Härskartekniker i ett förhållande

Jag lyssnar på Hana Pees podcast och de pratar om surhet i förhållanden. 

”Det är som ett sånt straff mot andra att inte vara öppen med sina känslor. (…) 

Att det finns folk som i förhållanden använder sig av surhet som ett vapen typ. Så länge en person är sur och använder sig av det så hamnar den andra personen i nån slags situation där den måste typ ‘är  det nånting…?‘, den måste passa sig hela tiden (…).”

Så sant! När nån surar utan att orka berätta vad det är som är fel, så jobbigt. Och enkelt för den som gör det! Man behöver inte anstränga sig ett dugg, bara gå runt och sura. 

Andra effektiva härskartekniker jag kan rekommendera:

  • Inte svara på tilltal, träna upp ett stenansikte så att man kan titta på nån som pratar utan att göra de där vanliga nickningarna, humma och sånt som vanligt folk gör när de pratar. 
  • Diskutera saker in absurdum. Ha tusen argument, gärna en del mer eller mindre faktabaserade så att det blir extra jobbigt att diskutera emot. 
  • Ha ett helt oförutsägbart temperament. Gå från jätteglad till arg etc. 
  • Vara svartsjuk och ifrågasätta saker in absurdum. 
  • Komma med små pikar i tid och otid. 

Varsågod för tips! 

Själv jobbar jag mest med det där diskuterandet. Igår när vi skulle hänga tavlor sa jag ”det blir bättre när tyngden är bortåt”.  Martin ba ”tyngden??” Jag: ”ja, tavlan som är mycket högre än de andra gör ju att kompositionen får en viss lutning åt det hållet, en tyngd liksom. Det är liksom vedertaget när man hänger tavlor.”

Herregud vilken jobbig människa, vad svarar man ens på det. Samtidigt tycker jag verkligen att tavlor ska hänga efter en tydlig linje i över- eller nederkant med ett exakt mellanrum och att den största skulle vara längst bort så det är ju svårt att låtsas helt mañana.

6 reaktioner på ”Härskartekniker i ett förhållande”

  1. Det händer inte jätteofta att jag möter härskartekniker. Men jag har märkt att jag hittat två strategier som funkar, ja, för två olika härskartekniker.

    Ignorans. Mitt ”hemliga vapen” mot denna härskarteknik är att möta personens beteende genom att vara trevlig, t.ex. går fram och hälsa på personen som verkar ignorera mig. Jag orkar inte stå vid sidan och gissa om det ska betyda något.. det tar mer energi från mig, än att faktiskt bara gå fram och vara lite enkelt trevlig. Inget mer än så.

    ”Klapp på huvudet” Om någon talar över mitt huvud, så tittar jag dem i ögonen. Jag tänker visa att jag lyssnar och att jag inte viker mig. Hur mycket de än klappar på mitt huvud, så möter jag ögonkontakt. Det är väl ett sätt att visa att jag ser igenom beteendet.

    Det händer ju inte så ofta. Men jag har märkt att jag hittat sätt som funkar för mig. Och som gör mig trygg.

  2. Åh, jag vill lägga till min favorit (nej) på listan: kränktheten. En oerhört effektiv härskarteknik som without fail vänder vilken diskussion/situation som helst från det den från början handlade om till att försöka övertyga den kränkta om att ”det var inte så jag menade” eller vad som faktiskt sades vs hur det uppenbarligen tolkades. Bor med en person som har detta som sin go to-strategi och som (såklart) hävdar att det inte alls är en härskarteknik (eftersom han blir kränkt/ledsen så kan han ju orimligtvis härska va). Låt oss säga att det kan vara g-a-n-s-k-a påfrestande att hantera när min egen go-to-strategi är att bli blixtförbannad och skrika.

  3. Mycket igenkänning! Kör mycket med pikarna själv.

    I en av mina vänskapsrelationer gör jag följande: först anklagar jag min vän för olika, oftast orimliga saker tagna ur luften, typ ”du blev ju jättesur på mig då” eller ”du ser jämt så arg ut när jag säger så”. Sen när hen dementerar det och förklarar hur det egentligen var blir jag jätteledsen och ba: ”du har alltid rätt och jag har alltid fel, förlååt” och tycker så himla synd om mig själv. Istället för att få den utskällning jag förtjänar tycker min vän då synd om mig och så ”vinner” jag. Herregud, måste skärpa mig..

  4. Min sambo börjar aaaaalltid prata om att jag ”skriker”, istället för att prata om det vi pratar om. Jag blir TOKIG! Läste nånstans att det var klassiskt när man inte är van att kvinnor höjer rösten. Så nu kör jag den tillbaka ”Du kanske bara inte är van vid att kvinnor kan ha åsikter” hahaha!
    Jag brukar däremot använda mina 35 år som känsloanalytiker (min egen titel på mig själv, såå nöjd) till att sätta ord på både mina och min sambos känslor. Han behöver bara säga ja eller nej. Kanske lite härkaraktigt det också … kanske …

  5. Haha! Jag kör surstilen vilket är helt värdelöst eftersom vi kommit överens om att det bara är orättvist, dvs A vinner på det DIREKT. Han kan sitta i ett annat rum och ropa att han hör på min andning att jag är sur och att jag borde prata om det istället. Sen har vi ofrånkomligen en diskussion om när jag surhärskar. Every time.
    Plus motiverar också (de flesta) inredningsbeslut med någon typ av tyngdpunkt. Blir retad. Så dåligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.