jobb i en vecka. Och nu börjar jag känna att det ska bli jobbigt att vara ifrån barnen så länge. Att åka bort några nätter bekommer mig inte alls, som till Warszawa till exempel. Men att vara så långt borta om något skulle hända, det tar nästan ett dygn enkel resa… 

Dessutom vaknade jag vid 5.30 av att Arve hade svårt att andas. Vi gick upp och han fick andas i masken. Det är en månad sen han senast hade svårt att andas, då sprang han ute i kall luft. Och vi har ju vortexmask och airomir om det blir akut. Men känslan av att jag ska vara så långt borta gör mig nervös, tänk om han får astma på natten och Martin inte vaknar. Jag skulle inte ens tänka den tanken om jag skulle på konferens till Göteborg i två nätter så det är nog ganska kopplat till resfeber? 

Vi har inte heller gjort en ordentlig utredning av hans astma, borde man det? Hur lätt är det att få komma till barnmottagning efter enstaka fall av andningsproblem? Han har inte haft sån typisk hosta eller trötthet… bara förkylningsastma som yngre och nu vad det verkar som ganska känsliga luftrör. 

Ja, här är en som går loss i nojor just nu som ni märker… samtidigt ska det bli oerhört spännande, och viktigt, att få åka. Jag skulle själv inte ha några problem att vara ensam med barnen en vecka och jag vet att Martin kommer fixa det lätt som en plätt. Och även om jag kommer längta ihjäl mig är min enda rädsla alltså om något händer, en bruten arm, läskig astma. Att inte kunna vara med. 

Att välja eller inte välja

Jag funderar på att ta bort Hemnet-appen. För chansen att det ska dyka upp ett hyfsat nybyggt (eller åtminstone nyligen renoverat och helt fritt från fukt och radon) radhus i söderort, max en kilometer från tunnelbanan (eller nära busshållplats som går direkt till Gullmarsplan), till ett pris vi vill matcha känns inte så stor. Och varje gång jag ser något som ser ok ut och har ett rimligt utgångspris slutar det med att det ändå känns härligare att bo kvar i vår fina lägenhet. För vi bor ju superbra här! Ändå kollar jag appen säkert en gång om dagen. Ifall det kommit ut något nytt och för att hålla koll på marknaden. 

(På tal om marknaden så fattar jag inte varför inte Hemnet har en funktion där man kan se vad olika objekt har sålts för, typ som booli. Det skulle ju öka användandet ännu mer. För acceptpris är inte precis tillförlitligt och vi är säkert många som använder Hemnet till att hålla koll.)

Men i alla fall. Det är något störande med att inte bara nöja sig. Kollar ni platsannonser fast ni trivs på era jobb? Eller använder Tinder fast ni är gifta? Närå, men ni fattar. 

Man har så många val hela tiden och jag vet att jag varit inne på ämnet förut. Att även att stanna kvar eller ”inte välja” är ett val. Oavsett om det är hur man placerar sin pension, väljer försäkringsbolag, tandläkare eller färg på vinterjackan. 

Svårast är ändå boende tycker jag. Ska man bo utomlands, i stan, på landet, i sin hemstad, närmre jobbet? När man har barn blir det ännu värre. Som om hela deras framtid skulle avgöras av vilken skola de går i? När det i verkligheten är så mycket man inte kan påverka som avgör. Som om deras lärare kommer att tycka om dem, om de får bra vänner, vilken plats de får i klassen osv. Det är inte alltid säkert att ett så kallat bra område ger en bättre uppväxt. 

Oj vad babbligt detta blev och det är verkligen inte som om jag ligger sömnlös pga olika små och stora val. Men ibland önskar jag att det var så enkelt som när jag skulle köpa skridskor till Juni: jag skickade ett sms och bad en kompis fråga sin man som är proffs i ämnet. Han rekommenderade en modell och berättade vart den var billigast. Köpte dem direkt. Klart! 

Hälsningar från en som kan lägga två timmar på att jämföra olika hotell när resmålet redan är bestämt. 

(Jag har visserligen alltid blivit väldigt nöjd med hotellen också, det uppstår inte så många överraskningar när man läst hundra recensioner. Men ändå.)

Livrädd! 

Jag tänker inte så mycket på mitt liksom medfödda utseende. Det är vad det är, jag har ingen sån där rak modellnäsa och även om jag tycker det är väldig snyggt med lång hals skulle det förmodligen se konstigt ut till resten av kroppen. Alltså jag tycker ändå det är kul med smink och sånt, men nojar liksom inte över att Juni tycker att mitt födelsemärke i pannan (seriöst, det syns knappt) ser ut som en vårta. 

Men nu!! Jag är på Stora Teatern i Göteborg för att vara med på ett evenemang och när jag tänkte pudra mig lite snabbt upptäckte jag att det ena ögat sjunkit in i hålan mycket djupare än det andra. Det var som en jättemörk skugga där. Har jag fått nån tumör eller vad är det frågan om? Gnodde på concealer i panik. Men jag undrar om det var ljuset som kom in från ena sidan av badrummet bara för nu tycker jag det blev lite bättre. 

Hetsgooglar nu hur insjunkna ögon vanligt folk har. 

(Typiskt inlägg som Martin tänker ”Hanna, man behöver inte berätta allt” om hehe)