Snopet

Idag hämtade jag bara ett barn på förskolan, eftersom det andra följt med sin ömma fader till Karlstad. Sen gick vi och handlade i lugn och ro. Tortillabröd, creme fraiche, yoghurt, ruccola och lite annat. Betalade och gick hem. 

Utan varorna! Jag kollade inte ens på dem på bandet utan bara betalade och gick. Och kom inte på det förrän vi varit hemma kanske tio minuter. Herregud. Som tur var så var vår snälla inneboende på väg hem från skolan och skulle ändå via Konsum så kunde ta med den extra kassen. 

Framför allt var det skönt att slippa dö av skam. 

Ikväll är det jag som somnar tidigt. 

Nu då? 

Idag, åker hiss på väg från vår byrå, 24 våningar. Alltid denna känsla, det går så snabbt nedför:

 

Swish så har det väl gått ett år och så ser jag den här bilden igen. Vill inte vara Alex & Sigge nu (plus romantiserar ej barndomen), men livets förgänglighet alltså.  

En fredag 

Martin är på begravning så efter förskolehämtning stekte jag pannkakor (det äter våra barn minst två gånger/vecka pga en av få rätter äldsta äter med god aptit, plus bra att hon får i sig  ägg + mjölk, hon dricker helst vatten nu för tiden och äter inte ost), badade yngsta (på hans egen begäran), försökte förekomma och avstyra bråk, tröstade och förmanade efter bråk, satte på ”Pappa på förskolan”, läste om Wilma tre gånger och Koko en och vips hade stora somnat under tiden jag försökte söva lilla och när klockan var 19.10 sov båda. Då gjorde jag denna paj inför imorgon. 

 

Nu ska jag läsa i bokklubbsboken och försöka somna tidigt. Antar att det blir uppstigning mellan fem och sex i vanlig ordning och hoppas på en lugn natt. 

Shit vad pin

Bild 2015-09-24 kl. 14.36

 

Ni vet när man sitter och jobbar på café och tar en liten paus för att ta en ”gullig” bild (för man kommer på att det var ca tre år sen man senast  använde photobooth). Och man väljer funktionen där kameran tar fyra bilder i rad men glömmer att stänga av blixten. Så man sitter och ler gulligt och tillgjort mot datorn precis när servitören går förbi och kollar på en (ifall man vill beställa något mer eller så) och så blixtrar det jättestarkt fyra gånger rätt upp i ens ansikte samtidigt som man försöker se oberörd ut?

Nähä, inte det.

Jag försökte bli av med skammen genom att ringa till syrran. Hon svarade inte så jag låtsaspratade en stund med hennes mobilsvar.

Godnatt 

Jag är så trött om kvällarna nu. Går och lägger mig direkt barnen somnat enligt devisen ”man ångrar aldrig en tidig kväll”. Kul devis. 

Äsch, förhoppningsvis finns både min man och serierna vi följer kvar när jag piggat på mig igen. Tills dess: zzzzzzzzzzzz

Ryggskott

I lördags morse fick jag ryggskott. Fem års graviditeter och bärande av bebisar+barn utan nån träning av bålstyrka tog ut sin rätt, antar jag. Plus: alla vet ju att man ska börja styrketräna innan man börjar springa. Det får bli mitt projekt i vinter.

Jag blev i alla fall tipsad om att googla McKenzie så jag gjorde övningarna flera gånger under dagen (så bra tips!!) och försökte hålla mig i rörelse, tog med Arve och åkte hem till Carro, sen gick vi till en lekpark. På kvällen låg jag i soffan med fötterna på en kuddhög. Och när jag vaknade på söndag morgon var det mycket bättre, jag kunde i alla fall stå ganska rakt och grät inte när jag reste mig upp. Så skönt!

