Stockholm: Vem vill springa Vårruset med mig?

Efter en långdragen förkylning har jag inte kommit igång med träningen igen och nu behöver jag ett mål. Jag tänker att Vårruset 22 maj är en bra start. 

Vi verkar inte få ihop ett lag på jobbet men man vill ju vara ett gäng som äter den där halvgoda måltiden (som ingår) och sitter på sin picknickfilt och flämtar med röda ansikten efteråt. 

Om du vill möta upp mig och några fler innan loppet och fika tillsammans efteråt så lämna en kommentar (med din mailadress) så skickar jag ett gruppmail och anmäler oss. Jag tror det kostar 275 kr och då ingår fikakorgen. Jag anmäler alla till tidtagningsklassen och det vore kul att göra en Facebookgrupp där vi kan peppa varandra med löpträningen innan? 

Obs: du vet väl att du inte ens behöver ha sprungit 5 km innan loppet? Fixar du 3,5 km på träning så fixar du loppet. 

Vansinnig av yoga

Jaha då gav jag yogan ett nytt försök. Jag är ungefär lika vig som en tall men jag antar att det är extremt stela personer, som jag, som behöver yoga mest? Eftersom alla tidigare försök till yoga INKLUSIVE HIMLA GRAVIDYOGA!!!! har innehållit alldeles för avancerade moment för mig, vilket gjort mig på extremt dåligt humör, tyckte jag att Yoga for Inflexible People lät som ett bra val.

Det här som kvinnan på bilden nedanför genomför kanske verkar som en enkel övning för er. Men det är den inte för en tall! Den är oerhört onaturlig, är detta verkligen ens för Inflexible People? Jag är i alla fall glad att inte Martin fotade mig från sin åskådarplats i soffan.

Skärmavbild 2017-01-30 kl. 18.03.27

Jaja, jag hämtade mig så småningom. Går väl vidare med dessa nu då?Skärmavbild 2017-02-02 kl. 20.48.08

Lunchträning, nu gör jag det

Idag kom jag äntligen iväg till gymmet precis vid jobbet. Det var mycket större än jag har trott och jättefräscht, ganska lugnt vid lunchtid. I både spinningsalen och den stora gruppträningssalen finns skärmar med instruktörsledda pass som rullar. Jag och min kollega testade Les Mills CxWorx, 30 min core. Det funkade fint och var ett ganska tufft pass, man maxade verkligen sina 30 min.

Jag har tänkt träna där tisdagar och torsdagar varje vecka. Kanske nån extra dag om jag hinner. Det tar ca fem minuter att gå dit och byta om, sen tränar jag 30 min, och lägger 10 min på att duscha och gå tillbaka till kontoret. Om jag vill äta min matlåda i ett lugnare tempo kan jag flexa lite på lunchen. 199 kr/mån, utan bindningstid. Känner mig så nöjd med det här upplägget!

Ingen trängsel i salen. 

Jag ska ha ett par skor på jobbet så jag slipper dra dem fram och tillbaka. Och duschkräm och sånt. 

Äntligen sol!

Vad välbehövligt det är med en sån här dag efter allt grått. Jag tog på mig underställ och sprang 4 km-rundan vid sjön. Det var skönt, mest för att det var så sjukt vackert ute. 

Men nu börjar det bli lite kallt för att springa, tycker jag. Jag är väl bara mesig, men jag tycker att det är jättejobbigt att springa när luften är kall att andas in. Det kanske beror på att jag har lite känsliga luftrör/astma? Nästa vecka ska jag i alla fall köpa gymkort på stället bredvid jobbet och köra löpband/styrka ett par dagar i veckan. Så får det blir promenader på helgerna. 

Fina lilla förort. 

En löptur med hare

Efter halvmaran tänkte jag vila från löpningen i två veckor. Det blev prick en månad. Men ikväll lämnade vi två glada barn på MiniSats. Martin tränade i gymmet och jag gick ut och sprang knappt 5 km på en stor grusplan: långsammare på långsidorna och snabbare på kortsidorna. Jag hade hela tiden sällskap av två stora, fina harar som satt och åt gräs vid kanten av planen och jag lyssnade på en podd (Säker stil, jag är en otrogen poddlyssnare och väljer utifrån rubrikerna). Det var ganska trevligt. 

Nu ska vi se det sista avsnittet av Happy Valley. Och sen ska jag läsa Flickorna tills jag somnar. 

