Om trötthet

Louise skriver om sömnbrist. Och jag vill tipsa om det här, som jag tycker är lugnande läsning

Det är kanske en klen tröst under perioder i livet när man sover fem timmar upphackat i fyrtio avsnitt. Men ändå.

Den mänskliga kroppen är en finurlig konstruktion som är bra på att hantera tillfälliga påfrestningar som exempelvis sömnbrist. Vi behöver inte (ännu en myt) ta igen förlorad sömn genom att sova fler timmar nästa natt utan kroppen tar igen sömnbristen genom en effektivare sömn och bättre sömnkvalitet nästkommande natt. Det är denna mekanism man kan använda för att träna sig till bättre sömneffektivitet och sömnkvalitet. Lite förenklat kan man säga att kroppen ”lär sig” hur mycket tid som finns disponibel för den sömn och återhämtning som den behöver och disponerar sömnen efter det. Lite tid i sängen ger bättre sömneffektivitet och kvalitet medan mycket tid i sängen ger lägre sömneffektivitet och sämre sömnkvalitet.

För vår familj passade det också bäst att inte avboka planer utan istället planera mera. Så att vi redan fredag kväll visste vad som skulle hända på lördag förmiddag. För att bara vara hemma när båda är trötta och lättirriterad och barnen vilda och stöket växer var det sämsta för oss. Mycket bättre att komma ut och träffa vänner eller gå på nåt museum och sen komma hem och ha fått lite nya intryck. Men det är såklart olika. 

Något som jag tänker måste vara gemensamt för ALLA familjer är väl i alla fall att det finaste som finns under såna här perioder är när ens partner ger en sömn. I vårt fall när han tog med barnen till affären eller lekparken och drog ut på det så jag fick vara ensam hemma och sova en stund i lugn och ro. Jag är ju värdelös på att sova om morgnarna. 

När Arve var liten köpte vi städning en gång i veckan (av två systrar som startat egen städfirma, rekommenderas varmt!). Det var extremt värdefullt att det var rent hemma när vi var så trötta. Och vi tänkte att det var billigare än skilsmässa. Ett värdelöst tips om man inte har de marginalerna ekonomiskt såklart…

Sömnen är min största anledning till att inte försöka få ett tredje barn. Jag vet faktiskt inte om vi skulle orka en sån period till… den där tröttheten när allt är lite dimmigt och det är svårt att tänka på annat. 

En liten lista

Det här är en lista jag hittade hos Emma

Tre saker du älskar:

1. När man får fredagskänsla. 

2. Löjromspizza. 

3. Att gå uppför stigen mot sommarstugan, känna lukten av tallskog och höra kluckandet från sjön. 

När grät du senast?

Jag kan inte minnas när jag senast grät, förutom tårar i ögonen när jag varit rörd. Eller när det blåser på morgonen. 

Tror inte det är odelat bra att sällan gråta. 

Vad skrattade du åt senast?

Åt Juni som hukade bakom den här gigantiska dockan, vinkade med dockans arm och ropade ”kom och köööööp”. Så läskigt. Vi är hos svärföräldrarna. 

Har du en bra hårdag?

Jag har inte tvättat håret sen i söndags och haft sovtofs varje dag sen dess. Det är inte direkt smutsigt, men långt ifrån en bra hårdag. Jag tror jag behöver klippa av ytterligare en bit faktiskt, det är så torrt i topparna. 

Säg något fint du funderar på?

Att mitt jobb är så otroligt bra och roligt just nu. Jag älskar att få förtroende att projektleda kampanjer, fria händer, stöd av min chef. Och att få jobba med härliga personer. 

Ditt livsmål?

Jag har inte så långa målsättningar som för hela livet, är mer på en 5-10-årsnivå. Fast om jag tänker på livsmål så känner jag väldigt starkt att jag borde ta bättre hand om kroppen. Börja styrketräna och sånt. 

Beskriv rummet du är i?

Vi är hos barnens farmor och farfar, i ett stort tvåplanshus byggt i början av nittonhundratalet. Stringhyllor och teak. 

Var vill du vara om sex år?

