Hej från Visby

Vi är här i ett samarbete med Books&Dreams/Crimetime Gotland och målet är att få fler månadsgivare till Läkarmissionen. Det är svårt att gå fram till främmande människor för att berätta om vår verksamhet och jag försöker verkligen känna in stämningen för att inte störa. Samtidigt är det motiverande att jobba när man vet vad pengarna går till och ser att de når fram. 

Om man ger 50 kr i månaden blir det fyra säkra förlossningar om året. Eller välling till undernärda barn i DR Kongo eller rättshjälp till utsatta barn i Honduras för att nämna några exempel. Så viktiga och bra projekt! 

Jag är här tillsammans med vår företagssäljare. Han är grym på sälj så om du ändå funderat på att stötta en organisation och tycker det är en bonus om jag får in fler nya givare än honom denna helg så hör gärna av dig. OBS lite skämt lite allvar. 

Paus på parkbänk. Iklädd profilkläder från topp till tå ungefär. 

Enkelrum, hurra!

En person fick förhinder så jag fick ett enkelrum ändå. Yeey! 


Nä, jag måste sluta med mina så kallade skämt på bloggen. Förlåt. Bilden ovan tillhör Tott Hotel. 

Här bor jag, i campingsängen rakt fram. Innanför skjutdörren till höger bor min högsta chef. 

OBS menar ej att låta otacksam genom detta skämt, är mest bara glad för att få vara här. Många intressanta seminarier, fint väder och härliga kollegor. Och jag är såklart uppriktigt glad för att ha ett  eget rum. 

Och ska jag ta med en liten handduk?

Näe, plötsligt är klockan 23.30 och alarmet ringer 5.30 imorgon. Jag har packat och tvättat håret och plötsligt börjat fundera på vad ”ta med badhanduk” från projektledaren betyder när vi hyr nåt slags hus. Antar en sån man har när man duschat. Men i så fall borde jag även behöva en handduk för händer och ansikte? Sängkläder ska i alla fall finnas. 

Sen kom jag på att vi ska dela rum. Jag.avskyr.att.dela.rum. Inte minst nu, när jag är förkyld+allergisk och enligt Martin snarkar ibland. Sån ångest att ligga och störa nån gullig kollega med snarkningar! Bokar väl ett hotellrum redan nu, inför nästa års Almedalen, och betalar ur egen ficka? 

På torsdag har jag anordnat ett seminarium. Eftersom vi har en oerhört proffsig och kompetent moderator i Maria Hellbjörn och övriga panelmedlemmar är genipersoner känns det i alla fall tryggt. 

Nä gu, nu måste jag sova. Fast först ett halvt avsnitt Togetherness. 

Perspektiv på livet

Min kollega Eva ringde vår projektledare i Beni (DR Kongo) där de utsattes för en fruktansvärt massaker häromdagen. Han heter Néhémie Ndambara och bor där med sin fru och fem barn. 

Är du rädd för att en massaker ska drabba dig eller din familj?

Ja. Vi är 17 personer i mitt team och alla bor här med sina familjer och barn. Precis varje natt mördas någon i Beni och varje kväll tänker man att ”ikväll är det kanske min tur”. Ingen går helt säker. 1996 upplevde jag det här för första gången, när det sjukhus jag arbetade på attackerades och både patienter och personal mördades. Två år senare mördades min far. Under de här 20 åren har våldet fortsatt, det kommer och går och man vet aldrig när eller var det ska slå till nästa gång. Det är mycket tungt men vi som kan måste ändå hjälpa dem som är ännu värre utsatta, det är vårt ansvar.

Här finns hela intervjun.

Skilda världar

Nyss pratade jag i telefon med Fanny från Ecuador, hon arbetar med våra projekt där och blev drabbad av jordbävningen. Hon berättade att marken skälver och att alla är rädda för nya ras, jag hörde hela tiden barnskrik i bakgrunden. Fannys kusin är borta, begravd under rasmassor. Ingen vågar vara inomhus av rädsla för nya ras så familjen sover i en park, på kartongbitar, tillsammans med sina släktingar. Det duggregnar och blåser så att plasten de försökt sätta som skydd far iväg. De butiker som inte blivit förstörda i jordbävningen håller stängt av rädsla för desperata plundrare så de har varken mat eller vatten. Ändå tackade hon för att jag tog mig tid att ringa och för att vi tänker på dem.

Om du vill stötta drabbade kan du swisha till nummer 90 00 217 och ange Ecuador, den första insatsen blir såklart nödvändigheter och tält. Vi (ja alltså min arbetsgivare) har en bra partner på plats så hjälpen kommer fram direkt.

Hello Clarice 

När jag var delägare i en webbyrå gjorde vi Fredagshoppet inför varje helg. Det här var nog mitt bästa hopp (det närmade sig påsk).

Hittade den via Timehop. Det är sex år sen idag. SEX ÅR SEN! Ska väl inte tjata om hur snabbt livet går igen, men… 

 

Second hand 

Vårt kontor ligger nära Läkarmissionens second hand i Vällingby och ibland tar vi en sväng dit på lunchen.

Idag kom jag tillbaka med sex pocket, en inbunden bok, ett pussel till Arve, en vacker ask med fåglar till Juni och en askkopp som kändes som något Sandra Beijer hade blivit glad för?

Totalt belopp: 110 kronor.

