POLLEEEEEEN

Jag har så mycket pollenallergi och det där konstanta kliandet i ögon, näsa, hals och den rinnande näsan och serienysningarna, gör mig lättirriterad. Och FUL! Usch och fy, helt blek med ögon som rinner. Och vad hade jag nu för kläder senast det var riktigt varmt?

Blev i alla fall på gott humör av detta inlägg av Elsa Billgren. Allt är så fint! Och ser gott ut. Jag tror att mänskligheten består av två grupper: en som mår sämre när andra har det städat och är snygga pga jämför med sig själv, och en som tycker det är som skådeverk för ögat. Jag tillhör kategori två, får aldrig ångest av lyckade instagramflöden. Liv som verkar perfekta på ytan gör mig dock en smula uttråkad (pratar inte om Elsa längre alltså), jag vill gärna se lite sprickor, självkritik eller självironi, men annars är det ganska skönt med ett blogginlägg som är som en inredningstidning när jag själv känner mig som en påse skridskor.

Nu ska jag lägga Juni, duscha och tvätta håret och jobba ikapp lite, jag gick så tidigt idag pga APT på skola/förskola. Kolla på Weeds samtidigt kanske. Ibland är det som jag blir gladare bara jag får gnälla av mig lite. Tack för att ni lyssnade.

Inget som var sämst?

Jag vill så gärna att mina barn ska känna att det är värt att prata med mig. Att de alltid kommer att vilja berätta om saker som händer dem och alltid känna att de kan ventilera, be om råd eller bara babbla av sig.

För att vi ska få till nån slags dialog efter förskola och skola (förutom ”Hade du det bra idag?” ”Ja.” som samtalet stannar vid annars) brukar jag fråga typ ”Vad var det bästa som hände idag?”.

Eftersom jag tycker att det är viktigt att lära sina barn positivt tänkande redan från tidig ålder så brukar jag ofta fråga om det sämsta som hänt dem också, och sen försöker vi vända det till något positivt.

Till exempel om de blivit retade av ett annat barn så brukar vi prata om hur man kan vända det till något bra, typ att… SKOJA BARA!!!!!!! Hälsningar från Sten Frisk eller vad han läskiga i Tre Kronor hette?

Nä men jag skämtade inte med allt i inlägget, det är i alla fall sant att jag brukar fråga om det sämsta och bästa som hänt under dagen. Bäst idag var bland annat nån Taurus-lek och sämst var att ramla ur gungan.

När det var min tur att berätta om mina bästa var det när jag mötte alla hästarna, när jag åt lunch på Eataly och när jag hämtade barnen. Kom seriöst inte på något som var sämst med min dag. Försökte med ”jag trodde jag höll på att få skoskav men det gick över”, men det tyckte Juni var en positiv nyhet.

I alla fall så blev jag så glad över Linas kommentar på inlägget om vårdepp. Om att inte riktigt hinna få den där riktiga lyckan men ändå känna så här:

”Jaja, det kunde va tusen gånger värre och det tänker jag på varje dag. Även om pirret inte finns där så snuttar jag på tacksamhetsfilten varje kväll iaf. 🙂”

För prick så känner jag också. Går och lägger mig med just den filten varje kväll och om jag hade varit amerikan hade jag väl räknat mina blessings. Så otroligt bra man har det alltså.

Lyckopirr eller ej.

Vårdepp?

Jag har precis varit på två otroliga resor och att landa i vardagen kändes fint. Att gå upp när det är ljust ute, lämna barn, åka till kontoret med vårjacka och solglasögon, träffa kollegorna. Det händer mycket kul på jobbet och jag trivs bra.

Men med det sagt, så känner jag mig ändå lite deppig. Jag funderade först på om jag kan ha en släng av vårdepression, men jag vet inte. Jag vet bara att det är för långt mellan de där känslorna av lycka jag brukar kunna ta för givet.

I vanliga fall kan jag liksom få den där intensivt glada känslan i kroppen av lite vad som helst. När jag tänker på att jag och Martin har ett nytt avsnitt av vår serie att kolla på när barnen somnat. När ett av barnen berättar något och det slår mig att det är mitt barn som pratar. När jag gör mig klar för att åka och träffa en kompis. Att åka över Riddarfjärden. Att babbla med mina syskon.