Hjälp, då har jag en tolvåring och en nioåring. Och är 43 år. Med tanke på hur snabbt det har gått sedan Juni föddes för sex år sen är vi väl snart där. Med tanke på hur tillfreds jag är som tvåbarnsmamma och hur obefintlig min längtan efter ett tredje barn är just nu så har vi nog ingen toddler. Om inte Martin väldigt gärna vill ha ett tredje. 

Jag vill bo i ett kedjehus med en liten tomt. Där jag kan ställa upp altandörren när jag kommer hem från jobbet. 

En sak du önskar dig?

Ett par badtofflor. 

Det senaste du åt?

Hembakat bröd med smör och ost. 

Hur blir din sommar i år?

Vi åker på semester tidigt. Sen jobbar vi till mitten av juli. Därefter är vi lediga och kommer vara i Värmland en hel del och ta en sväng till Dalarna. Nån mer utflykt kanske. Avsluta med Way Out West.

Vad gjorde du för exakt fem månader sedan?

13 november: Firade fars dag. Åt det här, fast i omvänd ordning. 


Kan du bjuda på någon teaser inför kommande blogginlägg?

Jag ska avslöja mitt spännande projekt. SKOJA! 

Vad är viktigt i ett förhållande?

Att båda sätter den andra personen före sig själv. Svårt, men viktigt. Förtroende och värme. 

Vad är viktiga egenskaper hos en partner?

Att han är en bra pappa. Jag fattade inte hur viktigt det var förrän vi fick barn. 

Det är också en fördel om han vet varifrån citatet ”det är spanska och betyder kratta” kommer. 

Vem kysste du senast?

Min man. Dock att det är alldeles för lite kyssar i livet. Häromdagen tänkte jag för övrigt på en grej jag undrade över som barn: hur det är för skådisar som hånglar på film.

Har du något onödigt du gör?

Öh JA. Ursäktar mig själv, till exempel. Jag tror det bottnar i att jag vill framstå som självmedveten men det lyckas nog inte så bra. 

Vad är det sämsta med denna vecka?

Jag var tvungen att ringa två jobbiga telefonsamtal. Det gick dock ganska bra. 

Vad ska du göra i höst?

Fortsätta ungefär som nu. 

Vad har du i ditt kylskåp?

Nån tub med hemorrojdkräm sen Arve föddes, tandblekningsmedel, flytande alvedon, batterier, Och en himla massa mat. Jag älskar när kylskåp är välfyllda men inte överfulla. Inget som blivit för gammalt eller luktar äckligt får finnas. Det måste finnas mjölk och smör. 

Klockan 5.20

Jag vaknade tidigt imorse. Sen låg jag och tänkte på följande tre ämnen:

1. Att jag måste ringa mina föräldrar (som ska vara barnvakt nästa helg) och förbereda dem på att Arves trotsperiod håller i sig. Det låser sig för honom när man till exempel ska iväg någonstans och då hjälper varken hot eller mutor. Han blir bara ledsen och ännu mer motvalls. Egentligen är han väldigt noga med att rätt ska vara rätt och så fort han kommer ur låsningen blir det bra. Men ändå, en smula utmanande är det. 

2. Juni fick ingen av de skolor vi sökt utan en tjugo minuter hemifrån. Och allt det här med skolstarten (som säkert blir jättebra!!) har dragit igång så många tankar i mitt huvud. Jag ska inte trötta ut er med detta, men att man till viss del skapar sina ungars barndom är lite stressande för mig. Vad som för mig som vuxen är ”nu bor vi här” blir ju barnens ”jag växte upp i … ” och så vidare. Det hela grundar sig såklart i att vi är så pass priviligerade att vi ens har tid att tänka på sånt här. Klockan fem på morgonen. 

3. Warszawa. Spontanitet i all ära, när jag åker nånstans vill jag gärna ha en plan att utgå ifrån. Jag har därför bokat restaurang för ena kvällen samt en klippning och en pedikyr på en salong nära hotellet. Vill se Kulturpalatset denna gång. Och gå i butiker med ung, polsk design. Plus gå tillbaka till en av restaurangerna vi var på senast. Eller äta på den där fina vinbaren? 