I söndags var jag med Juni på hennes balett, på eftermiddagen åkte hela familjen till Tyresta. Vad fint det är där! Båda barnen tyckte att det var jättekul att gå Tjäderstigen och Arve gick nästan 1,3 km på egen hand och följde stigen. Det är ju ”ganska” svårt att promenera med en 18 månaders i vanliga fall så det var ganska skönt, särskilt med tanke på att även Martins rygg ballat ur. 

   
På kvällen åt vi charkisar, pata negra, olika salami, chevremacka på surdegsbröd med honung, nötter och ruccola. Det kostade inte mer än om vi hade köpt en varsin pizza. Ibland vill man ju ha en pizza men ibland vill man mest ha något som går snabbt och är gott. Då vinner charkisar överlägset tycker jag. 

 Slut på dagbok om min helg!

Regn, hällregn

Ok, det här kanske är min syn på saken, och därmed inte helt objektivt. Men jag tycker att vår tillvaro blir väldigt härlig och harmonisk när min man anstränger sig lite extra och är liksom proaktiv. Som om det är receptet till ett lyckligt familjeliv. Ja, men typ? Hehe, jag sa ju att det var subjektivt. 

Men i alla fall. När jag kommer hem och han har hämtat barnen och redan hunnit tvätta + hänga upp galonisarna och lagat mat till dem är det som ett fågelkvitter i mitt bröst. Under såna här perioder (alltså han både lämnar och hämtar ju alltid oftare än jag och lagar mat med mera, men just det där lilla extra, ja, ni vet ju själva hur lite/mycket ork man har i olika perioder) känner jag mig älskad, glad och vill unna honom sovmorgon och egentid och känner att jag själv får det tillbaka och så vidare i en härlig uppåtspiral. 

Det är väl liksom en kombination av att jag känner att vi delar lika och blir mer avslappnad samtidigt som han känner sig produktiv och att vi är i fas, tänker jag mig. 

Det är förresten en grej jag tänkt mycket på, sen jag läste en text hos Petra Krantz Lindgren för hundra år sen (oavsett vad du känner för henne, läs denna, ganska intressant i förhållande till både barn och partner!). 

Jaha, annars i livet då. Jo, Arves inskolning har gått bra, igår hade vi ett inskolningssamtal med hans pedagog och det var skönt att prata igenom hur det gått och hur det känns nu. Vips har vi två förskolebarn. Snart går väl båda i skolan. Livets förgänglighet etc. 

Jag läste den här fina krönikan och kände mig helt sorgsen. Jag är så rädd att jag kommer att ångra någonting när barnen är äldre. Varför lekte jag inte mer med dem och sådär. Det är så lätt att bli sentimental. 

Senare på tunnelbanan låter jag mobilen ligga kvar i fickan och tänker på all tid vi har delat med barnen de senaste tjugo åren. Modiga hopp från en stol till en säng, doften av nybadade barn i en frottéhandduk, godnattsagor som bara måste gestaltas med enmansteater. Jag ser när de står med Harry Potterkepsar och stora tänder och stirrar ut över ett vidunderligt landskap. Hör när de sjunger änglavackert i kör.

Idag har det hällregnat, jag har haft PR-möte i stan, ätit lunch på Vapiano och nu är jag på väg till kontoret. Är sådär lite trött/frusen så jag helst skulle ligga under en filt och se på tv. Men barnen borde somna tidigt ikväll (peppar peppar), då blir det Narcos, tända ljus och tunga ögonlock. 

PS  

 

Tisdag

Mmm, när det känns som om man går till jobbet i mysdress…  

 
Jag ska köpa med fika på vägen för den här veckan är det ett halvår sen jag började på mitt jobb. Jag är så oerhört glad över att jag fick den här möjligheten. Organisation, arbetsuppgifter, kollegor, chefer – allt känns jättebra. 

Efter jobbet ska jag på Release me, på Kulturhuset. 

