Socker – ett laddat ämne

Louise skriver så otroligt bra om barn och socker: Skapar vi en (ännu mer) ätstörd generation?

En mamma kommenterar att socker är helt oladdat hemma hos henne eftersom de aldrig har något sånt hemma. Förlåt, men det tror jag inte på. Jag tror att de enda fall där socker är oladdat är om man har barn som är ointresserade av sötsaker. För varför skulle det vara mindre laddat att äta en bulle ”en söndagsfika då hela familjen sitter ned tillsammans och fikar” än att ta en glass efter maten en helt vanlig tisdag för att man just då var sugen?

När jag växte upp hade jag en kompis som ALLTID hade en sån där fraktbox hemma, som hon fått när hennes föräldrar varit på flygresa. Det övergick mitt förstånd hur man klarade av att ha så mycket gott inom räckhåll utan att proppa i sig det. Men nej, hon sparade på det där i veckor, fast hon såklart fick äta av det när hon ville. Den familjen hade också alltid glas och bullar i frysen. Och micro för att värma bullarna till perfektion. Kompisen är än idag smal och vältränad.

Själv hade vi inga sötsaker hemma till vardags, men det hindrade inte mig och syrran från att veva ihop en kokosbollssmet och äta direkt ur bunken efter skolan.

OBS jag drar såklart inga slutsatser utifrån dessa två exempel. Menar bara att det sällan är så enkelt som att man inte har fika hemma.

Själv har jag både ett barn som är tokig i allt som är sött och ett barn som tackar nej till fika om han har något roligare för sig, och som ofta glömmer bort sin godispåse när han ätit ett par bitar.

Jag är väldigt glad för att de är olika för det lättar på mitt dåliga samvete. Som förälder kan man ju annars tänka sig att ALLT är ens eget fel, men jag åt väl lika många semlor under båda graviditeterna så båda borde ha fått sötsuget med fostervattnet.

Barn är olika och vi föräldrar styr inte allt, vi kan inte ens ge dem ett oladdat förhållande till mat. Men vi kan göra vårt bästa för att inte skuldbelägga?

26 reaktioner på ”Socker – ett laddat ämne”

  1. Åh jag vet! Vi var en familj som alltid hade bullar och fika och choklad hemma, och en av mina kompisar som inte fick dricka läsk hemma kom hem till oss och njöt av det.

    Jag har en vän som tagit bort gluten, mjölkprodukter, socker etc ur sin egen och sina barns kost. När hennes döttrar är hemma hos oss och ser bröd, eller blir bjuden på en bulle, blir de galna, de kan inte sluta äta. DEt är definitivt inte oladdat.

    Mina barn är jätteolika. Stora tjejen äter gärna dubbla portioner mat, men är tunn som en sticka och inte intresserad av sötsaker. Lilla tjejen har ingen botten vad gäller sötsaker, men kan gärna skippa middagen. Försöker begränsa henne lite, men utan frustration.

    Tänker så ofta på min generation, vi åt makaroner och ketchup till middag och ballerinakakor och saft till fika, men väldigt få var något annat än smala, sunda, pigga barn. Tänker att det bevisligen funkade ganska bra? Varsågod för världens längsta kommentar.

  2. Håller helt med dig. Och relaterar till att barn är olika. Min unge skiter i fika, bullar, går aldrig att muta à la ”om du gör det här får du det här goda”. Han gillar iofs Fanta och jag ger honom det till helgen i stället för vatten, so shoot me. Och han är så smal att det händer MINST en gång i veckan att hans mellanmål (läs: det han äter i vagnen på väg från förskolan och hem) är en croissant i stället för nyttig banan. Minst en gång i veckan. Stora tjejen ÄHÄHÄLLLLSKAR bullar, kakor och godis och tycker i princip att vilken skitdag som helst blir ljus om hon får något gott efter middagen. Vilket hon får med jämna mellanrum. Min approach är att så länge maten kan få vara en njutning och inte något farligt eller laddat, så ska den vara det.

