Den största stjärnan i Almedalen

Jag vet inte vem som skulle göra mig mer starstruck än doktor Denis Mukwege.

Doktor Denis Mukwege är chefsläkare vid Panzisjukhuset i östra DR Kongo och världskänd för sitt arbete för våldtagna kvinnor. Totalt har tiotusentals kvinnor och barn som utsatts för sexuellt våld fått vård på Panzisjukhuset.

Hans betydelse är svår att mäta i ord, men det finns många berättelser från de kvinnor han har hjälpt. Så här säger Justine Sirie, som är lokalvårdare på Panzisjukhuset:

”Jag har själv blivit opererad sju gånger av doktor Mukwege efter en våldtäkt. När jag hade läkt fysiskt erbjöd doktor Mukwege mig ett jobb på sjukhuset och tack vare det kan jag ta hand om min familj. Jag har råd med skolavgifter och har även köpt ett litet land där jag kan odla. Jag saknar ord för att uttrycka allt Doktor Mukwege har gjort för kvinnor som mig. Han ger oss hopp även när det känns så tungt att våra hjärtan nästan slutar slå. Han opererar alla, oavsett om vi är fattiga eller rika, vilken folkgrupp vi tillhör eller vilken tro vi har.”

 

Hej från Almedalen!

Det här är två av de mest intressanta seminarier jag besökt hittills, båda har ägt rum på Googles scen.

Siduri Poli, vilken otrolig stjärna. Hon har grundat och driver innovationshuset Changers Hub, som tillgängliggör verktyg för att alla unga ska kunna påverka sin framtid och nå framgång. Hubben driver mötesplatser i Alby och på Stureplan, dit man kan gå för att jobba i coworking space, bli idécoachad, gå på kurser inom entreprenörskap eller lyssna på en inspirationsföreläsning.

Kristina Wicksell från Make Equal och #ochjagprotesterade är definitionen av eldsjäl.

Make Equal är lösningsfokuserade jämlikhetsexperter som jobbar för – och uppmanar till – praktiskt jämlikhetsarbete. De kommer på och genomför innovativa samhällsförändrande idéer, med fokus på att fler ska vilja och kunna engagera sig. Målet är ett samhälle där alla slipper diskriminering och kan nå sin fulla potential.

Om mammor

Idag tänker jag mycket på Gun och andra mammor som borde finnas här, men som ryckts bort alldeles för tidigt. På vänner som saknar sina mödrar. Och hur jag tar för givet att mamma alltid kommer att finnas ett telefonsamtal bort. Att be om råd eller att berätta något roligt för.

Och jag tänker på mitt eget föräldraskap. Att jag på vissa plan är ganska självkritisk och känner att jag skulle kunna vara en bättre mamma. Men att jag ändå duger gott. Hur jag hoppas att jag kan vara en trygg hamn för min barn. Och en rolig person som de vill prata med.

Mors dag är viktig för mig. Det är viktigt att jag får känna mig sedd, att mitt engagemang som mamma märks. Och även om jag tycker att mors dag är ett väldigt bra tillfälle att ge och få ”välgörenhetsgåvor” (som en förlossning som man kan köpa genom att swisha 150 kr till 90 00 217) så vill jag gärna ha något materiellt också, av barnens pappa.

I år fick jag en magnet som Juni pärlat och av Martin trådlösa hörlurar OCH en luftrenare så jag kan sova bättre under pollensäsongen. Blev så otroligt glad! Det var verkligen en genomtänkt present och han hade gjort research och valt den bästa i prisklassen, vilket betyder mycket för mig ❤️ Ja, jag är väl inte världens enklaste person att köpa något till, men jag är själv noga med att inte bara köpa första bästa utan kolla lite tester och jämföra priser. Och då blir jag extra glad när nån annan inte bara slösat iväg pengarna, ”hehe”.

Natten till idag vakade jag över Arve som hade hög feber. Jag är alltid rädd för hjärnhinneinflammation när de hux flux får riktigt hög feber. Vill helst inte ge febernedsättande – och Arve vill absolut inte ha nån medicin – så det är bara att vänta ut det.