”Release Me är tillbaka! Höstens bästa after work-häng kombinerar böcker och bar med de mest aktuella författarna i samtal och läsningar. Programledare är som tidigare Mats Almegård. Ny tid för säsongen är 18.00.
Till första tillfället kommer skribenten och redaktören Linna Johansson som äntligen debuterar skönlitterärt, journalisten Duraid Al-Khamisi som skriver självbiografiskt om sin familjs möte med Sverige, Jesper Weithz som återvänder efter kritikerrosade Det som inte växer är döende och Stina Stoor som ger ut sin första novellsamling.”

Och innan dess ska jag svara på alla kommentarer, ursäkta segheten!

Vardagsmat

Jag är så fruktansvärt dålig på att fota mat så jag borde egentligen inte göra såna här inlägg pga allt ser sjukt oaptitligt ut. Men här kommer i alla fall två väldigt enkla middagar som jag lagat den senaste tiden. 

Den första är lax i ugn. Jag köpte en smaksatt crème fraiche och så lade jag fyra upptinade laxfileer i en ugnsform, saltade, pepprade, lade på några nävar fryst, hackad spenat och bredde över creme fraichen (det tog ca tre minuter). Ugn: ca 20 minuter i 150 grader. Perfekt med bulgur och sallad till. Kanske nån kall sås om man vill. 

Nästa måltid lagade jag på rester. Jag skulle äta middag ensam och hittade lite färs i frysen, en halv fetaost och några bortglömda potatisar plus matlagningsyoghurt i kylen. Jag blandade färsen med ett ägg, mycket peppar, lite salt och stora smulor av fetaosten. Potatisen skivade jag tunt, ringlade över olivolja, saltade och ställde i ugnen på högsta temperaturen. När biffarna var klara i stekpannan var potatisen också färdig. Jag gjorde en tzatziki på yoghurten och åt med överbliven ceasarsallad. Det hade varit fint med några tomater till, åtminstone. Men det fanns inga hemma. Är det restmiddag så är det.  

(Ja, jag tog två gånger.)
 

Helloooo

Ikväll lämnade jag hemmet endast iklädd bikini, badrock och Birkenstock och så kvällsbadade hela familjen. Det hade jag lagt in en bild på om inte en himla pedofil förstört allt (om ni undrade varför jag slutade blogga ett tag där i våras pga ”kommentarer”, det var alltså ingen random näthatare. Enough said om det.). 

Jag är så trött på att män ska förstöra! Vid 20-tiden ikväll gick jag ut och sprang, men efter drygt två kilometer var det nästan mörkt ute. Jag sprang längs sjön, på strandpromenaden med lummiga snår runtom, men vågade inte fortsätta utan vek av upp på en cykelväg så rundan blev jättekonstig och kort. Men man vill ju inte ”utsätta sig för farliga situationer”, springa med lurar på ödsliga vägar. Jag kunde liksom se mig själv utifrån, flåsande med den ödsliga sjön i bakgrunden. Så trött på att behöva vara rädd, att det liksom är ett naturligt inslag om man som tjej rör sig ute ensam efter mörkrets inbrott. Jag vet att många killar är rädda för att bli rånade och sånt, men att de skulle avbryta en löprunda för det? Knappast va. 

Nä, nu ska jag läsa några sidor Beckomberga innan det är dags att vika in hovarna och slå igen korpgluggarna. 

Godnatt! 

Ha! Nu kom jag på att jag kunde redigera lite. Enjoy min badbild!

 

Inneboende

Idag flyttar tjugoåriga Tilda in hos oss och det ska bli jättekul! Anledningen till att hon ska bo i vårt lilla kontor är följande: jag såg på Facebook (via gemensamma vänner) att hon sökte boende för att börja plugga i höst, och även om jag inte känner henne personligen så har jag fått en fin bild av henne genom min mamma, som jobbat med hennes mamma. Tanken är att hon ska bo hos oss tills hon hittar något eget och det är liksom inte för att få en extrainkomst (jag tänker att en tusenlapp per månad känns rimligt) utan mer för att kunna erbjuda sovplats. Det är ju halvt omöjligt att få boende i den här stan om man inte har svinrika föräldrar eller extremt bra kontakter. Det enda jag känner mig lite stressad över är att Arve vaknar så tidigt och att det är ganska livat hemma om kvällarna, innan barnen somnat. Men eftersom hon är en storasyster som dessutom har bott i kollektiv i London antar jag att hon överlever det.

