Hej från Warszawa!

Det syns väl inte på bilden (tycker själv det är så töntigt när folk tycker de gjort ett stort klipp och så har de fortfarande svinlångt hår) men jag har i alla fall kapat en dryg decimeter. Klippte mig på salongen nära hotellet och ska på pedikyr på samma ställe imorgon. 

Nu är jag på vårt rum med ett gigantiskt glas vin (man kan tycka att jag romantiserar alkohol i bloggen ibland?? men senast jag drack ett glas vin var faktiskt när vi hade bokklubb 28 februari, har inte ens tänkt på alkohol sen dess) och snart ska jag gå till Lina & Fredriks rum, där Martin håller hus. 

Alicante

Hjälp, jag vet inte hur mycket tid jag lagt på att researcha vår tidiga semestervecka i början av juni. Det var som helt omöjligt att ta nåt beslut, googlade charter, europeiska storstäder, Österlen, Bergen, Köpenhamn. När jag pratade med mamma förut idag suckade jag över att inget kändes helt rätt, charterresorna är galet dyra (seriöst ungefär 30 000 kronor för vår familj), samtidigt vill jag gärna ha sol och bad.

Men sen skulle jag kolla upp vad det fina hotellet vi bodde på i Alcudia hette, men råkade söka på Alicante istället. Och det verkar perfekt. Allt som vi gillade med Las Palmas (stad/strand, historia, barnvänliga gågator, fina lekparker, många utflyktsmål, bra restauranger) plus varmt väder för att vara tidig sommar.

Åh vad jag ser fram emot den veckan. Förra sommaren började vi med en charter till Cypern och det satte liksom nån harmonisk ton för hela sommaren. För sen ska jag jobba till en bit in i juli och sen har Martin sin turné i Värmland och vi går om varandra en del. Då känns det extra viktigt att börja och sluta sommaren som ett team. Detta är dessutom sista gången vi kan åka utomlands när det inte är skollov!

En drömhelg i Kungsberget

Åh vad vi hade det fint i Kungsberget. Jag känner mig helt frälst på skidåkning nu, ja på hela skidsemestergrejen faktiskt. Vi åkte upp på torsdagen och bodde i en jättefin lägenhet i Ski Lodge, vår skidutrustning var redan framplockad när vi kom så det var bara att börja åka. Till fredag lunch kom min syrra och hennes kille Johan för att göra oss sällskap och jag tycker att vi utgjorde en ganska bra testpatrull under helgen. Vi är ett gäng där nån åker på flera skidresor (Alperna!) om året (Johan) och nån helst glider ned i blåa pister och hojtar om hur vackert det är med naturen och kolla där är spår efter en hare (jag). Så glad att vi fick denna möjlighet.

Vi hade tur med vädret, det var lagom kallt, med soliga dagar och stjärnklara kvällar. En av årets nyheter i Kungsberget är en åttastolslift (express) som snabbt tar en upp till toppen. Jag, som är lite höjdrädd, njöt verkligen av utsikten över skogarna i liften, det var liksom nästan meditativt att susa fram där uppe. Men jag kanske har blivit härdad av linbanan på Kolmården?

Från toppen når man massor av nedfarter, inklusive det nya skidområdet som var riktigt fint. Så här ser pistkartan ut, den är klickbar.

Kungsberget_piste_stor

På pistkartan kan man också se att alla boenden ligger nära liftarna. Man kommer till Kungsberget och låter bilen stå hela veckan, eller åker dit med Swebus. Bilresan tar drygt två timmar från Stockholm.

Vi bodde i Ski Lodge och vår lägenhet hade tre sovrum, ett vardagsrum med matbord, soffa/fåtöljer och pentry. Det fanns oväntat mycket förvaring i lägenheten, gott om stora krokar att hänga upp alla skidkläder på och rejäla garderober i varje rum. Skönt när man är många som ska samsas. Det fanns också torkskåp i badrummet. Och på kvällarna såg man pistmaskinen jobba sig fram i backen. Mitt mysigaste.

Vi åt frukost i Ski Lodge-baren varje morgon (en enkel buffé med olika bröd, som nygräddad miniciabatta, pålägg, ägg, fil och yoghurt och olika flingor) och testade pizzerian (åt en med chevre och honung) och restaurangen (här finns menyn, så barnvänlig och gullig personal dessutom). Men vi lagade också fredagstacos i lägenheten och grillade korv över öppen eld till lunch. Den mysigaste grillen finns på toppen, kolla själv.