Arve vill alltid känna att man är där rent fysiskt när han är sjuk, annars blir han så rädd. Förstår honom ändå, det är otäckt när man är sådär sjuk.

Idag är jag ganska trött, men jag kommer nog hålla igång på spänningen. För ikväll har vi Mammagalan i Kanal 5, klockan 20.

Jag har ju varit med vid två av resorna som kommer att visas. Men jag syns nog ingenstans, möjligtvis längst bak i publiken, där jag sitter och svarar på frågor som kommer in på Facebook. Och uppdaterar våra digitala kanaler. Tycker öppningsnumret verkar så bra, hoppas ni har möjlighet att kolla ikväll!

Av mig själv fick jag också en morsdagspresent: ett par solglasögon. Mitt nuvarande par har jag haft i fyra år och använt jättemycket. Jag har varit så rädd om dem, alltid haft med mig glasögonfodralet och därför kände jag extra starkt att jag kunde unna mig ett par nya.

Igår kväll när vi kollade på tv och jag tänkte på de där solglasögonen spratt det till i mig av glädje. Så gick detta inlägg från liv och död till materiell lycka. Men livet kan rymma rubbet.

Väskorna är ute!

Jag är så glad för alla sponsorer. Kasti som skänkte de fantastiskt fina tofflorna i Blankens väska, Soft Grey som utan att tveka bidrog med flera koftor och kashmirstrumpor, Littlephant som gav oss fyra välfyllda exemplar av sin snygga stora väska, Twilfit som bidrog med underkläder och kimonos, Babyshop som skänkte ALLA bebisplagg till alla väskor samt resterande skötväskor, Gant som bidrog med Sofias vita skjorta, Scandinavian Photo som skänkte en polaroidkamera, Scandinavian Cosmetics som budade över massor av Clarins- och Sensaiprodukter och Anette Floss som ville skicka med sitt smycke Liteflyt. Och dessutom Minna Palmqvist, Blaou blaou och Alice Fine.

Väskorna har så fint innehåll och det här är några av mina favoriter. Samtliga hittar du här.

Som BVC och föräldragrupp på landsbygden i Tanzania

En gång i månaden åker den mobila kliniken ut till olika byar och där samlas alla mammor för att få sina barn kontrollerade och vaccinerade. Alla hade med sitt häfte motsvarande den där boken man själv tog med till BVC.

Kön ringlade sig lång men det var väldigt god stämning och barnen var uppklädda, eftersom det också är ett tillfälle för mammorna att träffas, fika och prata med varandra.

Sen cyklade de hemåt igen.

Om du vill stötta sjukhuset och den mobila kliniken kan du ge en gåva här.

Om karriär och sånt

Jag får ganska ofta frågor om jobb, av folk som pluggar kommunikation, är nyexade eller mellan jobb. Om allt från var man ska söka praktik, till vad är rimligt att begära som copywriter i Karlstad, hur man ska tänka inför en löneförhandling.

Att jag får många frågor beror såklart på att jag tycker att det är kul att sätta ihop folk. Att tipsa personer som behöver anställa om andra som vill ha jobb. Att hjälpa nån att få en praktikplats, en referens, det första jobbet. Känner mig som nån vidrig person på LinkedIn nu, men det ÄR ju roligt?

Inte minst eftersom jag vet hur svårt det är att få sitt första jobb. Sommaren efter att jag pluggat färdigt informationsprogrammet (kommunikation och PR) var jag desperat och tog till slut ett jobb som trappstädare på Gruvlyckan. Det är inget fel med att städa trappor, men inte prick vad jag tänkte mig när jag började på universitetet. Senare fick jag jobb på ett lab på Stora Enso. Det var ett jättebra sommarjobb, men det var ingen fot in i branschen. Så därefter hade jag tre olika praktikplatser i väntan på en öppning, samtidigt som jag gick på varenda himla nätverksträff jag kunde komma på för att få kontakter som kunde ge jobb.

Jag saknar inte arbetsmarknaden i Karlstad, den är snäv. Men de där kämpiga åren gjorde mig i alla fall ödmjuk. Och glad över att kunna hjälpa till, om jag kan. Det är fint med mentorskap, på olika nivåer.

