Känslomässiga rädslor

Oro är inte rationell. Man kan känna sig livrädd för att sätta sig i ett flygplan men glatt cykla till affären, utan cykelhjälm och längs en trafikerad väg. Men även om det är svårt att övervinna sin rädsla med logiska argument så är det ändå bra att känna till vilka risker som är verkliga och hur stora de egentligen är. Att göra en bedömning på ett intellektuellt plan. Så tänker jag i alla fall, när jag får panik över alla faror som lurar.

Idag till exempel, uttryckte en bekant oro över att bo på en plats där två tjugoåringar precis avrättats i en bil. Och ja, det är klart att man undrar om det är rätt att bo med sina barn i områden där sånt händer. Och när terrordåd kommer närmre är min första instinkt att flytta ut på landet, där man känns mindre utsatt.

Men det är då jag tänker på statistiken. För om man bor på landet åker man förmodligen en hel del bil. Att åka bil är det farligaste barn kan göra. Och varje år dör 2-4 barn och ungdomar i lantbruksolyckor. Upp till fyra års ålder löper lantbrukares barn nästan dubbelt så hög risk att skadas av fordon, som andra barn. 2-3 barn dör dessutom varje år i anslutning till buss, som i samband med skolskjutsen.

Det är klart att det finns många fördelar med att bo på landet: frisk luft, inte minst. Jag menar absolut inte att ställa landet och stan emot varandra. Jag vill bara påminna mig själv och kanske er som läser om att man kanske inte alltid behöver låta den där instinktiva rädslan styra. Oavsett om det gäller var man bor eller att låta sina barn gå ensamma till en kompis. 

Hälsningar från en som är livrädd för spindlar, höjder, får panik när det blir mycket turbulens i flygplan och som är jättejätterädd för terrorbrott, att hamna i vägen för gängbråk och för att mina barn ska bli påkörda av bilar.

10 reaktioner på ”Känslomässiga rädslor”

  1. Ang oro, själv är jag livrädd för kräks och ALL smitta som berör tidigare nämnt ämne. Med 2 små dagisbarn är rädslan total. Orolig för smitta varje dag och framförallt nattetid… Har provat det mesta för att bli ”botad” men det går minst sagt trögt…. rädslan tar över all logik!! Har nu börjat fokusera/ta tips av människor som inte tycker magsjuka är ”farligt” Har flera gånger tänkt att du verkar ha en ”sund och bra” känsla inför ”magsjukor”. Hur tänker du?? Hjälp!!

    1. Det är enkelt för mig, vi får nästan aldrig kräksjuka i familjen och när de väl får det så går jag in i ett mode där man bara tar hand om det, det går ju oftast över ganska snabbt. Jag har all sympati för människor med kräkfobi, men jag kan inte rent känslomässigt föreställa mig vad det är som är så farligt med att andra kräks. Ja, det kommer plötsligt och det blir smutsigt och man måste tvätta massor och torka golv. Det är såklart jobbigt. Men det är ju mycket runt barn som är jobbigt och kladdigt och som inte går att kontrollera. Om jag själv drabbas så tänker jag att det värsta som kan hända är att jag mår riktigt dåligt i några dagar, som om man genomgår nån slags intensiv-detox typ. Men hellre en omgång magsjuka än som vissa vintrar när jag haft halsont i flera veckor. Och då har jag ändå blivit så akut magsjuk att jag kräkts på tunnelbanan.

      Som sagt, jag lider verkligen med människor som har emetofobi. Det värsta är ändå att gå runt och må dåligt över något som kanske inte ens kommer att drabba en 🙁

      Kram! <3

  2. Bra ämne! Vi som bor i Malmö får ofta höra att barn på landet har det bättre. Men jag har också hört just den faktan du tar upp.

    Sen kan jag sakna det att våra ungar inte kan springa över till en granne. Jag sa det till en vän som bor på landet då sa hon – ja men vi har inga grannar våra ungar kan springa till.

    😊 Allt är perspektiv!

    1. Haha, ja verkligen! Jag tycker det är så fint att bo på landet, men när jag hade hund insåg jag att man ofta behöver gå både morgon- och kvällspromenad längs mörk landsväg. Inte precis så härligt som jag föreställde mig.

  3. Jag tänker på de två som blev skjutna i bilen, och även fler med dem som har blivit skjutna i såna sammanhang. Det är ju gänguppgörelser, alltså inte random människor som dör pga. detta. Sedan är det ju större risk att ens barn går med i ett gäng om en bor i storstad än på landet, iochförsig, men då tänker jag att det (oftast) beror på väldigt mycket mer än var en råkar bo, hemförhållanden till exempel.

    1. Så tänker jag med. En ung man blev skjuten utanför barnens förskola (ej på dagtid) men detta gjorde mig inte så rädd alls. Konstigt nog. Men just att det är gänguppgörelser…

      1. Men det är ju random människor som mördats! En av offren vid skjutningen på Vårväderstorget var ju där för att titta på fotboll och hade inga kriminella kopplingar. En vaktmästare i Malmö blev skjuten förra veckan av en 15-åring som vill ha hans bil. Två barn har mördats i Göteborg för att de var i närheten av kriminella. En femårig flicka dog i en explosion i en bil och en åtta-åring av en granat. Så nej, random personer äreminne förskonade. Inte igår och inte i framtiden heller.

        1. De fall vi tog upp var väl just avrättningar pga uppgörelser. Men jag tror inte att nån av oss menade att man alltid är förskonad för att det är gäng som bråkar, jag skrev även längst ned i inlägget att det är en av mina rädslor.

  4. En liten detalj 🙂 Det är stor skillnad på att växa upp på landet och att växa upp på ett lantbruk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.