Angående ett tredje barn

Hej bästa Linn, här kommer statistiken:

I Sverige vill de flesta ha ett barn av varje kön. Det kan mätas med hjälp av register­statistik över barna­födslar. Be­nägen­heten att skaffa ytter­ligare barn studeras beroende på om föräld­rarna tidigare fått enbart flickor eller enbart pojkar eller en av varje. Det är vanligast att skaffa ett tredje barn bland kvinnor som tidigare har två barn av samma kön. De som redan har en pojke och en flicka är mindre be­nägna att få ett tredje barn. Det har tidigare visats i studier som sträcker fram till början av 2000‑talet, samt nu även i statistik fram till 2010.

Själv är jag väldigt osugen på ett tredje barn. Eller, tanken på att ha tre barn är härlig. Men att vara gravid och spädbarnsmamma igen känns inte lockande, även om jag har tyckt att det har varit väldigt fina perioder med båda barnen. Dessutom vill jag gärna ha tid för barnen bara jag och ett barn på tu man hand nån gång i veckan och ändå fortsätta jobba och göra saker utan barnen, så det känns inte så hållbart med en trio. Kanske att det blir ett tredje barn när det börjar kännas som sista chansen? Ja, om vi fortfarande kan få barn när jag närmar mig 40, vill säga. Jag stänger inga dörrar helt. Men inom en överskådlig framtid: nej.

9 reaktioner på ”Angående ett tredje barn”

  1. Kan du inte skriva lite om hur det är att ha två barn jämfört med ett? Vi har ett barn, en son som är 2 år. Innan han var 2 längtade jag inte alls efter ett till barn, det var för intensivt och hade varit ganska länge. Med honom tyckte jag jobbigaste tiden var från 8-9 månader och 1 år framåt. Nu är det lugnare och så härligt! Även om det självklart finns stunder då det är kaos så är det faktiskt mest så härligt att ha barn nu. Skulle jag bli gravid inom en månad (vi har inte börjat försöka) skulle det bli precis 3 år mellan barnen. Jag tanker kanske vänta någon månad till. OM jag kan bli gravid och allt går bra tanker jag mig med andra ord 3-3,5 år mellan barnen. Hur har det fungerat med 3 år mellan för er?

    Jätteviktigt för mig och min sambo att kunna komma iväg var och en och kunna träna, träffa någon kompis och ta ett glas vin emellanåt. Fungerar finfint med ett barn tycker jag. Är det sjukt mkt svårare att komma iväg på sådant när har två barn? Ni verkar kunna göra sådant ”trots” två barn, medan jag har kompisar som tycker det är suuuuuuperjobbigt att vara själv med två barn och därmed verkligen drar sig för att göra saker på egen hand. Så nyfiken på hur du uppfattar det.

  2. Å här igen! Kompisarna som beskriver tvåbarnssituationen ovan har 2 barn med precis 2 år emellan (galenskap!), där barnen är lite drygt 3,5 år samt 1,5 år. Stora barnets jobbiga sida är förutom att sova dåligt att inte kunna roa sig själv en enda sekund på hemmaplan. Jag tanker att det måste vara orsaken till att det är så jobbigt att va själv med båda? 1,5-åringar är ju ganska krävande som de är, men om då inte 3,5-åringen kan leka själv emellanåt blir det ju såklart väldigt jobbigt för en person att hantera båda?

    Med andra ord, hur det är att ha två barn kanske mkt beror på personligheten hos barnen?

  3. För att oombett svara personen ovan så upplever jag att många av mina vänner ”försvann” första året efter det andra barnet. Männen hade svårt att lägga båda barnen pga bebisarna blev mer amningssövda osv. Efter ett år så har det verkligen börjat lätta. Jag tycker största skillnaden inte är det där att kunna ta sig iväg, vi har alltid varit generösa med det, utan snarare att det alltid är så jävla fullt upp när man är hemma. Trots att man är två. Det ger väldigt lite pauser för tex samtal när barnen är vakna. Men allt är ju olika för alla, så finns ju alla varianter av hur detta uppfattats.