Hade du en rak väg in till din karriär, struntar du i karriär och prioriterar annat eller har du fortfarande inte bestämt dig för vad du vill göra? Fiskar efter kommentarer här. Tycker på riktgt att det är intressant.

PS Det har varit jättekul att följa Peppes tankar om karriär om samtal med coach.

Hej från Margate i Sydafrika

Just nu sitter jag i en kåkstad och väntar på att filmteamet ska bli färdigt. Jag skäms alltid lite när vi är ute i fattiga områden: folk bor ju här och så kommer jag hem till deras grannskap för att se hur fattigt och hemskt de har det. För om jag ska vara krass är det ju det jag gör. Samtidigt så behöver man visa hur tufft livet kan vara för folk här, för att samla in pengar till projekten. Vi försöker göra det så respektfullt det bara går.

I Sydafrika finns ungefär 4 miljoner föräldralösa barn och det projekt som Läkarmissionen stöttar här tar hand om en del av dem.

Organisationen Give a Child a Family drivs av en fantastisk kvinna som heter Monica. Hon är född här, av svenska föräldrar, men har vigt sitt liv till att hjälpa utsatta barn att få det bättre. Man arbetar tillsammans med socialtjänsten för att ta hand om barn som av olika skäl inte kan vara med sina föräldrar. Många av barnen har varit med om fruktansvärda händelser inga barn ska behöva uppleva. På centret får de kärlek, trygghet och terapi. Men centret är inget barnhem, målsättningen är att barnen ska tillbringa max sex månader där.

”Mottot är att fosterfamiljerna ska vara så bra att vi själva skulle kunna se våra egna barn växa upp där”, säger Monica och Anna-Karin, som också jobbar för organisationen. Här är Monica, Anna-Karin, jag och en annan Monica som också jobbar där.

Fosterfamiljerna har inte alltid så mycket pengar men det ska finnas en styrka i familjen, som ger trygghet. Föräldrarna får först gå igenom olika tester och utvärderingar och därefter får de alltid en utbildning innan de välkomnar sitt nya barn till hemmet.

Arbetet hos Give a Child a Family har blivit ett föregångsprojekt som spridit sig till tolv länder. Organisationen ordnar konferenser och man utbildar och utvärderar även mer konkret för att hjälpa andra organisationer att komma igång. För ställningstagandet att barn inte ska leva sina liv på barnhem utan behöver få växa upp i en familj är så viktig.

Jag är här med Sofia Wistam, som ska göra en del uppdrag för oss. Hon är urgullig och proffsig och har med sin elvaåriga son för att han ska få uppleva människors olika förutsättningar. Hon träffade nyss ett barn vars mamma är döende i HIV men det kommer hon väl själv berätta om i andra kanaler.

Lånade ändå en bild från hennes instagram.

På Sofia och den viktiga fostermamman Elizabeth.

På bilden nedan har jag äran att ta en selfie med två ”angels without wings” som Monica kallar dem. Det är kvinnor som jobbar ideellt i kåkstäderna. De blir ofta en länk mellan utsatta personer och myndigheter, ser till att sjuka får vård, att nyfödda barn blir registrerade och att barn som far illa hemma får hjälp och stöd. Här finns många HIV-smittade och det tuffa livet och de dåliga sanitära möjligheterna gör att även TBC och andra sjukdomar sprids. Tjejen med glasögon har ett glasöga efter att hon blev knivhuggen i ansiktet när hon arbetade i området. Ändå fortsätter hon jobba för att göra livet lite bättre för andra.

Känner mig så ödmjuk och tacksam över att jag får vara här och träffa dessa fantastiska människor.

Om en flicka

Peppe skriver så starkt om intervjun hon och Louise gjorde, med två flickor som utsatts för trafficking.