I Kungsberget är det kvällsåkning varje torsdag, men den nya expressliften (Kungs8:an) och skidskoleliften är dessutom öppna till klockan 19 på fredagar och lördagar, så det är som kvällsåkning då också. Och som vi utnyttjade det! Stjärnklara kvällar när man liksom är ensam med naturen och fullmånen? Ja, jag vet att jag låter helt överdrivet positiv nu, men herregud så härligt det var.


Morgonåkningen var också magisk, när soluppgången färgade himlen rosa och man var först ut i manchestersnön…

Och den här lilla tjejen då, som helt kavat tog sig an skidskolan! Hon hade så roligt och var så stolt över sig själv. Jag har känt en (helt fånig) stress ibland (nåt medelklasskomplex?), när andras barn åker skidor som treåringar och vi knappt har åkt skridskor. Men det här var en perfekt ålder för Juni att börja med slalom. Hon åkte hem till Stockholm igen, med medaljen från Björnbusecupen om halsen. Vi köpte faktiskt en sele till henne, för att ha en extra säkerhet när hon efter två dagars skidskola ville följa med upp i åttastolsliften och köra från toppen. Fast vi försökte hela tiden låta banden hänga slappa, utom när hon vid några tillfällen behövde hjälp att bromsa, detta skriver jag mest ifall Sofia, som är skidproffs läser (hej Sofia!). Sen åkte hon såklart på helt egen hand i barnbacken också. Arve ville inte åka skidor alls, men var nöjd med den fartiga, pistade pulkabacken.

Två nöjda skägg.

Genomgående för anläggningen var att personalen var väldigt trevlig. Hjälpsamma liftvärdar, barnvänlig restaurangpersonal, proffsig skiduthyrning.

Mitt enda minus under helgen var att pisten Rundturen, som varit så fin på morgonen, var lite väl uppkörd på lördag eftermiddag. I övrigt var pisterna väldigt välpreparerade.

Tack Kungsberget för en fin helg. Vi kommer snart tillbaka! Och jag ska önska mig ett par skidor i födelsedagspresent. Likadana som de jag hyrde.

Prag del 2

Med bara två nätter i Prag blev det till att maxa njutet. På torsdagen tog vi en lång promenad till det moderna museet Dox. Det var fint. Inte minst att gå in i det här åbäket, även om jag fick puls av gallertrappan upp. Läs mer här.

 

Sen gick vi på stan. Jag köpte lite kläder till barnen och vi åt bra pasta/pizza/burrato till lunch på Pizza Nuova.

På kvällen var vi alltså på den högljudda, glada och goda mexikanska restaurangen som jag redan postat massor av bilder ifrån: Las Adelitas. Den var toppen. Tre killar spelade live och vi fick fin service. 

Senare ville vi gå på klubb så vi frågade Effie på vårt hotell om hon hade tips. Man blev ju för övrigt ganska kär i den här smarta tjejen som jobbat på ungefär alla klubbar i Prag. 

Vi fick flera förslag utifrån våra önskemål och valde Vlkova 26. Vi kom inte dit förrän vid två dock, pga bra fest på hotellrum. Men det var bra val av klubb, mer som en bar men med ett litet dansgolv och fin stämning. 

Jag vill verkligen rekommendera vårt hotell: ICON. Det låg nära ungefär allt och det var så himla välkomnande och fint. Och mysiga rum, kolla mitt lilla gulliga. Ritualsprodukter i det fina badrummet, minibar, vattenkokare och allt sånt. Och en sladd för att koppla telefonen till tevens högtalare. Megaskön säng osv. 

Wienerschnitzel och cremant

Vi firade pappa på La Rotonde igår. Jag har aldrig fått så bra service på en restaurang, den var helt perfekt. När vi var på väg att gå sprang dessutom en servitör efter oss med en flaska prosecco i en presentpåse till pappa. Så gulligt gjort. 

Här har precis servitörerna och vi sjungit Happy Birthday (och alla andra bord applåderat) och Sara vill ge pappa en sked. 

