Spara på krafterna

Jag började radera det här inlägget nu på morgonen, för tonen kändes så mycket självhjälpsblogg och mer blondinbella än jag? Men låter det stå kvar och hoppas att ni fattar att jag inte skrev det i nån flåshurtig stil… det utgår 100% från mig själv och är såklart inte applicerbart på nån som går på knäna i vårdyrket eller så.

Jag tänker mycket på att jag inte vill bli utbränd. Egentligen tror jag inte att jag har en personlighet som sätter mig i den direkta riskzonen för utmattningssymptom. Jag menar inte att det bara hänger på personlighet men det pratas ju ofta om en kombination av hög ambitionsnivå i kombination med en stark drivkraft att inte göra fel, samt en prestationsbaserad självkänsla? Så himla fina egenskaper egentligen, att vilja bidra och göra rätt. Så orättvist att drabbas av utmattning.

Själv tycker jag ofta att både jag och min prestation duger och jag tror att jag är bra på att prioritera vad som är viktigt att lägga mer tid på och vad jag ska göra ”tillräckligt bra” och sen släppa. Och jag utgår ofta från att folk fattar att jag gör mitt bästa och känner sällan att jobbet är på liv eller död.

(Även om det faktiskt ÄR på liv eller död i förlängningen. För om vi samlar in mer pengar kan vi rädda fler liv. Men jag är ändå ingen hjärtkirurg eller liknande, och det är inte som om insamlingen hänger på huruvida jag skriver klart det där dokumentet om GDPR idag eller imorgon.)

Men oavsett personlighet osv så försöker jag vara rädd om mig själv. För när jobbet är så roligt att man vill genomföra massor av idéer samtidigt – och så är det just nu (glad dansande gif!), kan det vara svårt att känna efter, tänker jag?

Därför håller jag på med saker som jag tycker funkar för min personlighet. Som att:

  • Skriva upp ALLA sysslor i min att göra-lista och lägga in alla möten och andra tider i min kalender. För att känna att jag har koll och kontroll och slipper vakna mitt i natten och komma på något jag missat.
  • Säga nej ibland, fast impulsen egentligen är att säga ja. Ikväll skulle jag på rolig after work-middag med kollegor men eftersom det skulle bli lite senare än jag tänkt sa jag nej. Tråkig person, men snäll mot mig själv.
  • SÖMN! Lägger mig samtidigt som barnen ikväll.
  • Prioritera upp såna där arbetsuppgifter som jag måste göra men som tar emot att genomföra. För när jag har känslan av att jag skjuter upp något tråkigt är det som om det drar extra batteri även när jag är i viloläge och har jag mycket sånt som hänger över mig blir jag stressad och snäsig mot barnen. Överlag försöker jag undvika dåligt samvete över samtal jag borde ringa, möten som ska följas upp. Motto: sånt som känns jobbigt men ändå går ganska snabbt ska rivas av direkt. För känslan efteråt är så skön.
  • Generellt är jag ganska bra på självkärlek, jag tänker snälla och överseende tankar om mig själv. Det hjälper också, tror jag?
  • Sen är det förstås otroligt skönt att ha en bra chef och frihet att öka eller minska sin arbetsbelastning utifrån utrymme. Och få hjälp att bolla och prioritera om det behövs.

Nä nu är klockan nästan 21.30 och här har ni en person som tänker sig minst åtta välgörande timmar i natt. Mmm sova… otroligt tacksam över att få sova bra. Och att barnen sover om nätterna.

Hur tänker ni om olika typer av utmattningssymptom och depression? Jag var på väg åt det hållet en gång för tio år sen, på en arbetsplats där jag hade höga förväntningar inom sälj men inte rätt verktyg för att kunna göra ett bra jobb. Jag kände mig otroligt maktlös och misslyckad. Jag vaknade alldeles genomsvettig om nätterna, hade feber nästan en månad och fick högt blodtryck. Men så fort jag fattade att det hängde ihop med jobbet (det tog väl några veckor av dåligt mående) och att det ej var nån konstig influensa sade jag upp mig. Alla symptom upphörde direkt, som ett trollslag. Sen dess har jag aldrig känt något liknande, tack och lov. Och då har jag ändå haft betydligt högre krav på prestation sen dess. Den jobbiga upplevelsen var en viktigt lärdom för mig.

