Två år i Stockholm

Idag är det prick två år sen flyttlasset gick från Karlstad till Stockholm. Då var Arve 9 månader och Juni 3,5 år. Vilka små pluttar! 

Jag och barnen tog tåget medan Martin fick åka med flyttlasset. Och efter en lång dag (frukost på café och besök på öppen förskola i Karlstad, tåget till Stockholm och en timme på NKs leksaksavdelning) kom vi fram till vår nya lägenhet, som jag aldrig hade sett eftersom vi köpte den innan visning. 

Ok, nog om det nu. Men att det gått två år redan! 

Jag är ingen talare 

Jag är ingen naturlig föredragshållare. Jag är motsatsen till stringent, tycker om att tänka medan jag pratar osv. Ändå tackar jag ofta ja när nån frågar om jag vill föreläsa. VARFÖR? Jag antar att det beror på att jag tycker om att prata (och glömmer att man inte precis kan ställa sig på scenen och babbla på), att det är bra för min ”karriär” men kanske framför allt för att det gör att jag måste sila ned vad jag egentligen håller på med om dagarna. 

Eftersom jag jobbar bäst mot deadline började jag förbereda mig igår. Jag ska alltså föreläsa för en fullsatt konferens (folk står på kölista) som en kompis och några andra smarta personer arrangerar. Orkar inte ens vilka smartingar det i övrigt är på talarlistan. Och så jag då. Jag höll på till ungefär midnatt, klippte ihop en enkel film och gjorde en presentation med några slides med foton/skärmdumpar. 

Idag har jag skrivit rent mitt pratmanus (önskar jag klarade mig utan men nej) och klistrat upp det på rektanglar av grövre papper som jag först stänkte lite vattenfärg på så de skulle bli lite finare. Det tog seriöst två minuter men låter proffsigt va? Nehej. 

Sen har jag duschat och försökt visualisera hur jag dansar in på scenen till Wannabe med Spice Girls och ropar till publiken: Hello Ladies? Who run the world? Och de ba GIRLS och jag ba sjunger SLAAAAY! i falsett. Närå men jag har väl typ försökt få lite mental power istället för att känna mig sådär nervös att man blir lite darrig i munnen. Avskyr det! För som publik vill man känna sig trygg med den som står på scenen och om den känns nervös blir man själv lite nervös?

Jaja, nu är det nu. Dags att lägga ned telefonen. 

En sårad själ

I natt drömde jag att en av mina bästa vänner gifte sig. Jag var bjuden på bröllopsfesten men inte på själva vigsel, som bara var för de närmaste vännerna. Uääääää *gråtande bebis*. 

Jag vet precis vad drömmen kom sig av: att en kollega berättade om sitt bröllop, i kombination med att jag saknar några nära vänner som jag träffar alldeles för sällan nu för tiden. 

Alltså jag har länge (sen jag var typ 18?) varit så cool med vänner, aldrig nojat eller analyserat vad nån sagt eller varför nån inte ringt (eller ens märkt om nån inte ringt). Jag har haft tur att lära känna många härliga personer, som varit ungefär som jag. Vi har setts när vi setts, hörts när vi hörts. Ibland oftare, ibland mer sällan. 

Men tänk om vi träffas så sällan att jag knappt räknas längre? Och inte blir bjuden på vigseln! Hör av er i så fall, om ni läser detta, så ska jag försöka förbättra mig. Och vi ses vid jul? 

Långhårig for life?

Det verkar lätt att fastna i sin ”bästa look” (ni vet man försöker klamra sig fast vid den frisyr man hade under sin high, eller ett beige läppstift eftersom man kände sig snygg i det för 20 år sen – jag är lite där med håret??) men också vid sin musiksmak. Att man har fullt upp med livet och inte orkar utvecklas inom alla områden. Men så kom en lista upp på Facebook och även om jag fortfarande skulle älska om tio av dessa låtar spelades på disco (Sugababes, Kate Ryan, Shout out louds) så vad i hela friden: LINKIN PARK? Maroon five? Nä nu! 

