Klockan 5.20

Jag vaknade tidigt imorse. Sen låg jag och tänkte på följande tre ämnen:

1. Att jag måste ringa mina föräldrar (som ska vara barnvakt nästa helg) och förbereda dem på att Arves trotsperiod håller i sig. Det låser sig för honom när man till exempel ska iväg någonstans och då hjälper varken hot eller mutor. Han blir bara ledsen och ännu mer motvalls. Egentligen är han väldigt noga med att rätt ska vara rätt och så fort han kommer ur låsningen blir det bra. Men ändå, en smula utmanande är det. 

2. Juni fick ingen av de skolor vi sökt utan en tjugo minuter hemifrån. Och allt det här med skolstarten (som säkert blir jättebra!!) har dragit igång så många tankar i mitt huvud. Jag ska inte trötta ut er med detta, men att man till viss del skapar sina ungars barndom är lite stressande för mig. Vad som för mig som vuxen är ”nu bor vi här” blir ju barnens ”jag växte upp i … ” och så vidare. Det hela grundar sig såklart i att vi är så pass priviligerade att vi ens har tid att tänka på sånt här. Klockan fem på morgonen. 

3. Warszawa. Spontanitet i all ära, när jag åker nånstans vill jag gärna ha en plan att utgå ifrån. Jag har därför bokat restaurang för ena kvällen samt en klippning och en pedikyr på en salong nära hotellet. Vill se Kulturpalatset denna gång. Och gå i butiker med ung, polsk design. Plus gå tillbaka till en av restaurangerna vi var på senast. Eller äta på den där fina vinbaren? 

Efter en halvtimme vaknade Arve och vi gick upp och satte oss i soffan. Medan han drack välling och kollade på Barnkanalen kunde jag äntligen googla loss på olika saker. 

Nu är det eftermiddag. Jag och Arve har precis sovit middag medan Martin och Juni spelade Mix Max. Här leker barnen att A är barn och J mamma ”Du ska ha barnvakt ikväll för jag ska jobba länge. Men först läser vi några sagor.”

Ingen nämnd, ingen glömd 

Tack till alla kvinnor i mitt liv. Tack för att ni har visat mig era olika sidor: starka, sköra, ångestfyllda. Trötta, omtänksamma, fokuserade. Tack för att ni har lärt mig saker. Skjutsat mig på cykeln, funnits där, peppat. Hjälpt mig att få jobb, att löneförhandla och att komma hem när jag blivit full och stukat foten. 

Tack för att ni har dansat med mig halva nätterna, lagat mat till mig när jag haft en bebis i famnen dygnet runt, lyssnat på mitt gnäll. För att ni har lärt mig att stå på egna ben, att läsa böcker, att våga vara ensam. 

Tack för att ni har stått på min sida, bjudit in mig, hört av er. För att ni ordnade min möhippa, vågade säga ”nej, inte du också” när jag blev gravid och för att ni tappade upp ett fotbad till mig när jag var höggravid. 

Framför allt: tack för att jag har fått älta, diskutera, sortera tankarna. 

Jag är er evigt tacksam ❤️

Ett tredje barn!

Louise/Hej hej vardag listar för- och nackdelar med ett tredje barn. Och jag känner igen mig så himla mycket. I nackdelarna.

Bilden ovan lånade jag för övrigt på en sida för gratisbilder. 

Nu utgår jag från Louise rubriker som talar emot en trea:

1. Sömnbristen. Det är ganska stor risk att även bebis nummer tre skulle vara en sån som bara vill sova i famnen och som vaknar ofta på nätterna. Jag har ändå fixat det ganska bra med Juni och Arve. Men en tredje gång… nää jag tror jag nöjer mig här.

2. Relationen. Kanske viktigast av allt. Jag tror inte det vore bra för oss med en tredje krävande spädbarnsperiod, vi har ju knappt hunnit landa efter våra första sex år som småbarnsföräldrar. Vi vill så mycket, vi behöver få komma iväg på saker utan barn, både tillsammans och separat. Hur får man ens barnvakt till tre barn under sju år?

