Opererar väl bort båda brösten direkt då?

Jag gissar att vi var många som läste den här artikeln igår. Den gjorde mig först rädd, eftersom jag passar in på så många riskfaktorer. Men sen också lite arg. För när SVT går ut med något stort och skrämmande som så många kvinnor känner igen sig i får de faktiskt vara lite mer nyanserade. 

Så här skrev en person i en grupp jag är med i: 

Här är ursprungsartikeln. Det är en prospektiv studie, dvs att man har frågat kvinnor som har bröstcancer och friska kontrollpersoner om de har färgat håret eller inte. Den ger alltså inget säkert orsakssamband eftersom den inte visar tydligt att hårfärg orsakar cancer, bara kopplar ihop två fenomen. Dessutom funderar jag på om det inte har skett en hel del förändringar i hårfärger över tid, och att de här kvinnorna kan ha använt ganska otäcka färger för länge sedan. Jag har dock inte läst hela artikeln, utan bara de inledande sidorna, men jag ska försöka hinna läsa den imorgon.”

Hallå SVT, är det inte er roll att skriva en sån text? Där ni förklarar hur en sån här studie genomförs? Jag blir också deppig av att journalisten inte ens fått tillräckligt med tid på sig för att korrläsa artikeln. Vem är Heikkilä som plötsligt nämns?

”Hårfärg ökar också risken att insjukna i bröstcancer med hela 23 procent. Enligt forskaren Sanna Heikkinen är all hårfärg lika skadlig, toningar, permanent hårfärg, hårfärg ämnad för hemmabruk och färg som används på frisörssalonger. I avhandlingen har Heikkilä jämfört kvinnor som färgat håret med kvinnor som aldrig färgat sitt hår.”

Nä, innan SVT går ut med sånt här klickbete som får enorm spridning pga folks rädsla borde de faktiskt se till att lägga lite mer resurser på det.

Så här kommenterar branschföreningen Kosmetik- och hygienföretagen. 

PS Jag är såklart verkligen för forskning om vad som orsakar cancer och det här är en viktig studie som såklart ska följas upp. Mitt inlägg handlar bara om hur man presenterar forskningsresultat. Om man vill att människor ska vara granskande och källkritiska kanske man kan börja med att låta en annan forskare ge sin synpunkt på studien i samma artikel? Men då får den väl inte lika stor spridning… 

Varför skaffa barn om man inte vill vara med dem?

När Adidas gör en kampanj och låter landslagsspelarna ha starka citat på sina matchtröjor valde Lotta Schelin att spela med Gudrun Schymans ”Se aldrig ned på någon om det inte är för att hjälpa henne upp” på ryggen. 

Det är ett ständigt aktuellt citat. För när det blir tufft är det alltid enklare att rikta kritiken nedåt. Till exempel: vem drabbas när människor skriver debattartiklar om hur dåliga föräldrar är som låter sina barn gå långa dagar i överfulla grupper. Jo, de mammor som inte har något val, som lever ensamma och måste jobba heltid för att betala hyran. Eller de mammor som går på knäna under föräldraledigheten (efter en jobbig förlossning, ett krävande spädbarn?) och väljer att lämna ett äldre syskon på förskolan.  

De föräldrar som själva kan välja hur långa dagar deras barn ska gå, eller om storasyskonet ska vara hemma eller hänga med sina kompisar om dagarna, de kan också välja att inte lyssna på det örat. För de har ett val. Men det har inte alla. Och för de utsatta föräldrarna, och för deras barns skull, borde vi hjälpas åt att rikta kraven uppåt istället. Mot beslutsfattare, politiker. 

Så här: istället för att lägga fokus på hur många timmar i veckan barn till föräldralediga ska få vara på plats kanske man kunde prata mer om anknytningsteorier och hur ettåringar och femåringar har olika behov och hur man ska uppfylla dem. Hur överfulla grupper påverkar barn och pedagoger. Vilken viktig roll förskolan spelar. Att den måste få mer resurser. 

Och prata mer med varandra. Ge pedagoger självförtroende och mandat till att boka in ett samtal med de där föräldrarna som ger barnen alvedon för att de ska kunna vara på förskolan när de är sjuka, eller som lämnar sina barn varje dag hela sommaren. Fråga varför, berätta om hur det påverkar barnen och verksamheten. Istället för att försöka nå dem genom att tilltala alla föräldrar som har sina barn mer än sex timmar om dagen… 

It takes a village to raise a child, sån sann klyscha

Om man åker till ett lekland med sitt barn får man vara beredd på att säga till andras barn som inte uppför sig, hjälpa okända barn att hitta sina föräldrar när de sprungit vilse, men också att nån annan säger till ens egen unge om den tränger sig förbi ett annat barn i trappan när man inte ser. För barn är ett gemensamt ansvar. 

