Preppers

Nä nu hade nån vettig person skrivit om rädslan för ryssen på Facebook och folk kommenterade med att man borde vara beredd på att klara sig och familjen i några månader ifall Sverige skulle bli drabbade av nån slags katastrof, rysk eller ej 😨 Jag kollade på en lista över vad man ska ha hemma in case of emergency och jag vet inte ens vad hälften är för saker. Det känns för övrigt helt sjukt att köpa ett gasolkök för ifall det blir krig/katastrof? 

Nåväl, vi har inte ens en liter vatten hemma eftersom det brukar finnas i kranen. Men det har ändå hänt ett par gånger när vi bodde i Karlstad, att vattnet stängdes av i hela områden. Och då är det jobbigt att inte ha en droppe. Vi kan väl börja med det då, att köpa hem två flaskor vatten eller så. 

Nu ska vi prata om storlekar 

Sedan 2004 har de officiella europeiska damstorlekarna sett ut så här:

Extra Small (XS) = 32-34

Small (S) = 36-38

Medium (M) = 40-42

Large (L) = 44-46

XL = 48-50

XXL = 52-54

XXXL = 56-58

Jag är ganska van att det finns märken vars största storlek är 42, dvs medium. Till exempel & Other Stories. Varför går jag ens in där när jag vet att jag inte har storlek medium? 

Ändå blev jag förvånad idag när jag var på H&M och de hade ett helt segment med snygga kläder med största storlek medium. Varför???

Alltså, designers får väl göra som de vill och om man bara vill att smala ska bära ens kläder kan man ju göra som Back och sy plaggen små i storlekarna så att L blir som M. 

Men H&M?! Ångrar verkligen att jag delade den där fina reklamfilmen med ”normbrytande kvinnor”. För den var så himla bara reklam. 

Mvh sur konsument. 

”Jag hade rätt”

Så här skrev Jempa, angående inlägget om träning:

Men helvete! Jag hade rätt, jag visste det. Halvdöd, tvångsintagen på barnpsyk, tvångsmatad och dessutom tvingad till total stillhet. Jag var vansinnig och galen och fruktansvärt arg på alla som hindrade mig att springa, gå och hoppa på kryckor runt diverse löpspår. Fruktansvärt arg och övertygad om att de hade fel när de bannade mig över hur jag behandlade mig själv. Och med de artiklarna, främst den senare, förstår jag ju att det var jag som borde fått rätt i sak. Jag mådde ju också fantastiskt bra, hög på svält och rörelse. Har aldrig orkat så mycket som då, vilket är ganska obegripligt men likväl sant. Dock tog kroppen stryk, hjärnan likaså. Och 20 år senare kan jag överhuvudtaget inte träna utan att kicka igång det där helvetet som höll på att ta mitt liv. JAG blir sjukt irriterad på att samhället verkar tro att träning är medicin för allt och alla. Vi är många med samma problematik som jag själv och vi går under av att sätta fötterna i löparskorna. Man väljer vad man vill läsa och lyssna på i media men den hets som är kring träning är det svårt att värja sig emot. Den finns överallt. Och som sagt, det finns någon salig övertro på att alla bör träna och att det löser både det ena och andra. Det kan även vara tvärtom. Ville bara säga det. Punkt.

Det finns inga ursäkter!

När jag på samma surfstund hamnade på två artiklar som jag tycker bidrar till att normalisera en ganska extrem livsstil, som småbarnsförälder, blev jag helt matt. Här är den första:

Linda, 33: ”Så kom jag i mitt livs löpform under småbarnsåren”:

Tre barn i åldrarna 2, 4 och 6 har inte hindrat Linda, 33, från att löpträna så mycket hon vill. Faktum är att hon är mer vältränad än någonsin. Här berättar hon om sin resa mot toppformen.

En del tycker att det verkar stressigt att ”klämma in” träning i ett redan hektiskt vardagsliv med heltidsjobb och barn – men det är precis tvärtom. Träningen gör så att man blir mindre stressad, det visar forskningen och det känner jag tydligt också. Jag har aldrig känt mig så avstressad, lugn och harmonisk som nu.”

