Avicii och de mogna fansen

Så fruktansvärt med Aviciis död. Jag vet ju inte dödsorsaken men en spontan känsla var att vilja stötta Mind.

Verkar man förresten mer självgod än inspirerande om man lägger upp en sån här?

Intressant att nästan alla som uppmärksammat hans död i mina flöden (huvudsakligen Facebook) är kvinnor mellan 45-70 år som alla älskade hans musik. Jag visste inte att han var så populär hos en mer mogen målgrupp. Men tydligen.

Coach Marianne

Igår, på lunchen, var jag och några kollegor med på ett webinar vi anmält oss till, via tips från Peppe. Det var jättebra! Mest aha-upplevelse för mig var när vi skulle välja ut fyra delar av tillvaron/livet/intressen som är viktiga för oss i ett längre perspektiv. Typ jobb, familj, hälsa, fritid etc beroende på vad man prioriterar. (Man gjorde självklart alla uppgifter individuellt.) Och sätta mål för varje del utifrån var vi vill befinna oss om fem år.

Det här fattar väl alla redan, men för mig blev det väldigt tydligt hur de olika rutorna påverkar varandra. Och att ha femårsmål inom samtliga områden (mina delmål var på nivån harmoni, frihet, motivation) ger ett bra beslutsunderlag inför olika förändringar. Exempel: jag skulle vilja ha en hund om kanske tre-fyra år, om det funkar praktiskt osv. Men hur skulle det påverka de fyra olika rutorna? Det skulle vara dåligt för två av mina rutor, bra för en, både bra och dåligt för den fjärde. Ok, det var kanske ett dåligt exempel, men ni fattar?

Det var hur som helst en riktigt bra inledning på ett seminarium som gav mig massor av tankar och verktyg. Här kan man läsa mer. Och jag fick ett jättebra intryck av Marianne som coach.

Dessutom blev det ett intressant samtal med mina kollegor efteråt, om hur vi tänker runt olika mål. Och synen på mål och att försöka mäta olika saker. 

PS Apropå beslut så tycker jag att Sofia och hennes familj gör så rätt som flyttar från Stockholm till Åre.

Hur var ditt 2017?

Men ärligt: var verkligen 2017 så dåligt för nästan alla människor? Tänker nu alltså på det privata planet. Har planeterna stått i nåt otursmode eller har folk mest dragits med i det allmänna missnöjet?

OBS! Jag har vänner som har förlorat föräldrar, andra vars barn har fått svåra sjukdomar och jag känner många kvinnor, mammor, som tagit steget ur en dålig relation. Fattar verkligen att året varit pissigt för alla som tvingats igenom olika kriser.

Fattar också att man känner att det på ett internationellt, politiskt, plan varit fruktansvärt. Overkligt.

Men rent privat. Har det varit ett extra dåligt år för många?

Hur var ditt år? Sämre än genomsnittet?

Johannelundstoppen

Jag jobbar ju nu, som sagt. Vi är få på jobbet och det är ganska lugnt och mysigt här. Igår efter lunch tog jag och tre kollegor en promenad, upp till Johannelundstoppen.

Älskar såna här fakta:

Runt Storstockholm ligger åtta sådana toppar i en ring: Granholmstoppen, Johannelundstoppen, Frösundatoppen, Högdalstoppen, Vårbergstoppen, Hammarbybacken, Fagersjötoppen och Hökarängstoppen. Alla skapade av schakt- och rivningsmassor och skulpterade av Holger Blom (1906-1996) i samarbete med olika konstnärer och landskapsarkitekter.

Så här skriver Per Virten i boken ’Där jag kommer från – Kriget mot förorten’:

”Topparna var Bloms stora idé. […] De enorma jordhögarna var ett kreativt svar på en svår fråga. När tunnelbanan borrades fram genom rullstensåsarna, berg schaktades ner för miljonprogrammets jättestadsdelar och citykvarteren revs för parkeringshus och storkontor rullade lastbil efter lastbil med tipprester bort över broarna. Var skulle man göra av allt? Bloms svar var en rad toppar i olika stadsdelar.”