Jaja, känslor kommer och går och det kan vara hormonellt eller att jag är trött och imorgon är det som vanligt igen. Men jag tror att jag behöver jobba lite på det roliga i livet, det där enkla. Jag saknar mina kompisar, blev så glad över ett gulligt sms igår att jag blev tårögd. Kanske behöver boka in fler roliga saker med dem. Och ha egentid med Martin, herregud när gjorde vi senast något bara han och jag? Snart öppnar väl Gröna Lund så jag kan skrikskratta i Kvasten, det vet jag i alla fall att jag blir lycklig av.

Vad gör du för att känna dig glad? Kommer det automatiskt? Känner du dig låg så här om våren?

En ovanlig jobbresa

Det blir lite tyst här när jag är på jobbresa. Dels för att jag ofta har fullt upp från tidig morgon till sen kväll och för att det sällan finns wifi. Men också för att det är svårt att hitta tonen. Jag brukar aldrig tänka på nån himla ton, bara babbla på från högt till lågt. Men det är enkelt när man är helt privat.

Nu tänker jag i alla fall berätta lite om det center som utsatta barn i området Margate får komma till, och som Give a Child a Family driver med stöd av Läkarmissionen.

Centret är som sagt inget barnhem, tanken är att barn ska behöva stanna i max ett halvår. Barnen placeras där av socialen och man har ett nära samarbete med myndigheterna. En del barn kan återvända till sin familj, andra till en släkting men vissa till en fosterfamilj.

Men i väntan på ett riktigt hem försöker man göra centret så hemlikt som möjligt och stämningen var varm och kärleksfull.

Den här bilden tog jag igår, den lilla flickan ville aldrig lämna famnen på sin favoritpersonal.

Vi spenderade hela dagen där, men såklart med tydliga riktlinjer för oss som besökare, det är ju barnens hem och traumatiserade barn behöver lugn och ro. Centret är uppbyggt med flera hus runt en jättefin och lummig innegård där vi kunde hålla till.

På kvällen bjöd Monica (som startade projektet när hon jobbade på barnhem och redan som sjuttonåring insåg att det inte var en bra miljö för barn) och hennes man på middag. Innan de byggde centret lät de föräldralösa barn bo hemma hos dem, i brist på bättre. Som mest hade de 27 barn boende hos sig.

Jag tycker så mycket om Sne. Hon kom till centret när hon var liten, tillsammans med sin lillasyster som var sjuk i aids och senare dog. Idag är Sne mamma till en fyraåring och jobbar själv på centret. Och vi pratade om klubbmusik och den lokala scenen och Gcom som är den mest populära elektroniska musiken i Durban och kanske hela Sydafrika nu? Vi dansade under stjärnhimlen ute på Monicas altan. Jag var helt hopplös såklart, men ändå. Snes dotter är selfieproffs, vi andra försöker bara haka på.

Sne har sån koll på allt och vi pratade sociala medier och om lokal stil och om gäng i townships där det är superviktigt med särskilda märken på kläder. Sen åkte vi till hotellet och surfade en stund i receptionen innan vi gick och lade oss.

Jag vaknade klockan sex, min dumma vana trogen. Filmteamet hann klart med allt igår och eftersom vi var uppe så tidigt hann vi gå en snabb sväng till stranden innan vi checkade ut. Det är extremt ovanligt på jobbresor, att man hinner göra något sånt. Jag har till exempel varit i Bukarest två gånger utan att se något av stan, i Kenya duschade jag i sällskap av en stor kackerlacka och i Etiopien var vi så trötta på kvällarna att vi åt en snabb middag i lysrörsskenet och stupade i säng. Men här hann jag bada i indiska oceanen, otroligt lyxigt inför den långa hemresan. Klockan 11.00 var det dags att skynda upp till rummet för att packa ihop och åka. Men innan dess njöt jag väl ihjäl mig av solen.

En klövig person

Jag minns inte ens när jag senast blev yr av blodprov eller sprutor (kanske 15 år sen?), men jag tar det ändå lugnt efteråt för säkerhets skull. Så även idag, när jag fick en spruta i varje överarm. Stelkramp + tredje Twinrixen. Tycker den gör ganska ont?

Jag bad att få ligga kvar en stund på rummet, men allt kändes bra så efter ett par minuter hojtade jag glatt hejdå till läkaren och traskade ut.

Med tossorna på. Märkte det efter ca 100 meter längs Birger Jarlsgatan. Gick tillbaka och lämnade dem, skämdes lite inför läkaren.

När jag nästan hunnit till tunnelbanan ringde han och sa att jag hade glömt dukoralen. Bara att vända igen.

