Aldrig titta bort

En bekant till mig (vi kallar henne Maria) vädjar återigen om hjälp på Facebook. Ännu en gång har deras bildäck skurits sönder under natten, den här gången hennes partners, och hon undrar om någon har sett något som kan hjälpa dem att få stopp på detta.

Hennes ex – som är pappa till hennes barn – svarar: ”Verkar som om han (och syftar alltså på hennes partner) har fiender, måste gjort något fel i alla fall. Lycka till med att lösa det.”

Trasiga bildäck är inte den enda terror Maria och hennes partner står ut med. Och jag har tänkt så mycket på detta idag. Hur viktigt det är att inte titta bort om man misstänker att ens kompis utsätter sitt ex för hot. Eller om man misstänker att ett grannbarn far illa, att ens kollega blir psykiskt misshandlad av sin partner eller att ens kompis har problem med alkoholen.

Ändå gör vi det, hela tiden. Tänker att vi inte har hela storyn, att vi inte ska lägga oss i. Så tänker väl vännerna till den som skär sönder bildäck om nätterna, antar jag. För jag fattar att många av dem – hans vänner – har sett Marias rop på hjälp och ignorerat dem. Tänkt att det inte är deras sak att rota i.

Men det är just vad det är. Vi måste våga lägga oss i när nån verkar fara illa. Om inte annat för att hjälpa till, att ge nån som mår så dåligt att det går ut över andra, stöd och möjlighet att söka professionell hjälp.

Det går tyvärr inte att förlita sig på att polisen ska lösa allt. Lite civilkurage vore inte fel…

13 thoughts on “Aldrig titta bort”

  1. Fy fan. En god vän till mig har också varit där, med samma terror från ex-et/pappan till barnen. Men tvungen att lämna barnet där, trots terror, drogproblematik och grov kriminalitet. Det är inte mitt yrkesområde, men ibland är ”barnens bästa” så jäkla svårt att förstå. Jag, uppfostrad till civilkurage, kontaktade soc och ifrågasatte huruvida ”barnets bästa” är att lämnas till amfetaminpåverkad förälder. Soc svarade med att lämna ut mitt mail inklusive namn och kontaktuppgifter till pappan… So much för civilkurage. 😔
    Jag tror att samhället/offentlig verksamhet aktivt behöver öva sig på att möta civilkurage. Responsen är så avgörande för att upprätthålla det civilkurage som en tar sig mod till.

    1. Åh herregud Annika! Responsen är otroligt avgörande. Vad modig du var, hoppas du kan känna att du gjorde rätt trots det otroligt dåliga bemötandet.

  2. Helt sjukt att ingen reagerar! Såg när du delade/kommenterade det där i höstas (känner inte din vän) och tänkte att det var så märkligt att ingen verkade vilja förstå (eller rättare sagt vilja se) att det måste vara någon i hennes närhet som gör detta. Blev så himla arg och bestört, att inte våga säga något är att tyst acceptera det som händer.

    1. Eller hur! Så sjukt att ingen satt ned foten sedan dess. Nu skrev i alla fall två som är bekanta till personen kommentarer om att han skulle skärpa sig. Men det måste finnas fler, närmre.

  3. Så viktig påminnelse! Tack, Hanna. Det är så mycket lättare att titta bort, men blundar man är man faktiskt en del av problemet.

  4. Är inte det här lite typiskt nutiden. Lägg ut allt på facebook och tro att någon av dina 648 ”vänner” ska hjälpa till.
    Här är det nog så att man får klara sig själv, göra polisanmälan vara vaksam eller varför inte skaffa en kamera (om möjligt) och filma nästa gång det händer.

    Någon skrev om anmälan ang. hur barn har det hos sin pappa. Det går oftast bra att göra en orosanmälan anonymt, inkommer en sådan då måste kommunen agerar.

    1. Hon HAR gjort upprepade polisanmälningar, sparat allt, försökt få kontaktförbud. Att hitta vittnen är ett sätt att försöka få polisen att göra något. Menar du att en småbarnsmamma ska sätta upp en övervakningskamera eller huka i buskarna en hel natt för att lyckas filma detta?

    2. Det var jag som skrev om anmälan till socialtjänsten. Och ja, så ska det förstås vara, att kommunen måste agera. Tyvärr har det inte fungerat hos socialtjänsten i det här fallet; Varken att hålla mig anonym (vilket jag uttalat bad om) eller att reagera. Och ingen reaktion till dags datum, trots en allt tyngre kriminalitet hos fadern och en enorm oro hos barn och mamma. Anmälan som jag relaterar till ovan gjorde jag 2011.

      1. Inte precis första – och jag antar inte sista heller – där det inte funkar som man hade hoppats på. Av olika anledningar! Ibland är det ju lagstiftning det hänger på. Men man kan konstatera att det inte är enkelt och att be sina vänner om hjälp är ett sätt.

        1. Ja, det är absolut ett sätt. Och att be om hjälp är bra, helt oberoende av hur man gör det. Och jag tror man behöver ha förståelse för hur svårt det är att faktiskt be sina vänner (och andra) om hjälp i ett sådant här fall. Det är många trösklar du ska över innan du gör en sådan här situation offentlig, tyvärr. Vilket innebär att hot/trakasserier pågår länge i det tysta innan ens de närmaste får reda på det. Jag önskar att kvinnor i dessa situationer just precis inte behövde klara sig själva.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.