Efter en halvtimme vaknade Arve och vi gick upp och satte oss i soffan. Medan han drack välling och kollade på Barnkanalen kunde jag äntligen googla loss på olika saker. 

Nu är det eftermiddag. Jag och Arve har precis sovit middag medan Martin och Juni spelade Mix Max. Här leker barnen att A är barn och J mamma ”Du ska ha barnvakt ikväll för jag ska jobba länge. Men först läser vi några sagor.”

Ingen nämnd, ingen glömd 

Tack till alla kvinnor i mitt liv. Tack för att ni har visat mig era olika sidor: starka, sköra, ångestfyllda. Trötta, omtänksamma, fokuserade. Tack för att ni har lärt mig saker. Skjutsat mig på cykeln, funnits där, peppat. Hjälpt mig att få jobb, att löneförhandla och att komma hem när jag blivit full och stukat foten. 

Tack för att ni har dansat med mig halva nätterna, lagat mat till mig när jag haft en bebis i famnen dygnet runt, lyssnat på mitt gnäll. För att ni har lärt mig att stå på egna ben, att läsa böcker, att våga vara ensam. 

Tack för att ni har stått på min sida, bjudit in mig, hört av er. För att ni ordnade min möhippa, vågade säga ”nej, inte du också” när jag blev gravid och för att ni tappade upp ett fotbad till mig när jag var höggravid. 

Framför allt: tack för att jag har fått älta, diskutera, sortera tankarna. 

Jag är er evigt tacksam ❤️

Ett tredje barn!

Louise/Hej hej vardag listar för- och nackdelar med ett tredje barn. Och jag känner igen mig så himla mycket. I nackdelarna.

Bilden ovan lånade jag för övrigt på en sida för gratisbilder. 

Nu utgår jag från Louise rubriker som talar emot en trea:

1. Sömnbristen. Det är ganska stor risk att även bebis nummer tre skulle vara en sån som bara vill sova i famnen och som vaknar ofta på nätterna. Jag har ändå fixat det ganska bra med Juni och Arve. Men en tredje gång… nää jag tror jag nöjer mig här.

2. Relationen. Kanske viktigast av allt. Jag tror inte det vore bra för oss med en tredje krävande spädbarnsperiod, vi har ju knappt hunnit landa efter våra första sex år som småbarnsföräldrar. Vi vill så mycket, vi behöver få komma iväg på saker utan barn, både tillsammans och separat. Hur får man ens barnvakt till tre barn under sju år?

3. Mina barn. Jag behöver hinna se dem en och en. En vanlig söndag vill jag vara nån slags medhjälpare på Junis gympa, fast jag inte kan nåt om gymnastik, lägga pussel med Arve en lång stund och hinna ligga på soffan och läsa en bok för mig själv. Tänk om vi skulle få ett barn med en sjukdom eller ett handikapp som innebär att trean kommer att behöva all min tid och alla resurser. Sånt vet man ju aldrig.

4. Jobb. Om jag inte gillade att jobba skulle punkt 3 inte vara ett problem. Då skulle vi kunna bo på nåt billigt ställe och jag kunde jobba halvtid och få massor av tid med barnen. Men jag gillar att jobba och det är viktigt för mig att ha ett roligt arbete och jag trivs med att jobba heltid.

Dock att det bästa jag upplevt i livet är att få bli mamma. Jag tyckte om att vara gravid, kände mig vacker och liksom utvald. Så skämmigt att skriva utvald men antar att Beyonce känner likadant med tanke på hennes fotografering? Jag mår bra av att vara förälder och det får mig att känna mig stark, älskad, levande, viktig. Bebistiden har varit fantastisk. Och att få lära känna de två personerna är också positiva superlativ, varje dag. Jag älskar att vara deras mamma.

Jag är så hemskt glad (och tacksam!! det är ju ingen självklarhet att kunna bli gravid, föda ett levande barn) att jag fått uppleva två graviditeter, två bebisperioder. Men nu är jag nöjd.

I alla fall för nu, påminn mig om ett par år när jag känner att det är sista chansen om jag vill uppleva allt det där på nytt.