Igår kväll var M på styrelsemöte och under tiden städade jag, satte upp en liten namnlapp vid hennes handduk (hon får badrumsskåpet på gästtoaletten) och röjde ur förvaringslådorna under sängen i ”hennes” rum. Får lite flashbacks till när jag var på språkresa, fast nu är det jag som är värdmamman, haha.

På pendeln, i soffan, i sängen

Apropå En varg söker sin pod. Jag hinner inte lyssna på alla poddar jag vill, men just den missar jag aldrig.

Förra veckan funderade jag, helt seriöst, på hur jag ska prioritera vad jag vill läsa, lyssna på och se. Det är så mycket! Så här är i alla fall min priolista just nu:

  • Läsa ut bokklubbsboken Beckomberga
  • Se Mammon som vi missade igår och se klart andra säsongen av True Detective
  • Lyssna på Angel Haze
  • Lyssna på HanaPees senaste podavsnitt

Sen skulle jag vilja att det på ett väldigt enkelt sätt gick att se Kardashians i mobilen, men det verkar inte så. När jag lagt mig ser jag på Seinfeld, orkar ca ett halvt avsnitt per kväll innan jag somnar. Sån trygghet plus är tokig i Elaine.  

 

Självhatet

Idag gick jag ut och sprang på förmiddagen, fast jag avskyr att springa tidigare på dygnet än eftermiddag och fast det var jättevarmt och soligt och jag var sjukt opepp. Det gick så långsamt och jag byggde upp en oerhörd irritation under rundan. På rent självhat sprang jag 1,2 mil, eller sprang och sprang, såg väl ut som en extremt gammal människa alternativt nån slags zombie som hasade fram med sur uppsyn? och irriterade mig på olika saker i samtiden, bland annat egen och andras dubbelmoral. 

Jag håller med Peppe om att det är vansinnigt störande att människor som åtminstone gör något ska bli hårdare dömda än de som skiter i allt (om jag behöver läsa en till artikel om hur feministerna skiter i förtryckta invandrarkvinnor vet jag inte vad jag gör, det är såklart ett superviktigt ämne, men så tjatigt angreppssätt i längden, gör nåt själv då?) men när en inredningsbloggare skriver om hållbarhet i ca vart tionde inlägg medan övriga nio handlar om nyheter på marknaden? Eller när bloggare som flyger tio gånger om året (exempel: en flygresa till Thailand för en enda person – en flygstol – ger lika mycket utsläpp som en genomsnittlig personbil ger under ett helt år) skryter om att hen bara köper ekologiska grönsaker. Ja, sånt sprang jag och störde mig på för att kanalisera all ilska. Fast jag väl mest var sur på mig själv, egentligen. 

Jag brukar alltid lyssna på musik i lurarna, men eftersom det ändå gick så långsamt kunde jag lika gärna testa att lyssna på En varg söker sin podd. Blev då istället upprörd över patriarkatet och Amy Winehouse öde, men hellre det. 

Det är inte helt ovanligt att jag är sur när jag springer. Ibland känns det som om alla som tränar regelbundet är glada hurtisar som går runt och är höga på endorfiner för jämnan. Själv tycker jag att ca fyra av fem pass är mer eller mindre vidriga. Tränar främst för att hjärtat ska må bra, och resten av kroppen. Det är bra för dödsångesten. Men så himla härligt är det knappast, åtminstone långtifrån varje gång. 

När jag kom hem gick vi till sjön, via lunch i centrum, och jag badade för första gången i år. Jag är tokig i att bada men bara om det är rimlig temperatur i vattnet. Det var det verkligen idag, så himla skönt. Barnen var nöjda, alla nöjda. 

Guilty: