Särskilt begåvade barn. Och alla andra barn.

Jag hittade det här blogginlägget via Facebook. Och med all respekt för de inblandade (jag var själv ett barn som hade ganska lätt för mig, ifrågasatte och tog plats och känner igen mig jättemycket i en del av inläggen på den där bloggen – och det utan att ha varit ett särskilt begåvat barn alls) så måste faktiskt föräldrar skärpa sig. Vi lever i ett samhälle där vi är beroende av varandra. Vi kan inte ha individuell undervisning för vartenda barn och även om vissa uppgifter är urtråkiga i skolan så handlar ju en del av utbildningen om att lära sig att samarbeta, ge och ta utrymme, ta instruktioner etc. 

Hur ska barn som växer upp och tror att just de är utvalda, unika snöflingor, kunna orka igenom skoltiden? Fixa tråkiga extrajobb? Få anställning där chefen inte har samma förståelse för deras särskilda begåvning? 

Det är klart att det finns bättre och sämre lärare och som förälder ska man förstås se till att ens barn får det stöd eller de utmaningar hen behöver. Jag har redan nu ställt båda mina barn i kö till privata skolor (jag vet!) ifall de kommunala skulle ha fått för dåligt med resurser etc. Men jag vägrar bli en förälder som kräver att mitt barn ska få speciell behandling. Ibland handlar det faktiskt bara om att rätta in sig i ledet, acceptera att det kan vara tråkigt i skolan och på jobbet och i livet i stort. 

Det är skolan som ska ställa krav på våra barn och inte tvärtom. Hur ska annars nån orka jobba som lärare? 

30 reaktioner på ”Särskilt begåvade barn. Och alla andra barn.”

  1. Word! Vilken utomordentligt trångsynt text. Och ja, stackars lärare om det är vanligt förekommande med sådana föräldrar.

  2. Handlar det eg om att det är tråkigt? Barnet verkar ju understimulerad. Tänker att han kanske kunde få flytta upp en klass istället. Tycker det låter skittrist att lärarna hela tiden tycker att han måste ”dämpas” liksom. Förstår din poäng också, men hade han varit svagbegåvad hade vi ju inte bara sagt rätta dig i ledet nu!

    1. Jag tänker att för att mer introverta personer ska få utrymme måste extroverta dämpas lite. Oavsett ålder och sammanhang. Men jag håller med dig, om han behöver större utmaningar så bör han få det, kanske en klass upp, kanske genom kluriga uppgifter. Men risken är stor att tråkiga uppgifter ändå finns kvar, för så ser livet ut.

      1. Ja, tråkiga uppgifter, som det där med samlingen, är ju bara att gilla. Hej morgonmöte varje måndag kl 08 när han börjar jobba liksom. Men även kluriga uppgifter! Tycker inte det borde vara så svårt att få till. (När jag själv var liten och blev klar med en uppgift innan det var ”meningen” fick jag göra samma uppgift en gång till, det var inte så meningsfullt! Och jag var inte på ngt sätt ngt sorts underbarn…)

        1. Men fy, exakt så var det för mig, stenciler ur en annan bok på samma nivå – så fruktansvärt tråkigt! Det dödade verkligen min lust i skolan.

  3. Jag har inte läst texten du länkar till utan kommenterar till din text: Tror detta är ett fenomen i tiden? En del av det individualiserade samhället osv. Kan spy på att allt ska vara så himla kuuuul (särskilt i förskola/skola) hela tiden, enligt många föräldrar. Livet är inte kul jämt och ibland är det skitjobbigt att lära sig saker t.ex.

    På ett föräldramöte med en åk 2 togs nästan hela den fria diskussionen upp av fyra föräldrar vars barn får gå iväg & simträna 1ggr/vecka med en fritidspedagog (simlärare sköter träningen). Anledningen till att dessa barn får gå iväg är att de ska ha en chans att nå upp till läroplanens mål om att de ska kunna simma x antal meter i åk 3. Föräldrarnas totala fokus i diskussionen handlade om att barnen tycker det är TRÅKIGT att gå dit, att det är synd om dem för att de sällan finns tid över för lek i bassängen efter träningen. Detta är för mig ett klockrent exempel på hur smarta människor blir helt förblindade av den kultur/tid de lever i. Vill bara ruska dem och skrika: HALLÅ! Era barn får gratis simträning av skolan! De får ta tid & resurser från sina kompisar (en pedagog följer med), hur kan ni inte se det som värsta lyxen!? Se hur fantastiskt det är att den svenska skolan har uppnåendemål som leder till att barnen i Sverige får något mer jämna kunskaper än vad de hade fått annars osv.