PS Nu blommar det i kungsan!

22 reaktioner på ”Spara på krafterna”

  1. Jobbar ju nästan enbart med folk som lider av olika utmattningssymtom. Vissa har varit sjukskrivna i flera år. Jag orkar verkligen inte skriva mer om det just nu eftersom jag själv just nu (sedan någon månad tillbaka) känner att jag själv är på väg dit. Satt och pratade med en personlig tränare i förrgår som bad mig fundera på vad det var som gjorde att jag hade ”myror i huvudet” och jag plockade bort allt jag har ett och ett (man, barn, hus, trädgård, tjejjour, träning, skriva bok, plugga, jobbet) men det var först när jag plockade bort jobbet som jag kände att jag såg problemet. Allt det andra ger mig energi OCKSÅ. Letar nya jobb men det är svårt i en liiiiten stad.

    1. Jag förstår att det är svårt att hitta nytt jobb och håller tummarna för att det löser sig för dig, riktigt snart. Eller att du kan dra i nödbromsen?

      Men att du har så mycket ork att du skulle fixa allt du räknar upp om du bara fick ett mindre utmattande jobb gör mig otroligt imponerad. Jag har ju ”bara” man, lägenhet, barn som börjar bli större och sover ganska bra. Och ändå har jag just nu valt bort de senaste träffarna i bokklubben, all träning och det mesta som kräver min tid och ork, oavsett hur mycket glad energi jag får av det. För jag behöver inte bara energi, jag känner just nu att jag snarare behöver återhämtning. Jag har ett otroligt roligt jobb där jag aldrig känner yttre stress och sällan inre, men ändå räcker det just nu att jobba och vara med barnen. Kanske är det sömnbristen under småbarnsåren som kommit ikapp?

  2. Jag bränner inte ut mig på mitt jobb, men jag har lätt att göra det ideellt. Och jag gjorde det för tja, 1,5 år sedan ungefär. Jag hann dock kliva av uppdraget innan det gick ut över resten av arbetslivet, det där jag får betalt för att göra. Samtidigt kraschade även mitt privatliv och jag mådde rätt uselt ett tag. Nu är jag på väg tillbaka, det får gå långsamt och det får vara bakslag (som idag, idag är jag bara ledsen). Och för mig är det sömnen som störs direkt, nu är jag igen nere på under 6 timmar per natt så jag har bokat tid på VC. För när man inte sover då händer även andra saker. Som att jag tappar ord. Blir otrevlig mot kollegor och vänner. Inte orkar röra på mig (mina stackars hundar har haft ”vilovecka” den här veckan, vi snittar 1000 steg om dagen kanske…).

    Ibland är det extremt jobbigt att inte ha något stöd hemma, ingen support och ingen som kan ta över en del av det där som ju faktiskt MÅSTE göras i ett hem för att det ska vara ett hem.

    1. Det ideella är så fint och viktigt och jag önskar att fler bidrog så att det skulle funka att ta uppdrag utan att det skulle bli för tungt.

      Förstår att det är tungt att vara ensam. Skriver detta på ett allt annat än ömkande sätt, men det där med att dela livet med någon är ibland jobbigt men också en trygghet, både emotionellt, praktiskt och ekonomiskt.

      Och sömnen, så otroligt viktigt det är att den funkar. Bra att du har bokat tid, tycker du verkar ha kämpat så himla mycket med sömnen och det är så orättvist att du inte får sova.

      Varm kram! ❤️

  3. Alltså jag tycker verkligen inte att ditt inlägg är flåshurtigt. Jag har varit där, tre år sedan, och är fortfarande stötkänslig. För mig hjälper det mycket att läsa om andras strategier och tankar för att hantera livet. För det är ett ständigt jobb. Jag tror som du att det finns personlighetsdrag som ökar risken. Men också att till det behöver läggas en cocktail av belastning utifrån, eller dåligt organiserade arbetsplatser. Ofta tycker jag att jag ser att det dessutom är ngt mer- en sjuk förälder, små barn som sover dåligt. Osv. Med ”rätt” förutsättningarna nog vem som helst drabbas, tyvärr. Det är viktigt tycker jag att lyfta de utifrån kommande pressen- strukturerna och organiseringen på arbetsplatsen och inte enbart lägga allt på individen. För det blir en till press- att vara duktig och inte bränna ut sig. Oavsett personlighetsdrag skulle vi alla kunna klara oss friska om förutsättningarna i livet var sådana, och omvänt.