Jag hoppas verkligen att den här frågeställningen som en psykolog gör här är hypotetisk. För även om det är utanför ens yrkesroll har ALLA en skyldighet att göra en orosanmälan om man tror att ett barn far illa. 

Men nog om det. Lisa skriver så bra om den där texten som florerar på Facebook, om vad barn ska lära sig hemma respektive i skolan. 

Mål: att få alla tjejer (storlek xs-large) att tycka om sig själva

Jag är så trött på alla företag som vill rida på en våg av feminism och inkluderande men som ändå inte pallar att tänka hela vägen. Ja, till exempel när man måste göra en stor grej av att man har modeller som är utanför normen (ålder, hudton, kön, storlek) istället för att låta dem ta plats okommenterat (ja, detta skriver jag trots att jag har ett PR-perspektiv i min yrkesroll) eller som när Monki gör en kampanj med citat:

Det här är en del av Monki’s mål: Att få tjejer att tycka om sig själva. Här är en modig start på 2017, förhoppningsvis full av ärlighet, integritet och acceptans.”

och sen producerar plaggen i storlek extra small till large.

Läs mer hos Kakan.

Jag fattar att man reagerar som starkast på sånt som berör en själv, men tänk om det hade varit nån av Kakans bloggkollegor på Elle: Emilia De Poret, Hanna Stefansson eller Nina Campioni som hade skrivit detta inlägg… 

Bloggare som bantar

Hur känner du för bloggare som bantar offentligt?

  1. Men Hanna, vilket tröttsamt samtalsämne… kan vi/samhället försöka sluta analysera och bedöma allt kvinnor gör och kanske istället rikta blicken mot en man som omväxling?
  2. Det peppar mig till livsstilsförändringar. 
  3. Jag fattar att offentliga personer också påverkas av samhälle och ideal men skulle uppskatta om de höll tyst om sin bantning, inte minst för att undvika att trigga människor, ex med ätstörningshistorik.  
  4. Couldn’t care less. 

Jag orkade inte fixa ett formulär så man får rösta i kommentarsfältet. 

Jag tänker att man kan reagera lite olika beroende på vilken person som skriver om sin bantning, att man har olika förväntningar på olika bloggare beroende på hur de byggt sitt personliga varumärke. Jag fattar till exempel varför UC fick kritik, medan Jessica Lagergren får pepp. De har sån extremt olika ton och tilltal i sina inlägg. Och också olika målgrupp? 

Och NEJ, jag går inte och funderar på ett samarbete med VV eller nåt sånt. Tycker bara ämnet är intressant. Jag väljer således inte svarsalternativ 1, jag är överlag så ointresserad av vad offentliga män sysslar med i jämförelse med hur intresserad jag är av olika kvinnor och deras förehavanden. 

Kända kvinnan hyllas för sin avklädda bild

Nöjesguiden hade en extremt träffande artikel:

Jag har upplevt det som att Expressen då och då använder vinkeln ”hyllas av fansen” som ursäkt för att få visa bilder på avklädda kvinnor. För att bevisa min tes gick jag in på Expressens hemsida och sökte på ”hyllas för bilden”. Och så nio exempel

Ja men JA. Senast igår var det Peg Parneviks rumpa som (inte har) hyllats. 

Hej misskötta lilla blogg

Tack för att ni tycker till och tipsar och förlåt igen för att jag inte hunnit med att svara på kommentarer. 

Idag var en tung dag. Jag låg vaken ett par timmar i natt och det brukar jag aldrig göra, men det var så mycket i huvudet. På jobbet har jag spenderat timmar med en intervju med Denis Mukwege, inför att fotografen ska klippa ihop den till kortare filmer. Och när jag upprepade gånger hörde doktorn beskriva vad som händer när ett barn våldtas av en vuxen…. jag var helt gråtfärdig när jag åkte hem. 

Sen såg jag en uppskattningsvis sjuttonårig tjej skjuta något i armen (heroin?) på öppen gata, medan hennes äldre pojkvän hjälpte till (en man ringde polisen) och så läste jag Nyhetsmorgons Facebookstatus om barnporr och syskon som blir vittnen ”pappa sluta, han gråter ju” och sen var det ridå för den här dagen.  Hur mycket djävulskap finns det egentligen. Och då är jag ändå så personligen oberörd av riktiga hemskheter, kan knappt ens föreställa mig hur en del har det. 

En bra grej var i alla fall när en journalist som hörde min föreläsning i fredags hörde av sig med en jättebra idé på hur hon skulle kunna samla in pengar till kvinnor i Kongo. Vad många fina människor det finns ändå. 

Imorgon åker jag till Warszawa med Anna och Lina. Det blir bra. 

