Att ge någon vad den vill ha

Laskask skriver:

Ett program som jag såg gick ut på att ett norskt par övervägde skilsmässa. Som en sista utväg var de med i ett program där de fick experthjälp av två terapeuter. I ett avsnitt sa en av terapeuterna att man ofta ger sin partner det man själv önskar. Om man vill ha närhet ger man sin partner det och surar när man inte får det tillbaka. 

Jag har tänkt på det mycket. För jag får så sjukt mycket ryggkli av Okapin och han får så sjukt mycket gulliga överraskningar av mig. Ingen är helt nöjd. Även om ryggkli och överraskningar såklart uppskattas av båda. 

(obs att detta är klippt ur ett sammanhang, läs hela inlägget här.)

Ja men det här känns ju så sant! Både i relationen men också när det gäller typ presenter. Om jag inte verkligen tänker efter vad jag tror att en person skulle bli glad för så köper jag alltid nåt jag själv gillar. Jag tänker att alla blir glada för presentkort på massage eller en bra duschkräm eller nya påslakan. Men så är det faktiskt inte.

Jaha, att man alltid ska behöva himla utvecklas på olika sätt.

Eller så får man träffa en partner som blir glad för samma saker som man själv.

 

När du faktiskt orkar ringa en vän

Jag älskar att prata i telefon med en kompis. Jag vet att många är #teammaila nu och har telefonskräck och allt möjligt, men det handlar väl om jobbsammanhang och myndighetskontakter?

Mmm när man var fjorton pch pratade så länge att örat blev alldeles varmt och rött och pappa hotade med att dra ur kontakten om man aldrig lade på så att de andra kunde använda telefonen. 

Så här i vuxenlivet blir det extremt mycket färre samtal. För det är så sällan det passar att prata. Först är alla på sina jobb och sen ska man laga mat och träna eller åka till stallet och lägga barn eller äta nån middag med kunder på jobbet. 

Men det faktum att både jag själv och alla jag känner är mer eller mindre upptagna hindrar mig icke från att lyfta mobilen. Jag har börjat ringa vänner vid lite random tidpunkter här och där. Svarar de så svarar de och annars hörs vi väl en annan dag. Dagen efter eller tre veckor senare eller via ett sms om en månad. Det är inte så noga. Igår svarade två av tre när jag behövde älta olika grejor och hoppas på att de också hade något att älta med mig. Det var en fin kväll. 

Flickrummet 

Jag och Sara är en natt i Karlstad för att gå på begravning, och jag tog med mig barnen hit. Nu ligger jag i mitt gamla flickrum (som slutade vara flickrum och blev gästrum för ungefär femton år sen) med barnen helt nära, och tänker på ett minne från när vi flyttade in i det nybyggda huset. Jag var fyra år och mamma sa att jag skulle få det här rummet så jag kunde vinka åt mina nya kompisar när de cyklade förbi på gatan. Det kändes så stort och spännande. 

Inte för att bli helt Alex och Sigge på er, men nu är jag alltså en mamma som ger mina barn minnen. Och vars val påverkar deras uppväxt. Får inte ni panik över sånt ibland? Alltså jag vill inte överdriva min betydelse eller mitt inflytande över mina barns liv och lycka. Men ändå. Gör jag rätt? Vore det bättre att flytta till en mindre stad, ge dem en uppväxt i ett villaområde? Närhet till far- och morföräldrar. Eller är det bättre med storstadens valmöjligheter? Och närhet till sin moster. Jag blir aldrig klok på såna frågor. 

Spiral, hur funkar det för dig?

Apropå pms och sånt. Jag vet att vi har pratat om det förut, men snälla ni som orkar: berätta hemskt gärna om hur det har funkat med er hormon- eller kopparspiral. Eventuella biverkningar osv. Och såklart även om det har varit helt smärtfritt. 

Hälsningar från en väldig tacksam (och osäker) person. 

Illustrerar detta med en snygg spiraltrappa. 

Har du PMS?

Efter att jag hade haft den där egentiden jag skrev om, i lördags, och till och med sms:at ”det är ok om ni vill komma hem nu” när jag kände mig utvilad, åkte jag och handlade. Martin handlar nästan alltid i vår familj men jag tycker det är skönt att gå på Ica ibland, strosa runt i godan ro. Dessutom behövde vi mjölk.

När jag kom hem 17.30 sov båda barnen redan. Och jag blev så sur, nästan orimligt sur. Visst, det är svinjobbigt när barnen somnar sådär tidigt för man fattar att det ska till ett mirakel för att de ska sova hela natten. Men det var också något annat. Jag plockade in mjölken och bara JAG ÄR SÅ ARG!!! och Martin bara tror du att det är PMS? Men nej, det var nån annan ilska och jag var väldigt trött. Osugen på middag var jag också, så jag skar upp gurka och blandade till en dip och Martin fixade en ostbricka och sen kollade vi på På spåret. Surheten gick över lagom till intromusiken och sen blev det en fin kväll. Vi såg hela säsong 3 av Skam (otroligt stark säsong, tänker inte prata mer om Skam än så för alla som inte kollar spyr väl på det) innan vi gick och lade oss. Och sen sov barnen till 7.15!!!!! Det är verkligen ett mirakel alltså, nästan 14 timmar sömn.