Efter middagen försökte jag övertala resten av gänget (ja, förutom våra föräldrar då) att vi skulle gå på en stor klubb senare på natten, men ingen var så pepp. Istället drack vi drinkar i hotellbaren. Jag var lite besviken först, men det hade ändå inte blivit kul att gå med folk som följer med för att vara snälla. Vi hade trevligt. 

Ikväll ska vi äta mexikanskt och sen har jag sett en annan klubb som verkar bra (med karaoke!) men jag tror eventuellt att jag istället ska gå och lägga mig lite tidigare än igår natt (klockan blev tre! jag som skulle sova ut på denna lilla semester, vaknade såklart ändå åtta 😭) och vila upp mig lite. 

Men nu mot Dox! 

En tönt på resa i Prag

Min pepp över två nätter i Prag med min ursprungsfamilj + Johan & Joséphine:

Älskar när man kommer till en flygplats och där väntar en chaufför med ens namn på en skylt. Känns så lyxigt! Sen gick jag direkt in och tog en massage på hotellets spa, innan jag ens hade fått mitt rum. 

Jag älskar redan detta hotell, ICON. Till stor del pga Effie i receptionen, supercool i kombination med servicegeni. Men också pga jättefint rum med allt jag kan önska. 

Nu har jag duschat och målat naglarna och ska gå en sväng på stan innan middagen. 

Hej så länge! 

Låt varje flicka slippa könsstympning!

Nu är jag på väg hem från vår resa till Läkarmissionens anti-könsstympningsprojekt i Kisii, Kenya. Projektet drivs av Mary Kwamboka (till höger på bilden), som jobbar för vår partner ADRA Kenya. Jag är så imponerad av denna kvinna och hennes hårda och helt outtröttliga arbete. Det förtroende och den respekt hon har hos människor. 

Till vänster står Martha, en annan fantastisk kvinna, som tog emot många föräldralösa barn när HIV skördade offer i området. Hon drev arbetet mot könsstympning innan Mary tog över. Nu kallar hon sig pensionerad men verkar ändå jobba mer än de flesta. Och har fortfarande ett starkt engagemang mot FGM.

För även om könsstympning är förbjudet i lag lyckas inte myndigheterna stoppa traditionen. Man fängslar ibland en omskärare och försöker skydda flickor. Men det är inte tillräckligt. Det behövs andra initiativ, påverkansarbete.

En könsstympning firas med en stor fest där du får presenter, smycken, blommor. Du går från att vara flicka till att bli kvinna. Om du säger nej till ingreppet riskerar du istället att bli utstött av din familj och släkt, mobbad i skolan, ensam. Du drabbas av ett oerhört starkt socialt stigma på en plats där familjen är allt. Det är svårt att stå emot.

Ett framgångsrikt projekt

Men även om myndigheterna misslyckas ger det arbete Mary och hennes team driver verkligen resultat. När Eva (min chef) besökte Kisii för ungefär tio år sen var det bara en handfull förskrämda flickor på lägret. Nu var det 780 tjejer. Fatta vilken skillnad!

Det går onekligen framåt men ändå finns stora geografisk skillnader i hur långt man har kommit. Vi började vår resa i Kisii, en plats där många människor har studerat utomlands och man är ganska öppen. Där har arbetet gått snabbare framåt. Sen for vi vidare till Kuria, där man håller hårdare på traditioner och lever mer slutet. Där är det svårare att påverka människorna.

Nu vill jag varna känsliga läsare för starka bilder. Om du inte vill läsa längre men ändå bidra till projektet får du väldigt gärna swisha en slant till 90 00 217 och ange Kenya. Vi har 90-konto och jag vet att pengarna kommer fram och gör nytta.

—————————–

Med kaninhjärta i natten

I Kuria bodde vi på ett hotell jag upplevde låg mitt ute i ingenstans. En grusväg ledde fram till den lilla anläggningen och vi sov i små rum i en huslänga. På natten vaknade jag med ett ryck. Det lät som om 30 fulla fotbollssupportrar var på väg till hotellet. De sjöng, skanderade, blåste i visselpipor och skrek ord jag inte förstår. De kom allt närmare och jag fick för mig att de var på väg till oss, att de inte gillade att vi var där för att stoppa könsstympningen. Till slut var de precis utanför vår papperstunna vägg och jag var så rädd att hjärtat slog snabbt som på en kanin. Men efter en stund blev rösterna svagare och även om jag fortfarande hörde rop en timme senare kom de inte tillbaka. Jag förstod att jag hade blivit rädd i onödan, kände mig lite fånig och somnade om när jag hörde åskan och när regnet började smattra mot plåttaket.