3. Mina barn. Jag behöver hinna se dem en och en. En vanlig söndag vill jag vara nån slags medhjälpare på Junis gympa, fast jag inte kan nåt om gymnastik, lägga pussel med Arve en lång stund och hinna ligga på soffan och läsa en bok för mig själv. Tänk om vi skulle få ett barn med en sjukdom eller ett handikapp som innebär att trean kommer att behöva all min tid och alla resurser. Sånt vet man ju aldrig.

4. Jobb. Om jag inte gillade att jobba skulle punkt 3 inte vara ett problem. Då skulle vi kunna bo på nåt billigt ställe och jag kunde jobba halvtid och få massor av tid med barnen. Men jag gillar att jobba och det är viktigt för mig att ha ett roligt arbete och jag trivs med att jobba heltid.

Dock att det bästa jag upplevt i livet är att få bli mamma. Jag tyckte om att vara gravid, kände mig vacker och liksom utvald. Så skämmigt att skriva utvald men antar att Beyonce känner likadant med tanke på hennes fotografering? Jag mår bra av att vara förälder och det får mig att känna mig stark, älskad, levande, viktig. Bebistiden har varit fantastisk. Och att få lära känna de två personerna är också positiva superlativ, varje dag. Jag älskar att vara deras mamma.

Jag är så hemskt glad (och tacksam!! det är ju ingen självklarhet att kunna bli gravid, föda ett levande barn) att jag fått uppleva två graviditeter, två bebisperioder. Men nu är jag nöjd.

I alla fall för nu, påminn mig om ett par år när jag känner att det är sista chansen om jag vill uppleva allt det där på nytt.

OBS att denna text är helt subjektiv. För min del får man ha noll, ett, två, tre, sju barn, bara det känns rätt för en själv. Och jag tycker absolut att Louise ska satsa på ett tredje. Inte minst för att jag tror det kan vara väldigt sorgligt, att släppa den tredje bebisen man aldrig fick. Och för att hon beskriver det där med kaoset väldigt bra. 

Nyårslöften som jag kanske håller, kanske inte

Mina nyårslöften (om man med löften menar typ… lösa mål) för 2017 är:

  • Att fortsätta vara bra på att ha egentid men oftare försöka få barnvakt och göra saker tillsammans med Martin. Det är så enkelt att boka in olika event på egen hand för då kan han ha barnen, men det känns också viktigt (och roligt!) att göra saker tillsammans.
  • Att börja svara på alla kommentarer som kommer till bloggen (dock: en del kräver ju inte precis något svar och när jag får många kommentarer är det ok att göra samlade svar).
  • Att fortsätta prioritera bokklubbsträffarna.
  • Att inte anmäla mig till nån halvmara. Möjligtvis kan jag istället försöka kapa några sekunder på milen, men det är sannerligen inget löfte.
  • Fortsätta dricka cola zero utan att skämmas. Jag är inte så glad i varken kaffe eller te och vet att läsk är på samma lista som rökning och fetma, (dvs skambelagt) men det tänker jag strunta i.
  • Vara snäll mot mig själv.

Angående att svara på alla kommentarer: har du nån fråga så kan detta inlägg vara en allmän frågestund? Bara shoot!

Och apropå shoot, detta klipp är väl ett av förra årets bättre.

Att ge någon vad den vill ha

Laskask skriver:

Ett program som jag såg gick ut på att ett norskt par övervägde skilsmässa. Som en sista utväg var de med i ett program där de fick experthjälp av två terapeuter. I ett avsnitt sa en av terapeuterna att man ofta ger sin partner det man själv önskar. Om man vill ha närhet ger man sin partner det och surar när man inte får det tillbaka. 

Jag har tänkt på det mycket. För jag får så sjukt mycket ryggkli av Okapin och han får så sjukt mycket gulliga överraskningar av mig. Ingen är helt nöjd. Även om ryggkli och överraskningar såklart uppskattas av båda. 

(obs att detta är klippt ur ett sammanhang, läs hela inlägget här.)