    Apropå pojk/flickbarn så upplever jag nästan att mina feministvänner kan vara mest flickhyllande. Som att det inte är nåt värt att få pojkar för att de inte har nån girlpower/systerskap/kvinnogemenskap. Det gör mig lite ledsen.

  4. Men herregeud, alltså folk? Jag menade inte att kritisera att du skrev om det. Min reaktion var mest spontan typ men ingen kan väl vara så dum i huvudet att kön skulle spela roll i huruvida fler barn är önskvärt?! Men se där. Det kan tydligen väldigt många då. Tycker fortfarande att det är bizarro att kön styr så mycket, framförallt i bebis/barnvärlden där det ju verkligen inte är nån skillnad på killar och tjejer mer än den som vuxna konstruerar.

  5. Till tvåbarnsmorsa. Tack! Då vet jag att det går att komma iväg (när amningen minskat) 🙂 Min kompis (tvåbarnsmamman) sager precis som du, att det är svårt att saga ett enda ord till den andra vuxna personen när barnen är vakna. Och att de drar sig för att komma iväg från hemmet just för man vet att den andra får det mer kaosigt själv hemma.

    Med ”bara” ett barn har jag inte alls upplevt det så. Vår son har haft (framförallt runt 9-18 månader) extremt gnälliga perioder . Vi har upplevt att det inte tjänar något till att båda är hemma då för man blir mest irriterad och kommer i dålig stämning utan det bästa för allas mående har då varit att lösa av varandra, typ ”stick iväg och träna en timma eller två, ta lite egentid på stan så byts vi av sedan”. Det har gjort väldigt mycket att inte känna att man måste vara två hela tiden. Frågan är om vi kommer känna samma med ett till barn (bortsett från första tiden med nyfödd bebis)?

  6. Innan jag fick barn tänkte jag att jag önskade mig 2-3 barn. Och så blev det två på en gång, en flicka och en pojke. Just nu när de är 15 månader känns det avlägset med ett (eller två igen!) till. Det är så oerhört intensivt och jag känner så väl igen det som beskrivs i kommentarerna ovan, vi hinner knappt säga något till varandra när de är vakna och det är skitjobbigt att vara själv med dem. Så det blir inte så mycket av den där egentiden, omöjligt att njuta när mm vet hur kaosigt den andra får det. Men tänker att det är en förhållandevis kort tid i livet. Plus att jag egentligen inte lider av det utom när folk med ett barn antyder att vi är trista /mesiga /nojiga. ”Ni har ingen aning” vill jag skrika då, och det gäller ju egentligen alltid. Men har svårt att förstå varför folk inte inser att det är mer jobb med två än med en, liksom ytterligare en individ med personlighet och vilja och behov, blir som lite ledsen av det. Och för att kommentera det inlägget egentligen handlade om; vi får nästan alltid höra ”jaha men då är ni klara då” när vi berättar att det är en flicka och en pojke…

  7. Så deppigt! Har två av samma och aldrig brytt mig om kön. De är verkligen individer. Snarare tvärtom, att jag inför tanken på ett tredje barn är mindre nyfiken på om det skulle vara flicka eller pojke. Men när vi väntade vårt andra barn och var jätteglada beklagade nästan alla eller sa att nu får ni väl skaffa ett tredje.

  8. Jag hade ju bestämt mig för två barn. Det var liksom så det skulle bli och även om jag hade fått en tjej till efter Thea hade jag ändå inte ändrat mig. Och jag förstår ju varför jag känt så starkt för detta nu när jag faktiskt fick 3 barn utan att ”välja det själv”. Man är otillräcklig på två vuxna. Visst är vår situation annorlunda med tvillingar men jag tror ändå jag känt så även om jag haft 3 barn i 3 olika åldrar. Dom kommer alltid vara en mer än oss och det kommer alltid komma tillfällen när vi inte räcker till för dem. Och det är ingen rolig känsla. Alls. Ständigt dåligt samvete för någon får vänta. Men jag hoppas de ska ha gott av varann i framtiden och att även vi vuxna ska ha gott av det längre fram 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.