Alltså detta är verkligen ingen kritik mot Linda, det är toppen att hon lagt upp sitt liv på ett sätt som gör att hon känner sig helt avstressad och harmonisk. Men jag är rädd att de som tar åt sig av den typen av artiklar inte precis är nån avslappnad soffpotatis som har hur mycket tid som helst att börja träna, utan nån högpresterande småbarnsmamma som känner att hon också borde. Kan Linda, kan alla. Eller?

Ok, nu till text nummer två.

Överläkaren: Det här är bästa träningen mot stress

En person som, förutom sin matlagning på absoluta toppnivå, har blivit känd både för sina långa arbetsdagar och sin fysiskt aktiva livsstil är stjärnkocken T**** M*. En intensiv vecka kan han jobba så mycket som 90 timmar – trots det har han nästan aldrig upplevt stress. Men så har han tränat regelbundet i stort sett hela livet också.

En vanlig dag kliver han upp klockan sex på morgonen, lämnar på dagis, kör från hemstaden Jönköping till jobbet i Stockholm, jobbar över lunchen och kommer inte hem förrän vid klockan elva på kvällen. På något sätt lyckas han klämma in ett löppass på en och en halv timme på eftermiddagarna också. Eller kanske är det just därför han klarar av sin arbetsintensiva livsstil.

En vanlig vecka blir det 5-6 löppass på sammanlagt åtta mil och ett pass funktionell träning på cirka en timme.

– För att känna lugnet behöver jag ett högintensivt träningspass i veckan. Men också att dra ut och springa två timmar tidigt en söndagmorgon ger livskvalitet, säger T****.

Undrar om hans fru känner samma sak? De har tre barn varav en bebis. Hur kan man inte känna stress när man bara hinner träffa sina barn under nån stressig timme på morgonen?

Kroppen behöver vila, främst i form av sömn. Jag är ganska säker på att man inte kan vaccinera sig mot utmattningssymptom genom att gå upp en timme tidigare på morgonen för att springa en mil, om man inte får tillräckligt med sömn och återhämtning resten av dygnet. Vi får inte sätta sån press på varandra!

Sist på länken 

Om ni inte har hunnit läsa Åsa Beckman om män som inte frågar så gör det nu

MEN den här obalansen gör mig galen: att det så ofta är kvinnor som frågar och män som inte gör det. Att det är kvinnor som tar ansvar för en social situation och, närmast osynligt, driver den framåt. Ja, att sådana här frågekvinnor om och om igen låter män få vara med om den behagliga känslan av att bli socialt tydliggjorda, utan att själva få bli det.
Man kan tycka att det här är en skitsak.
Inget kan vara mer fel.

Det här är väl inte precis något nytt, jag har stört mig på det i många år nu. Men en bra grej med vuxenlivet är att man kan välja bort många såna här situationer genom att umgås med härligare personer. Eller känna sig trygg i att hellre sitta tyst än bli nån form av sällskapsdam om det är bordsplacering och man hamnar bredvid en sån här typ. 

Jag är väldigt uppmärksam på när män bara pratar om sig själva och det var längesen det hände mig. Istället har jag i sommar träffat många fina män där jag (som är ganska pratglad) kanske snarare har tagit det största utrymmet. 

Terrorhotet och den egna rädslan

Instinktivt vill jag flytta närmare jobbet. Så att jag slipper passera t-centralen eller centralstationen varje dag. Kanske till och med kunna cykla till jobbet istället. Men så kommer jag på att det är betydligt farligare att cykla till jobbet än att åka kollektivt, om man nu ska prata risker. Man kan och ska såklart inte låta rädslan för terror styra.

Ändå höll jag koll på killen med stor ryggsäck på pendeltåget igår. Och tänker på att jag snart ska till Berlins flygplats. Och tågstation. Och åka massor av tunnelbana och springa ett lopp tillsammans med tusentals andra. Så hemskt att direkt dra en parallell till egna livet när nåt sånt här händer, men det är kanske naturligt 🙁

Vi ses på Barnvagnsmarschen!

12654459_836908806434586_4489408439195545189_n

Här är alla orter som är klara, det finns oftast evenemang på Facebook för varje enskilt. Hitta mer information om marschen på just din ort, du kan också anmäla din egen marsch här.Själv ska jag gå i Stockholm 5 mars.