  4. Jag tycker hela texten var otroligt konstigt skrivet, att vara särbegåvad handlar inte om att inte kunna anpassa sig eller att inte ge andra plats och utrymme! Jag har en dotter som de på förskolan tror möjligen är särbegåvad vilket innebär att hon har kunskaper och förmåga att tänka ur andra vinklar än de jämnåriga- dock är det en ödmjuk, social, trevlig, lite tillbakadragen och självständig liten tjej. Hon dämpar sig själv för att ge andra plats och hon kan säga ”jag tänkte så och så men jag sa inget på dagis för andra vill ju också prata”….så det där som de beskriver låter för det första inte som särbegåvning.

    Sen reagerade jag på att ”han kan inte ha en diagnos mellan 8-14” och nej, det kan man inte men det kan vara en diagnos som yttrar sig i olika sociala sammanhang! Jag har även ett sk. diagnos-barn och hans svårigheter märks mkt tydligt i skolan medan hen hemma är som vilket barn som helst- diagnossymtomen yttras i stressiga miljöer, vid otrygga förhållanden och i situationer som kräver stor koncentration- hemma märks det som sagt inte!

    Så den mamman som skrev texten kanske skulle försöka prata med sin son, ta skolans reflektioner på allvar- jag tänker att skolpersonalen har sett en hel del barn genom åren medan hon kanske bara sett sitt eget barn? Att inte kunna dämpa sig, inte kunna hejda sina impulser, inte kunna ta ngn annans perspektiv och enbart se sig själv som mitten av universum tycker jag (obs jag är ej utbildad inom detta) tyder på en diagnos… Att den inte märks hemma beror antagligen på att hemma är han mittpunkten, alla lyssnar på honom och alla hans viljor blir bekräftade!

    1. Ja, undrar om detta barn har syskon? Inte så många i alla fall gissar jag… Obs, menar ej en måste skaffa flera barn men att om han är ensam kan han få odelad uppmärksamhet hemma.

  5. Bra skrivet! Jag är utbildad inom området och håller med Charlotte ovan om att det inte låter som (enbart) särbegåvning. Barnets svårigheter att anpassa sig till de sociala sammanhangen, vara flexibel, se andras perspektiv och hämma impulser påminner om vad man ser vid neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (kan förekomma samtidigt som särbegåvning) och då kan ju anpassningar av ett annat slag behövas. Det kan såklart som förälder vara svårt att se/erkänna svårigheter hos sina barn men det är väldigt vanligt att problem finns i en miljö men inte i en annan (jmf motsatt problem där föräldrar ser stora svårigheter men inte skolan vilket också förekommer).

  6. Oj, jag måste säga att det här var otroligt tråkig läsning för mig som är förälder till en särbegåvad son. Tyvärr är det inte första gången liknande åsikter dryftas, men likväl är det trist när det raljeras över att vi förväntar oss specialbehandling.

    För det första: Att vara särbegåvad är inte detsamma som att ha lätt för sig i skolan. Även jag hade lätt för mig i de flesta teoretiska ämnen men jag är inte särbegåvad. En mer adekvat jämförelse är den hypotetiska tanken om att vi normalbegåvade skulle bli tvingade att gå i särskolan och finna oss i den situationen.

    Vår son är 4,5 år. Vi har av lärare och specialpedagoger fått veta att uppskattningsvis 1/30 läser på hans nivå vid skolstart vid 7 års ålder. Han kan räkna matte som barn lär sig i år 3. Han hade kanske stimulerats kunskapsmässigt i år 2 (ja, redan idag), men barn i år 2 är märkta av skolan på ett sätt som en ny elev inte är, så det kan vara svårt att börja direkt där. Utöver det är det inte så bara att hoppa över en massa årskurser då han ännu inte har kommit så långt vad gäller det sociala samspelet samt att han är otroligt känslig. Och nej, han har ingen diagnos – jag är psykolog och har därför goda kunskaper om detta.

