Emmas insamling för att stoppa könsstympningen

Nu kommer ett sista jobbrelaterat inlägg för ett tag. Men jag måste såklart tipsa om Emma Sundhs insamling. I skrivande stund är den uppe i 2000 kronor, vilket betyder att tio flickor får plats på ett läger där de får vara i en trygg miljö och träffa andra i samma situation, spela teater, sjunga och lära sig om kropp & knopp. Heja Emma!

Tips till alla hjärtans dag

Jag fick mail från ett UF-företag som säljer egentillverkade armband där 100% av vinsten går till gatubarn i Uganda, via Läkarmissionen. Armbanden kostar 50 kronor + frakt och kan beställas via instagramkontot @valuefortwo 

Jag ska beställa ett direkt. En av tjejerna är släkt med min kollega så jag kan gå i god för att det är seriöst. 

I Ugandas huvudstad Kampala beräknar myndigheterna att det finns mer än 10 000 gatubarn. De sover på trottoarerna, äter sopor och är utsatta för stora risker för allt från sjukdomar till våld och droger.

För att hjälpa dem stödjer Läkarmissionen en mycket framgångsrik insats som ger gatubarn en ny chans i livet. 

Julklappstips i sista minuten del 2

Så här resonerar jag om present till förskolepedagogerna: om jag bara ger en liten uppskattning vid hämtning så behöver ingen annan förälder känna nån press på att vara med i nån insamling. 

I år får de, som ju faktiskt är några av de viktigaste personerna i vårt liv, trädplantering från Läkarmissionens gåvoshop (50 kr) och ett set med tvål och handkräm till personaltoaletten. 

Om det finns allergiska barn så kan personalen åtminstone använda produkterna när de går hem för dagen.

Låt varje flicka slippa könsstympning!

Nu är jag på väg hem från vår resa till Läkarmissionens anti-könsstympningsprojekt i Kisii, Kenya. Projektet drivs av Mary Kwamboka (till höger på bilden), som jobbar för vår partner ADRA Kenya. Jag är så imponerad av denna kvinna och hennes hårda och helt outtröttliga arbete. Det förtroende och den respekt hon har hos människor. 

Till vänster står Martha, en annan fantastisk kvinna, som tog emot många föräldralösa barn när HIV skördade offer i området. Hon drev arbetet mot könsstympning innan Mary tog över. Nu kallar hon sig pensionerad men verkar ändå jobba mer än de flesta. Och har fortfarande ett starkt engagemang mot FGM.

För även om könsstympning är förbjudet i lag lyckas inte myndigheterna stoppa traditionen. Man fängslar ibland en omskärare och försöker skydda flickor. Men det är inte tillräckligt. Det behövs andra initiativ, påverkansarbete.

En könsstympning firas med en stor fest där du får presenter, smycken, blommor. Du går från att vara flicka till att bli kvinna. Om du säger nej till ingreppet riskerar du istället att bli utstött av din familj och släkt, mobbad i skolan, ensam. Du drabbas av ett oerhört starkt socialt stigma på en plats där familjen är allt. Det är svårt att stå emot.

Ett framgångsrikt projekt

Men även om myndigheterna misslyckas ger det arbete Mary och hennes team driver verkligen resultat. När Eva (min chef) besökte Kisii för ungefär tio år sen var det bara en handfull förskrämda flickor på lägret. Nu var det 780 tjejer. Fatta vilken skillnad!

Det går onekligen framåt men ändå finns stora geografisk skillnader i hur långt man har kommit. Vi började vår resa i Kisii, en plats där många människor har studerat utomlands och man är ganska öppen. Där har arbetet gått snabbare framåt. Sen for vi vidare till Kuria, där man håller hårdare på traditioner och lever mer slutet. Där är det svårare att påverka människorna.

Nu vill jag varna känsliga läsare för starka bilder. Om du inte vill läsa längre men ändå bidra till projektet får du väldigt gärna swisha en slant till 90 00 217 och ange Kenya. Vi har 90-konto och jag vet att pengarna kommer fram och gör nytta.

—————————–

Med kaninhjärta i natten

I Kuria bodde vi på ett hotell jag upplevde låg mitt ute i ingenstans. En grusväg ledde fram till den lilla anläggningen och vi sov i små rum i en huslänga. På natten vaknade jag med ett ryck. Det lät som om 30 fulla fotbollssupportrar var på väg till hotellet. De sjöng, skanderade, blåste i visselpipor och skrek ord jag inte förstår. De kom allt närmare och jag fick för mig att de var på väg till oss, att de inte gillade att vi var där för att stoppa könsstympningen. Till slut var de precis utanför vår papperstunna vägg och jag var så rädd att hjärtat slog snabbt som på en kanin. Men efter en stund blev rösterna svagare och även om jag fortfarande hörde rop en timme senare kom de inte tillbaka. Jag förstod att jag hade blivit rädd i onödan, kände mig lite fånig och somnade om när jag hörde åskan och när regnet började smattra mot plåttaket.