Ja men det här känns ju så sant! Både i relationen men också när det gäller typ presenter. Om jag inte verkligen tänker efter vad jag tror att en person skulle bli glad för så köper jag alltid nåt jag själv gillar. Jag tänker att alla blir glada för presentkort på massage eller en bra duschkräm eller nya påslakan. Men så är det faktiskt inte.

Jaha, att man alltid ska behöva himla utvecklas på olika sätt.

Eller så får man träffa en partner som blir glad för samma saker som man själv.

 

När du faktiskt orkar ringa en vän

Jag älskar att prata i telefon med en kompis. Jag vet att många är #teammaila nu och har telefonskräck och allt möjligt, men det handlar väl om jobbsammanhang och myndighetskontakter?

Mmm när man var fjorton pch pratade så länge att örat blev alldeles varmt och rött och pappa hotade med att dra ur kontakten om man aldrig lade på så att de andra kunde använda telefonen. 

Så här i vuxenlivet blir det extremt mycket färre samtal. För det är så sällan det passar att prata. Först är alla på sina jobb och sen ska man laga mat och träna eller åka till stallet och lägga barn eller äta nån middag med kunder på jobbet. 

Men det faktum att både jag själv och alla jag känner är mer eller mindre upptagna hindrar mig icke från att lyfta mobilen. Jag har börjat ringa vänner vid lite random tidpunkter här och där. Svarar de så svarar de och annars hörs vi väl en annan dag. Dagen efter eller tre veckor senare eller via ett sms om en månad. Det är inte så noga. Igår svarade två av tre när jag behövde älta olika grejor och hoppas på att de också hade något att älta med mig. Det var en fin kväll. 

Flickrummet 

Jag och Sara är en natt i Karlstad för att gå på begravning, och jag tog med mig barnen hit. Nu ligger jag i mitt gamla flickrum (som slutade vara flickrum och blev gästrum för ungefär femton år sen) med barnen helt nära, och tänker på ett minne från när vi flyttade in i det nybyggda huset. Jag var fyra år och mamma sa att jag skulle få det här rummet så jag kunde vinka åt mina nya kompisar när de cyklade förbi på gatan. Det kändes så stort och spännande. 

Inte för att bli helt Alex och Sigge på er, men nu är jag alltså en mamma som ger mina barn minnen. Och vars val påverkar deras uppväxt. Får inte ni panik över sånt ibland? Alltså jag vill inte överdriva min betydelse eller mitt inflytande över mina barns liv och lycka. Men ändå. Gör jag rätt? Vore det bättre att flytta till en mindre stad, ge dem en uppväxt i ett villaområde? Närhet till far- och morföräldrar. Eller är det bättre med storstadens valmöjligheter? Och närhet till sin moster. Jag blir aldrig klok på såna frågor. 

Spiral, hur funkar det för dig?

Apropå pms och sånt. Jag vet att vi har pratat om det förut, men snälla ni som orkar: berätta hemskt gärna om hur det har funkat med er hormon- eller kopparspiral. Eventuella biverkningar osv. Och såklart även om det har varit helt smärtfritt. 

Hälsningar från en väldig tacksam (och osäker) person. 

Illustrerar detta med en snygg spiraltrappa. 

Har du PMS?

Efter att jag hade haft den där egentiden jag skrev om, i lördags, och till och med sms:at ”det är ok om ni vill komma hem nu” när jag kände mig utvilad, åkte jag och handlade. Martin handlar nästan alltid i vår familj men jag tycker det är skönt att gå på Ica ibland, strosa runt i godan ro. Dessutom behövde vi mjölk.

När jag kom hem 17.30 sov båda barnen redan. Och jag blev så sur, nästan orimligt sur. Visst, det är svinjobbigt när barnen somnar sådär tidigt för man fattar att det ska till ett mirakel för att de ska sova hela natten. Men det var också något annat. Jag plockade in mjölken och bara JAG ÄR SÅ ARG!!! och Martin bara tror du att det är PMS? Men nej, det var nån annan ilska och jag var väldigt trött. Osugen på middag var jag också, så jag skar upp gurka och blandade till en dip och Martin fixade en ostbricka och sen kollade vi på På spåret. Surheten gick över lagom till intromusiken och sen blev det en fin kväll. Vi såg hela säsong 3 av Skam (otroligt stark säsong, tänker inte prata mer om Skam än så för alla som inte kollar spyr väl på det) innan vi gick och lade oss. Och sen sov barnen till 7.15!!!!! Det är verkligen ett mirakel alltså, nästan 14 timmar sömn.