På morgonen frågade jag Mary, som bodde på samma hotell, om hon hade hört något. Det hade hon, och berättade att det var unga män, förmodligen både fulla och höga, som peppade de yngre pojkar som skulle omskäras på morgontimmarna. Enligt Mary går det tydligen till som så att man piskar upp en hetsig stämning för att gjuta mod i den som ska bli skuren. Sen får pojkarna (ofta mellan 14-17 år) gå till omskäraren där ingreppet sker. Och det gäller att de håller masken då, för det är inte tillåtet att visa rädsla, smärta eller att gråta. Om en pojke försöker fly är det, enligt traditionen, ok att döda honom, berättade Marys kollega Richard. Därav den hetsiga stämningen på natten.

(På många platser får pojkarna genomgå operationen på sjukhus, men det här är, som sagt, en plats där dessa gamla traditioner är viktiga.)

Efter omskärelsen kläs pojkarna i tygstycken och pyntas med glitter. Sen får de gå hemåt, nu som vuxna män. Familjerna kommer och möter dem länga vägen, under festliga former. Det är glädje, dans och firande.

Mary sa att vi förmodligen skulle möta en del såna grupper under dagens bilresa och att det kan bli lite hotfull stämning. Efter att ha hört några av dem under natten gjorde det mig en smula ängslig. Men det var vackert väder, Marys kollega Richard körde bilen och vi satt i baksätet och studsade upp och ned i alla gupp medan han försökte ta oss fram på de dåliga vägarna. Vi var ute tidigt på morgonen men vi såg många barn och kvinnor längs vägkanten och det kändes härligt att få se mer av de vackra omgivningarna. Här är ”vår” bil. 

När man hukar sig i baksätet 

Plötsligt är vägen framför oss full av människor. De omskurna pojkarna är verkligen dekorerade, med ballonger och glitter. Där finns många unga män, flera vitmålade i ansiktet, med machetes och järnrör. Glada kvinnor och barn med ballonger och blommor. Flickor som dansar.

Richard skyndar sig att vända bilen på den smala vägen och vi kör in på gården till ett litet hotell för att låta dem passera utan att störa eller provocera i deras fest. Jag blir jätterädd, de är så många och liksom uppeldade. Drogade och beväpnade män i grupp känns skrämmande, särskilt när vi är flera timmar från närmsta stad. Vi hukar oss i baksätet och tjejerna som jobbar på hotellet (och som bor i trakten) fnissar åt oss. Hallå, de firar ju bara, varför gömmer ni er?

Ägaren av hotellet frågar om han ska ta några bilder åt oss med Erikas telefon och kliver ut på vägkanten för att göra de andra åskådarna sällskap.

Så mycket blod

Den stora gruppen passerar bara ett par meter ifrån bilen men verkar knappt se oss. Min blick fastnar på en pojke, han är pyntad med krona, glitter och solglasögon, går långsamt och ser helt apatisk ut i ansiktet.

There’s too much blood, säger Mary. Och ja, det är fruktansvärt mycket blod.

Minst två av de pyntade personerna i sällskapet är flickor som har klätts på samma sätt som som pojkarna. De har blivit könsstympade samtidigt som pojkarna omskurits. 

Hur mycket mer blod ska de förlora innan de är hemma? Ändå kan jag inte hjälpa barnen i detta läge. Jag kan bara huka mig i baksätet och, när jag kommer hem till Sverige, göra mitt bästa för att samla in pengar så att vi kan fortsätta ge Mary och hennes team resurser. För de räddar flickor varje dag.

Det är lite svårt att som vit åskådare skriva om andra människors kultur, utan att känna till mer än vissa delar av den. Det blir väldigt exotiserande. Jag berättar vad jag har upplevt och vad Mary, som är född i trakten, berättat för mig. Men jag vill poängtera att jag många gånger blivit rädd för påverkade, hetsiga män i Sverige och dessa unga män var inte alls hotfulla mot oss, även om jag blev väldigt uppskrämd av deras tradition. 