Johannelundstoppen 04

SLUT PÅ FAKTA!

Bara gör det!

Visst går ni väl och röstar idag? Om ni är med i kyrkan alltså, och inte har förtidsröstat. Det kommer kännas så fint ikväll, när man har dragit sitt lilla strå till stacken. 

Om du inte hittar ditt röstkort så går det fint att komma till lokalen med leg. OBS att du måste gå till rätt lokal, den hittar du här

Jag är så politiskt förvirrad just nu, det finns inget parti jag sympatiserar nåt värst med. Men i kyrkovalet tycker jag att sossarnas program känns fint. 

Hur ska ni rösta? 

Jobbiga saker man borde ta tag i

Ibland känns det som om listan på saker man borde fixa bara växer. Allt från att få koll på pensionen till att kolla upp ett födelsemärke och en del mindre viktiga saker som ändå skulle underlätta livet. Det senare (födelsemärke) har jag faktiskt bokat tid för, och jag har tagit cellprov enligt plan och var nyss hos tandläkaren. Så skönt för den inre stressen. Dessutom fixade jag detta nu: att spärra obehörig adressändring hos Skatteverket och adressändring (för att undvika id-kapning). Det tog mindre än en minut. Tips! 

Kvar på listan: lägga om lånen, ringa en rektor inför skolstarten, rensa bort pocketböcker och dammtorka bokhyllan, organisera upp källarförrådet och sälja hundra plagg på Tradera. För att nämna några punkter… ???

Om nån undrar

Jag stör mig alltid när människor försöker göra en personlig vinkel på en tragedi. Men med det sagt, är så tacksam att vi inte gick tio minuter tidigare från mötet som skulle sluta kl 15, då jag skulle en snabb sväng genom Åhléns på väg hem. 

Jag är ok och stannar kvar på den blå pluppen (ett kontor) tills det är lugnt att röra sig i Stockholm city igen. 

Marie från P4 Värmland ringde och jag gjorde en väldigt skakig intervju som man kan höra här

Opererar väl bort båda brösten direkt då?

Jag gissar att vi var många som läste den här artikeln igår. Den gjorde mig först rädd, eftersom jag passar in på så många riskfaktorer. Men sen också lite arg. För när SVT går ut med något stort och skrämmande som så många kvinnor känner igen sig i får de faktiskt vara lite mer nyanserade. 

Så här skrev en person i en grupp jag är med i: 

Här är ursprungsartikeln. Det är en prospektiv studie, dvs att man har frågat kvinnor som har bröstcancer och friska kontrollpersoner om de har färgat håret eller inte. Den ger alltså inget säkert orsakssamband eftersom den inte visar tydligt att hårfärg orsakar cancer, bara kopplar ihop två fenomen. Dessutom funderar jag på om det inte har skett en hel del förändringar i hårfärger över tid, och att de här kvinnorna kan ha använt ganska otäcka färger för länge sedan. Jag har dock inte läst hela artikeln, utan bara de inledande sidorna, men jag ska försöka hinna läsa den imorgon.”

Hallå SVT, är det inte er roll att skriva en sån text? Där ni förklarar hur en sån här studie genomförs? Jag blir också deppig av att journalisten inte ens fått tillräckligt med tid på sig för att korrläsa artikeln. Vem är Heikkilä som plötsligt nämns?

”Hårfärg ökar också risken att insjukna i bröstcancer med hela 23 procent. Enligt forskaren Sanna Heikkinen är all hårfärg lika skadlig, toningar, permanent hårfärg, hårfärg ämnad för hemmabruk och färg som används på frisörssalonger. I avhandlingen har Heikkilä jämfört kvinnor som färgat håret med kvinnor som aldrig färgat sitt hår.”

Nä, innan SVT går ut med sånt här klickbete som får enorm spridning pga folks rädsla borde de faktiskt se till att lägga lite mer resurser på det.

Så här kommenterar branschföreningen Kosmetik- och hygienföretagen. 