OBS att denna text är helt subjektiv. För min del får man ha noll, ett, två, tre, sju barn, bara det känns rätt för en själv. Och jag tycker absolut att Louise ska satsa på ett tredje. Inte minst för att jag tror det kan vara väldigt sorgligt, att släppa den tredje bebisen man aldrig fick. Och för att hon beskriver det där med kaoset väldigt bra. 

Nyårslöften som jag kanske håller, kanske inte

Mina nyårslöften (om man med löften menar typ… lösa mål) för 2017 är:

  • Att fortsätta vara bra på att ha egentid men oftare försöka få barnvakt och göra saker tillsammans med Martin. Det är så enkelt att boka in olika event på egen hand för då kan han ha barnen, men det känns också viktigt (och roligt!) att göra saker tillsammans.
  • Att börja svara på alla kommentarer som kommer till bloggen (dock: en del kräver ju inte precis något svar och när jag får många kommentarer är det ok att göra samlade svar).
  • Att fortsätta prioritera bokklubbsträffarna.
  • Att inte anmäla mig till nån halvmara. Möjligtvis kan jag istället försöka kapa några sekunder på milen, men det är sannerligen inget löfte.
  • Fortsätta dricka cola zero utan att skämmas. Jag är inte så glad i varken kaffe eller te och vet att läsk är på samma lista som rökning och fetma, (dvs skambelagt) men det tänker jag strunta i.
  • Vara snäll mot mig själv.

Angående att svara på alla kommentarer: har du nån fråga så kan detta inlägg vara en allmän frågestund? Bara shoot!

Och apropå shoot, detta klipp är väl ett av förra årets bättre.

Att ge någon vad den vill ha

Laskask skriver:

Ett program som jag såg gick ut på att ett norskt par övervägde skilsmässa. Som en sista utväg var de med i ett program där de fick experthjälp av två terapeuter. I ett avsnitt sa en av terapeuterna att man ofta ger sin partner det man själv önskar. Om man vill ha närhet ger man sin partner det och surar när man inte får det tillbaka. 

Jag har tänkt på det mycket. För jag får så sjukt mycket ryggkli av Okapin och han får så sjukt mycket gulliga överraskningar av mig. Ingen är helt nöjd. Även om ryggkli och överraskningar såklart uppskattas av båda. 

(obs att detta är klippt ur ett sammanhang, läs hela inlägget här.)

Ja men det här känns ju så sant! Både i relationen men också när det gäller typ presenter. Om jag inte verkligen tänker efter vad jag tror att en person skulle bli glad för så köper jag alltid nåt jag själv gillar. Jag tänker att alla blir glada för presentkort på massage eller en bra duschkräm eller nya påslakan. Men så är det faktiskt inte.

Jaha, att man alltid ska behöva himla utvecklas på olika sätt.

Eller så får man träffa en partner som blir glad för samma saker som man själv.

 

När du faktiskt orkar ringa en vän

Jag älskar att prata i telefon med en kompis. Jag vet att många är #teammaila nu och har telefonskräck och allt möjligt, men det handlar väl om jobbsammanhang och myndighetskontakter?

Mmm när man var fjorton pch pratade så länge att örat blev alldeles varmt och rött och pappa hotade med att dra ur kontakten om man aldrig lade på så att de andra kunde använda telefonen. 

Så här i vuxenlivet blir det extremt mycket färre samtal. För det är så sällan det passar att prata. Först är alla på sina jobb och sen ska man laga mat och träna eller åka till stallet och lägga barn eller äta nån middag med kunder på jobbet. 

Men det faktum att både jag själv och alla jag känner är mer eller mindre upptagna hindrar mig icke från att lyfta mobilen. Jag har börjat ringa vänner vid lite random tidpunkter här och där. Svarar de så svarar de och annars hörs vi väl en annan dag. Dagen efter eller tre veckor senare eller via ett sms om en månad. Det är inte så noga. Igår svarade två av tre när jag behövde älta olika grejor och hoppas på att de också hade något att älta med mig. Det var en fin kväll. 