Jag skrev om det på Läkarmissionens Facebooksida:

Deborahs home, hem för ex-sexslavar i Addis Abeba. Foto: Anna Ledin Wirén

”Du är en flicka som växer upp i en fattig familj på landsbygden. Kanske är du bara 11 år, kanske har du hunnit fylla 13. En dag kommer en bekant till familjen och berättar för dina föräldrar att han har ett jobb till dig. Att du ska få följa med honom till storstaden och arbeta som hjälpreda i en familj. Dina föräldrar kan varken läsa eller skriva och inser att det är din chans att få ett bättre liv än de kan ge dig. Du får lämna din familj och allt du känner till och resa med familjens bekant.

När du kommer till staden blir du behandlad som en slav. Du får slita hårt från tidig morgon till sen kväll. Efter ungefär ett år tar familjens bekant med dig till en slags privat bar och säger att du ska jobba där nu. Men du ska inte servera öl. Du kommer istället att vara underhållning för så mycket som tio män åt gången. Alla med fri tillgång till din kropp. Varje natt, nya män. Och du kan inte ta dig därifrån. Du är en del av en omfattande traffickingverksamhet.

Igår träffade vi flickor som fått hjälp att komma bort från trafficking och höra deras berättelser. Men framför allt har vi fått se hur vår partner i Addis Abeba arbetar förebyggande, för att barn till fattiga familjer ska få gå i skolan, och hur familjerna ska få stöd så att barnen aldrig hamnar på gatan.

Om du blir månadsgivare hos Läkarmissionen och bidrar med 100 kronor i månaden motsvarar det ett års skolgång för ett fattigt barn. I skolan får de två mål mat om dagen, kläder, skolmaterial och sjukvård när det behövs. En del av barnen lever med HIV så mediciner är en viktig del.”

Om du blir månadsgivare nu får du ett signerat exemplar av Louise/Hej hej vardags fina print ”kram” i A4. Bli en Skyddsängel idag.

 

Gå på salong

Jag tänkte mycket på Cleos låt Gå på salong idag. På ett av centren som Läkarmissionen stöttar här i Addis Abeba får nämligen före detta gatubarn utbildning till frisörer och det var så härlig stämning på salongen. De behöver självklart träna på riktiga personer men det är inte vem som helst som får njuta av en elevklippning här. Utan andra unga, som fortfarande bor på gatan.

Det är ofta svårt att vinna förtroendet hos de hemlösa barnen och det här är ett sätt att få dem intresserade. Ungdomarna får en enkel frukost, rena kläder, klippning och samtal med en slags socialsekreterare som de får lära känna i lugn och ro. Förhoppningsvis leder det till att de vågar lita på vår partner och se projektet som en väg ut ur livet på gatan. Precis som de unga som snart är klara frisörer gjorde.

En av tjejerna frågade om hon fick fläta mig och jag blev nervös att jag skulle komma hem som Monica i Vänner, hallå cultural appropriation.

Men jag fick två inbakade jättesnygga. Det var en riktigt fin förmiddag.

Kvinnor och barn i Addis Abeba

Idag har jag träffat barn från fattiga familjer som får gå i en av de skolor som svenska givare stöttar genom Läkarmissionen. I skolan får barnen två mål mat om dagen, undervisning av engagerade lärare och allt skolmaterial de behöver. Men framför allt så får de en utbildning och ett hopp om en ljusare framtid.

Jag pratade med en liten flicka som vill bli läkare och forska fram ett botemedel mot HIV. Flera av hennes skolkamrater lever med HIV och får mediciner och omsorg genom projektet. Men hennes tioåriga ögon har redan sett hur AIDS drabbar fattiga personer.

Jag träffade också en sjuåring som sa att när hon är hemma och tänker på att hon ska få gå till skolan dagen efter så blir hon glad.

På rasten spelade de fotboll, hoppade hopprep och lekte kurragömma. Här är det sångstund i ett av klassrummen.

En sjuåring och hennes skrivbok. Hennes dröm är att bli pilot.

Lilla sjuåring… måtte du orka kämpa för att uppnå dina drömmar, trots att dina förutsättningar är så tuffa.

Jag är i alla fall glad att projektet stöttar barnens skolgång ända upp till universitetet. Vår partner släpper inte taget om dem.

Tack till alla som gör det möjligt!