Vilket mörker 

Om tio år när jag går tillbaka i bloggens historik för att kolla hur jag reagerade på olika aktuella händelser och så står det inte ett ord… Men många har redan sagt mycket och analyserna haglar. Det enda jag vet är att vi behöver mobilisera oss inför nästa val i Sverige. För det kan hända här. 

Jag klädde mig i alla fall så passande jag kunde. 

Storstad/mindre stad

En person frågade Malin Wollin om livet i en mindre stad. Och hon svarade:

”Ibland tänker jag att vi kanske borde flytta till Stockholm eftersom det skulle vara mycket bättre för min karriär. Sedan tänker jag på den där kön till lekrummet på Kulturhuset och då vill jag såga av mina ben så att jag säkert blir kvar i Kalmar.

I Kalmar har vi nära till allt, inte minst våra egna barndomsminnen och alla platser. Vi har nära till skola, affär och centrum. Men vi har också nära till skogen och havet och våra egna föräldrar.”

Nära till affär?? Nä, jag skulle vilja hävda att det finns två huvudsakliga anledningar till att bo i den mindre stad man växte upp i:

  1. Bostadsmarknaden
  2. Närhet till familj/gamla vänner

Ok, det kan också vara billigare att utöva sin hobby, tex om man vill ha egen häst. Och det är mindre trafik. Men skolor, butiker och centrum finns det faktiskt ganska gott om i Stockholm också. För att inte tala om sjöar, havet och skogen. Det kryllar ju av naturreservat. 

Sen tycker jag ändå, precis som Malin, att hon som ställt frågan ska prova att flytta till den staden hon kommer ifrån. För det är härligt att ha nära till människor man vill träffa ofta. 

PS Den där kön är ju nästan det bästa med Rum för barn, alltså att de inte släpper in för många barn. Det gör att det är en bra ljudnivå där inne och finns gott om plats för att pussla, spela spel eller måla. I lördags var det fullt så vi fick ta en nummerlapp. När barnen lekt utanför i ungefär fem minuter fick vi komma in. Så värt det. Själv kollade jag på polishästar som bevakade en (lugn) motdemonstration. Sen passerade vi polisbilarna och köpte två Happy Meal på McDonald’s och åkte pendel i 15 min hem till förorten. 

Preppers

Nä nu hade nån vettig person skrivit om rädslan för ryssen på Facebook och folk kommenterade med att man borde vara beredd på att klara sig och familjen i några månader ifall Sverige skulle bli drabbade av nån slags katastrof, rysk eller ej 😨 Jag kollade på en lista över vad man ska ha hemma in case of emergency och jag vet inte ens vad hälften är för saker. Det känns för övrigt helt sjukt att köpa ett gasolkök för ifall det blir krig/katastrof? 

Nåväl, vi har inte ens en liter vatten hemma eftersom det brukar finnas i kranen. Men det har ändå hänt ett par gånger när vi bodde i Karlstad, att vattnet stängdes av i hela områden. Och då är det jobbigt att inte ha en droppe. Vi kan väl börja med det då, att köpa hem två flaskor vatten eller så. 

Nu ska vi prata om storlekar 

Sedan 2004 har de officiella europeiska damstorlekarna sett ut så här:

Extra Small (XS) = 32-34

Small (S) = 36-38

Medium (M) = 40-42

Large (L) = 44-46

XL = 48-50

XXL = 52-54

XXXL = 56-58

Jag är ganska van att det finns märken vars största storlek är 42, dvs medium. Till exempel & Other Stories. Varför går jag ens in där när jag vet att jag inte har storlek medium? 

Ändå blev jag förvånad idag när jag var på H&M och de hade ett helt segment med snygga kläder med största storlek medium. Varför???

Alltså, designers får väl göra som de vill och om man bara vill att smala ska bära ens kläder kan man ju göra som Back och sy plaggen små i storlekarna så att L blir som M. 

Men H&M?! Ångrar verkligen att jag delade den där fina reklamfilmen med ”normbrytande kvinnor”. För den var så himla bara reklam. 

Mvh sur konsument. 

”Jag hade rätt”

Så här skrev Jempa, angående inlägget om träning:

Men helvete! Jag hade rätt, jag visste det. Halvdöd, tvångsintagen på barnpsyk, tvångsmatad och dessutom tvingad till total stillhet. Jag var vansinnig och galen och fruktansvärt arg på alla som hindrade mig att springa, gå och hoppa på kryckor runt diverse löpspår. Fruktansvärt arg och övertygad om att de hade fel när de bannade mig över hur jag behandlade mig själv. Och med de artiklarna, främst den senare, förstår jag ju att det var jag som borde fått rätt i sak. Jag mådde ju också fantastiskt bra, hög på svält och rörelse. Har aldrig orkat så mycket som då, vilket är ganska obegripligt men likväl sant. Dock tog kroppen stryk, hjärnan likaså. Och 20 år senare kan jag överhuvudtaget inte träna utan att kicka igång det där helvetet som höll på att ta mitt liv. JAG blir sjukt irriterad på att samhället verkar tro att träning är medicin för allt och alla. Vi är många med samma problematik som jag själv och vi går under av att sätta fötterna i löparskorna. Man väljer vad man vill läsa och lyssna på i media men den hets som är kring träning är det svårt att värja sig emot. Den finns överallt. Och som sagt, det finns någon salig övertro på att alla bör träna och att det löser både det ena och andra. Det kan även vara tvärtom. Ville bara säga det. Punkt.