På morgonen frågade jag Mary, som bodde på samma hotell, om hon hade hört något. Det hade hon, och berättade att det var unga män, förmodligen både fulla och höga, som peppade de yngre pojkar som skulle omskäras på morgontimmarna. Enligt Mary går det tydligen till som så att man piskar upp en hetsig stämning för att gjuta mod i den som ska bli skuren. Sen får pojkarna (ofta mellan 14-17 år) gå till omskäraren där ingreppet sker. Och det gäller att de håller masken då, för det är inte tillåtet att visa rädsla, smärta eller att gråta. Om en pojke försöker fly är det, enligt traditionen, ok att döda honom, berättade Marys kollega Richard. Därav den hetsiga stämningen på natten.

(På många platser får pojkarna genomgå operationen på sjukhus, men det här är, som sagt, en plats där dessa gamla traditioner är viktiga.)

Efter omskärelsen kläs pojkarna i tygstycken och pyntas med glitter. Sen får de gå hemåt, nu som vuxna män. Familjerna kommer och möter dem länga vägen, under festliga former. Det är glädje, dans och firande.

Mary sa att vi förmodligen skulle möta en del såna grupper under dagens bilresa och att det kan bli lite hotfull stämning. Efter att ha hört några av dem under natten gjorde det mig en smula ängslig. Men det var vackert väder, Marys kollega Richard körde bilen och vi satt i baksätet och studsade upp och ned i alla gupp medan han försökte ta oss fram på de dåliga vägarna. Vi var ute tidigt på morgonen men vi såg många barn och kvinnor längs vägkanten och det kändes härligt att få se mer av de vackra omgivningarna. Här är ”vår” bil. 

När man hukar sig i baksätet 

Plötsligt är vägen framför oss full av människor. De omskurna pojkarna är verkligen dekorerade, med ballonger och glitter. Där finns många unga män, flera vitmålade i ansiktet, med machetes och järnrör. Glada kvinnor och barn med ballonger och blommor. Flickor som dansar.

Richard skyndar sig att vända bilen på den smala vägen och vi kör in på gården till ett litet hotell för att låta dem passera utan att störa eller provocera i deras fest. Jag blir jätterädd, de är så många och liksom uppeldade. Drogade och beväpnade män i grupp känns skrämmande, särskilt när vi är flera timmar från närmsta stad. Vi hukar oss i baksätet och tjejerna som jobbar på hotellet (och som bor i trakten) fnissar åt oss. Hallå, de firar ju bara, varför gömmer ni er?

Ägaren av hotellet frågar om han ska ta några bilder åt oss med Erikas telefon och kliver ut på vägkanten för att göra de andra åskådarna sällskap.

Så mycket blod

Den stora gruppen passerar bara ett par meter ifrån bilen men verkar knappt se oss. Min blick fastnar på en pojke, han är pyntad med krona, glitter och solglasögon, går långsamt och ser helt apatisk ut i ansiktet.

There’s too much blood, säger Mary. Och ja, det är fruktansvärt mycket blod.

Minst två av de pyntade personerna i sällskapet är flickor som har klätts på samma sätt som som pojkarna. De har blivit könsstympade samtidigt som pojkarna omskurits. 

Hur mycket mer blod ska de förlora innan de är hemma? Ändå kan jag inte hjälpa barnen i detta läge. Jag kan bara huka mig i baksätet och, när jag kommer hem till Sverige, göra mitt bästa för att samla in pengar så att vi kan fortsätta ge Mary och hennes team resurser. För de räddar flickor varje dag.

Det är lite svårt att som vit åskådare skriva om andra människors kultur, utan att känna till mer än vissa delar av den. Det blir väldigt exotiserande. Jag berättar vad jag har upplevt och vad Mary, som är född i trakten, berättat för mig. Men jag vill poängtera att jag många gånger blivit rädd för påverkade, hetsiga män i Sverige och dessa unga män var inte alls hotfulla mot oss, även om jag blev väldigt uppskrämd av deras tradition. 

Vi mötte fler sällskap under dagen men det gick bra varje gång, de brydde sig inte om oss. Ändå var jag på helspänn vid varje möte. Allt blod och de unga pojkarnas apatiska ansikten, det var så skrämmande.

