Fråga Hanna: karriär 

Madeleine: Hanna! Du som verkar så duktig på karriärandet 😊 Kan du inte skriva ett jobbsökarinlägg, hur man gör för att få de roliga och coola jobben. Jobbar som kommun-kommunikatör nu och jag ser ju (smygkollat på LinkedIn) att du också gjort det en gång i tiden😊 Jättekul jobb, men jag är så redo att gå vidare nu. Har jobbat på samma place i tre år och byggt upp en verksamhet från grunden och chefer etc är supernöjda men mina jobbansökningar verkar åka in i ett svart slukhål. Hur gör en i denna mördande konkurrens?

Svar: Men usch, jag fattar precis. Jag är dock tyvärr verkligen fel person att svara på hur man får jobb via annons. Det jobb jag har idag är det första jag har fått via annons, utan att känna någon i organisationen. Resten har jag fått via kontakter. Men jag gör ändå ett försök att peppa lite, dvs skriva en halv uppsats i ämnet?

När jag hade pluggat klart i Karlstad kändes det helt chanslöst att få ett jobb inom kommunikation. Varför skulle nån anställa en person utan erfarenhet av yrket? Jag hade ändå tur och fick vara med i ett program som jag tror kallades akademikertrainee. Det gick ut på att hjälpa akademiker till jobb, genom en praktikplats hos ett företag med rekryteringsbehov. Det var mitt sätt att få in en fot och jag är oerhört tacksam för den möjligheten. 

Min väg har ändå inte varit spikrak. Jag har hamnat fel ibland och sökt massor av jobb jag inte har fått. Men mitt råd är att skaffa ett bra nätverk. Det känns som sånt jobbigt 2000-tals råd men ändå, jag tror verkligen på det. Jag har varit med i marknadsförening, kommunikationsnätverk, Rotary. Gått på föreläsningar, skaffat bra mentorer. 

Jag känner åtminstone tre personer som jag har hjälpt att få jobb. Det har förstås varit win för mig också, men det har hänt för att de berättat om vad de kan och vill och varit öppna. Gud vad självgott detta låter!! ”…jag har hjälpt att få jobb” Men det funkar ju ofta så. Kontakter, nätverk. 

Förlåt för om jag blir helt Oprah Winfrey nu men jag tror jättemycket på att sätta mål. Att liksom attrahera rikedom, hälsa och lycka genom positiva tankar och känslor. SKOJA! Men seriöst, det är ju ingen magi att det funkar bra att sätta både kort- och långsiktiga mål. En annan bra grej är också att kolla om man kan passa på att fortbilda sig på nuvarande arbetsplats, gå nån kurs eller så. 

Hur kan man ens skriva så långt? Nu slutar jag. Hör gärna av dig igen! Och ni andra får gärna komma med tips. 

Starstruck

Denna vecka har jag äran att träffa både Monica Woodhouse och dr Denis Mukwege. Vilka fantastiska personer! 

Om Monica kan man läsa en fin intervju i NA

Vilken bakgrund har barnen ni hjälper? Monica tar sats, och börjar uppräkningen.

– Det handlar om allt från misshandlade och sexuellt utnyttjade barn till övergivna barn som hittas och lämnas in till oss. Den yngsta var åtta timmar gammal, och hittades på ett utedass. Hon berättar att det ofta är fattigdom som ligger bakom det hela – föräldrar som inte klarar av att försörja sitt barn.

– Eller missbruk av olika slag. En del barn har hiv eller aids, och en del har övergivits på grund av nåt handikapp. En del barn kommer via socialen, andra från polisen eller direkt från sin familj.Tusentals barn. Så många har i dagsläget fått hjälp. Organisationens upplägg har dessutom spridit sig, och fått många efterföljare i afrikanska fler länder.

Läkarmissionen stöttar hennes arbete i Sydafrika

Dr Mukwege får ett eget inlägg för morgon ska jag till riksdagen och se hans film. 

På Oscars

Idag är det Books & Dreams igen och jag har ”profilkläderna” på för att försöka få in många nya Skyddsänglar (månadsgivare alltså). Jag har för övrigt försökt matcha nagellacket med vår logga. Har väl aldrig sett så vän ut som på denna bild?

Jag ser mest fram emot att höra Igiaba Scego, har ni läst något av henne? Ja, och min chef då, som ska prata om Panzisjukhuset. 

Nä, nu börjar programmet. 