    1. SUPERVIKTIGT att inte lägga det på individen. Men förutom struktur och organisering på arbetsplatsen tycker jag även det handlar om samhället i stort. Många unga tjejer mår otroligt dåligt i skolan, av press och stress. Och det är inte deras eget fel att de känner att de måste prestera extremt bra, att deras värde hänger på betygen.

      Och jämställdhet! Dels att kvinnor slipper ta ansvar för allt och projektleda ihjäl sig. Och att det är tufft att vara mamma och samtidigt försöka passa in i alla prestationer man ser på instagram.

      Hoppas du blir allt mindre stötkänslig med tiden. All värme och omtanke till dig.

  4. Jag är nog rätt lik dig, och har tänkt som du. Jag har balans, självdistans, tycker om mig själv, mitt jobb och min chef. Värderar min fritid. Osv. Men nu sitter jag här, utmattad.

    Jag har precis börjat jobba efter 5 v sjukskrivning. Jag är okej, man kan ha det mycket värre, men min hjärna är som bomull. Jag blir trött av alla ljud, av att umgås, av min familj osv. Jag klarar av en spillra av vad jag brukar på jobbet, har fått avsäga mig alla roliga uppdrag och därmed alla roliga kollegor jag jobbade med. Skit är vad det är.

    Mitt ”fall” var att jag inte fattade de fysiska symptom du nämner, långvarig och ständig feber, svårt att andas osv. Var iofs på vårdcentral 3 ggr och även på akuten och alla sa att det var fysiskt, otur med småbarnsbakterier, förkylningsastma mm. Det var det inte….

    Det otäcka är att när man är sådär halvrisig så går det snabbt utför. Sista fasen är någon slags uppvarvning, man blir speedad och tycker att man klarar av allt! Sover för lite och jobbar för mycket. Då går det snabbt utför. Det är en lömsk och otrevlig sjukdom och jag är ledsen att jag har fått den. Men glad att jag inte är värre.

    1. Tack för att du berättar Moa, fy fan vad tungt det låter. Och hur ska man kunna fatta att det där är symptom på utbrändhet, där borde ju vården ta ett större ansvar med kontrollfrågor, tänker jag?

      Så viktigt att känna till det du skriver i sista stycket också, att man kan känna sig som en supermänniskor innan ens batteri tar helt slut.

      Jag verkligen ledsen att du har drabbats.

      1. Jo jag håller med! Ingen irritation alls på kollegor, chef osv kring detta, men på vårdcentral. Frågade faktiskt en gång själv men blev avfärdad. Den här sjukdomen är så vanlig och borde kunna fångas upp bättre.

        Jag visste inte att man blev så uppe i varv, kanske inte alla men många så det berättar jag gärna om. Jag kände mig inte stressad utan glad! Gick upp i tid, ville ha utökat ansvar, fler projekt osv. Sen så det pang. Väldigt svårt att sätta stopp själv där. Några försökte, men svårt att lyssna på dem i det läget. De hade behövt vara rätt bestämda mot mig och det kräver mycket.

        1. Jag tänker på när Arve var liten och att vi aldrig haft så välstädat som då. Jag var on fire hela tiden, supermom, bara fixade och presterade och så uppe i varv. Martin sa vid ett tillfälle under den (tur nog korta) perioden att han var rädd för mitt humör…

  5. Jag brände ut mig på radion pga höga ambitioner och prestationsångest samtidigt som det var usel personalpolitik och dålig ledning. Jag sprang rätt in i väggen med full fart. Jag blev sjukskriven, återhämtade mig och sa upp min tillfälliga anställning. Sen har det pendlat rätt bra men jag har också lärt mig hur jag funkar. Och jag inser att jag är en trygghetsknarkare som behöver mycket frihet för att prestera på topp.

