Panikångest

En gång för kanske åtta-nio år sen höll jag på att få panikångest när jag körde bil. Jag var i ett förhållande på upphällningen, hade ingen som kunde vakta hundarna när jag skulle åka och jobba natt och kände mig så stressad över olika saker. Men eftersom jag hade kompisar som haft panikångestattacker fattade jag precis vad det var som höll på att hända, körde till sidan av vägen, andades i fyrkant och lugnade mig. Nu menar jag inte att det alltid är så enkelt, men jag tror det är himla bra att stora bloggare skriver om panikångest. För det underlättar väl inte precis att tro att man får en hjärtattack eller så.

Ursäkta

Ibland tänker jag på att det finns några av er som inte är bland mina ”närmast sörjande” men ändå har läst min blogg i nästan alla år. Från 2005 års kändisbilder på Sienna Miller, genom hundtävlingar och tjejfester. Under 2007 års dansande på Koriander minst två kvällar i veckan, festivaler och bröllopsfest. Genom spädbarnstider och inskolningar och flytt.

Och nu handlar typ vartannat inlägg om himla löpning! Alltså jag måste skärpa mig. Igår läste jag en av mina favoriter Denna hagga och kände bara *smileyn som säger GULP*. Alltså jag menar inte att Emma syftade på mig, är förstås inte ensam om detta, men ändå.

Samtidigt tänker jag att mitt förhållningssätt till träningen är ganska ok? Om man nu tänker på hälsostress etc. Jag låtsas visserligen inte att jag tycker att varje löppass är så kul, men jag tror ändå inte att man får intrycket av att min löpning är en del i nån slags bantning eller känns tvångsmässig? Men ok eller inte, det är väl ändå oerhört tråkig läsning. Mitt problem är väl mest att jag aldrig har en agenda för bloggen, jag skriver bara om sånt som jag för tillfället sysslar med eller tänker på. Ibland hundra inlägg om amning, ibland hundra inlägg om tv-serier. Ändå är det så sällan nån som klagar. Tack för det.

I somras träffade jag förresten en jättetrevlig tjej som sa att hon läser bloggen, jag var lite stressad pga vilda barn etc så kände mig oerhört oartig efteråt, frågade inte ens efter hennes namn. Men hej om du fortfarande läser, jag blev jätteglad.

Jaha, hur ska jag knyta ihop det här inlägget nu då, innan det är dags att gå av pendeln? Jag skriver väl bara slut. Det funkade ju på mellanstadiet, i varenda berättelse jag skrev.

SLUT

Jag är sjuksköterska! 

Bloggkommentarorerna skriver om cykelolyckor och de här två var mina favoriter i kommentarsfältet.  

   

Min roligaste trafikrelaterade grej är när jag ganska nyss tagit körkort och kör mammas bil, som då var en guldfärgad Clio. Plötsligt ramlar hela liksom avgassystemet av och hänger under bilen i en gummirem, skrapar mot marken så det låter som om hela motorn ramlat ur, typ. Jag tvärstannar på ett konstigt ställe (i höjd med kaffeskrapan, i riktning mot Orrholmen, i den lilla uppförsbacken efter viadukten) och slår på varningsblinkersen. En kille frågar om jag behöver hjälp och tillsammans försöker vi lägga upp den där stora silvriga grejen som ramlat ned i bagageluckan. Men den sitter verkligen fast under bilen, i den där lilla och väldigt starka gummiremmen. Jag kan ju inte köra hem och låta den skrapa i marken resten av vägen så killen kryper in under bilen med en kniv för att skära loss den. Där står bilen, lite snett och med varningsblinkersen på, ett par ben sticker ut på sidan. Då kommer en kvinna springande, alldeles uppjagad. JAG ÄR SJUKSKÖTERSKA ropar hon på långt håll. Stackarn, hon trodde att jag kört över killen.