Igår åkte vi pulka på förmiddagen och sen sov jag middag en stund och låg kvar och läste bok i sovrummet. Och på kvällen lade jag mig samtidigt som barnen. Nu borde jag bli otroligt pigg snart. Ser fram emot det.

Mot Kenya!

Nu jinxar jag väl detta genom att ”skryta” (och har i själva verket glömt något viktigt), men jag kände mig så nöjd med min packning idag. Jag hade dels en väldigt bra lista på vad jag behövde ha med mig och sen tänkte jag till med handbagaget. Vi ska resa i ungefär ett dygn (Stockholm-Doha-Nairobi-Kisumu-Kisii) och jag har packat tandborste, olika typer av våtservetter, en tunn sjal att lägga över ansiktet när jag sover, powerbank för att ladda mobilen, fuktspray till ansiktet, nattkräm och glasögon så jag kan ta ut linserna under natten osv. Jag har aldrig flugit långt förut men man vill ju gärna ha det så härligt som möjligt. Jag reser i tights och tröja i sammet, som en mysdress. 

Jag har hunnit känna noll resfeber, mitt fokus har varit på att förbereda olika jobbgrejor och på att vara ifrån barnen i en vecka. Och ifrån Martin såklart, idag har vi varit gifta i sju år. Men nu ska jag vi tydligen lyfta. Vi hörs! Förmodligen på nästa flygplats, om det finns wi-fi. 

Två år i Stockholm

Idag är det prick två år sen flyttlasset gick från Karlstad till Stockholm. Då var Arve 9 månader och Juni 3,5 år. Vilka små pluttar! 

Jag och barnen tog tåget medan Martin fick åka med flyttlasset. Och efter en lång dag (frukost på café och besök på öppen förskola i Karlstad, tåget till Stockholm och en timme på NKs leksaksavdelning) kom vi fram till vår nya lägenhet, som jag aldrig hade sett eftersom vi köpte den innan visning. 

Ok, nog om det nu. Men att det gått två år redan! 

Jag är ingen talare 

Jag är ingen naturlig föredragshållare. Jag är motsatsen till stringent, tycker om att tänka medan jag pratar osv. Ändå tackar jag ofta ja när nån frågar om jag vill föreläsa. VARFÖR? Jag antar att det beror på att jag tycker om att prata (och glömmer att man inte precis kan ställa sig på scenen och babbla på), att det är bra för min ”karriär” men kanske framför allt för att det gör att jag måste sila ned vad jag egentligen håller på med om dagarna. 

Eftersom jag jobbar bäst mot deadline började jag förbereda mig igår. Jag ska alltså föreläsa för en fullsatt konferens (folk står på kölista) som en kompis och några andra smarta personer arrangerar. Orkar inte ens vilka smartingar det i övrigt är på talarlistan. Och så jag då. Jag höll på till ungefär midnatt, klippte ihop en enkel film och gjorde en presentation med några slides med foton/skärmdumpar. 

Idag har jag skrivit rent mitt pratmanus (önskar jag klarade mig utan men nej) och klistrat upp det på rektanglar av grövre papper som jag först stänkte lite vattenfärg på så de skulle bli lite finare. Det tog seriöst två minuter men låter proffsigt va? Nehej. 

Sen har jag duschat och försökt visualisera hur jag dansar in på scenen till Wannabe med Spice Girls och ropar till publiken: Hello Ladies? Who run the world? Och de ba GIRLS och jag ba sjunger SLAAAAY! i falsett. Närå men jag har väl typ försökt få lite mental power istället för att känna mig sådär nervös att man blir lite darrig i munnen. Avskyr det! För som publik vill man känna sig trygg med den som står på scenen och om den känns nervös blir man själv lite nervös?

Jaja, nu är det nu. Dags att lägga ned telefonen. 

En sårad själ

I natt drömde jag att en av mina bästa vänner gifte sig. Jag var bjuden på bröllopsfesten men inte på själva vigsel, som bara var för de närmaste vännerna. Uääääää *gråtande bebis*. 

Jag vet precis vad drömmen kom sig av: att en kollega berättade om sitt bröllop, i kombination med att jag saknar några nära vänner som jag träffar alldeles för sällan nu för tiden. 

Alltså jag har länge (sen jag var typ 18?) varit så cool med vänner, aldrig nojat eller analyserat vad nån sagt eller varför nån inte ringt (eller ens märkt om nån inte ringt). Jag har haft tur att lära känna många härliga personer, som varit ungefär som jag. Vi har setts när vi setts, hörts när vi hörts. Ibland oftare, ibland mer sällan. 