PS Jag är såklart verkligen för forskning om vad som orsakar cancer och det här är en viktig studie som såklart ska följas upp. Mitt inlägg handlar bara om hur man presenterar forskningsresultat. Om man vill att människor ska vara granskande och källkritiska kanske man kan börja med att låta en annan forskare ge sin synpunkt på studien i samma artikel? Men då får den väl inte lika stor spridning… 

Varför skaffa barn om man inte vill vara med dem?

När Adidas gör en kampanj och låter landslagsspelarna ha starka citat på sina matchtröjor valde Lotta Schelin att spela med Gudrun Schymans ”Se aldrig ned på någon om det inte är för att hjälpa henne upp” på ryggen. 

Det är ett ständigt aktuellt citat. För när det blir tufft är det alltid enklare att rikta kritiken nedåt. Till exempel: vem drabbas när människor skriver debattartiklar om hur dåliga föräldrar är som låter sina barn gå långa dagar i överfulla grupper. Jo, de mammor som inte har något val, som lever ensamma och måste jobba heltid för att betala hyran. Eller de mammor som går på knäna under föräldraledigheten (efter en jobbig förlossning, ett krävande spädbarn?) och väljer att lämna ett äldre syskon på förskolan.  

De föräldrar som själva kan välja hur långa dagar deras barn ska gå, eller om storasyskonet ska vara hemma eller hänga med sina kompisar om dagarna, de kan också välja att inte lyssna på det örat. För de har ett val. Men det har inte alla. Och för de utsatta föräldrarna, och för deras barns skull, borde vi hjälpas åt att rikta kraven uppåt istället. Mot beslutsfattare, politiker. 

Så här: istället för att lägga fokus på hur många timmar i veckan barn till föräldralediga ska få vara på plats kanske man kunde prata mer om anknytningsteorier och hur ettåringar och femåringar har olika behov och hur man ska uppfylla dem. Hur överfulla grupper påverkar barn och pedagoger. Vilken viktig roll förskolan spelar. Att den måste få mer resurser. 

Och prata mer med varandra. Ge pedagoger självförtroende och mandat till att boka in ett samtal med de där föräldrarna som ger barnen alvedon för att de ska kunna vara på förskolan när de är sjuka, eller som lämnar sina barn varje dag hela sommaren. Fråga varför, berätta om hur det påverkar barnen och verksamheten. Istället för att försöka nå dem genom att tilltala alla föräldrar som har sina barn mer än sex timmar om dagen… 

It takes a village to raise a child, sån sann klyscha

Om man åker till ett lekland med sitt barn får man vara beredd på att säga till andras barn som inte uppför sig, hjälpa okända barn att hitta sina föräldrar när de sprungit vilse, men också att nån annan säger till ens egen unge om den tränger sig förbi ett annat barn i trappan när man inte ser. För barn är ett gemensamt ansvar. 

Jag hoppas verkligen att den här frågeställningen som en psykolog gör här är hypotetisk. För även om det är utanför ens yrkesroll har ALLA en skyldighet att göra en orosanmälan om man tror att ett barn far illa. 

Men nog om det. Lisa skriver så bra om den där texten som florerar på Facebook, om vad barn ska lära sig hemma respektive i skolan. 

Mål: att få alla tjejer (storlek xs-large) att tycka om sig själva

Jag är så trött på alla företag som vill rida på en våg av feminism och inkluderande men som ändå inte pallar att tänka hela vägen. Ja, till exempel när man måste göra en stor grej av att man har modeller som är utanför normen (ålder, hudton, kön, storlek) istället för att låta dem ta plats okommenterat (ja, detta skriver jag trots att jag har ett PR-perspektiv i min yrkesroll) eller som när Monki gör en kampanj med citat:

Det här är en del av Monki’s mål: Att få tjejer att tycka om sig själva. Här är en modig start på 2017, förhoppningsvis full av ärlighet, integritet och acceptans.”

och sen producerar plaggen i storlek extra small till large.

Läs mer hos Kakan.

Jag fattar att man reagerar som starkast på sånt som berör en själv, men tänk om det hade varit nån av Kakans bloggkollegor på Elle: Emilia De Poret, Hanna Stefansson eller Nina Campioni som hade skrivit detta inlägg…