  3. Jag har också barn som är helt olika när det gäller sötsaker. När jag fikade med storbarnen sist valde min äldsta ett äpple och min mellan en stor bit oreo dream pie. Själv älskar jag sötsaker och är uppvuxen på frosties och fruktyoghurt, men försöker tänka på att barnen inte ska äta fullt så mycket socker till frukost/mellis som jag gjorde. Dock bakar jag gärna med barnen och tycker att fika förgyller en grå vardag och att glass är bästa botet vid feber eller halsont. (Eller som idag ögoninflammation ?). Brukar säga till barnen att kroppen inte behöver socker (när vi pratar om vad kroppen behöver för att bli stark, orka tänka osv) men att det är gott för själen. Vill så gärna ge barnen ett bra förhållande till mat. Att det ska vara gott och njutningsfullt och spännande. Utan tvång och skuldkänslor. Men blä för detta matstörda samhälle och att jag själv är så färgad av det. Förlåt för svammel och lång kommentar. Men jag är hemma och vabbar för femtioelfte dagen i januari ?

    1. Alltså er vabb i år…. lider med dig! Och jättekloka tankar såklart. Just det där med behovet har jag också använt, att kroppen behöver olika typer av näring för att må bra och att när man äter mycket sötsaker finns det inte plats för den andra maten.

  4. Skönt att det inte bara är vi som äter godis och fika lite då och då och inte bara på lördagar! Brukar säga till barnen att kroppen behöver nyttiga saker som bensin men att man också ska äta sånt som man blir glad av. Och så har vi vuxna stenhård regel att aldrig prata om mat eller om kroppen på ett negativt sätt när barnen är med.

  5. Håller med om att det är svårt. Vi hör till kategorin att man kan äta en bulle på en tisdag om man vill men att man måste äta mat också.

    Vår då åttaåriga dotter hade en kompis med hem efter skolan en måndag och pappan -som var hemma med lillebror pga stängd förskola- dukade fram muffins och saft utan att fundera alltför mycket. Klasskompisen utbrast, med munnen full av muffins: ”åh vad goda, jag får inte äta socker på vardagar”. Min man blev lite ställd men fann sig och svarade bara att vi har andra regler.
    Senare berättade han för mig att klasskompisen hade kunnat äta hela muffinspaketet själv och att hennes sockersug inte verkade helt sunt. Samtidigt vet vi att mamman i den familjen är ytterst noga med mat och motion och kan räknas till de underviktiga i befolkningen.

    Nu är vår dotter 10 år och får pikar i skolan om att hon är för smal. Att det är läskigt att man kan se hennes revben när hon drar in magen. Hon är lång och smal men följer kurvorna som hon ska. Hon har gener från långa smala människor och hon ser ut som jag gjorde i samma ålder. Men jag slapp kommentarer. Hade önskat att hon hade sluppit det åtminstone 2-3 år till..

  6. Ja, jösses vad laddat det är! Hemma hos oss har vi en avspänd relation till socker för jag vill inte att barnen ska få med sig en knepig relation till mat redan i småskoleåldern. Vi fikar, barnen får saft och det är lördagsgodis. Våra barn klarar av att hantera att det finns en bulle var och det är inget mer tjat om det. Vi har försökt avdramatisera grejen kring detta så att det inte blir som en besatthet när det kommer fram sötsaker på bordet. Stora tjejen sparar godis tills det blir så gammalt att det måste slängas. Jag har en ämnesomsättningssjukdom som gör att det räcker att jag tittar på mat så går jag upp i vikt medan resten av familjen är pinnsmala. Orättvist, men det sista jag vill ge mina barn är en uppväxt kantad av bantning och förbjuden mat.

  7. Vi kom till Sverige när jag var 12 år så det mesta av min matrutin var satt då. Typisk frukost under hela min uppväxt var nutellamacka och ett glas mjölk. Jag upplever att vi hade en helt annan inställning till socker, med sötsaker och fika alltid i ett skåp nära. Medvetet eller omedvetet har jag tagit detta med mig. Vi har alltid sött hemma. Choklad, bullar, glass, godis, snacks. Och folk förundras och förfäras och undrar hur vi gör för att barnen inte ska småäta hela tiden. Jag vet inte hur vi gör. Barnen går aldrig i skåpen. Det har de aldrig gjort. Kanske är det för att vi aldrig har begränsat att det inte är spännande eller gott. Men jag kan liksom inte komma ihåg att vi aktivit har styrt de åt nåt håll, vilket vi så klart har. De har aldrig heller får utbrott i affären pga sötsaker eller godis, däremot vid tidningshyllan. Eller över tuggummi.

