8 reaktioner på ”Det känsliga barnet ”

  1. Jag fick ångest av detta.
    Jag har inte kunnat hantera mina barns gråt. Jag går sönder inuti. De har gråtit ganska mycket ska tilläggas. Det här som skrivs om att det kan skada bebisen att inte låta denne få skrika och känna känslan och därigenom hantera smärtan. Alltså barnperspektivet ÄR det viktigaste men som förälder är det lite damn if you do, damn if you don’t… I kommentarerna till inlägget finns en länk till ytterligare ett inlägg där det konstateras ”Å ena sidan så är du inne på att ni faktiskt orsakat skada, och det är en del av detta som inte går att reparera, så tråkigt är det.” Sedan fortsätter fina och bra råd om självklara saker som att be om ursäkt och tillåta känslor.

    När min 6 månaders dotter gråter förtvivlat tittar hon på mig med ögon som säger ”Hjälp mig hantera min ledsenhet”. Så tolkar jag det. Därför plockar jag upp henne i min famn. Berättar för henne att jag finns där. Sjunger, ger bröstet eller stryker henne över ryggen. Jag vet inte vilka studier som bekräftar att detta orsakat oreparerbar skada (och självklart är detta en öm tå då jag vill ge mitt barn det bästa), men jag känner bara suck och ångest nu.

    1. Men vänta här, jag kanske inte fattar nu, men meningen är väl att man SKA hjälpa barnet att hantera det, ha det i famnen etc. Precis som du gjort. Men att det kan kännas trösterikt att veta att barnet inte gråter för att du gör något fel/det har ont etc utan att det är något som behöver komma ut? Förlåt kort svar men tänker att vi kanske missförstått varandra? Kram!

        1. Jag tolkade texten som att en ska tillåta barnet att så att säga ”gråta ut ordentligt”. Att distrahera med sång och klang får barnet att främja sig från sina känslor typ. De skriver ju tydligt att det ej handlar om en 5-minutersmetod, barnet ska alltså gråta ut hos anknytningsperson. Men personligen för mig så skulle det aldrig funka. Jag måste avleda ibland för annars skulle jag gå under. Säger aldrig till min 3-åring att ”det gick bra” osv om han slår sig, låter honom alltid få känna efter och bli tröstad om så behövs (såklart). Men en bebis som gnäller/gråter 80% av tiden (fullt frisk, mätt, varm, trygg osv) där fixar jag inte att undvika distraktion ibland. Jag finns där, jag plockar upp och ger ögonkontakt men ibland också en majskrok/leksak/tittut-lek. Reagerade bara på artikelns formuleringar. Men är ju en trött och sliten mamma som försöker sitt bästa också. Tack för fin blogg.

          1. Ja men gud, så har jag också gjort, alltid. Gud vad jag till och med guppade omkring med Juni när hon hade skrikpanik som höll i sig.

            Usch, det är så hemskt när man är just en trött och sliten mamma som försöker sitt bästa och känner skuld över något, mitt syfte med att dela artikeln var verkligen det motsatta.

            Du är såklart helt toppen.

            Kramar.

  2. Jag tolkar det som du, Hanna. Tyckte också att texten var tröstrikt och viktigt. Visst gjorde jag inte allt rätt med första barnet, t.ex. det där med att kanske ge bröstet lite för fort när barnet bara behövde få gråta ut, men ändå skönt att läsa om hur gråten är viktig som beabetningsprocess. Inte minst känner jag mig mer förberedd inför nästa barn. Tänker också att jag blir mer stärkt i att Max, tre år, ska få tillåtas att gråta. Tycker ofta att människor i vår omgivning har svårt att hantera när han gråter, att de fort vill få honom glad igen genom bus/avledning. Nu är jag mer förberedd att säga ifrån nästa gång vi hamnar i en sån situation. Tack Hanna för tipset!

      1. Hej! Jag hittade också denna artikel/blogg om gråt och tyckte att den var till stor hjälp att förstå vår son och hans behov av att släppa ut känslor.
        Jag läste den när han var runt 1 år och tog till mig en del av det. Nu är sonen 2,5 och det var först för någon månad sen som jag började läsa mer av Aletha solter (samt fann facebookgruppen ‘aware parenting (based on the work of Aletha solter)’ ) och har haft stor hjälp av det när sonen haft stora känsloutbrott (trotsutbrott). Det har verkligen hjälpt att istället för att försöka få honom att sluta gråta eller känna frustration över hans beteende, har jag istället suttit med honom och bekräftat hans känslor. Tidigare har vi försökt med allt annat då han gråtit -för att få honom att sluta: amning, olika saker att äta, vagga honom, bära runt honom. Det känns tråkigt i efterhand att inse att han bara hade behövt få gråta hos oss i lugn och ro. Men jag är glad att vi kommit till insikt om detta, nu känns det så självklart!
        Kan även tipsa om Marion rose på youtube som gjort en videoserie på ämnet: http://www.youtube.com/playlist?list=PL2u0fIBWT-4um2siHESMo_XQNdJ3vS3C6

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.