Det finns inga ursäkter!

När jag på samma surfstund hamnade på två artiklar som jag tycker bidrar till att normalisera en ganska extrem livsstil, som småbarnsförälder, blev jag helt matt. Här är den första:

Linda, 33: ”Så kom jag i mitt livs löpform under småbarnsåren”:

Tre barn i åldrarna 2, 4 och 6 har inte hindrat Linda, 33, från att löpträna så mycket hon vill. Faktum är att hon är mer vältränad än någonsin. Här berättar hon om sin resa mot toppformen.

En del tycker att det verkar stressigt att ”klämma in” träning i ett redan hektiskt vardagsliv med heltidsjobb och barn – men det är precis tvärtom. Träningen gör så att man blir mindre stressad, det visar forskningen och det känner jag tydligt också. Jag har aldrig känt mig så avstressad, lugn och harmonisk som nu.”

Alltså detta är verkligen ingen kritik mot Linda, det är toppen att hon lagt upp sitt liv på ett sätt som gör att hon känner sig helt avstressad och harmonisk. Men jag är rädd att de som tar åt sig av den typen av artiklar inte precis är nån avslappnad soffpotatis som har hur mycket tid som helst att börja träna, utan nån högpresterande småbarnsmamma som känner att hon också borde. Kan Linda, kan alla. Eller?

Ok, nu till text nummer två.

Överläkaren: Det här är bästa träningen mot stress

En person som, förutom sin matlagning på absoluta toppnivå, har blivit känd både för sina långa arbetsdagar och sin fysiskt aktiva livsstil är stjärnkocken T**** M*. En intensiv vecka kan han jobba så mycket som 90 timmar – trots det har han nästan aldrig upplevt stress. Men så har han tränat regelbundet i stort sett hela livet också.

En vanlig dag kliver han upp klockan sex på morgonen, lämnar på dagis, kör från hemstaden Jönköping till jobbet i Stockholm, jobbar över lunchen och kommer inte hem förrän vid klockan elva på kvällen. På något sätt lyckas han klämma in ett löppass på en och en halv timme på eftermiddagarna också. Eller kanske är det just därför han klarar av sin arbetsintensiva livsstil.

En vanlig vecka blir det 5-6 löppass på sammanlagt åtta mil och ett pass funktionell träning på cirka en timme.

– För att känna lugnet behöver jag ett högintensivt träningspass i veckan. Men också att dra ut och springa två timmar tidigt en söndagmorgon ger livskvalitet, säger T****.

Undrar om hans fru känner samma sak? De har tre barn varav en bebis. Hur kan man inte känna stress när man bara hinner träffa sina barn under nån stressig timme på morgonen?

Kroppen behöver vila, främst i form av sömn. Jag är ganska säker på att man inte kan vaccinera sig mot utmattningssymptom genom att gå upp en timme tidigare på morgonen för att springa en mil, om man inte får tillräckligt med sömn och återhämtning resten av dygnet. Vi får inte sätta sån press på varandra!

Sist på länken 

Om ni inte har hunnit läsa Åsa Beckman om män som inte frågar så gör det nu

MEN den här obalansen gör mig galen: att det så ofta är kvinnor som frågar och män som inte gör det. Att det är kvinnor som tar ansvar för en social situation och, närmast osynligt, driver den framåt. Ja, att sådana här frågekvinnor om och om igen låter män få vara med om den behagliga känslan av att bli socialt tydliggjorda, utan att själva få bli det.
Man kan tycka att det här är en skitsak.
Inget kan vara mer fel.

Det här är väl inte precis något nytt, jag har stört mig på det i många år nu. Men en bra grej med vuxenlivet är att man kan välja bort många såna här situationer genom att umgås med härligare personer. Eller känna sig trygg i att hellre sitta tyst än bli nån form av sällskapsdam om det är bordsplacering och man hamnar bredvid en sån här typ. 

Jag är väldigt uppmärksam på när män bara pratar om sig själva och det var längesen det hände mig. Istället har jag i sommar träffat många fina män där jag (som är ganska pratglad) kanske snarare har tagit det största utrymmet.