Satsningen på att fånga upp barn från fattiga familjer tidigt är en del i det förebyggande gatubarnsarbetet. Det är nämligen allt för vanligt att barn från utsatta familjer hamnar på gatan. Och som jag skrev i förgående inlägg finns otroligt många gatubarn här.

Vår partner skulle dock inte kunna göra sitt arbete lika bra utan stödet från engagerade människor.

Om du ska köpa en symbolisk julklapp till någon kan jag varmt rekommendera att stötta projektet. Här finns själva produkten i gåvoshopen, man kan skriva ut ett gåvobevis eller få ett hemskickat.

Det går också att swisha en slant till nummer 90 00 217 och skriva Etiopien som meddelande.

Även barnens mammor får stöd på olika sätt, men det får jag skriva om imorgon. Nu måste jag sova för klockan 5.30 ringer klockan och vår partner hämtar oss strax därefter.

Hej från Addis Abeba

Vi landade 4.30 svensk tid imorse. Men här var klockan redan 6.30, solen gick upp över bergen och staden vaknade. Jag har väl aldrig varit i en mer levande stad än den här. Det är människor överallt.

Vi började med att träffa grundaren av det projekt som Läkarmissionen stöttar här. Läs gärna Louise första inlägg från resan.

Vår partner jobbar mycket ute bland ungarna som bor på gatan, för att vinna deras förtroende så att de ska ta steget till att få hjälp, komma hem eller få tak över huvudet och utbildning. Ikväll var vi ute bland dem, för att se hur de ungefär 60 000 gatubarnen har det. De yngsta barnen som sover på en trottoar i natt är så små som sju år. Och det är kallt här om nätterna. Och hungrigt i små magar.

Vi såg också otroligt många flickor som tvingats in i prostitution. Jag har aldrig sett något värre än alla som stod utanför små skjul som de hyr dyrt av den man som äger dem. Med plats för en säng och inget mer. Där de bor, lever ”arbetar”. Lägger sin bebis i en filt på golvet medan de tar emot ännu en kund. Det var hundratals av dem. Så unga. Den yngsta vår partner träffat var tio år.

På fredag kommer vi att besöka ett projekt som hjälper just de flickorna. Men det är lätt att känna att det är hopplöst, nattsvart.

Tänker ändå som Gizachew sa, när han stod framför en bild på alla före detta gatubarn som har tagit examen i år: ”varje morgon börjar jag och de andra i teamet med att säga till varandra: vi är här idag för att rädda en person”.

En person, ett liv, ett barn i taget. Varje barn som kommer bort från gatan räknas. Och det är så otroligt många som fått en väg ut, tack vare hans och hans projekts hårda arbete. Som idag är tandläkare, ingenjörer, frisörer, sömmerskor. Eller som fått hjälp att flytta tillbaka till sin fattiga familj på landsbygden, som de kom bort från genom denna omfattande trafficking.

Nu är klockan 23:20 lokal tid och jag får snart dåndimpen av trötthet. Skriver imorgon igen.

Här är i alla fall fyra koncentrerade och engagerade kvinnor som lyssnar till Gizachews berättelse om hur han startade projektet för tjugo år sedan.

Med på resan är alltså Louise närmast i bild, Peppe, fotografen Anna Ledin Wirén, Matilda från Juno och Eva från Läkarmissionen.

Orkar ni läsa om såna här tunga ämnen eller blir det för konstigt bland stundtals glättiga inlägg om familjeliv?

En morsdagspresent som kan rädda liv

Idag hade vi frukost på Bellora i Göteborg. Hotellet bjöd på frukostbuffé och den fina lokalen, och byrån The Bond bjöd på sin tid och sitt kontaktnät. Så glad och tacksam!

Det var också kul att träffa Martin som (bland mycket annat) driver kontot Designhjälpen och som nu gör en kampanj för Läkarmissionen (från den 21 maj).

Här är min chef Eva. Hon har jobbat på Läkarmissionen i snart tjugo år och är bland annat chefredaktör för vår tidning Svenska Journalen. Jag tycker att vi kompletterar varandra bra i kampanjer.

Åh vad jag hoppas att den här kampanjen ska gå bra! Så att så många kvinnor och bebisar som möjligt kan få rätt hjälp.