Heja alla semestermammor!

Jag har precis läst ikapp min reader (ca 80 blogginlägg, kanske 70 skrivna av kvinnor) och fnissar åt de män som skribenterna lever med. De glömmer passen hemma, tar inte en enda semesterbild av familjen, blir otrevliga av stress eller tänker att allt löser sig. Alltså jag vet att jag generaliserar nu, men heja alla mammor som kämpar på! Se till att få lite tid för er själva också :*

Individualiserad föräldraförsäkring

Jämställdhet är ett väldigt komplext ämne och det är svårt att hitta enkla lösningar. Något som visat sig göra stor skillnad är att dela på föräldraledigheten. Men trots att jag verkligen är för att dela lika kan jag inte känna helhjärtat för en individualisering. 

Jag känner väl till argumenten för att staten ska ge varje förälder hälften, de är sunda och rimliga. Ett vanligt är: ”men en delad försäkring innebär ju inte att båda måste vara hemma, bara att staten slutar betala för ett ojämställt uttag.” 

Men där är det något som skaver för mig. Det är såklart sant, men det känns som ett så oerhört vitt medelklassperspektiv. För människor som har det gott ställt funkar det bra att strunta i de tusenlapparna, det kanske ändå blir mer ekonomiskt fördelaktigt att låta en man som tjänar riktigt bra jobba medan hans partner går hemma, obetald? Men jag tänker på de kvinnor som står utanför arbetsmarknaden, som lever med våldsamma män eller har män som helt enkelt vägrar stanna hemma. Hur påverkas de?

Jag menar inte att vi ska låta män som är våldsamma, ointresserade eller sopiga föräldrar på andra vis sätta agendan. Men jag tycker ändå det är viktigt att ta in andra perspektiv, särskilt om man själv är hyfsat priviligerad. 

Jag är också trött på att jämställdheten går så fruktansvärt långsamt och att det alltid går att hitta orsaker som tvingar familjen att låta mannen stanna hemma. Men jag tror att lösningen behöver vara åtminstone lite mer komplicerad. Tyvärr. 

Festival: inställd

Arve är i en ganska tuff separationsfas och under helgen, när vi var i annan miljö än hemma, har han så att säga hängt mig i kjolarna, gått efter mig som en gullig liten papegoja och bara ”mamma?” ”mamma?” och storgråtit så tåtarna sprutat när han råkat tappa mig utom synhåll (typ om jag gått till köket).

Det är helt ok när Martin är med honom (tack och lov), men att ha barnvakt just nu känns ganska tufft, inte minst för barnvaktens skull. Förutom att mina föräldrar fick gunga honom nästan oavbrutet i lekparken (då var han glad) när jag var ute och sprang (5 km i torsdags, 10 km i lördags!) så hade jag inte hjärta att lämna honom mer under helgen. Det blev alltså inte en enda konsert för mig.

Kände mig så ledsen för det i lördags natt, bitter liksom. Även om Martin jobbat hårt under helgen har han ändå träffat härliga personer, sett roliga spelningar, gått på efterfest. Jag har istället gått och lagt mig direkt barnen somnat för att orka ta nätterna själv. Det är ju inte Martins fel, men logik hjälper inte mot dåligt humör.

Det som däremot hjälpte: egentid. I söndags morse fick jag väcka min man fast han bara sovit fyra timmar och så susade jag iväg till spa med mamma. Det var en perfekt härlig dag! Och direkt så var liksom balansen återställd. Jag kom tillbaka som en nöjd och glad person, och det blir ju fler konserter.

Zzz

Jahopp, idag var det alltså uppstigning klockan 4.48. Jag trodde att det höll på att vända med de här tidiga morgnarna, men den senaste veckan har jag och Arve gått upp vid fem varje dag.

Ja, vi är två vuxna i familjen. Men jag går hellre upp fem än tar uppvaken mellan 21-01, då är jag så trött att jag ibland vaknar och tror att jag är någon annanstans, skyndar mig att skyla kroppen med täcke eftersom hela rummet plötsligt är fullt av folk etc, jag drömmer väldigt intensivt och att bli väckt under de timmarna är vidrigt.

Alltså går jag och lägger mig först medan Martin är uppe och hänger en tvätt, startar diskmaskinen, jobbar och tar Arves uppvaknanden som kräver omsövning. Sen tar jag uppvaket vid 03 och går upp med honom när han vaknat för dagen. Om det är vardag plockar jag ur diskmaskinen, gosar med Arve och gör mig iordning för dagen. Väcker Martin ca 6.20 och går till pendeln 6.30. Om det är helg väcker jag Martin vid sju, halvåtta och så får jag gå och lägga mig och sova en timme till.

Det funkar, man överlever på sex timmars sömn per natt. Men oj vad jag ser fram emot när det snarare är regel än undantag att båda barnen sover hela nätterna.

Tips för andra trötta: att sova med ansiktsmask. Den här går att använda även nära ögonen. Alltså, man blir inte piggare men vaknar i alla fall med superhärlig hy.

Skryt: sprang igår, trots vädret. Satsar på 3 ggr/vecka fram till 27/6. Men det går långsamt, jag försökte googla maxtiden på loppet nu, känns som om jag inte ens kommer klara den… Äsch, jag kämpar väl på och hoppas på det bästa.

Hej från blåsig runda!

Gå med i en klubb! 