”This is my body”

Till slut kom vi äntligen fram till den plats där vi skulle delta i den alternativa könsstympningsceremonin – avslutningen på lägret för de flickor som säger nej till FGM. Tjejerna hade övat in pjäser där de gjorde narr av förtryckande fäder och sjöng om hur ”det är min kropp och ingen har rätt att röra den”. Publiken skrattade, sjöng med och applåderade. Myndighetspersoner och pastorer höll tal mot FGM. Och modiga kvinnor som gått i bräschen för att våga säga nej berättade om hur de utbildat sig, träffat en man som velat ha dem trots att de inte varit omskurna och skaffat barn. För att ge flickorna hopp och förebilder i sin kamp. Jag blev väldigt berörd av alla stolta, starka människor som vågar och orkar ta ställning emot den grymma traditionen. 

Mary hade uppmanat de föräldrar som stöttar sina barn att fira dem ordentligt vid ceremonin, med presenter och glitter, precis som de skulle ha gjort efter en könsstympning. Och de flickor som inte hade föräldrar på plats blev istället firade av Marys team. Jag fick vara med och dansa och det fanns en fotograf som tog bilder på barnen. Som en fin och festlig examen.

Dessa flickor kommer förhoppningsvis aldrig behöva gå genom byn, med blodet rinnande längs benen.

Film och läger funkar bra 

Mary sa att bland det mest effektiva för att få människor att ta ställning mot FGM är att visa en film på hur en könsstympning går till. Framför allt gäller det när man vill påverka de äldre män som har stort inflytande i byarna. De har aldrig varit med vid ett ingrepp och påverkas starkt av de fruktansvärda scenerna, berättar att de inte visste.

Lägren för flickor som säger nej är också en viktig del av arbetet. Där kan barnen vara säkra under den värsta könsstympningssäsongen. På plats finns bra lärare, trygga ledare och extra far- och mormödrar. På dagarna lär sig flickorna om kropp & knopp (det var väldigt rakt på sak om nyttan med klitoris och blygdläppar), om självkänsla, grupptryck, kvinnors rättigheter, kroppslig integritet och vikten av utbildning. Och de får träffa andra flickor i samma situation och peppa varandra med sång och teater. De barn som inte kan återvända hem efter lägrets avslutningsceremoni får komma till ett jourboende. En del av flickorna får hjälp med skolavgifter så att de kan studera vidare.

Här är jag med några av volontärerna, ett barn tog bilden. 

Ibland kan det kännas meningslöst att ge pengar till bistånd eller välgörenhet. Man undrar vad ens hundralapp egentligen gör för nytta. Men här är varje krona viktig. En plats på lägret för en flicka kostar ungefär 200 kronor. Swisha en slant till 90 00 217 eller läs mer här.

Tack, ni gör skillnad!

Nu landar vi snart i Stockholm och jag längtar så mycket efter Martin och barnen. Det har varit en väldigt bra och nyttig resa, men det blir skönt att komma hem.

Hej från Visby

Vi är här i ett samarbete med Books&Dreams/Crimetime Gotland och målet är att få fler månadsgivare till Läkarmissionen. Det är svårt att gå fram till främmande människor för att berätta om vår verksamhet och jag försöker verkligen känna in stämningen för att inte störa. Samtidigt är det motiverande att jobba när man vet vad pengarna går till och ser att de når fram. 

Om man ger 50 kr i månaden blir det fyra säkra förlossningar om året. Eller välling till undernärda barn i DR Kongo eller rättshjälp till utsatta barn i Honduras för att nämna några exempel. Så viktiga och bra projekt! 

Jag är här tillsammans med vår företagssäljare. Han är grym på sälj så om du ändå funderat på att stötta en organisation och tycker det är en bonus om jag får in fler nya givare än honom denna helg så hör gärna av dig. OBS lite skämt lite allvar. 

Paus på parkbänk. Iklädd profilkläder från topp till tå ungefär. 

Mors dag 

Jag hoppas att ni har sett vår kampanj någonstans, att man kan köpa en förlossning genom att sms:a MORSDAG till 729 72

Din gåva (150 kr) är att en fattig kvinna i DR Kongo får föda barn på sjukhus men du får också ett svars-sms med en fin bild att skicka till den mamma du vill fira. 

Den onödiga mödradödligheten tar hundratusentals liv om året och runt en miljon barn dör också årligen, för att de inte får rätt vård och omsorg. En säker förlossning är en morsdagspresent som räddar liv. 

Perspektiv på livet

Min kollega Eva ringde vår projektledare i Beni (DR Kongo) där de utsattes för en fruktansvärt massaker häromdagen. Han heter Néhémie Ndambara och bor där med sin fru och fem barn. 

Är du rädd för att en massaker ska drabba dig eller din familj?