Jag må ha samma frisyr som 2007 men musiksmaken utvecklas i alla fall fortfarande. Lol ”partymusik”. 

Kemisk ångest

Åh vad jag ogillar kemisk ångest. Jag kan dricka två glas vin och ändå vakna i ottan med en stark känsla av psykiskt obehag. Idag var inget undantag. Det var nästan så det var härligt att Arve vaknade klockan sju och viskade ”hej mamma, var har du varit?”  Då hade jag sovit prick tre timmar. 

Jag förklarade nåt om vuxendisco och sen gick vi upp och gjorde välling. Juni vaknade också och jag slumrade i soffan medan de kollade på tv och lekte. De bråkar väldigt mycket just nu, men var snälla och lugna i morse, puh. 

Klockan åtta väckte jag Martin, han flög upp ur sängen och ut till barnen så jag kunde stänga in mig i sovrummet och få några timmars sömn till. Då hade ångesten lagt sig. Och tack och lov för det: jag hade liksom inget att ha ångest för. Det har jag väl aldrig längre, drack till exempel inget efter 23 för att vara fräsch idag osv, en rejäl vuxen så att säga. Jaja, nog för att jag dansade typ en slags frigörande dans till nån stark låt, men vem bryr sig. Kan man få leva ut lite eller. 

Att välja eller inte välja

Jag funderar på att ta bort Hemnet-appen. För chansen att det ska dyka upp ett hyfsat nybyggt (eller åtminstone nyligen renoverat och helt fritt från fukt och radon) radhus i söderort, max en kilometer från tunnelbanan (eller nära busshållplats som går direkt till Gullmarsplan), till ett pris vi vill matcha känns inte så stor. Och varje gång jag ser något som ser ok ut och har ett rimligt utgångspris slutar det med att det ändå känns härligare att bo kvar i vår fina lägenhet. För vi bor ju superbra här! Ändå kollar jag appen säkert en gång om dagen. Ifall det kommit ut något nytt och för att hålla koll på marknaden. 

(På tal om marknaden så fattar jag inte varför inte Hemnet har en funktion där man kan se vad olika objekt har sålts för, typ som booli. Det skulle ju öka användandet ännu mer. För acceptpris är inte precis tillförlitligt och vi är säkert många som använder Hemnet till att hålla koll.)

Men i alla fall. Det är något störande med att inte bara nöja sig. Kollar ni platsannonser fast ni trivs på era jobb? Eller använder Tinder fast ni är gifta? Närå, men ni fattar. 

Man har så många val hela tiden och jag vet att jag varit inne på ämnet förut. Att även att stanna kvar eller ”inte välja” är ett val. Oavsett om det är hur man placerar sin pension, väljer försäkringsbolag, tandläkare eller färg på vinterjackan. 

Svårast är ändå boende tycker jag. Ska man bo utomlands, i stan, på landet, i sin hemstad, närmre jobbet? När man har barn blir det ännu värre. Som om hela deras framtid skulle avgöras av vilken skola de går i? När det i verkligheten är så mycket man inte kan påverka som avgör. Som om deras lärare kommer att tycka om dem, om de får bra vänner, vilken plats de får i klassen osv. Det är inte alltid säkert att ett så kallat bra område ger en bättre uppväxt. 

Oj vad babbligt detta blev och det är verkligen inte som om jag ligger sömnlös pga olika små och stora val. Men ibland önskar jag att det var så enkelt som när jag skulle köpa skridskor till Juni: jag skickade ett sms och bad en kompis fråga sin man som är proffs i ämnet. Han rekommenderade en modell och berättade vart den var billigast. Köpte dem direkt. Klart! 

Hälsningar från en som kan lägga två timmar på att jämföra olika hotell när resmålet redan är bestämt. 

(Jag har visserligen alltid blivit väldigt nöjd med hotellen också, det uppstår inte så många överraskningar när man läst hundra recensioner. Men ändå.)