Jag har visserligen inte gjort en statistiskt säkerställd undersökning i ämnet, men visst känns det som om småbarnspappor i högre utsträckning har hobbies/intressen (som kräver egentid utanför familjen) än vad småbarnsmammor har? Golf, Korpen-innebandy, gå ut+vara bakis, köra motorcykel eller vara publik på fotboll eller hockey. Jag skulle egentligen också vilja räkna in att resa i jobbet/jobba över mycket, eftersom det gör att en är borta från familjen och förverkligar sig själv på något sätt.*

Det där är lite svårt. För om en är borta flera kvällar i veckan och/eller några timmar på helgen under småbarnsåren så påverkas den andra personen av det. Och om den också skulle vilja odla sina intressen i ungefär samma omfattning skulle det inte bli så mycket tid över till familjelivet. Men det är där man liksom måste mötas och börja dela upp fritiden lite, så att det blir nån form av ungefärlig rättvisa. MVH familjerådgivaren.

Mitt tips till er som inte har en speciell hobby och därför inte per automatik ”tvingas” spendera tid ifrån familjen och förverkliga er själva: starta en klubb.

Jag älskar vår bokklubb. Mitt medlemskap gör att jag måste läsa mellan träffarna och på våra möten pratar vi om viktiga och oviktiga saker och äter god mat. Det är så härligt! Om man inte orkar läsa (alltså under småbarnsåren kan det faktiskt vara övermäktigt att ta sig igenom en bok i månaden) kanske man kan ha en aktualitetsklubb där man ses och pratar om sånt man snappat upp i diverse medier? Personligen föredrar jag tillställningar där man får babbla mycket, men det är väl bara fantasin som sätter gränser för hur och med vem man kan ses. Spela hockey, promenera, sy och sticka, gå på bio, baka cupcakes, spela rollspel, bada bubbelpool. You tell me. Även om man inte har nån särskilt hobby och egentligen helst vill lägga barn och kolla på nån serie med sin partner de kvällar man är hemma samtidigt (hej!) så är det viktigt att få lite tid för sig själv och sina vänner. Åtminstone några tillfällen i månaden.

*Men äsch, strunt samma egentligen om det är mannen eller kvinnan, jag har många kompisar där mamman jobbar jättemycket eller har häst eller tränar för Iron Man. Det var bara nån teori jag ville lufta…

Kör bil!

Via Bloggkommentarorerna kommer jag att tänka på en grej och det är bilar och kvinnor/män. 

Jag tror inte det är lika vanligt längre, att mannen tar fina bilen till jobbet medan kvinnan lämnar och hämtar barn i den betydligt mindre trygga andrabilen. Men när man är vid en stor parkering med många familjer blir det ändå väldigt tydligt vem som sitter bakom ratten. 

En bil är ofta något dyrt, en ganska stor investering för en familj. Bilen ger frihet, tar människor till olika platser och är samtidigt något väldigt farligt, som dödar många människor varje år. Att vara den som bestämmer vilken bil man ska ha och alltid kör bilen är förenat med ganska mycket makt, åtminstone symboliskt. Jag struntar i vem som byter däck och tankar. Men jag skulle vilja peppa tjejer, kvinnor, att köra mer bil. 

Alltså, det bästa vore ju om ingen av oss, varken kvinnor eller män, körde bil pga miljön. När jag uppmanar till att ”köra mer bil” syftar jag på gemensamma resor, när vi behöver ta bilen. 

Glöm aldrig! 

Linna Johanssons text:

(…) Det är det där. Och det är alla andra. Som alltid kräver mer av kvinnor. Det är inte nån speciellt avancerad feministiskt utsaga. Det är så. Jag kräver mer av kvinnor. Vi gör det allihopa. Män kan freestyla men kvinnor ska finnas där. Från och med nu försöker jag låta kvinnor freestyla i mitt liv. Min mesta feministiska gärning i mitt liv ska bli att ställa jävligt låga krav på kvinnor. Låta dem komma och gå. Låta dem vara osugna och trötta. Komma försent. Ställa in. Inte ha så mycket att komma med alltid. Precis så som jag låter män vara. Hon på jobbet som duckar den gemensamma disken är inte samma sak som han som också gör det eller hur? Hon är lite latare? Lite duckigare liksom? Men är inte lösningen att han också ska ta disken och inte att hon ska skita i den? Jag antar det. Men jag är trött på fördelningstugg, han hit och hon dit. Släpp kvinnorna loss, är mitt besked den här våren i alla fall.

En varg söker sin pod

I senaste avsnittet av podden berättar Caroline Ringskog Ferrada-Noli om när hon skulle anställa en manlig redaktör. Han berättade att hans fru precis fått en befordran och att han lovat att ta allt föräldraansvar, dvs, lämna, hämta och lägga barnen. Om hon fortfarande ville anställa honom under de premisserna skulle han vara intresserad.

Det här ger mig så många tankar. För det första är det himla fint att under en period sätta sin egen karriär lite åt sidan för att låta ens partner ta plats. Men hur många kvinnor är det inte som gör det hela tiden? Som går ner i tid för att hämta och lämna och lägger barnen när mannen är på innebandyträning. Dock skulle det nog inte uppfattas som lika positivt om en kvinna sa på samma sätt som den manliga redaktören gjorde, till en potentiell arbetsgivare…

Om den här mannen tänker jag att han är så trygg i sin yrkesroll och som person att han kan kliva fram som förälder under en period. Oerhört attraktivt i mina ögon. För även om det är orättvist att män får kredd för att göra sånt som kvinnor gör, hela tiden, tycker jag ändå att det är fint att lyfta såna exempel. Heja okända redaktörsman!