Flickrummet 

Jag och Sara är en natt i Karlstad för att gå på begravning, och jag tog med mig barnen hit. Nu ligger jag i mitt gamla flickrum (som slutade vara flickrum och blev gästrum för ungefär femton år sen) med barnen helt nära, och tänker på ett minne från när vi flyttade in i det nybyggda huset. Jag var fyra år och mamma sa att jag skulle få det här rummet så jag kunde vinka åt mina nya kompisar när de cyklade förbi på gatan. Det kändes så stort och spännande. 

Inte för att bli helt Alex och Sigge på er, men nu är jag alltså en mamma som ger mina barn minnen. Och vars val påverkar deras uppväxt. Får inte ni panik över sånt ibland? Alltså jag vill inte överdriva min betydelse eller mitt inflytande över mina barns liv och lycka. Men ändå. Gör jag rätt? Vore det bättre att flytta till en mindre stad, ge dem en uppväxt i ett villaområde? Närhet till far- och morföräldrar. Eller är det bättre med storstadens valmöjligheter? Och närhet till sin moster. Jag blir aldrig klok på såna frågor. 

Spiral, hur funkar det för dig?

Apropå pms och sånt. Jag vet att vi har pratat om det förut, men snälla ni som orkar: berätta hemskt gärna om hur det har funkat med er hormon- eller kopparspiral. Eventuella biverkningar osv. Och såklart även om det har varit helt smärtfritt. 

Hälsningar från en väldig tacksam (och osäker) person. 

Illustrerar detta med en snygg spiraltrappa. 

Har du PMS?

Efter att jag hade haft den där egentiden jag skrev om, i lördags, och till och med sms:at ”det är ok om ni vill komma hem nu” när jag kände mig utvilad, åkte jag och handlade. Martin handlar nästan alltid i vår familj men jag tycker det är skönt att gå på Ica ibland, strosa runt i godan ro. Dessutom behövde vi mjölk.

När jag kom hem 17.30 sov båda barnen redan. Och jag blev så sur, nästan orimligt sur. Visst, det är svinjobbigt när barnen somnar sådär tidigt för man fattar att det ska till ett mirakel för att de ska sova hela natten. Men det var också något annat. Jag plockade in mjölken och bara JAG ÄR SÅ ARG!!! och Martin bara tror du att det är PMS? Men nej, det var nån annan ilska och jag var väldigt trött. Osugen på middag var jag också, så jag skar upp gurka och blandade till en dip och Martin fixade en ostbricka och sen kollade vi på På spåret. Surheten gick över lagom till intromusiken och sen blev det en fin kväll. Vi såg hela säsong 3 av Skam (otroligt stark säsong, tänker inte prata mer om Skam än så för alla som inte kollar spyr väl på det) innan vi gick och lade oss. Och sen sov barnen till 7.15!!!!! Det är verkligen ett mirakel alltså, nästan 14 timmar sömn.

Igår åkte vi pulka på förmiddagen och sen sov jag middag en stund och låg kvar och läste bok i sovrummet. Och på kvällen lade jag mig samtidigt som barnen. Nu borde jag bli otroligt pigg snart. Ser fram emot det.

Mot Kenya!

Nu jinxar jag väl detta genom att ”skryta” (och har i själva verket glömt något viktigt), men jag kände mig så nöjd med min packning idag. Jag hade dels en väldigt bra lista på vad jag behövde ha med mig och sen tänkte jag till med handbagaget. Vi ska resa i ungefär ett dygn (Stockholm-Doha-Nairobi-Kisumu-Kisii) och jag har packat tandborste, olika typer av våtservetter, en tunn sjal att lägga över ansiktet när jag sover, powerbank för att ladda mobilen, fuktspray till ansiktet, nattkräm och glasögon så jag kan ta ut linserna under natten osv. Jag har aldrig flugit långt förut men man vill ju gärna ha det så härligt som möjligt. Jag reser i tights och tröja i sammet, som en mysdress. 

Jag har hunnit känna noll resfeber, mitt fokus har varit på att förbereda olika jobbgrejor och på att vara ifrån barnen i en vecka. Och ifrån Martin såklart, idag har vi varit gifta i sju år. Men nu ska jag vi tydligen lyfta. Vi hörs! Förmodligen på nästa flygplats, om det finns wi-fi.