Vi mötte fler sällskap under dagen men det gick bra varje gång, de brydde sig inte om oss. Ändå var jag på helspänn vid varje möte. Allt blod och de unga pojkarnas apatiska ansikten, det var så skrämmande.

”This is my body”

Till slut kom vi äntligen fram till den plats där vi skulle delta i den alternativa könsstympningsceremonin – avslutningen på lägret för de flickor som säger nej till FGM. Tjejerna hade övat in pjäser där de gjorde narr av förtryckande fäder och sjöng om hur ”det är min kropp och ingen har rätt att röra den”. Publiken skrattade, sjöng med och applåderade. Myndighetspersoner och pastorer höll tal mot FGM. Och modiga kvinnor som gått i bräschen för att våga säga nej berättade om hur de utbildat sig, träffat en man som velat ha dem trots att de inte varit omskurna och skaffat barn. För att ge flickorna hopp och förebilder i sin kamp. Jag blev väldigt berörd av alla stolta, starka människor som vågar och orkar ta ställning emot den grymma traditionen. 

Mary hade uppmanat de föräldrar som stöttar sina barn att fira dem ordentligt vid ceremonin, med presenter och glitter, precis som de skulle ha gjort efter en könsstympning. Och de flickor som inte hade föräldrar på plats blev istället firade av Marys team. Jag fick vara med och dansa och det fanns en fotograf som tog bilder på barnen. Som en fin och festlig examen.

Dessa flickor kommer förhoppningsvis aldrig behöva gå genom byn, med blodet rinnande längs benen.

Film och läger funkar bra 

Mary sa att bland det mest effektiva för att få människor att ta ställning mot FGM är att visa en film på hur en könsstympning går till. Framför allt gäller det när man vill påverka de äldre män som har stort inflytande i byarna. De har aldrig varit med vid ett ingrepp och påverkas starkt av de fruktansvärda scenerna, berättar att de inte visste.

Lägren för flickor som säger nej är också en viktig del av arbetet. Där kan barnen vara säkra under den värsta könsstympningssäsongen. På plats finns bra lärare, trygga ledare och extra far- och mormödrar. På dagarna lär sig flickorna om kropp & knopp (det var väldigt rakt på sak om nyttan med klitoris och blygdläppar), om självkänsla, grupptryck, kvinnors rättigheter, kroppslig integritet och vikten av utbildning. Och de får träffa andra flickor i samma situation och peppa varandra med sång och teater. De barn som inte kan återvända hem efter lägrets avslutningsceremoni får komma till ett jourboende. En del av flickorna får hjälp med skolavgifter så att de kan studera vidare.

Här är jag med några av volontärerna, ett barn tog bilden. 

Ibland kan det kännas meningslöst att ge pengar till bistånd eller välgörenhet. Man undrar vad ens hundralapp egentligen gör för nytta. Men här är varje krona viktig. En plats på lägret för en flicka kostar ungefär 200 kronor. Swisha en slant till 90 00 217 eller läs mer här.

Tack, ni gör skillnad!

Nu landar vi snart i Stockholm och jag längtar så mycket efter Martin och barnen. Det har varit en väldigt bra och nyttig resa, men det blir skönt att komma hem.

Team långkalsong

Igår kväll pratade jag i telefon med en kompis som precis hade kommit fram till familjens fjällstuga. Hon skulle gå runt i långkalsonger hela helgen och det lät så otroligt skönt. Vi ska ju få prova en minisemester till fina Kungsberget i januari och jag är så uppspelt inför det. Min syrra och Johan ska förmodligen följa med. Det betyder att jag och Martin kan turas om att åka skidor i gott sällskap och att vara med barnen och lära dem åka skidor/leka i pulkabacken/mysa i stugan.

Jag älskar den här bilden. Stugmyset med backen precis utanför. Jag tänker mig hur man ser pistmaskinen åka uppför berget från sängen.

940x430_Kungsberget-2

I Kungsberget är det kvällsåkning på torsdagar (vi ska vara där en långhelg, torsdag-söndag) och några pister är öppna till klockan 19 både fredag och lördag så det borde kunna bli många åk. Jag funderar på att börja helgen med en privatlektion, det var så längesen jag åkte skidor. Och Juni ska få gå i skidskola.