    Nu jobbar jag på ett jobb jag brinner för (med kommunikation på socialtjänsten) och har en fantastisk, feministisk chef som fattar mig och som litar på mig. Det gör hela skillnaden. Därför tänker jag att personlighet kan vara en sak men en bra och vettig chef är kanske ännu viktigare. Varje gång jag har haft en dålig chef har jag varit nära avgrunden. Och då har jag ändå skiljt mig och fått tusen barn och inte sovit på tusen år. För mig har alltid jobb varit orsaken.

    1. Att ha en bra chef kan vara bland det viktigaste! Och friheten, tryggheten som du skriver. Är helt enig. Det var ju en chef, som jag inte passade att arbeta för, som gjorde att jag mådde sådär dåligt en gång. Så hemskt var det.

  6. Så viktig sak att stanna upp och reflektera över! Du har en plan och vet när du behöver vila och återhämta dig. Den egenskapen har inte jag. Körde på i 110 under många år, ensam på min tjänst, familjens projektledare, och helt orimliga krav på mig själv. Och en ledsjukdom i botten. Allt detta resulterade i en stressutlöst kroppslig sjukdom och utmattning. Så här i efterhand så inser jag ju att varningssignalerna fanns långt innan allt brakade samman, men jag vägrade sätta stopp och lyssna på kroppen. Och det får jag betala för idag, hjärnan är som bomull och kroppen är så trött så trött. Mitt sociala liv är i stort sett obefintligt för jag orkar bara inte. Allt planeras utifrån att kunna återhämta sig och är helt nödvändigt för att kunna vara en mamma som inte bara är trött har ont och helst bara inte vill göra någonting.

    1. Men du kanske inte kunde sätta stopp heller, det är ju lätt att vara efterklok men att sätta stopp verkar så otroligt svårt. För hur ska det gå, när man är den som håller ihop allt? Var ska man börja? Det är som om kvinnor måste ta sig så långt att det inte längre GÅR att fortsätta innan man får hoppa av och vila.

      Hoppas du får mer energi snart, vet att det kan ta lång tid men håller tummarna för dig. Tack för att du berättade.

      1. Tack för omtanken! Precis, jag kunde inte bara släppa taget pga min personlighet. Trots att jag påtalat stressen under flera år. Tillslut tog det slut när blodproverna visade att jag hade en allvarlig sjukdom som gjorde att kroppen var på högvarv dygnets alla timmar och jag hade hjärtbesvär, oro, hög temp, dålig syn och sömn som uteblev helt. Tack och lov för att jag träffade på en bra doktor som såg att detta inte bara var ledbesvär jag led av. Doktorn som jag träffat tidigare när jag sökte hjälp skickade mig till sjukgymnasten, det hjälpte av förklarliga skäl inte alls…

        1. Nej men gud jag menade inte pga din personlighet! Mer att det är så himla svårt att hoppa av hela ekorrhjulet, vem tar över, hur går det med ekonomin, hur ska det funka på jobbet, karriären osv gånger tjugo. Tack och lov att du träffade på en bra doktor!

          1. Det förstod jag! Att personligheten spelade in var min egna tolkning, och den spelar en stor roll i detta.

  7. Jag har börjat jobba efter depression o utmattning. Jobbar med långtidsarbetssökande som har svåra psykiska funktionsnedsättningar och livsöden. Samtidigt med 3 barn under 6 år, man, hus, träning o yttre och inre krav på att prestera är tufft när man är inne i ekorrhjulet.

    Har nu gått ner i tid och försöker inte ”vara bäst” på allt. Men det är svårt!

  8. Trodde inte heller jag hade den personligheten… Sen hamnade jag på en dålig arbetsplats med en dålig chef (dålig för mig iaf) och blev sjukskriven med stressymptom. Blev frisk när jag kom tillbaka till mitt gamla jobb men känner mig fortfarande tröttare och mera ångestfylld efter detta. Nu vet jag att det kan drabba vem som helst… oavsett personlighet. Men absolut tror jag att vissa personligheter löper högre risk än andra.

    1. Blev så nervös att det verkar (på inlägget) som om jag tror att det hänger på personlighet. Tror precis som du att vissa löper högre risk än andra, men att man hela tiden behöver lyssna på kroppen, känna efter. Och att viktigaste orsaken är jobb, chef. Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.