Det var ju bra att jag skrev detta förresten, för nu kom jag på att jag bara lämnade den i väskan. Dukoralen alltså. Den kanske ska stå kallt? Lika bra jag går upp och dricker den direkt.

*gick upp och tog den, sen vaknade A med hemsk växtvärk, han fick bada en stund tills det värsta gick över, vips blev klockan 00:26*

Om vänskap

Nu tänkte jag svara på några av de frågor jag fått och börjar med en som kommit i en privat kanal och som handlar om vänskap.

Fråga: Alltså hur ska en tolka att en jämt är den i en relation som tar initiativ att ses? Typ 50% av mina kompisrelationer är sådana. Om inte jag hör av mig och styr upp så blir det inget. Men får nästan alltid positiv respons och vi har trevligt när vi ses. Men en känner sig så icke uppskattad/efterhängsen.

Svar: Först en svinlång (100% självupptagen) rant om varför jag kanske är dålig på att svara på den här frågan: Jag tror att ens tidigare erfarenhet av vänskapsrelationer påverkar, och lite hur man är som person. Själv har jag dels uppfostrats att inte bry mig så mycket om kompisrelationer, typ mister jag en så står mig tusen åter. Jag åkte ensam på ridläger en vecka sommaren efter fyran (ringde inte hem en enda gång under den tiden, men skickade ett vykort) och på språkresa en månad sommaren efter åttan. Lärde mig att det finns många potentiella vänner i världen. Och sen har jag alltid haft min syster och min bästa vän Jessica som grundtrygghet.

Jag tänker aldrig på vem som hörde av sig senast (möjligtvis av artiga skäl, att jag såklart vill bjuda igen och sådär). Jag skulle dock bli ledsen om jag inte blev bjuden på bröllop eller fyrtioårsfest hos nån jag uppfattat som en god vän, för det är ett så tydlig statement.

Jag kanske kan uppfattas som efterhängsen, inser jag nu. För med en del vänner är det säkert jag som hört av mig de senaste fem gångerna. Är också expert på att bjuda in mig själv ”hej är ni hemma, får vi komma förbi med fika” typ. Men det struntar jag i. Och en del vänner tycker säkert att jag är urdålig på att höra av mig. Det får tyvärr vara så, jag mäktar inte med att vara bättre än så här.

Mitt råd är väl helt enkelt: om det är folk du vill träffa och du känner att de uppskattar ditt sällskap så strunta i om det är du som tar initiativ. Jag lovar att dina känslor om att ni har kul när ni ses stämmer, och du får tänka att den andra kanske bara är utmattad av vardagspussel, allmänt förvirrad eller egocentrisk? Att du gör dem en tjänst men att de säkert uppskattar det i det långa loppet.

Hur tänker ni om detta?

Att längta hem eller bort

Under 2017 flyttade flera av våra vänner tillbaka till Karlstad. Och jag får ganska ofta frågan om vi planerar att ”bli kvar i Stockholm”.

Varje gång svarar jag att jag inte vet. Men att jag har det bästa jobb jag kan tänka mig, att Martin precis börjat sin spännande anställning, att Junis skola är jättebra, att vi trivs i lägenheten och att detta är hemma just nu.


Sjön Magelungen, ca 800 meter från vår dörr.

Men det finns samtidigt en sentimental sida hos mig som tänker att jag såklart kommer att flytta tillbaka en dag. Till Vänern, Klarälven och allt det välkända.


och här var det skugga och här var sol

och här var det gott om nattviol,

den dungen är mig kär,

min barndom susar där.


Jag har ältat ämnet i bloggen flera gånger så jag fattar om ni är trötta på det nu. Men jag tror att själva kärnan är att barnen rotar sig allt mer och att Farsta strand är hemma för dem nu. Att det kommer att bli allt svårare att dra upp dem för en flytt om vi skulle få för oss att flytta tillbaka nån gång. Och att det därför känns viktigt att bestämma sig snart: ska Stockholm vara vår hemstad, staden där barnen växer upp, eller ej?

För Martin är det enklare. Vi har en bra lägenhet, bra jobb, bra skola och förskola. Vad är det ens att fundera på? Han vill inte flytta tillbaka.

Jag älskar mitt jobb och vardagen här. Och om vi skulle flytta nu är jag rädd att jag skulle ångra mig. Det känns inte aktuellt.

Men samtidigt: månader blir till år. Och det blir ju ett slags beslut i sig, att bo kvar.