_G6Q7295

När jag jobbade på reklambyrå hade vi Kungsberget som kund och jag brukade ta fram prisexempel till marknadsföringen. Här kommer ett:
– Fira jul (22-25 december) i ett nybyggt boende 25 meter från backen. Hela boendet med fyra bäddar kostar 1000 kronor/natt. Ändå prisvärt?

Jag har inget avtal med Kungsberget utan ska som sagt få provbo en helg, utan några krav på blogginlägg om anläggningen. Men det är ju ändå roligt att skriva om det. Återkommer efteråt med en så opartisk och trovärdig recension jag kan.

Åk till Warszawa!

Jag har verkligen en ny favoritstad! Och då hann vi såklart inte ens se en bråkdel av allt som finns så jag vill verkligen åka tillbaks. Här är en liten rapport från våra knappa två dygn i stan:

Flyg

Vi flög från Skavsta vid lunch i torsdags. Det tar bara 90 minuter till Modlin, Ryanairs flygplats utanför Warszawa. Därifrån tar det ungefär 40 min till stan och vi hade bett hotellet att boka en taxi åt oss.

Hotell

Vi bodde på hotellet H15, jag i en svit med ett sovrum och ett vardagsrum med köksdel (inkl kaffemaskin och minibar med gott om plats för egna inköp). Anna och Lina hade ett liknande rum, men lite större både sovrum och vardagsrum och med en liten balkong. Hotellet var väldigt fräscht och hade ett bra läge, nära till det mesta.

Torsdag eftermiddag och kväll

Direkt vi hade checkat in på hotellet googlade jag fram närmsta massageställe och kilade iväg för en snabb behandling, jag var stel i nacken och hade lite huvudvärk. Det var en suverän massage och jag kände mig helt yr efteråt, men det gick snabbt över och då mådde jag toppen.

Vi hade bokat bord på en libanesisk och vegansk restaurang nära hotellet, Tel Aviv Food & Wine, redan kl 16 så jag gick raka vägen dit efter massagen. Det var en jättebra middag, supergod mat och fin miljö. Och gott vin!

Efter maten gick vi i några butiker, bland annat till Vitkac, en lyxig galleria. Förlåt alkoholromantiken här, men det är alltid som härligaste att shoppa efter en middag med vin?

Efter en sväng på ett bättre apotek (köpte cleareyes och smink) gick vi till hotellet. Jag duschade och gick till Lina och Annas rum där vi drack prosecco och lyssnade på musik. Note to self: ta med en liten högtalare till mobilen nästa gång.

När klockan närmade sig midnatt gick vi ut. Först till ett ställe som inte var jättekul och sen vidare till en klubb som heter Bal och var bra. Det var en sjukt kul kväll och man kan verkligen säga att vi carpade vår första kväll i Warszawa. Avslutade med en otäckt stark kebab vid fyratiden.



Fredag

Jag vaknade redan klockan åtta och kände mig väl inte superpigg och fräsch. Men det var lika bra att gå upp och duscha för vi hade en fin dag framför oss. Vi åt frukost på hotellet innan vi tog en taxi till Muzeum Neonów / Neon Museum. Ni måste gå dit om ni åker till Warszawa, det var jättefint med neonljusets historia och alla snygga skyltar.


Nära museet har stjärnkocken Mateusz Gessler öppnat en fin restaurang som heter Warszawa Wschodnia. Där åt vi lyxlunch.

Sen åkte vi till gamla stan. Under andra världskriget förstördes 90% av Warszawas bebyggelse och befolkningen minskade från 1,5 miljoner till 150 000.

Citerar Wikipedia här: Efter kriget fanns knappt några gamla historiska byggnader kvar, hela den gamla stadsdelen var raserad inklusive det gamla slottet. Polackerna valde konsekvent att återuppbygga stadens äldsta delar enligt traditionella metoder med en del hjälp från utlandet. Gamla staden återuppbyggdes snabbt medan gamla slottets återuppbyggnad dröjde fram till 1970-talet.

Det är helt sjukt att man byggde upp detta så relativt nyss!

Restaurangen på bilden ovan, U Fukiera, blev jag förresten rekommenderad. Vi tog bara en glass där så jag kan inte uttala mig om maten, men om man gillar en annorlunda och murrig restaurangmiljö med sjukt mycket pynt och blommor och tavlor så är det säkert toppen, den verkar väldig populär men var inte riktigt min grej.