Igår åkte vi pulka på förmiddagen och sen sov jag middag en stund och låg kvar och läste bok i sovrummet. Och på kvällen lade jag mig samtidigt som barnen. Nu borde jag bli otroligt pigg snart. Ser fram emot det.

Mot Kenya!

Nu jinxar jag väl detta genom att ”skryta” (och har i själva verket glömt något viktigt), men jag kände mig så nöjd med min packning idag. Jag hade dels en väldigt bra lista på vad jag behövde ha med mig och sen tänkte jag till med handbagaget. Vi ska resa i ungefär ett dygn (Stockholm-Doha-Nairobi-Kisumu-Kisii) och jag har packat tandborste, olika typer av våtservetter, en tunn sjal att lägga över ansiktet när jag sover, powerbank för att ladda mobilen, fuktspray till ansiktet, nattkräm och glasögon så jag kan ta ut linserna under natten osv. Jag har aldrig flugit långt förut men man vill ju gärna ha det så härligt som möjligt. Jag reser i tights och tröja i sammet, som en mysdress. 

Jag har hunnit känna noll resfeber, mitt fokus har varit på att förbereda olika jobbgrejor och på att vara ifrån barnen i en vecka. Och ifrån Martin såklart, idag har vi varit gifta i sju år. Men nu ska jag vi tydligen lyfta. Vi hörs! Förmodligen på nästa flygplats, om det finns wi-fi. 

Två år i Stockholm

Idag är det prick två år sen flyttlasset gick från Karlstad till Stockholm. Då var Arve 9 månader och Juni 3,5 år. Vilka små pluttar! 

Jag och barnen tog tåget medan Martin fick åka med flyttlasset. Och efter en lång dag (frukost på café och besök på öppen förskola i Karlstad, tåget till Stockholm och en timme på NKs leksaksavdelning) kom vi fram till vår nya lägenhet, som jag aldrig hade sett eftersom vi köpte den innan visning. 

Ok, nog om det nu. Men att det gått två år redan! 

Jag är ingen talare 

Jag är ingen naturlig föredragshållare. Jag är motsatsen till stringent, tycker om att tänka medan jag pratar osv. Ändå tackar jag ofta ja när nån frågar om jag vill föreläsa. VARFÖR? Jag antar att det beror på att jag tycker om att prata (och glömmer att man inte precis kan ställa sig på scenen och babbla på), att det är bra för min ”karriär” men kanske framför allt för att det gör att jag måste sila ned vad jag egentligen håller på med om dagarna. 

Eftersom jag jobbar bäst mot deadline började jag förbereda mig igår. Jag ska alltså föreläsa för en fullsatt konferens (folk står på kölista) som en kompis och några andra smarta personer arrangerar. Orkar inte ens vilka smartingar det i övrigt är på talarlistan. Och så jag då. Jag höll på till ungefär midnatt, klippte ihop en enkel film och gjorde en presentation med några slides med foton/skärmdumpar. 

Idag har jag skrivit rent mitt pratmanus (önskar jag klarade mig utan men nej) och klistrat upp det på rektanglar av grövre papper som jag först stänkte lite vattenfärg på så de skulle bli lite finare. Det tog seriöst två minuter men låter proffsigt va? Nehej. 

Sen har jag duschat och försökt visualisera hur jag dansar in på scenen till Wannabe med Spice Girls och ropar till publiken: Hello Ladies? Who run the world? Och de ba GIRLS och jag ba sjunger SLAAAAY! i falsett. Närå men jag har väl typ försökt få lite mental power istället för att känna mig sådär nervös att man blir lite darrig i munnen. Avskyr det! För som publik vill man känna sig trygg med den som står på scenen och om den känns nervös blir man själv lite nervös?

Jaja, nu är det nu. Dags att lägga ned telefonen.