”Jag hade rätt”

Så här skrev Jempa, angående inlägget om träning:

Men helvete! Jag hade rätt, jag visste det. Halvdöd, tvångsintagen på barnpsyk, tvångsmatad och dessutom tvingad till total stillhet. Jag var vansinnig och galen och fruktansvärt arg på alla som hindrade mig att springa, gå och hoppa på kryckor runt diverse löpspår. Fruktansvärt arg och övertygad om att de hade fel när de bannade mig över hur jag behandlade mig själv. Och med de artiklarna, främst den senare, förstår jag ju att det var jag som borde fått rätt i sak. Jag mådde ju också fantastiskt bra, hög på svält och rörelse. Har aldrig orkat så mycket som då, vilket är ganska obegripligt men likväl sant. Dock tog kroppen stryk, hjärnan likaså. Och 20 år senare kan jag överhuvudtaget inte träna utan att kicka igång det där helvetet som höll på att ta mitt liv. JAG blir sjukt irriterad på att samhället verkar tro att träning är medicin för allt och alla. Vi är många med samma problematik som jag själv och vi går under av att sätta fötterna i löparskorna. Man väljer vad man vill läsa och lyssna på i media men den hets som är kring träning är det svårt att värja sig emot. Den finns överallt. Och som sagt, det finns någon salig övertro på att alla bör träna och att det löser både det ena och andra. Det kan även vara tvärtom. Ville bara säga det. Punkt.

Det finns inga ursäkter!

När jag på samma surfstund hamnade på två artiklar som jag tycker bidrar till att normalisera en ganska extrem livsstil, som småbarnsförälder, blev jag helt matt. Här är den första:

Linda, 33: ”Så kom jag i mitt livs löpform under småbarnsåren”:

Tre barn i åldrarna 2, 4 och 6 har inte hindrat Linda, 33, från att löpträna så mycket hon vill. Faktum är att hon är mer vältränad än någonsin. Här berättar hon om sin resa mot toppformen.

En del tycker att det verkar stressigt att ”klämma in” träning i ett redan hektiskt vardagsliv med heltidsjobb och barn – men det är precis tvärtom. Träningen gör så att man blir mindre stressad, det visar forskningen och det känner jag tydligt också. Jag har aldrig känt mig så avstressad, lugn och harmonisk som nu.”

Alltså detta är verkligen ingen kritik mot Linda, det är toppen att hon lagt upp sitt liv på ett sätt som gör att hon känner sig helt avstressad och harmonisk. Men jag är rädd att de som tar åt sig av den typen av artiklar inte precis är nån avslappnad soffpotatis som har hur mycket tid som helst att börja träna, utan nån högpresterande småbarnsmamma som känner att hon också borde. Kan Linda, kan alla. Eller?

Ok, nu till text nummer två.

Överläkaren: Det här är bästa träningen mot stress

En person som, förutom sin matlagning på absoluta toppnivå, har blivit känd både för sina långa arbetsdagar och sin fysiskt aktiva livsstil är stjärnkocken T**** M*. En intensiv vecka kan han jobba så mycket som 90 timmar – trots det har han nästan aldrig upplevt stress. Men så har han tränat regelbundet i stort sett hela livet också.

En vanlig dag kliver han upp klockan sex på morgonen, lämnar på dagis, kör från hemstaden Jönköping till jobbet i Stockholm, jobbar över lunchen och kommer inte hem förrän vid klockan elva på kvällen. På något sätt lyckas han klämma in ett löppass på en och en halv timme på eftermiddagarna också. Eller kanske är det just därför han klarar av sin arbetsintensiva livsstil.

En vanlig vecka blir det 5-6 löppass på sammanlagt åtta mil och ett pass funktionell träning på cirka en timme.

– För att känna lugnet behöver jag ett högintensivt träningspass i veckan. Men också att dra ut och springa två timmar tidigt en söndagmorgon ger livskvalitet, säger T****.

Undrar om hans fru känner samma sak? De har tre barn varav en bebis. Hur kan man inte känna stress när man bara hinner träffa sina barn under nån stressig timme på morgonen?

Kroppen behöver vila, främst i form av sömn. Jag är ganska säker på att man inte kan vaccinera sig mot utmattningssymptom genom att gå upp en timme tidigare på morgonen för att springa en mil, om man inte får tillräckligt med sömn och återhämtning resten av dygnet. Vi får inte sätta sån press på varandra!

Min tredje halvmara

Och vilken mara det var! <– ordvits som syftar på mardröm. För en vecka sen, när jag sprang Tjejmilen, kände jag mig ändå ganska stark, pigg. Men halvmaran var tung redan från start. Det var inte ens lätt när det lutade nedför! 