Arvika
Falun
Gislaved
Gotland
Gävle
Göteborg
Halmstad
Helsingborg
Härnösand
Jämtland
Jönköping
Kalix
Katrineholm
Kramfors
Lidköping
Linköping
Luleå
Lund
Malmö
Mariefred
Norrköping
Sandviken
Skövde
Stockholm
Sundsvall
Uddevalla
umeå
Uppsal
Vimmerby
Vårgårda
Växjö
Örsundsbro

Chilla lite

Jag känner mig ofta manad att hjälpa folk med olika saker. Häromdagen bar jag och en tjej in hennes stora möbelpaket som kommit med lastbil, jag tänkte bara hålla upp dörren när jag passerade hennes hus och såg att hon kämpade. Istället fick hon världens svagaste och klumpigaste bärhjälp. 

Dagen efter såg jag en figur som stod längst ut på perrongen, närmast liksom stationshuset och gömde sig, precis vid spåret. Jag blev orolig att hen tänkte hoppa så gick fram och sa ett försiktigt hej? Då visade det sig att det var en liten farbror som smugit dit för att få kamma mustaschen ifred. 

Jag lugnar mig väl lite då. 

Vänliga Veckan

Idag börjar Vänliga Veckan och igår var min chef Eva i Nyhetsmorgon och pratade vänlighet. 

Jag älskar vänlighet! Allra mest i det lilla, som att resa sig och hålla den skruttiga tanten som ska gå av bussen under armen ner till rullatorn eller direkt hämta servetter till en pappa vars bebis precis vält ut vattenglaset vid bordet intill. 

Men om man vill ha lite tips under veckan så finns det olika vänlighetsutmaningar på vänligaveckan.se

Daniel Poohl i dagens NWT:

Så hur kan vi vara vänligare mot varandra?
– Vänlighet är i grunden empati, att se till någon annans behov och agera utifrån det. En människa kan vara mer eller mindre empatisk och det är något som går att öva upp. Snällhet är att göra något istället för att säga att man ska göra det. Att agera är bästa sättet för att påverka och förändra.
Solidaritet är ett ganska daterat ord som jag gillar. Att vara beredd att anstränga sig för att något som du själv inte tjänar på.

Återvinn textil!

Nu ryker både min älskade gula tröja som blivit nopprig beyond räddning, och Junis älskade rävklänning från Modeerska huset. Som hon använt den! Men jag kan ju inte gärna spara trasiga plagg av nostalgiska skäl, den har fått flera färgstänk som inte går bort.  Det blev en stor kasse med håliga mysbyxor, urtvättade barntights och nåt gammalt örngott. Idag lämnar jag in det till KappAhls textilåtervinning.

Det är superbra när människor lämnar in avlagda prylar, möbler, kläder till olika insamlingar. Men tänk på att det ofta är människor som jobbar ideellt som ska stå och sortera era kassar sen. Lämna bara helt och rent om det är tänkt att det ska användas av någon annan. Av respekt för alla inblandade. Om det är tveksamt så finns det alltså såna här tyginsamlingar.

Varje år hamnar mer än hälften av svenskarnas textila avfall i hushållssoporna. Majoriteten av dessa bränns i kommunernas värmeverk, men skulle istället kunna återanvändas och deras miljöpåverkan kraftigt minskas. I en värld där vi måste använda resurser på ett mer hållbart sätt, är återvunna material en viktig framtida råvara.

(ej sponsrat inlägg)

Sånt här händer nu 

När det i allt större kretsar anses accepterat att vara ”invandringskritisk”/rasist känner tydligen mer eller mindre sjuka människor att de har något slags stöd för att bete sig helt vansinnigt. 

Det här hände alltså en bloggare jag läst länge, och som ganska nyss tagit med sin familj från Nya Zeeland till sitt hemland Sverige:

”Då puttar en man i 50-årsåldern in honom i en hylla och väser ”din jävla svartskalle” och försvinner snabbt iväg.”

Alla som slentrianmässigt säger rasistiska saker nu, förstår de oron nu om man har ett brunt barn? När man är gift med en svart man? Eller när man blev adopterad som tvååring? Att så många människor känner sig rädda. 

Jag förstår det såklart inte fullt ut, men jag kan försöka föreställa mig.