Pratkvarnen här 

En grej jag ofta skäms för är min babblighet. När jag är med i ett sällskap pratar jag vitt och brett, avbryter för att ställa frågor, blir engagerad, håller låda. Jag älskar att lyssna på människor men jag älskar också att prata. 

Men så var jag på fest där en person berättade om att hon varit tyst hela uppväxten men nu börjat prata. Och att det faktiskt kostar på att vara den som öppnar upp, ger samtalsämnen, är personlig. Att det kan vara något fint. 

Och nu lyssnar jag på ett avsnitt av En varg söker sin pod (Sad moms) och där säger Caroline (som ständigt blir avbruten av Liv) att en person som avbryter ofta är ”en giver”. Att den också tenderar att underhålla och tar socialt ansvar. 

Och det är så sant! Förut när vi fikade på jobbet och en av våra äldre manliga medarbetare satt tyst höll jag på att fråga honom om han hade några favoritrecept, för vi andra pratade om matlagning och recept. Jag hejdade mig faktiskt, men det var min impuls. Att bjuda in honom i samtalet. 

Nu ska jag inte förhäva mig, det är klart det vore trevligt om jag lämnade mer utrymme till andra människor på andra sätt än som nån slags moderator. Men jag håller faktiskt med när Caroline säger:

”Det är nästan värre att aldrig avbryta nån, att sitta tyst och bara lapa i sig av andra människors sociala ansträngning.”

Liv:

”Och i slutet på middagen anklaga mig för att ha avbrutit.”

Skratt! 

12 reaktioner på ”Pratkvarnen här ”

  1. Så träffande och så härligt att babblig kan vara något positivt! Ofta kan jag känna att det är något fult när man (jag) pratar massor och inte har några problem att dela med mig om ibland personliga saker. Upplever att det premieras att vara så himla mystisk och hemlighetsfull. Men jag inser ju när jag läser detta att jag många gånger vill ta något typ av ansvar för att alla ska ha trevligt osv. Tack för tankeställningen (heter det ens så?)! Kram!

    1. Håller verkligen med om att det premieras. Då syftar jag inte på personer som är blyga/introverta för det fattar jag kan vara riktigt jobbigt och svårt. Och det är ju inte ”svårt” att vara babblig, bara störande när mer folk alltid pratar om det som om det är något fult.

      Tack själv!! Kram!

  2. Håller med. Bara man också lyssnar älskar jag babbliga personer. Tyvärr känner jag flera som bara pratar för att höra sin egen röst, avbryter (inte av intresse) bara för att kunna komma in på ett samtalsämne som istället berör dem. Som pratar i 3 timmar om sig själv och när de sedan kommer på att de kanske ska fråga hur en annan har det är det dags att bryta upp. Människor som säkert skulle försvara sin pratighet med att de tar socialt ansvar. Men nej, de är bara tröttsamma. Människor som babblar, ställer tusen frågor och snubblar i sin iver att prata och lyssna. Det gillar jag!

  3. Meh det här låter ju som jag. Inte alltid, men ibland. Som i fredags på ett klädparty, min mun bara gick och efteråt skämdes jag och hade ångest. Fick sms från min tidigare chef:
    ”Jag har skrattat flera gånger för mig själv, åt ditt brandhustrutal – du är ju så jäkla rolig”. Det är ändå ett bra betyg?
    Jag hade då berättat om hur jag höll ett tal på en brandstationsfest, där jag ropade ut att ”bakom varje heroisk brandman står en fantastisk kvinna”-ish.
    Jag hade också berättat om hur jag inte kan springa eller studsa studsmatta efter att ha fött barn….
    … och om tusen andra privata saker.

  4. Du bjuder på dig själv och skapar sammanhang. Du tar alltid med och bjuder in andra i samtalet, visar ödmjukhet och nyfikenhet på andra dimensioner. Heja dig som fan. Jag önskar varje dag att jag var som dig. Slutar du med dig blir jag galen. Punkt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.