    Det handlar verkligen inte om att övertyga hela världen om att han är en ”utvald, unik snöflinga” och viktigare än någon annan eller om att vi vill ha specialbehandling för sakens skull, utan om att han förtjänar en bra skolgång precis som alla andra barn. Med tanke på att vi har SKOLPLIKT i Sverige, det vill säga att han måste vara där, tycker jag faktiskt att jag som förälder (och han som elev givetvis) kan förvänta mig mer än att han under tvång ska sitta där och inte lära sig ett skit under nio OBLIGATORISKA skolår. Är det etiskt korrekt? Är det att rätta sig in i ledet tillräckligt? Är det rimligt att han ska slösa bort sitt liv på det viset för att han råkade födas särbegåvad?

    Jag kan säga att det inte alls är enkelt att försöka hitta en bra lösning för vårt barn. Vi vill hans bästa precis som alla andra föräldrar och tyvärr är det inte så lätt att veta vad som är det bästa. Men enligt dig och många andra ska vi sluta kämpa för att han minsann ska lära sig att ”rätta in sig i ledet, acceptera att det kan vara tråkigt i skolan och på jobbet och i livet i stort”? Tror du verkligen att du skulle känna likadant om det gällde ditt barn?

    1. Hej Fanny. Jag är hemskt ledsen att jag gjorde dig ledsen. Jag tycker att din son förtjänar minst lika mycket stöd som ett barn som av olika anledningar inte hänger med i undervisningen. Verkligen. ”Det är klart att det finns bättre och sämre lärare och som förälder ska man förstås se till att ens barn får det stöd eller de utmaningar hen behöver.” Jag reagerade på inlägget då jag tror att det blir oerhört tufft för lärare att tillgodose alla föräldrars önskemål om det är så att vissa barn är så smarta att de inte fixar att sitta med i samlingen pga att det inte är tillräckligt stimulerande.

      1. Tack Hanna. Jag förstår att du inte menade att inte alla barn ska få samma stöd. Det som blir fel för mig är inställningen (obs! att det är min tolkning) om att föräldrar i vår situation generellt vill ha särbehandling. Jag kan förstås bara tala för mig själv, men jag önskar att det fanns en enkel mall att förhålla mig till. För även om begåvning i stort är en tillgång så är samhället inte anpassat efter att ta hand om de som sticker ut. Vidare är skolan uppbyggd på att alla barn (eller de flesta åtminstone) ligger på ungefär samma kunskapsnivå. Detta är självklart på ett sätt väldigt förståeligt och rimligt eftersom det är svårt för en lärare att under en lektion lära ut på individuell nivå. Däremot tänker jag att vi måste jobba mot att hitta lösningar på en rent strukturell nivå för att alla barn ska få en givande skoltid. Som jag skrev tidigare får jag dålig smak i munnen när jag upplever det som att skolplikten används MOT de barn som behöver extra av något. Är det inte barnet som har rätt till skolgång? Är det inte därför denna skolplikt finns? Om då skolan inte kan erbjuda mitt barn adekvat utbildning blir det ju faktiskt i praktiken ett straff för honom. Jag skulle ju inte själv vilja sitta av tiden i nio år.

        När ett barn är väldigt ”ojämnt”, som i min sons fall där han har väldigt hög begåvning men samtidigt inte alls är intresserad av lek med jämnåriga (vilket förskolan och vi försöker jobba med) blir det en ständig balansgång. Och det blir frustrerande för honom.

        Jag ville bara ge en mer nyanserad bild av hur ”föräldern” kan tänkas resonera. Jag håller med om att det finns många saker som barn behöver lära sig att förhålla sig till som en del av livet. Att vänta på sin tur, att låta andra prata och så vidare. Min poäng var att det blir orättvist när förutsättningarna i skolan gör det ännu svårare för det individuella barnet att lyckas med detta.

    2. Det är ju inte så att jag anser att ditt barn inte ska få den stimulans som han behöver och har rätt till- däremot så vänder sig jag (och Hanna tror jag) mot att barn ska särbehandlas hela tiden, en del tillfällen måste ju ändå barnet kunna delta även om det inte är stimulerande nog? Tex vid samlingar och vid gruppaktiviteter, det är ju även viktigt att ett barn lär sig att anpassa sig och att det inte alltid är roligt eller utmanande i skolan- en lärare kan anpassa tex undervisningen genom att ge större utmaningar osv till en del elever och enklare uppgifter till andra men viss ”obligatoriska” moment går ju inte att anpassa! Det samma gäller ju barn som har svårigheter, de får ju försöka anpassa sig till samlingar osv trots att det kanske är för stimulerande för dem…detta för att de istället behöver öva på det- nej, personligen tycker jag skolan till viss del ska anpassa sig men samtidigt gäller det att läraren hinner med och dessutom anser jag att det är av vikt både för barn med svårigheter och barn med stor begåvning att de lär sig att anpassa sig, detta för att klara sig längre fram i livet! Ditt barn kommer ju inte alltid bli stimulerad fullt ut, han kommer ju inte få specialanpassning utanför skolan och han kommer ju antagligen inte få det fullt ut i arbetslivet där möten osv ingår…. Men jag blir uppriktigt ledsen om du uppfattade min kommentar som sårande! Önskar din son all lycka!