Men tänk om vi träffas så sällan att jag knappt räknas längre? Och inte blir bjuden på vigseln! Hör av er i så fall, om ni läser detta, så ska jag försöka förbättra mig. Och vi ses vid jul? 

Långhårig for life?

Det verkar lätt att fastna i sin ”bästa look” (ni vet man försöker klamra sig fast vid den frisyr man hade under sin high, eller ett beige läppstift eftersom man kände sig snygg i det för 20 år sen – jag är lite där med håret??) men också vid sin musiksmak. Att man har fullt upp med livet och inte orkar utvecklas inom alla områden. Men så kom en lista upp på Facebook och även om jag fortfarande skulle älska om tio av dessa låtar spelades på disco (Sugababes, Kate Ryan, Shout out louds) så vad i hela friden: LINKIN PARK? Maroon five? Nä nu! 

Jag må ha samma frisyr som 2007 men musiksmaken utvecklas i alla fall fortfarande. Lol ”partymusik”. 

Kemisk ångest

Åh vad jag ogillar kemisk ångest. Jag kan dricka två glas vin och ändå vakna i ottan med en stark känsla av psykiskt obehag. Idag var inget undantag. Det var nästan så det var härligt att Arve vaknade klockan sju och viskade ”hej mamma, var har du varit?”  Då hade jag sovit prick tre timmar. 

Jag förklarade nåt om vuxendisco och sen gick vi upp och gjorde välling. Juni vaknade också och jag slumrade i soffan medan de kollade på tv och lekte. De bråkar väldigt mycket just nu, men var snälla och lugna i morse, puh. 

Klockan åtta väckte jag Martin, han flög upp ur sängen och ut till barnen så jag kunde stänga in mig i sovrummet och få några timmars sömn till. Då hade ångesten lagt sig. Och tack och lov för det: jag hade liksom inget att ha ångest för. Det har jag väl aldrig längre, drack till exempel inget efter 23 för att vara fräsch idag osv, en rejäl vuxen så att säga. Jaja, nog för att jag dansade typ en slags frigörande dans till nån stark låt, men vem bryr sig. Kan man få leva ut lite eller. 

Att välja eller inte välja

Jag funderar på att ta bort Hemnet-appen. För chansen att det ska dyka upp ett hyfsat nybyggt (eller åtminstone nyligen renoverat och helt fritt från fukt och radon) radhus i söderort, max en kilometer från tunnelbanan (eller nära busshållplats som går direkt till Gullmarsplan), till ett pris vi vill matcha känns inte så stor. Och varje gång jag ser något som ser ok ut och har ett rimligt utgångspris slutar det med att det ändå känns härligare att bo kvar i vår fina lägenhet. För vi bor ju superbra här! Ändå kollar jag appen säkert en gång om dagen. Ifall det kommit ut något nytt och för att hålla koll på marknaden. 

(På tal om marknaden så fattar jag inte varför inte Hemnet har en funktion där man kan se vad olika objekt har sålts för, typ som booli. Det skulle ju öka användandet ännu mer. För acceptpris är inte precis tillförlitligt och vi är säkert många som använder Hemnet till att hålla koll.)

Men i alla fall. Det är något störande med att inte bara nöja sig. Kollar ni platsannonser fast ni trivs på era jobb? Eller använder Tinder fast ni är gifta? Närå, men ni fattar. 

Man har så många val hela tiden och jag vet att jag varit inne på ämnet förut. Att även att stanna kvar eller ”inte välja” är ett val. Oavsett om det är hur man placerar sin pension, väljer försäkringsbolag, tandläkare eller färg på vinterjackan. 

Svårast är ändå boende tycker jag. Ska man bo utomlands, i stan, på landet, i sin hemstad, närmre jobbet? När man har barn blir det ännu värre. Som om hela deras framtid skulle avgöras av vilken skola de går i? När det i verkligheten är så mycket man inte kan påverka som avgör. Som om deras lärare kommer att tycka om dem, om de får bra vänner, vilken plats de får i klassen osv. Det är inte alltid säkert att ett så kallat bra område ger en bättre uppväxt. 

Oj vad babbligt detta blev och det är verkligen inte som om jag ligger sömnlös pga olika små och stora val. Men ibland önskar jag att det var så enkelt som när jag skulle köpa skridskor till Juni: jag skickade ett sms och bad en kompis fråga sin man som är proffs i ämnet. Han rekommenderade en modell och berättade vart den var billigast. Köpte dem direkt. Klart! 

Hälsningar från en som kan lägga två timmar på att jämföra olika hotell när resmålet redan är bestämt. 

(Jag har visserligen alltid blivit väldigt nöjd med hotellen också, det uppstår inte så många överraskningar när man läst hundra recensioner. Men ändå.)