Redigerar lite bara

Jag vet hur störande det är när man postat en kommentar nånstans och därefter upptäcker att man skrivit jättekonstigt eller att auto correct förstört något ord. Därför redigerar jag ibland de kommentarer jag fått på blogginlägg innan jag godkänner dem, om det är helt uppenbart att det ska stå jag och inte ajg och så vidare.

Men ibland blir jag även sugen på att redigera kritiska kommentarer så att de låter lite trevligare. Så sitter jag där bakom datorn och ba:

giphy

 

Närå, man kommer väl ingenstans i livet om man inte kan ta lite konstruktiv kritik. ”Alla borde träna på att se kritik som en vacker gåva” som en föreläsare sa en gång.

Makes you think…

tumblr_n5yvy6aFDo1tq4of6o1_500

Hur bra är du på att ta kritik? Är det enklare privat eller i yrkesrollen? Vad är den värsta kritik du fått? Som alltid är det ok att vara anonym.

MVH Bullen.

Nej men seriöst, jag vill dödsgärna veta.

30 reaktioner på ”Redigerar lite bara”

    1. Hahaha, fattar exakt! Jag kan inte bestämma mig för om den värsta kritiken är sån som verkligen inte stämmer (pga man blir frustrerad över att typ en chef/förälder fått fel bild av en) eller den som man verkligen vet stämmer (för då känner man sig så himla värdelös).

  1. Okej, men här kommer väl jag och bryter trenden då. Jag har inga problem att ta kritik vare sig för mitt arbete eller min person givet att den är välgrundad och uttrycks på ett mänskligt sätt och har nån form av konstruktiv grund. Jag vill hellre veta to my face än att känna att folk tycker saker bakom min rygg. Min osäkerhet och känsla att alla hatar mig kommer without fail i närheten av ja-sägare och människor som inte säger vad dom tycker. Jag blir jätteosäker och känner mig både sjukt pushig och onödigt mesig, om det nu går att förstå den motsägelsen?

    Jag tycker privat kritik som tas upp ”för sent” eller är baserad på ”ahmen du gör ALLTID/ALDRIG…” är jobbigast eftersom jag mest känner ”varför sa du inte det då isåfall?”. Jobbkritik är jobbigt att höra och jag kan typ få en klump gråt i halsen, men jag får ju betalt för att ta den också på nåt sätt.

    Med det sagt så vill jag också säga att jag generellt tycker att folk är för snabba att ge kritik/för dåliga på att ge kritik och att ”kritiken” (ja, inom citationstecken) mer är ett försök till en gömd pik baserad på personens egna uppfattning/känslor än fakta. Jag tycker inte att det är en rättighet att alltid framföra vad en tycker eller känner, framförallt inte om en inte först har funderat på om det är välgrundat eller om det bara är en känsla. Ahmen okej, tack för platsen för min uppsats. *emoji med röda kinder*

  2. I domarrollen har jag lärt mig att hantera det, ganska bra iaf. Fast ibland tänker jag att jag bara lägger av, slutar med det jag älskar för att nån är en idiot.

  3. Det beror på vad det är för kritik. I jobbet och i skolan har jag inget problem alls om det rör mitt arbete och känns befogat. Det uppskattar jag faktiskt väldigt mycket.

    Men om det inte handlar om vad jag gör utan hur jag är, så är jag asdålig. Tycker det är extremt jobbigt när det känns som om någon inte tycker om mig, även om jag kanske också ogillar personen eller om det är en helt främmande person och dens åsikt egentligen inte spelar någon som helst roll. Jag vill inte att någon alls ska tycka illa om mig, det är på riktigt min sämsta egenskap som jag vill jobba bort.

  4. Jag tycker det är jobbigast med det som jag uppfattar som kritik men som inte är det. T ex i jobbsammanhang, om man får en tydlig uppmaning och jag är i lite fel mood och tolkar det som typ ”men asså, fatta att du ska göra x ditt pucko”. Då blir jag stressad och osäker. Fast personen till 99% av fallen bara menade det som en tydlig uppmaning/instruktion. Typ.

  5. Beror på menscykeln faktiskt! Ägglossning eller mens: vill typ dö om jag får kritik. De andra två härliga veckorna i månaden: bring it on!

  6. När min pojkvän numera make sa: du har en negativ livssyn. Det var jobbigt och jag blev sårad, men det har förändrat mitt liv till det bättre så mycket. Språngbräda mot personlig utveckling.

    När en bok jag skrivit och är stolt över fick ett negativt omdöme i en recension som innehöll felaktigheter och detta gick ut till alla bibliotek. Det var också sårande och jobbigt. Det ledde inte till något positivt.

    Man blir inte mindre sårad för att nån är dum mot dig på jobbet, det är ändå samma sak, så lika bra att känna ledsenheten.

  7. Precis som Mellan skog och gård skriver, det är så jobbigt när någon kommenterar hur jag ÄR. Men det är ju jag? Jag är ju bra på massor, varför klagar du på min person och inte på vad jag gör? Och personen som klagar på mig svarar (nästan alltid) att jag är en sån som det känns ok att kritisera eftersom jag är så stark. Hatar det verkligen. Kritik är väl aldrig kul men på jobbet ok om den är välgrundad. När min partner kritiserar mig hanterar jag det mindre bra, typ då får vi väl skiljas då.

