Har du ett favoritbarn?

”Hennes studie kom fram till att 65 procent av mammorna och 70 procent av papporna hade ett favoritbarn.”

Har du ett favoritbarn? Jag hade såklart redan väldigt starka känslor för Juni när Arve föddes så även om han var en extremt gullig liten marsipangris så hade han ändå en viss uppförsbacke. Men den hämtade han väl upp på nån vecka. Jag tror inte att jag favoriserar något av barnen, men de är ju så små ännu.

Jag tycker för övrigt inte att det är en stor grej om man gillar sina barn på olika sätt, så länge man är hyfsat rättvis och alla känner sig likvärdigt älskade. Jag skämtar ibland om att jag hamnar på en tredjeplacering bland barnen i min ursprungsfamilj, men även om det skulle vara så skulle det vara helt ok. Jag känner mig älskad och mina föräldrar är nästan överdrivet rättvisa. Det är fint!

15 reaktioner på ”Har du ett favoritbarn?”

  1. Minns att jag läste kommentarsfältet till någon sån här artikel för någon månad sedan. ALLA dementerade bestämt att de hade favoriter bland sina barn och skrev att folk var dumma i huvudet om de hade det. Funderade en stund på att gå in som en slåttermaskin bland kommentarerna men lät bli.

    1. Haha, det hade varit jättekul ju. När Arve var nyfödd hade min man en del (eventuellt sömnbristrelaterade) tankar om att han skulle bli tvungen att välja ett barn vid nån typ av olycka/hot. Och vilket han skulle välja.

      Såklart man hade valt det äldsta då, som man känner bäst? Så tyckte jag i alla fall. Men såna här tankar är så extremt förbjudna. Tror inte folk vågar tänka att de skulle ha ett favoritbarn.

      Intressant att så många hade svarat ja i den där relativt lilla undersökningen, ändå. Det kanske är väldigt svenskt med den starka rättvisekänslan.

      Jag tycker för övrigt ofta att jag läser mellan raderna i bloggar och tänker att folk visst har favoritbarn.

      1. Sådana där tankar har jag med haft. ”Vilket barn skulle jag välja i en katastrof?”. Vissa av mina barn är ju liksom bättre lämpade fysiskt och psykiskt. Skulle de släppts vid ett berg hade min ettåring (i en fantasivärld) till exempel krävt med hög röst att någon burit henne hela vägen till säkerhet medan min femåring hade satt sig ner och gett upp.

        Jag tänker att folk i min blogg vet vilket barn som är min favorit men jag tror att de har fel. Sen växlar det såklart, som Anna säger. Plus att barnen också är med och väljer vilken förälder som ska favorisera dom.

  2. Det kanske går i faser? När min dotter kom så blev jag så upp över öronen förälskad i henne. Sen var kärleken till min man och min son bestående och stabil. Men jag blev ju förälskad i henne. Nu håller hon på att få tänder och är ganska….gnällig. Så nu vill jag vara ensam med sonen och hitta på kul. Han säger så mycket fint. Men ibland slutar han aldrig prata. Och då är det skönt att ligga och jollra med minsta lilla…. sådär fortsätter det tänker jag…

  3. Jag har tänkt så otroligt mycket på det där. När min yngsta föddes hade jag ständiga, ofrivilliga fantasier om att det började brinna – och vilket barn skulle jag rädda först. Jag lyckades aldrig komma fram till något.
    Klart att jag älskade storebror mest precis när lillasyster föddes, men det är ju det där med förälskelsen i den nya lilla bebisen – det går ju fort innan de är på ganska lika nivå.
    Jag älskar verkligen dem lika mycket, men på olika sätt. Jag gör verkligen det. Däremot är storebror ganska komplicerad, ofta arg och rätt så inbunden. Medan lillasyster är glad, charmig och ganska lätthanterlig (välkomnar nästan för rättvisans skull att hon nu är på väg in i trotsåldern). Jag har ett inre obrytbart band till dem båda, en stark, stark kärlek. Men de mer ytliga känslorna kan variera, som att jag kan vara arg på den ena och vänligt inställd till den andra. Ibland känner jag att jag tycker mer om lillasyster, om du förstår vad jag menar. Men jag märker också att det där svänger, beroende på vad som händer en vecka eller bara en dag.
    Jag jobbar så hårt jag kan på att försöka få båda att känna sig älskade – lika mycket. Att ge dem tid, uppmärksamhet, kramar. Det är verkligen svårt. Men jag tycker också att tiden är på min sida, jag blir bättre hela tiden. Tror jag.

