Terrorhotet och den egna rädslan

Instinktivt vill jag flytta närmare jobbet. Så att jag slipper passera t-centralen eller centralstationen varje dag. Kanske till och med kunna cykla till jobbet istället. Men så kommer jag på att det är betydligt farligare att cykla till jobbet än att åka kollektivt, om man nu ska prata risker. Man kan och ska såklart inte låta rädslan för terror styra.

Ändå höll jag koll på killen med stor ryggsäck på pendeltåget igår. Och tänker på att jag snart ska till Berlins flygplats. Och tågstation. Och åka massor av tunnelbana och springa ett lopp tillsammans med tusentals andra. Så hemskt att direkt dra en parallell till egna livet när nåt sånt här händer, men det är kanske naturligt 🙁

Vi ses på Barnvagnsmarschen!

12654459_836908806434586_4489408439195545189_n

Här är alla orter som är klara, det finns oftast evenemang på Facebook för varje enskilt. Hitta mer information om marschen på just din ort, du kan också anmäla din egen marsch här.Själv ska jag gå i Stockholm 5 mars.

Arvika
Falun
Gislaved
Gotland
Gävle
Göteborg
Halmstad
Helsingborg
Härnösand
Jämtland
Jönköping
Kalix
Katrineholm
Kramfors
Lidköping
Linköping
Luleå
Lund
Malmö
Mariefred
Norrköping
Sandviken
Skövde
Stockholm
Sundsvall
Uddevalla
umeå
Uppsal
Vimmerby
Vårgårda
Växjö
Örsundsbro

Chilla lite

Jag känner mig ofta manad att hjälpa folk med olika saker. Häromdagen bar jag och en tjej in hennes stora möbelpaket som kommit med lastbil, jag tänkte bara hålla upp dörren när jag passerade hennes hus och såg att hon kämpade. Istället fick hon världens svagaste och klumpigaste bärhjälp. 

Dagen efter såg jag en figur som stod längst ut på perrongen, närmast liksom stationshuset och gömde sig, precis vid spåret. Jag blev orolig att hen tänkte hoppa så gick fram och sa ett försiktigt hej? Då visade det sig att det var en liten farbror som smugit dit för att få kamma mustaschen ifred. 

Jag lugnar mig väl lite då. 

Vänliga Veckan

Idag börjar Vänliga Veckan och igår var min chef Eva i Nyhetsmorgon och pratade vänlighet. 

Jag älskar vänlighet! Allra mest i det lilla, som att resa sig och hålla den skruttiga tanten som ska gå av bussen under armen ner till rullatorn eller direkt hämta servetter till en pappa vars bebis precis vält ut vattenglaset vid bordet intill. 

Men om man vill ha lite tips under veckan så finns det olika vänlighetsutmaningar på vänligaveckan.se

Daniel Poohl i dagens NWT:

Så hur kan vi vara vänligare mot varandra?
– Vänlighet är i grunden empati, att se till någon annans behov och agera utifrån det. En människa kan vara mer eller mindre empatisk och det är något som går att öva upp. Snällhet är att göra något istället för att säga att man ska göra det. Att agera är bästa sättet för att påverka och förändra.
Solidaritet är ett ganska daterat ord som jag gillar. Att vara beredd att anstränga sig för att något som du själv inte tjänar på.

Återvinn textil!

Nu ryker både min älskade gula tröja som blivit nopprig beyond räddning, och Junis älskade rävklänning från Modeerska huset. Som hon använt den! Men jag kan ju inte gärna spara trasiga plagg av nostalgiska skäl, den har fått flera färgstänk som inte går bort.  Det blev en stor kasse med håliga mysbyxor, urtvättade barntights och nåt gammalt örngott. Idag lämnar jag in det till KappAhls textilåtervinning.

Det är superbra när människor lämnar in avlagda prylar, möbler, kläder till olika insamlingar. Men tänk på att det ofta är människor som jobbar ideellt som ska stå och sortera era kassar sen. Lämna bara helt och rent om det är tänkt att det ska användas av någon annan. Av respekt för alla inblandade. Om det är tveksamt så finns det alltså såna här tyginsamlingar.

Varje år hamnar mer än hälften av svenskarnas textila avfall i hushållssoporna. Majoriteten av dessa bränns i kommunernas värmeverk, men skulle istället kunna återanvändas och deras miljöpåverkan kraftigt minskas. I en värld där vi måste använda resurser på ett mer hållbart sätt, är återvunna material en viktig framtida råvara.

(ej sponsrat inlägg)

Sånt här händer nu 

När det i allt större kretsar anses accepterat att vara ”invandringskritisk”/rasist känner tydligen mer eller mindre sjuka människor att de har något slags stöd för att bete sig helt vansinnigt. 

Det här hände alltså en bloggare jag läst länge, och som ganska nyss tagit med sin familj från Nya Zeeland till sitt hemland Sverige:

”Då puttar en man i 50-årsåldern in honom i en hylla och väser ”din jävla svartskalle” och försvinner snabbt iväg.”

Alla som slentrianmässigt säger rasistiska saker nu, förstår de oron nu om man har ett brunt barn? När man är gift med en svart man? Eller när man blev adopterad som tvååring? Att så många människor känner sig rädda. 

Jag förstår det såklart inte fullt ut, men jag kan försöka föreställa mig.