Efter gamla stan åkte vi till det moderna museet, vi hade dock gjort lite dålig research och visste inte att det var ett litet temporärt museum i väntan på den nya byggnaden.

Därefter gick vi i några butiker i en gigantisk galleria i närheten. Jag hade lovat Juni att köpa en liten legosats till henne. Även lego var billigt i Polen så hon fick ett helt flygplan. På väg till hotellet gick vi förbi en salong som såg riktigt bra ut. Jag passade på att ta en Olaplex-behandling och klippa topparna. 

På kvällen åt vi på Rozbrat 20, så himla mysig restaurang. Här är menyn. (Räkna *2,2 om du vill få ett hum om priset på riktigt bra restauranger.)

Det här är grisen. Vansinnigt god! Och salt karamell-desserten.

Vi tittade in på en vinbar (Ale Wino) i närheten, den skulle jag också vilja gå till fler gånger. Så trevlig och bra! Men nu var klockan 23 och jag så trött att jag kunde somna sittande på stolen. Så jag åkte till hotellet för att sova.

Lördag

Innan vi skulle till flyget åt vi frukost på Charlotte på ”hipstertorget”. Nybakade croissanter med hallonsylt och vit choklad, yoghurt med granola, chèvre chaud, kaffe, färskpressad juice och stekt ägg landade på vårt bord.

Sen sa vi tack och hej och på återseende. Nästa gång ska jag gå i fler små butiker, det finns så många spännande lokala designers. Jag vill åka upp i kulturpalatset, få pedikyr på nån bra salong, testa fler klubbar och hinna med historiska museum. Vill boka in en ny resa direkt! 

Fredag i Warszawa

Hjälp vilken kväll vi hade igår, jag skrattade så mycket. Vi började med middag kl 16 och mer än tolv timmar senare avslutade vi med kebab innan vi gick hem till hotellet. 

Jag vaknade ändå klockan åtta och har använt alla resurser för att fräscha upp mig; resorb, clear eyes, cola och ögonkräm. Vi maxar den här dagen eftersom vi åker hem imorgon. Det finns så mycket att se och göra här, Warszawa är verkligen en ny favoritstad. 

Här har Anna precis beställt in en flaska favoritvin till lunchen och är ganska nöjd. 

Skidsemester bokad

Några av mina bästa barndomsminnen är från skidsemester med familjen. Att gå i skidskola, på after ski och minidisco, träffa nya kompisar. Ha konstant röda kinder, sjunga i sittliften, förlora mot min lillasyster i Bamsecupen och skylla på att jag åkte utan stavar😂, äta middag i långkalsonger.

Det här vädret gör en ju helt sugen på vintersemester och nu ska vi få prova en långhelg i Kungsberget. På mitt förra jobb hade vi Kungsberget som kund och det är en så fin anläggning, bara två timmar från Stockholm. Dessutom satsar de väldigt stort och förutom massor av nybyggda boenden är årets nyhet en åttastolslift och fyra nya pister. Jag är så peppad!

Om barnen var större skulle jag köpa säsongskort (julklappstips) och åka dit varje helg. Det skulle ändå bli billigare än barnens balett och bollskola…

Till Way out west!

Nu ska jag ta tåget till Göteborg. Martin åkte redan igår och jag är så peppad på denna helg. Jag har färgat håren och ögonbrynen och till och med sovit en natt med tandblekning i skena. Nu säger jag hej från pendeln! 


Jag är ett stort fan av god framförhållning så jag myser så mycket åt att Martin bokade tågbiljetter i supergod tid. Vi åker första klass för nästan ingenting. Synd bara att jag inte känner igen så många musiker, jag som älskar såna spaningar. Igår åkte Martin i samma kupé som Zara Larsson och HENNE hade jag dock känt igen, en sån stjärna. 

Jag har ett pensionärsrinn i högra ögat (mycket irriterande) och är glad att jag inte målade nån dramatisk eyeliner, håller på och duttar med en servett för att undvika tårflöde. Men i övrigt känner jag mig på topp. 

Vi ska bo på Scandic Rubinen, jag känner mig nästan lite stammis där. Men det är alltid bra. Extra härligt att det är Nöjesguidens hotell under festivalen.

Räkna med intensiv festivalblogg!