Vid 12 km insåg jag att jag knappast skulle klara maxtiden, jag var inne vid slottet igen och mötte alla löpare som var på sitt upplopp, medan jag hade 9 km kvar. Jag mådde illa och kände mig yr, det var ca 25 grader varmt i skuggan och jag hade väl sprungit för få långpass, sprungit för lite överhuvudtaget, tagit ut mig lite hårt de första 5 km och ätit för nära inpå loppet? Allt kändes fel. Eller, jag sprang ju inte och grinade precis, det var roliga hejaklackar på plats och Stockholm var extremt vackert. Jag kunde ändå njuta av att springa mitt i gatan på avstängda vägar, över glittrande vatten och sådär. Men jag var så slut i kroppen!

Jag ringde Martin och sa att jag funderade på att bryta, han och barnen var redan på plats vid 18 km och redo att heja på men han sa ändå att han såklart tyckte att jag skulle bryta om det kändes fel. Men då kände jag äsch, jag kör väl på. Så jag travade sakta men säkert framåt, gick ibland, blev superglad för min fina hejaklack (syrran var också med och de hade en fin skylt och allt!).

Alla funktionärer var så peppande och gulliga när jag närmade mig upploppet, några minuter efter maxtiden. Kände mig stolt över att jag genomfört. Men nu blir det inga fler långlopp innan jag är i bättre form. 

Bra grej: kroppen känns bra idag! Lite stel i ett knä och med träningsvärk i lår, rumpa, mage. Men det är ju inte så konstigt. 

Race report eller vad det heter?

Det var kul att springa Tjejmilen. Eller kul och kul. Så här varvar mina tankar när jag springer lopp:

  • Bra låt, nu kör vi!
  • En kilometer redan!
  • Blä jag får ingen luft, varför gör jag ens det här? Jag hatar att springa.
  • Oj vilket gulligt barn det står där framme med en heja-skylt, vad roligt för hens mamma.
  • Jag hatar att springa.
  • Ok 3 km, nästan en tredjedel.
  • Det här går riktigt bra ju, det känns bra i kroppen.
  • Åh nej en seg uppförsbacke.
  • Jag hatar att springa.
  • Uppe! I can do this!
  • Oj vilka snygga tights hon framför har.
  • Osv. Men överlag ändå roligt. 

Extra kul var det att jag (som åkte dit ensam och kände mig lite deppig i det grå vädret) träffade Louise (Hej hej vardag) i startfållan. Så gullig person. Och snabb!

Nu ska jag vila mig i form till halvmaran på lördag.

Jag springer för henne


Jag springer #förhenne! För att inga barn ska behöva föda barn. Ta ställning du också och spring #Tjejmilen med mig – eller sms:a FLICKA100 till 72910 så skänker du 100 kr till Plan Internationals arbete för flickors rättigheter. #plansverige

Jag springer tyvärr inte i Plans t-shirt, den fanns bara i small och medium och jag avskyr att träna i korvskinn. Men jag har armbandet på i alla fall.

 

Vill sparka på något 

Jag gick till frukosten i träningskläder och var helt peppad på att åka till Kinnerstugan och springa ett 14 km-spår som tydligen ska vara helt magiskt, längs vattnet osv. Och så hittade jag inte spåret! Efter att ha letat mig fram i en kvart och blivit knottbiten in absurdum och supersvettig och blöt om fötterna (eftersom jag började i nån skog och det var högt gräs i spåret) så gav jag upp och åkte in till stan igen eftersom jag ska börja jobba snart. 

Riktigt bra resultat på denna runda. 

Långpass

Jag läste nån idé i Runners, om att samla andra löpare och springa så långt man hann under en viss tid. Så jag frågade några vänner (och även på Facebook) och fick ihop ett litet gäng. Vi köpte med dricka, godis, nötkräm och lite annat och gjorde ett läger på Kilene. Sen sprang vi de spår vi kände för och tog pauser däremellan. 

Jag sprang med Anna och Mattias, de försökte hålla lägre puls så vi hamnade på samma tempo. Vi började med milen, sen femman, sen 2,5:an två gånger och sen tog vi enkilometern två gånger. 


Det kändes jättebra! Så kul att vara redo för halvmaran redan nu, jag sprang totalt 21,7 km (med eventuell diff i runkeeper, dessutom är både milen och femman något kortare än så).