En kväll i Göteborg

En förmån i jobbet är att vi har ett samarbete med Books & Dreams. Ikväll har jag därför fått vara med på ännu ett event i regi av superkvinnan Carina Nunstedt. 

Jag har lyssnat till massor av härliga personer, bland andra idolerna Malin Persson Giolito och Kakan Hermansson. Så starstruck. Det blev även en lyckad kväll jobbmässigt, vi fick massor av nya månadsgivare som gör skillnad för utsatta barn. 

Godnatt från hotellrummet! 

Nästa Books & Dreams: Tisdag 4 oktober, kl 18.00–21.30. Oscarsteatern, Stockholm.

Hej från Visby

Vi är här i ett samarbete med Books&Dreams/Crimetime Gotland och målet är att få fler månadsgivare till Läkarmissionen. Det är svårt att gå fram till främmande människor för att berätta om vår verksamhet och jag försöker verkligen känna in stämningen för att inte störa. Samtidigt är det motiverande att jobba när man vet vad pengarna går till och ser att de når fram. 

Om man ger 50 kr i månaden blir det fyra säkra förlossningar om året. Eller välling till undernärda barn i DR Kongo eller rättshjälp till utsatta barn i Honduras för att nämna några exempel. Så viktiga och bra projekt! 

Jag är här tillsammans med vår företagssäljare. Han är grym på sälj så om du ändå funderat på att stötta en organisation och tycker det är en bonus om jag får in fler nya givare än honom denna helg så hör gärna av dig. OBS lite skämt lite allvar. 

Paus på parkbänk. Iklädd profilkläder från topp till tå ungefär. 

Enkelrum, hurra!

En person fick förhinder så jag fick ett enkelrum ändå. Yeey! 


Nä, jag måste sluta med mina så kallade skämt på bloggen. Förlåt. Bilden ovan tillhör Tott Hotel. 

Här bor jag, i campingsängen rakt fram. Innanför skjutdörren till höger bor min högsta chef. 

OBS menar ej att låta otacksam genom detta skämt, är mest bara glad för att få vara här. Många intressanta seminarier, fint väder och härliga kollegor. Och jag är såklart uppriktigt glad för att ha ett  eget rum. 

Och ska jag ta med en liten handduk?

Näe, plötsligt är klockan 23.30 och alarmet ringer 5.30 imorgon. Jag har packat och tvättat håret och plötsligt börjat fundera på vad ”ta med badhanduk” från projektledaren betyder när vi hyr nåt slags hus. Antar en sån man har när man duschat. Men i så fall borde jag även behöva en handduk för händer och ansikte? Sängkläder ska i alla fall finnas. 

Sen kom jag på att vi ska dela rum. Jag.avskyr.att.dela.rum. Inte minst nu, när jag är förkyld+allergisk och enligt Martin snarkar ibland. Sån ångest att ligga och störa nån gullig kollega med snarkningar! Bokar väl ett hotellrum redan nu, inför nästa års Almedalen, och betalar ur egen ficka? 

På torsdag har jag anordnat ett seminarium. Eftersom vi har en oerhört proffsig och kompetent moderator i Maria Hellbjörn och övriga panelmedlemmar är genipersoner känns det i alla fall tryggt. 

Nä gu, nu måste jag sova. Fast först ett halvt avsnitt Togetherness. 

Perspektiv på livet

Min kollega Eva ringde vår projektledare i Beni (DR Kongo) där de utsattes för en fruktansvärt massaker häromdagen. Han heter Néhémie Ndambara och bor där med sin fru och fem barn. 

Är du rädd för att en massaker ska drabba dig eller din familj?

Ja. Vi är 17 personer i mitt team och alla bor här med sina familjer och barn. Precis varje natt mördas någon i Beni och varje kväll tänker man att ”ikväll är det kanske min tur”. Ingen går helt säker. 1996 upplevde jag det här för första gången, när det sjukhus jag arbetade på attackerades och både patienter och personal mördades. Två år senare mördades min far. Under de här 20 åren har våldet fortsatt, det kommer och går och man vet aldrig när eller var det ska slå till nästa gång. Det är mycket tungt men vi som kan måste ändå hjälpa dem som är ännu värre utsatta, det är vårt ansvar.

Här finns hela intervjun.