  8. Hej Bullen! Spännande tema – om detta måste vi tala.

    Är det inte nån ”gyllene regel” som säger att det krävs typ 10 goda omdömen för att tvätta bort ETT dåligt. Tror det gällde typ handel och restaurangbranschen när jag hörde det. Men jag tror det är överförbart även på individer, iallafall på min inre upplevelse av mig själv.

    Jag VILL vara skön lirare och inte bry mig. Fast sanningen är att jag har sjukt svårt att ta kritik på ett bra sätt. Jag kan typ gå och känna skam för kritik jag fick för flera år sen. (Ja. Jag är en jävla tjackpundare som kan gå å snorta upp gamla oförrätter/negativa utlåtanden gång på gång. I synnerhet när de kommit från min man.) Så onödigt, kan mitt förnuftiga jag känna. I härliga stunder kan jag känna mig oövervinnerlig och bara ”vad vet DU om det? Jaja…”. Och i sköra stunder kan jag gå och analysera något som nån vid fikat slängt ur sig skämtsamt – ”Å-håååå, var det där en pik eller? Det var det nog!”

    Mest känslig är jag nog när jag någonstans vet att kritiken är sann/befogad. Eller när den kommer från nån som känner mig väl. Och som jag bryr mig mycket om. (Eller om det handlar om saker som är ett återkommande beteende mer än något tillfälligt, som är lätt att förändra.)

    En gång när jag var jätteliten, kanske 7 år, råkade jag höra min farmor säga till en av hennes kompisar att jag TIGGDE, när jag ville ha något. Tror inte, med tanke på hur fantastisk och god hon var, att hon menade nåt illa med det, eller tänkte på att jag kunde fatta. Men den skammen kan fortfarande sitta i – rent fysiskt – när jag tänker på det idag.

    Tänker att vi ska vara snälla mot varandra och att det är bättre med positiv uppmuntran även när det gäller vuxna, om man vill gynna ett förändrat beteende. Och ibland kan man hålla käften. Om det inte handlar om rena ”när du säger/gör såhär, så känner jag…”-grejer. Känns inte som fokus ligger lika mycket på att punktera någon då. Och är en ödmjukare tolkning, som bygger mer på samspel än moraliska rätt och fel. Och skuld. För det kan lätt bli nån slags kolonialism – vi förutsätter att vi vet bättre, har någon rätt att gå in och peka ut rätt och fel i en annan människas beslut, beteende, personlighet och val. Man kan ju iallafall börja med att tänka 1. Är kritiken som jag ska ge befogad? 2. Vad är det egentligen som den här grejen väcker hos mig? 3. Har jag med det här att göra? Har personen bett om min åsikt? 4. Är det viktigt att ge kritiken? Varför?

    Kram kram /Mesen -79

  9. åh jag minns när jag var ny på jobbet och hela avdelningen hade workshop en hel dag ute på en gård. Vi såg en film som vi diskuterade sen, eller, åtminstone tyckte jag att jag var med i diskussionen rätt bra trots att jag inte kände så många och mest försökte memorera allas namn och skapa mig en bild av hur alla mina nya kollegor var. Precis när dagen är slut och vi ska åka hem så tar en av mina chefer mig åt sidan och påpekar att ”alla bidrog till diskussionen idag utom du”. Utan att direkt tänka på det så hade jag knappt sagt något på hela dagen, och tydligen hade jag haft ögonen på mig. Jag antar att denna person ville peppa mig och få mig att visa framfötterna mer framöver, men det fick totalt motsatt effekt. Jag grät hela vägen hem i bilen och kände mig helt misslyckad, och sedan hade jag väldigt väldigt svårt att ta plats och säga något i större grupper på jobbet under lång tid, det låste sig liksom direkt. Blir fortfarande lite ledsen när jag tänker på det, jag kände mig så himla påhoppad liksom och tvingad att försöka vara någon jag inte är. Men jag antar att jag lärde mig mycket om mig själv också av detta, och numera är jag betydligt bättre på att delta i sådana här workshops med mera och inte bara observera dem passivt. Och så lärde jag mig ju hur man INTE bör ge kritik. 🙂

    1. Men fy fick helt ont i magen, stackars dig. Jag är den som lätt tar jättemycket plats (vet ju om det så brukar skärpa mig och försöka stå tillbaka lite) och trodde att det brukade uppfattas illa, att lyssna och ta in är ju världens bästa egenskap.

  10. Utåt, jättebra på att ta emot kritik. Inombords; sur, stött, ledsen till och med lite förödmjukad ibland….. Yepp

  11. Jag är så bra på att kritisera mig själv och tycka att jag emellanåt är dålig och misslyckad men kan samtidigt bli jättesårad om någon har mage att kritisera mig. Så knäppt. Samtidigt brukar jag be om konstruktiv kritik självmant och ofta fråga på arbetsplatser om jag kan göra nått annorlunda. Längtar väl tills jag är 50år och klok powerwoman.

  12. Om någon kritiserar mig konstruktivt så kan jag bli väldigt ledsen, för jag hatar när andra får en negativ bild av mig. Men när folk bara kommer med påhopp ”du är så himla…” eller ”du gör alltid så här…” då har jag mycket lättare för att gå till motangrepp och be dem förklara vad dem menar, få dem att måla in sig och i slutändan vända deras påhopp mot dem själva. Hehe… /mvh evil

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.