Ja. Vi är 17 personer i mitt team och alla bor här med sina familjer och barn. Precis varje natt mördas någon i Beni och varje kväll tänker man att ”ikväll är det kanske min tur”. Ingen går helt säker. 1996 upplevde jag det här för första gången, när det sjukhus jag arbetade på attackerades och både patienter och personal mördades. Två år senare mördades min far. Under de här 20 åren har våldet fortsatt, det kommer och går och man vet aldrig när eller var det ska slå till nästa gång. Det är mycket tungt men vi som kan måste ändå hjälpa dem som är ännu värre utsatta, det är vårt ansvar.

Här finns hela intervjun.

Skilda världar

Nyss pratade jag i telefon med Fanny från Ecuador, hon arbetar med våra projekt där och blev drabbad av jordbävningen. Hon berättade att marken skälver och att alla är rädda för nya ras, jag hörde hela tiden barnskrik i bakgrunden. Fannys kusin är borta, begravd under rasmassor. Ingen vågar vara inomhus av rädsla för nya ras så familjen sover i en park, på kartongbitar, tillsammans med sina släktingar. Det duggregnar och blåser så att plasten de försökt sätta som skydd far iväg. De butiker som inte blivit förstörda i jordbävningen håller stängt av rädsla för desperata plundrare så de har varken mat eller vatten. Ändå tackade hon för att jag tog mig tid att ringa och för att vi tänker på dem.

Om du vill stötta drabbade kan du swisha till nummer 90 00 217 och ange Ecuador, den första insatsen blir såklart nödvändigheter och tält. Vi (ja alltså min arbetsgivare) har en bra partner på plats så hjälpen kommer fram direkt.

Kycklingar mot gängkriminalitet?

PÅSKTIPS: ge bort kycklingar som skydd mot gängkriminalitet. Sms:a KYCKLING till 729 72 (100 kr) så får du en påskhälsning till din mobil, som du kan skicka vidare. Dessutom får en familj i El Salvador ett kycklingpaket och chansen till ett nytt liv.

Vad har då duniga små kycklingar med gängkriminalitet att göra? Det vet Roberto Linares. Hans familj har fått 25 kycklingar, foder och utbildning i djurskötsel och småföretagande. El Salvador är ett fattigt land och många ser brottslighet som enda sättet att tjäna pengar. Men Robertos familj har fått ett bättre alternativ.

salvador-7_liten

Torkan dödar

Som ni säkert läst eller sett i nyheterna är det torka i delar av Afrika. I Karamoja-regionen i norra Uganda, där Läkarmissionen jobbar, har de senaste fyra skördarna slagit fel. Vi får rapporter om att flera redan har dött av svält.

Läkarmissionen har bra partners på plats som ser till att matpaket med bönor och majs hamnar hos de familjer som är mest utsatta. Förutom mat får de också utsäde till nästa sådd i april, som förhoppningsvis blir mer lyckad än de föregående fyra skördarna.

Den som kan och vill swishar till 90 00 217, man kan också läsa mer och stötta via länken.

Skärmklipp

Så oartig

Det är så roligt och intensivt (på ett bra sätt) på jobbet och kvällarna går också väldigt fort. Jag vill därför börja med att be om ursäkt för att jag inte svarat på några mail jag fått av läsare (älskar att få mail av läsare) eller kommentarer i bloggen men jag lovar att göra det asap.

Imorse var jag på Löfbergs (café på Kungsgatan i Stockholm) för att äta frukost och lyssna till Therese Krupa Syllner och Maria Soxbo från inititiativet Vi Gör Vad Vi Kan. Therese är ena halvan av Hormoner och Hemorrojder och Maria bloggaren bakom Husligheter så det var trevligt på flera sätt. Jag är så SJUKT imponerad av det jobb de lagt ned med insamlingen till flyktingarna på Lesbos. Inspirerande som tusan.

Från Läkarmissionen på Facebook

Om utbildning

Nicaragua: Daysi Pacado och dottern Karen har just börjat lära sig läsa, båda två. Mamman i en kurs för vuxna analfabeter och Karen i en speciell förskoleklass, för barn till analfabeter. ”Äntligen får jag chansen”, säger Daysi och tillägger: ”Men min dotter lär sig mycket snabbare. Jag blir förvånad varje dag”.

  
Tänk dig att du jobbar som busschaufför, men alltid är rädd för att din stora hemlighet ska bli avslöjad: Du kan inte läsa, skriva eller räkna. Precis så har det varit för Enemesio Munoz.

När vi träffar honom går han sin femte vecka i vår specialkurs för vuxna analfabeter, i staden Matagalpa i Nicaragua.

”I många år var jag hjälpreda till en chaufför, och lärde mig med tiden vad olika skyltar betydde”, berättar han.  

Läs gärna mer