Skilda världar

Nyss pratade jag i telefon med Fanny från Ecuador, hon arbetar med våra projekt där och blev drabbad av jordbävningen. Hon berättade att marken skälver och att alla är rädda för nya ras, jag hörde hela tiden barnskrik i bakgrunden. Fannys kusin är borta, begravd under rasmassor. Ingen vågar vara inomhus av rädsla för nya ras så familjen sover i en park, på kartongbitar, tillsammans med sina släktingar. Det duggregnar och blåser så att plasten de försökt sätta som skydd far iväg. De butiker som inte blivit förstörda i jordbävningen håller stängt av rädsla för desperata plundrare så de har varken mat eller vatten. Ändå tackade hon för att jag tog mig tid att ringa och för att vi tänker på dem.

Om du vill stötta drabbade kan du swisha till nummer 90 00 217 och ange Ecuador, den första insatsen blir såklart nödvändigheter och tält. Vi (ja alltså min arbetsgivare) har en bra partner på plats så hjälpen kommer fram direkt.

Hello Clarice 

När jag var delägare i en webbyrå gjorde vi Fredagshoppet inför varje helg. Det här var nog mitt bästa hopp (det närmade sig påsk).

Hittade den via Timehop. Det är sex år sen idag. SEX ÅR SEN! Ska väl inte tjata om hur snabbt livet går igen, men… 

 

Second hand 

Vårt kontor ligger nära Läkarmissionens second hand i Vällingby och ibland tar vi en sväng dit på lunchen.

Idag kom jag tillbaka med sex pocket, en inbunden bok, ett pussel till Arve, en vacker ask med fåglar till Juni och en askkopp som kändes som något Sandra Beijer hade blivit glad för?

Totalt belopp: 110 kronor.

Torkan dödar

Som ni säkert läst eller sett i nyheterna är det torka i delar av Afrika. I Karamoja-regionen i norra Uganda, där Läkarmissionen jobbar, har de senaste fyra skördarna slagit fel. Vi får rapporter om att flera redan har dött av svält.

Läkarmissionen har bra partners på plats som ser till att matpaket med bönor och majs hamnar hos de familjer som är mest utsatta. Förutom mat får de också utsäde till nästa sådd i april, som förhoppningsvis blir mer lyckad än de föregående fyra skördarna.

Den som kan och vill swishar till 90 00 217, man kan också läsa mer och stötta via länken.

Skärmklipp

Så oartig

Det är så roligt och intensivt (på ett bra sätt) på jobbet och kvällarna går också väldigt fort. Jag vill därför börja med att be om ursäkt för att jag inte svarat på några mail jag fått av läsare (älskar att få mail av läsare) eller kommentarer i bloggen men jag lovar att göra det asap.

Imorse var jag på Löfbergs (café på Kungsgatan i Stockholm) för att äta frukost och lyssna till Therese Krupa Syllner och Maria Soxbo från inititiativet Vi Gör Vad Vi Kan. Therese är ena halvan av Hormoner och Hemorrojder och Maria bloggaren bakom Husligheter så det var trevligt på flera sätt. Jag är så SJUKT imponerad av det jobb de lagt ned med insamlingen till flyktingarna på Lesbos. Inspirerande som tusan.

Rumänien 

Jag tycker att det är svårt att blogga om jobbet när jag är ute och reser. Jag vill liksom inte att det ska kännas som om jag försöker bygga nåt personligt varumärke på människors utsatthet, om ni fattar hur jag menar? Samtidigt kan det ju i vissa fall finnas ett syfte i att berätta, plus det känns konstigt att vara helt tyst i bloggen när jag vanligtvis skriver varje dag. Men nåväl, det är i alla fall inte helt självklart.

Jag är som sagt i Bukarest, för att rapportera om ett av våra projekt, träffa våra partners och besöka olika byar. Jag var här i slutet av förra året också, men då med annat fokus. 

Idag åkte vi från hotellet redan 6.30 (5.30 svensk tid) för att komma till några romska byar i bergen. 

 

Det här är två sjuåriga tjejer jag träffade där. För att motivera föräldrarna att låta sina barn gå till skolan (och för att locka dit barnen) serverar vår partner en rejäl skollunch. För familjer som kanske annars bara äter 1-2 mål/dag gör det skillnad. Och barnen får påbörja sin utbildning. 

När vi fotat klart skyndade sig eleverna att packa ned resten av portionen i sina ryggsäckar, för att ta hem och dela med syskon och föräldrar.  

Ungefär så här ser husen ut. Om nån undrar varför människor kommer till Sverige för att tigga.  

   
Nu ska jag skriva rent alla intervjuer och anteckningar från idag.