Torkan dödar

Som ni säkert läst eller sett i nyheterna är det torka i delar av Afrika. I Karamoja-regionen i norra Uganda, där Läkarmissionen jobbar, har de senaste fyra skördarna slagit fel. Vi får rapporter om att flera redan har dött av svält.

Läkarmissionen har bra partners på plats som ser till att matpaket med bönor och majs hamnar hos de familjer som är mest utsatta. Förutom mat får de också utsäde till nästa sådd i april, som förhoppningsvis blir mer lyckad än de föregående fyra skördarna.

Den som kan och vill swishar till 90 00 217, man kan också läsa mer och stötta via länken.

Skärmklipp

Så oartig

Det är så roligt och intensivt (på ett bra sätt) på jobbet och kvällarna går också väldigt fort. Jag vill därför börja med att be om ursäkt för att jag inte svarat på några mail jag fått av läsare (älskar att få mail av läsare) eller kommentarer i bloggen men jag lovar att göra det asap.

Imorse var jag på Löfbergs (café på Kungsgatan i Stockholm) för att äta frukost och lyssna till Therese Krupa Syllner och Maria Soxbo från inititiativet Vi Gör Vad Vi Kan. Therese är ena halvan av Hormoner och Hemorrojder och Maria bloggaren bakom Husligheter så det var trevligt på flera sätt. Jag är så SJUKT imponerad av det jobb de lagt ned med insamlingen till flyktingarna på Lesbos. Inspirerande som tusan.

Rumänien 

Jag tycker att det är svårt att blogga om jobbet när jag är ute och reser. Jag vill liksom inte att det ska kännas som om jag försöker bygga nåt personligt varumärke på människors utsatthet, om ni fattar hur jag menar? Samtidigt kan det ju i vissa fall finnas ett syfte i att berätta, plus det känns konstigt att vara helt tyst i bloggen när jag vanligtvis skriver varje dag. Men nåväl, det är i alla fall inte helt självklart.

Jag är som sagt i Bukarest, för att rapportera om ett av våra projekt, träffa våra partners och besöka olika byar. Jag var här i slutet av förra året också, men då med annat fokus. 

Idag åkte vi från hotellet redan 6.30 (5.30 svensk tid) för att komma till några romska byar i bergen. 

 

Det här är två sjuåriga tjejer jag träffade där. För att motivera föräldrarna att låta sina barn gå till skolan (och för att locka dit barnen) serverar vår partner en rejäl skollunch. För familjer som kanske annars bara äter 1-2 mål/dag gör det skillnad. Och barnen får påbörja sin utbildning. 

När vi fotat klart skyndade sig eleverna att packa ned resten av portionen i sina ryggsäckar, för att ta hem och dela med syskon och föräldrar.  

Ungefär så här ser husen ut. Om nån undrar varför människor kommer till Sverige för att tigga.  

   
Nu ska jag skriva rent alla intervjuer och anteckningar från idag. 

Mot München!

Jag är lite flygrädd. Inte så att jag ligger vaken natten innan, men så att jag är mer än lovligt spänd vid start, landning och det värsta: eventuell turbulens. 

Idag har jag laddat ned några avsnitt Seinfeld och HanaPees pod som avledning. 

Vi hörs!  

Uppdaterat: det gick jättebra, är nog inte ens flygrädd längre. Förutom när det är läskig landning. Eller turbulens då. 

 

Vänliga Veckan

Idag börjar Vänliga Veckan och igår var min chef Eva i Nyhetsmorgon och pratade vänlighet. 

Jag älskar vänlighet! Allra mest i det lilla, som att resa sig och hålla den skruttiga tanten som ska gå av bussen under armen ner till rullatorn eller direkt hämta servetter till en pappa vars bebis precis vält ut vattenglaset vid bordet intill. 

Men om man vill ha lite tips under veckan så finns det olika vänlighetsutmaningar på vänligaveckan.se

Daniel Poohl i dagens NWT:

Så hur kan vi vara vänligare mot varandra?
– Vänlighet är i grunden empati, att se till någon annans behov och agera utifrån det. En människa kan vara mer eller mindre empatisk och det är något som går att öva upp. Snällhet är att göra något istället för att säga att man ska göra det. Att agera är bästa sättet för att påverka och förändra.
Solidaritet är ett ganska daterat ord som jag gillar. Att vara beredd att anstränga sig för att något som du själv inte tjänar på.

Från Läkarmissionen på Facebook

Om utbildning

Nicaragua: Daysi Pacado och dottern Karen har just börjat lära sig läsa, båda två. Mamman i en kurs för vuxna analfabeter och Karen i en speciell förskoleklass, för barn till analfabeter. ”Äntligen får jag chansen”, säger Daysi och tillägger: ”Men min dotter lär sig mycket snabbare. Jag blir förvånad varje dag”.

  
Tänk dig att du jobbar som busschaufför, men alltid är rädd för att din stora hemlighet ska bli avslöjad: Du kan inte läsa, skriva eller räkna. Precis så har det varit för Enemesio Munoz.

När vi träffar honom går han sin femte vecka i vår specialkurs för vuxna analfabeter, i staden Matagalpa i Nicaragua.

”I många år var jag hjälpreda till en chaufför, och lärde mig med tiden vad olika skyltar betydde”, berättar han.  

Läs gärna mer