Ovärdigt ögonblick. Men skönt!

Idag när jag åkte buss klev en ganska stor grupp förskolebarn på. På bussen fanns sen tidigare mest skolungdom och några runt min ålder på väg till jobbet. Flera sitter dock ytterst på sätet fast innerplatsen är ledig och ingen reser sig upp för att ge plats till 3-4-åringarna. De små barnen får helt enkelt stå upp i mittgången, fast de är för korta för att kunna hålla i sig. Jag tänker bara att det kommer bli total katastrof om/när bussen tvärbromsar.

Då hör jag en kvinna ropa så det hörs i hela bussen: men hallå, ni måste låta barnen sitta ned, de kommer ju slå ihjäl sig om bussen bromsar! VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK EGENTLIGEN?!!!!!! 

Förvånade tjugoåringar med lurar i öronen flyger upp från sina säten, folk kollar på den uppenbarligen galna kvinnan, förskolepersonalen ler nervöst men tacksamt och barnen får sätta sig.

Och kvinnan fick utlopp för all den kollektivtrafiksirritation som egentligen huvudsakligen byggdes upp under de korta bussresorna till och från jobbet när hon fortfarande bodde i Karlstad och var höggravid med foglossning. 

33 reaktioner på ”Ovärdigt ögonblick. Men skönt!”

  1. Åh! Du är min idol 🙂 Själv blev jag tillfrågad om att sitta en (1) gång under min graviditet så blev jag stående åtminstone 3 ggr/vecka på bussen i morgonrusningen. Det funkade för jag mådde okej och jag valde att se det som ett ”roligt” socialt experiment och förundrades väldigt över folks bristande empati/sympati/uppmärksamhet på medmänniskor. Folk alltså!

    1. Jag tror de hade fullt upp med att hålla ihop gruppen och att hyssja på barnen så att de skulle stå ordentligt och inte störa nån annan, sådär som man ofta känner sig när man har med sig barn på allmän plats…

  2. Hjälp, är jag nu en sån där som berättar om en god gärning jag själv gjort i ett Facebook-inlägg där jag ändrat inställningarna till ”offentlig”? Tack för pepp, kände mig lite väl crazy med den där sista lite onödiga meningen, men det var så SKÖNT att bara få vara tokig kvinna.

    1. Heja dej! Så ofta som jag gormar och skriker på folk fast bara i mitt huvud. Måste typ gå i terapi för min rädsla för dålig stämning. En gång röt jag till åt en kvinna som slog sin 4-åriga son bakom mig i rulltrappan till tunnelbanan, där gick väl nån jävla gräns, men fan, hade kaninpuls och adrenalinpåslag resten av dagen.
      (Så jäkla svårt här där det är helt acceptabelt att spanka sina barn. Dom flesta i min mammagrupp kollar snett på mig för att jag tycker det är helt sjukt. Och kan man säga till någon om det när det faktiskt är socialt accepterat?)

  3. Varit tvungen att läsa detta om och om igen pga 1) samma uppbyggda kollektivtrafiks-agg, 2) så HIMLA roligt skrivet Hanna du är så bra <3!

  4. Så jäkla bra gjort! Kommer också göra så om/när det skulle bli aktuellt. Älskar att va lite galen då och då, få folk att stanna upp och kanske tänka till.

  5. Men helvete så bra gjort! Bra att träna kroppen på sån tokighet, alldeles för ofta man ångrar att man inte sa nåt, inte gjorde nåt, gnäller vid fikabordet istället.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.