Jag tänker att om vi hade ett par miljoner till skulle vi kunna köpa ett av de nybyggda radhusen i Lilla Sköndal. Men skulle jag känna mig mindre rastlös där? Pga en altan och en gräsplätt och ett område med många fartgupp där barnen kan gå ut själva. Jag vet inte. Blir också trött på mig själv och det här ändlösa ältandet. Hur kan man ens ena månaden träffa människor som bor elva personer på 9 kvm och nästa månad vara så extremt självupptagen i sina välmåendeproblem? Jag skäms.

En tröst är i alla fall att gå tillbaka och läsa era tankar om boende i detta inlägg. Fyll gärna på, om du vill!

Kanske är det bara så att jag behöver dra det här en omgång ungefär en gång i halvåret och sen inse att vi bor bäst där vi bor och slappna av i några månader tills det är dags för nästa tjat?

(tidigare ält om boende: Så dålig på att rätta mun…)

 

Julklapp/nyårslöfte

Barnen har redan börjat med julklappsönskningar så Martin frågade vad jag önskar mig. Jag svarade lite blygsamt först, men sen kom jag på: 

Mitt mål 2018 är att se The Blaze live. Drömmen vore såklart tillsammans med Justice och i Frankrike. Men var som helst går bra. 

Har du något du skulle vilja uppleva eller få inom en överskådlig framtid? 

Tack för alla svar om boendet!

Åh vad roligt att läsa om hur ni bor och era tankar runt det. Precis som Lina skriver kan boende ge upphov till en del jobbiga känslor. Runt ämnen som ekonomi, logistik, relationer. Ens historia och ens framtid.

Och jag vet att jag har ältat det här ämnet in absurdum i bloggen, men i perioder upptar boende en del av mina tankar och det är så skönt att terapiskriva om det. Hoppas fler vill berätta om hur ni bor, jag har läst igenom alla kommentarer flera gånger.

Idag åt jag lunch med en kompis vid Ängbyplan. Samtidigt som vi pratade såg jag hur en kvinna låste sin cykel vid en stolpe utanför de stora fönstren på lunchrestaurangen. Det var två olika lås och en vajer inblandade i proceduren, som tog flera minuter. Hon skulle bara in och äta lunch.

Nån timme senare läser jag Flora som befinner sig på mindre ort i Hälsingland: Barnen låser inte sina cyklar, de lägger dem bara ned på trottoaren medan de går in och handlar.

Det är klart att cyklar blir stulna i Hälsingland också. Men ni fattar. Ängby är ändå ett välmående område. 

Jag kommer att svara på alla kommentarer sen, det har bara varit lite mycket i några dagar. Men här kommer i alla fall mina svar på de egna frågorna. Jag skrev förresten inlägget jättesnabbt, vilket kanske märks på frågornas utformning. Tack för att ni svarade så utförligt, ändå.

? Lever du ensam eller med familj? Ja, det där vet ni ju.

? Varför flyttade du dit? Vi flyttade till Stockholm för snart tre år sen, för att vi ville prova något annat, få en nystart. Det fick vi också. Mycket mer tid tillsammans. Nya intryck. Nya vänner. Jag fick det roligaste jobb jag någonsin har haft (och någonsin kommer att få, skulle jag tro). Jag är 100% glad att vi flyttade, det har uteslutande fört med sig bra saker. Sen har jag svårt att tänka mig att aldrig mer bo i Värmland, men det är en senare fråga.

? Trivs du? Jag trivs jättebra i vår lägenhet. Den är ljus och jag tycker om planlösningen och att man ser tallar och lövträd genom sovrumsfönstret. Det är nära till sjöar och pendeltåg, tunnelbana och ett stort centrum.

? Kommer du bo kvar? Jag tror inte det, inte på längre sikt i alla fall.

? Har du en drömplats att bo på? Min dröm-dröm är att bo i ett hus med utsikt över en sjö. En mer realistisk dröm (nåja) är att bo i ett ganska nytt kedjehus, eller hus. Jag vill flytta till en plats där barnen kan växa upp, där vi ser oss själva bo i många år. Det ska finnas en gräsplätt där man kan rasta en eventuell framtida hund (här pratar vi tioårsplaner) och en bra promenadrunda med fin natur och kanske vatten.

? Tror du att dina preferenser över boende kommer att förändras över tiden? Ingen aning. Jag vill att nästa boende ska kännas riktigt långsiktigt. Men såklart förutsättningar och drömmar förändras över tid.

? Kollar du på hemnet? Ja. Jag slutade under en period, men nu är jag där igen.