    1. När jag läser vad jag skrivit nu låter det ju som att jag tycker det är svårt att få dem att känna sig älskade. Men det svåra är ju att ge dem lika mycket uppmärksamhet, kramar, osv, för de är i olika åldrar och behöver lite olika saker. Plus är olika personlighetstyper.
      Och om jag ska försöka sammanfatta romanen ovan menade jag att jag grundläggande älskar dem klika mycket, men de mer ytliga känslorna varierar. Ibland till det ena barnets fördel.

  4. Min man har tre syskon och han är definitivt den som kommer sist i favoritordningen. Han är en lugn mellanbror mellan två väldigt krävande bröder (tre barn på fem år), och sen kom deras lillasyster som en sladdis. Jag tycker det är hemskt för det gör att våra barn också kommer sist i favoritordningen och de får verkligen inte lika mycket tid, uppmärksamhet eller kärlek som kusinerna. Extra jobbigt är det eftersom mina föräldrar inte lever längre och vi har noll avlastning, men aldrig att hans föräldrar tar initiativ till att ses, nu är det femåringen som frågar ”tror ni vi kan träffa farmor nån gång?”

      1. Även om jag inte tycker att det faller på mig att prata med dem om det så kommer det brista för min del förr eller senare. Hans föräldrar är skilda och pappan har vi gett upp hoppet om för länge sen, men min man verkar ändå tro att hans mamma ska ändra sig vad det lider. Han har försökt prata med henne lite grann men sen är de så sjukt konflikträdda i hans familj. Om det är något jag lärt mig av det här så är det att jag aldrig, aldrig får favorisera ett av mina barn framför det andra så att det märks (när det handlar om viktiga saker alltså, nu är de två och fem och ja, tvåårsåldern är inte min favoritålder…), och om jag någon gång får barnbarn så ska jag barnvakta röven av mig för fy sjutton vad slitigt det är att aldrig någonsin få en frivillig hjälpande hand av någon.

  5. Jag älskar nog mina två pojkar lika mycket (hur man nu mäter kärlek?), men på helt olika sätt.
    Storebror (snart 8) är lite som en hund – han är superduktig och gör oftast det man ber honom om, han har ett stort bekräftelsebehov och är lite av en ögontjänare.
    Lillebror (sexochetthalvt) är mer som en katt – ganska kantig i humöret, men tillåter mys och närhet på sina egna premisser. Honom måste (?) man tjata på och han vill inte bli bestämd över.
    Jag känner ibland att jag tycker det är svårt att ge den uppmärksamhet och bekräftelse som storebror behöver, att det är lättare med lillebror som själv kommer och sätter sig i knät när han behöver närhet. Mer hands-on, liksom.
    Dessutom uppskattar jag lillebrors självständighet, som innebär att han t ex kan roa sig själv med sitt lego – medan storebror behöver bli underhållen på ett annat sätt.
    Det är verkligen inte helt lätt att erkänna för sig själv att man känner olika för dem, men det är nog å andra sidan omöjligt att INTE göra det? Jag tänker att det är väl som i övriga livet – vissa personligheter funkar bättre ihop med ens egen.
    Jag är iaf medveten om detta, och gör därför vad jag kan för att inte favorisera någon av dem. Eller, jag favoriserar dem båda två men utifrån deras egna respektive behov och personligheter – så skulle jag nog vilja säga 🙂

    1. Vad fint du skriver. Jag tror att det är som bäst när man själv är medveten om det för då gör man ingen skillnad på ett omedvetet plan, om du förstår hur jag menar?

      Extra fint om du ger storebror närheten fast det är svårare. Jag var själv äldst och drog mig lite undan kanske.. inte så lätt för en förälder att tvinga sig på med kramar och sitta i knät. Men ibland är det skönt för ett barn när föräldern tar initiativet.

      Tycker du låter som en himla bra mamma <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.