      1. Tack Charlotte. Jag vill svara dig ungefär exakt samma som jag skrev till Hanna ovan så jag ber att du läser den kommentaren. 🙂

    3. Förlåt för att jag kommenterar så mkt 🙂

      Jag tänkte bara på det du skriver i din kommentar om att han inte bara kan hoppa över klasser för att ”han inte kommit så långt socialt”…för att öva det sociala, vilket ju även det är en stor del av skolgången, så är det ju exakt det jag menar med samlingar osv, det är ju specifikt övning av sociala sammanhang…skulle detta då anpassas för dessa elever (som det önskas i det inlägg Hanna länkar till) så förlorar ju dessa barn den övningen vilket de uppenbarligen behöver lika väl som normalbegåvade barn!

      Min dotter är 5år och kan läsa och skriva, vi har aldrig testat henne men vi och personalen anser att hon ligger långt före sina jämnåriga. Dock har jag pratat med kommande skolan och fått ett väldigt bra intryck av hur de hanterar barns olika nivåer- dock framhävde jag själv att jag inte ville att hon skulle särbehandlas, jag vill att hon ska göra samma uppgifter som de andra i klassen men sedan är hon är klar med dessa få större utmaningar, jag vill att hon ska delta i samtliga av skolans aktiviteter då jag tycker att särbegåvad är ett sånt svårt begrepp att greppa samt att det är svårt att veta vilka delar hon behärskar och var det fattas kunskap- därför tycker jag det vettigaste är att hon gör det alla barn gör så hon inte missar ngt väsentligt bara för att ”vi tror att hon kan det”…. Och dessutom tror jag inte på att barn ska fostras utifrån att vardagen ska vara rolig, stimulerande och spännande exakt hela tiden!

      Hur tänker du kring det?

      Jag läser psykologi men med inriktning på klinisk psykologi och har därför inte kommit i kontakt med detta så mkt….

      1. Jo, här håller jag med dig och vi har liknande inställning. Min utgångspunkt är också att barn vill vara som alla andra och vi vill ju inte att han ska ses som annorlunda ”i onödan”, om du förstår hur jag menar.

        Det som oroar mig inför skolstarten är att det generellt inte verkar finnas en plan för hur man gör när barn ligger långt före och exempelvis hinner färdigt uppgifter före övriga klasskamrater. En vän till mig berättade att hennes barn i sådana situationer hade fått skriva av texter snyggt. Och det kändes såklart helt meningslöst för honom. :/

  7. Det är bara en detalj i det hela men eftersom jag själv jobbar med detta så tycker jag att det är viktiga att påpeka att det inte heter privata skolor utan friskolor. Privata skolor får mig att tänka på USA och avgifter, vilket inte är fallet med friskolor i Sverige som är helt avgiftsfria precis som de kommunala. Mvh vän av ordning 😛

  8. Sen tycker jag det är tråkigt att den kommentar jag skrev på inlägget du länkade till (obs inte alls otrevligt eller som ett påhopp utan liknande den jag skrev här ovan) inte har blivit godkänd trots att det finns godkända kommentarer som är skrivna efter att jag skrev min… Att skriva sin åsikt och sedan enbart vilja ha glada hejarop är knappast konstruktivt för situationen och tyvärr får det mig att ifrågasätta hur konstruktiv diskussionen med den berörda personalen varit…. Jag har haft otaliga diskussioner med både förskolepersonal och skolpersonal och alltid fått ett oerhört proffsigt och vänligt bemötande medan andra föräldrar upplevt motsatsen, utan att generalisera så stämmer ”som man bäddar får man ligga” allt som oftast!

    Hanna, jag tycker du är modig i många av de diskussioner du tar upp här på bloggen och av det jag läst så tycker jag du är objektiv, klarsynt och förstående!
    Heja dej! (= glatt hejarop)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.