? Tror du att du någonsin kommer känna dig helt nöjd med ditt boende eller är du redan så tillfreds att du knappt ens tänker på det? Jag avskyr att flytta och vill verkligen att nästa hem ska kännas som framtiden. Att vi skulle kunna bo där alltid, om vi vill. Vi får se.

Hur och var bor du?

Hjälp vad fruktansvärt det är med dödsskjutningen i Las Vegas. Helt overkligt! Min första tanke var såklart terror, antar att jag inte var ensam om det? Att man går runt med en känsla av att det bara är en tidsfråga när, och var, det händer nästa gång.

Ganska många trendspaningar nu handlar om att folk vill cocoona i sitt hem. Och det är på nåt sätt min första tanke också, att flytta till ett rött hus på landet nånstans. Man går ju inte trygg för våldtäktsmän, inbrottstjuvar, bilolyckor, cancer, bränder eller pedofiler någonstans, men risken för terrorbrott känns i alla fall betydligt mindre om man håller sig på gården. 

När jag lämnade Göteborg i fredags råkade jag köra via ett villaområde någonstans mellan Backaplan och Bäckebol (ja, jag hade några himla ärenden) och då tänkte jag 1. Är det här nära Josefine och Mikaels hus? och 2. hur är det att bo just här? 

Och sen var det kört och jag kunde inte sluta tänka på alla områden jag körde förbi på väg till Karlstad och dagen efter till Stockholm. Eller områden mina vänner bor i eller områden jag själv bott i osv. 

Nu undrar jag var du bor. Lever du ensam eller med familj? Varför flyttade du dit? Trivs du? Kommer du bo kvar? Har du en drömplats att bo på? Tror du att dina preferenser över boende kommer att förändras över tiden? Kollar du på hemnet? Tror du att du någonsin kommer känna dig helt nöjd med ditt boende eller är du redan så tillfreds att du knappt ens tänker på det? 

Ja, ni fattar. Man behöver såklart inte svara på allt och får gärna vara anonym. 

Tack Tyra

Imorgon ska jag bli fotad tillsammans med snygga personer och genimodeller som Soukeyna. Jag har därför gått och lagt mig med en fuktmask i ansiktet och ska försöka få åtta timmars sömn som omväxling. Drack ett glas vatten förut också, man vet ju att skönhet kommer inifrån. Ho ho. 

Lol, googlade även precis på tips från ANTM. Älskar ändå Tyra. 

Jaja, jag kan i alla fall inte åka ut imorgon, det är alltid något att hålla fast vid. 

Återkommer i ämnet! 

Vänskapslistan

?

Hur är dina egenskaper som vän?

Jag blir alltid glad av att få umgås med vänner, det är verkligen kvalitetstid för mig. Innan barnen kom hade jag vardagsmiddag minst en kväll i veckan och förfest hos mig varje helg. Det var allt livet, det. Jag älskar att prata och analysera relationer och företeelser och har inte så hög integritet, jag tycker att alla vinner på att dela med sig.

Jag är extrovert så länge jag får välja själv. När jag umgicks mycket och ofta med vänner var det ändå fler dagar under veckan som jag bara var ute i skogen med hundarna, jag vill också gärna ha enkelrum när jag reser med vänner. Avskyr att tvingas konversera ytligt som på exempelvis mingel, då vill jag bara gå eremiten i skrotnisse på alltihop. Jag tycker mycket om att lära känna nya människor, men då måste de öppna upp lite, ge mig en hint.

?

Sämst som vän?

När jag ältar samma problem eller ämne för hundrade gången, att jag ofta vill ha mer och gå all in när jag väl är på fest (exempel: vill gärna gå på svartklubb till fem på morgonen i Göteborg till helgen trots att inte mitt sällskap är alls särskilt sugen på det), eller när jag inte kan finnas där till hundra procent eftersom jag har fullt upp med resten av livet, barn och jobb. Är också alltid rädd för att verka självupptagen.

?

Vad stör sig dina vänner på med dig?

Tidigare störde sig mina vänner garanterat på att jag alltid skulle välja musik på fest, men sen släppte jag bara allt och bestämde mig för att en bra fest såklart går före pretto och att allas favoritlåtar räknas. Upptäckte förra helgen att jag tydligen kan texten till Säg mig var du står med Carola, det får jag väl tacka Annica för, tänker jag?

Jag vet att det finns de (hehe i alla fall en) som stör sig på att jag har viss coolhetshets (som Elsa och säkert min syrra skulle uttrycka det, även om jag är en extremt ocool person egentligen), men det är väl bara Hanna 15 år som drömde om att jobba på ZTV som finns kvar där inne antar jag?