  8. (Jag hann posta innan jag blev klar ?) Men trots detta har jag ändå en problematisk syn på min kropp och min mat. Och där tror jag mer på strukturer och normer och hälsohets, än sockrets vara eller icke vara i mitt hem. För det är inte så att jag har varit förskonad eller att jag tror att mina barn kommer vara förskonade. Så jag tror vi alla måste hjälpas åt här att bryta mönster som gör oss alla mer eller mindre ätstörda. Jag hoppas du förstår hur jag menar.

  9. Jag hör ju till gruppen föräldrar som undviker att ge socker till mitt barn. Tänkte först inte skriva något pga tänkte att ingen här lär tycka som jag ändå, hehe. Men scrollade och sammantaget med annat jag läser känner jag mig ändå nödgad att skriva att jag inte undviker socker för att mitt barn inte ska bli tjock?! Det tror jag är cirka det sista hon kommer bli pga nuvarande kroppsbyggnad och gener. Är det därför andra föräldrar dividerar om socker? Måste erkänna att detta gått mig lite förbi! Men socker är ju dåligt på en rad andra sätt och det är därför jag inte ger det gärna. Det är dåligt för tänder, blodsocker, är cancerogent osv. Ofta är ju alternativet till socker också sjukt mkt mera näringsrikt och därför ger jag hellre det till växande barn. Inte liks noga m en vuxen tänker jag…? Med det sagt ÄLSKAR jag ju själv fika och självklart fikar jag och bakar. Alva också. Men för mig är socker något extra och festligt. Socker i kladdkaka är liksom en sak men socker i mat och halvfabrikat, hu, det är jag inte alls förtjust i. Dolt socker. Fakta är ju att både vuxna och barn äter för mycket socker, rent statistiskt. Tycker det är socker i varenda socialt sammanhang (och skulle aldrig säga att Alva inte får ta) och därför undviker vi det mer hemma. Hur som helst tycker jag vi har en väldigt sund inställning till mat här hemma. Vi äter allt från hemlagad veganmat till blodpudding och både bakar vanliga bullar och gör kakor utan socker. Jag är själv uppväxt i en familj med ett väldigt okomplicerat förhållande till mat och det har jag tagit med mig. Tror att Alva ska växa upp med samma inställning. Måltider är liksom till för att avnjutas, inte ersättas! Fick dock varken Oboy eller kalaspuffar som barn. Köpte det direkt när jag flyttade hemifrån och upptäckte att det var skitäckligt, haha. Inte ätit since och gick direkt tillbaka till att göra egen choklad. Så lite kan man nog påverka smaklökarna? Inser att den här kommentaren blev jätterörig så jag tror jag rundar av här:)

    1. Men gud, tycker inte din inställning verkar skilja sig alls från nån annans här så det behöver du absolut inte vara rädd för! Ert förhållningssätt låter som de flesta jag känner: man försöker begränsa onödigt socker samt försöker hellre erbjuda bra alternativ än förbjuda, och fikar när man får feeling 🙂

    2. PS jag tror att kopplingen fetma – socker oftast sker först när barn blir äldre och fattar budskap om bantning, nyttigt och onyttigt. Många vuxna avstår ju för att hålla vikten, snarare än för att undvika hål i tänderna 🙂

      1. Helt sant! Blir så ledsen när jag tänker på att en dag kommer Alva förmodligen inte bli själaglad över att se sin egen spegelbild. Försöker boosta 100 % samtidigt som jag vill att hon ska känna att utseendet inte är så viktigt som hon kommer få höra. Jättesvårt.

  10. Jag växte upp på oboy med skogaholmslimpa och marmelad ?
    Men nu hemma försöker vi prata om vad kroppen behöver och får energi av.
    Sen är barnen väldigt olika och vill inte äta allt och då vill jag inte få dåligt samvete el ångest över att de äter vanlig yoghurt. Ist för naturell yoghurt med bär. Det blir för mycket med allas tyckande ibland och alla förbud.

    Vi äter vanlig mat liksom och är glada att de ibland vill äta alls.

    Tycker den här artikeln är bra https://traningslara.se/socker-fruktos-och-halsa/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.