?

Återkommande vänproblem?

Seriöst: inget. En enda gång har jag blivit ovän med en vän så att vi slutade umgås, vi hade helt enkelt olika behov och önskemål av en vänskapsrelation.

?

Typiskt för dig som vän?

Vill alltid hitta på saker och säger alltid ja, om jag inte behöver vara hemma med barnen eller har varit borta för mycket från dem. Jag är nästan alltid glad och tacksam. Inte så dömande. Umgås nästan bara med tjejer och tjejers killar. Och min man såklart, vi har väldigt roligt ihop när vi har roligt ihop. Men överlag: jag älskar kvinnor och är extremt glad att jag föddes in i systerskapet.

?

När blir du sur?

Citat Sandra Beijer, kan skriva under på detta väldigt mycket:

”Blir extremt sällan sur för jag anser att idén med vänner är att ha människor runt omkring en som man ska må bra och ha kul med. Vänskapsbråk hör hemma i tonåren (med vissa undantag såklart).”

Ja, exakt så. En grej som jag lärt mig är att alltid stämma av med en vän så att man har samma förväntningar på en kväll. Sen kan man såklart alltid ändra sig av olika anledningar. Men om jag tänker att om jag vill vara hemma före midnatt är det bara dumt att låta min vän tro att vi ska festa halva natten. Och så vidare.

?

Tråkigast med dina vänner?

Att jag inte kan träffa dem oftare, pga livet och geografiskt läge.

?

Önskeegenskap som vän?

Jag vill att folk ska få en positiv association när mitt nummer dyker upp på deras display.

?

Värsta sortens vän?

Nån som kräver exklusivitet, att det bara ska vara hon och jag.

?

Bästa sortens vän?

De som finns där fast man inte hörs hela tiden. Är SÅ tacksam för det.

?

Gemensamma drag för mina närmsta vänner?

Att de är varma, smarta och roliga. Att de känner mig och vet vem jag är och hur jag är men ändå tycker om mig. Att jag kan vara mig själv fullt ut med dem. Och även om de är väldigt olika sinsemellan har vi haft väldigt kul ihop på diverse dansgolv.

SÅ LÄSER NÅN VÄN DET HÄR OCH BA YEAH RIGHT om allt på listan och så har man självmedvetenhet 0.000001 på en skala????? 

Just nu i juni

Jag måste
… göra klart några jobbsaker jag borde ha gjort igår. Fast då kändes det viktigare att bara vabba. Och att sova middag med Arve som en liten sked i soffan.

En sak jag inte längre ”måste” är i alla fall att fixa med våra gröna växter. Jag och Arve planterade om yuccapalmerna i större krukor och bytte ut de trötta fikusarna mot kantdracenor. Fikusarna hade kanske hämtat sig, men en bra grej mamma har sagt en gång är att man kan se krukväxter som snittblommor. Att man har dem så länge de är fina och byter ut dem sen istället för att försöka hålla liv vid nån halvvissen växt. Martin ville visserligen ha monstera och de är ju fina, men mår väl inte toppen av direkt solljus. Jag vill bara ha lättskötta växter som klarar lite torka.

Vår bakgård är ganska lummig om sommaren.

Jag imponeras av

… alla som springer maraton idag, kan knappt föreställa mig hur vidrigt det skulle vara att springa två halvor direkt efter varandra.

Jag längtar efter

… att åka till Grekland. Jag längtar helt otroligt mycket. Jag har redan gjort en plan för hur dagarna ska se ut. Viktigast: när barnen är med i Bamseklubben ska jag (och mamma?) ligga på en solstol på stranden och läsa böcker.

Jag inspireras av

… sommar! Somriga recept, somrigt smink, semesterplaner. Allt känns så enkelt.

Jag drömmer om

… att Martin ska bli bra i ryggen (han har alltså ett svårt diskbråck som ska opereras).

Jag googlar på

… vilken sololja med spf som har den mest klassiska doften. Vill lukta kokos på semestern.

Jag är peppad på

… våra planer för sommaren. Att vara ledig med en treåring och en sexåring (föräldraskapet är enklare än nånsin, älskar när barn blir tre år) och att träffa vänner, grilla, bada, göra utflykter, åka till sommarstugan, fest. Den här tiden är nästan som bäst, när allt ligger framför en.

Listan kommer från Sandra Beijer/Niotillfem via Teknifik.