Kamratpostens undersökning och papporna

Oj vad jag citerade motsvarande undersökning när den genomfördes för tio år sen. Jag använde den som argument om hur viktigt det är att dela på föräldraledigheten och hur mycket pappor förlorar på ett ojämställt familjeliv.

Det är såklart fortfarande sant att pappor blir förlorare av att vara mindre närvarande, men den här gången läser jag undersökningen lite annorlunda.

Barn har alltså fått svara vem de helst pratar med när de är ledsna. Och bara 53% av barnen väljer att prata med sin mamma eller pappa i första hand.

Att 47% väljer att prata med någon annan än sina föräldrar när de är ledsna ger även oss mammor underkänt, tycker jag. För vi har åtminstone växt upp i ett sammanhang där det är mer ok att prata om och visa känslor. Vi tar statistiskt sett ut större del av föräldraledigheten och mer vabdagar. Och ändå väljer 17% av våra barn att prata med ”ingen alls”, hellre än att komma till oss.

Men det är svårt, såklart. Det finns barn som är superöppna och berättar om allt. Och det finns barn med hög integritet som har svårare att öppna upp. Det beror till stor del på hur bra föräldrarna är på att lyssna och på att härbärgera barnens känslor. Men jag skulle också säga att det beror på att barn är olika.

Det den här undersökningen kanske främst visar är hur svårt det kan vara för barn att prata med en vuxen. Att vi absolut inte kan förlita oss på att våra barn berättar om de blivit utsatta för något hemskt.

8 reaktioner på ”Kamratpostens undersökning och papporna”

  1. Åh jag har också tänkt så mkt på detta på sistone. Och avhandlat med min terapeut. Alltså grejen med när barnen inte vill prata om vad som tynger dem. Typ frustrationen i att ”vi finns ju här för dig, vi ser att det ÄR nåt, kan du inte berätta?” och så vill barnet inte det. Ändå. Låtsas hellre att det är något annat, något mindre eller mer greppbart, (typ nej det är inte det, det är att jag slog mig på knät) än det verkliga. Har haft anledning att fundera på det pga orsak, så att säga. Jag tänker att LITE kanske det är att barnen går igenom perioder då de själva klipper lite band till sina föräldrar, typ ”det är okej att inte berätta allt”, men också att barnen av olika anledningar vill skydda föräldern (hen kommer bli så arg ledsen etc om jag säger vad som hände i skolan idag) eller upplever skam över det som tynger dem. Asså jag hade inga svar eller smarta funderingar här. Bara att jag också tänkt på det mkt och också känt FAIL när barn inte vill prata.

    1. Ja men jaa! Alltså mitt inlägg var lite skruvat med mening eftersom man använt denna undersökning för att prata om just pappornas ansvar, fast jag tycker att det är en bredare fråga. Måste säga att J valde 1. kompis, 2. mig, 3. ingen. Men när hon ska till doktorn eller vill åka nån ny karusell är jag helt värdelös som sällskap, då är det bara Martin hon känner sig trygg med. Så man fyller väl olika funktioner dessutom.

      Men jaa man känner verkligen fail. Tycker jag försökt ha så öppet klimat. Lyssna lagom intensivt, härbärgera känslor etc. Men jag är väl FÖR intresserad kanske…

  2. Ja, fast nej. Min son är tretton (vilket är en ålder som jag tror var inkluderad i undersökningen?) och det börjar bli så tydligt att han har påbörjat någon slags liten frigörelse.

    Jag kan se på honom att han tycker att vi är dumma i huvudet när vi tjatar om läxor och så vidare. Jag är så glad för att han har vänner samt andra vuxna i sitt liv som han kan prata med. Som han vågar prata med. Jag ser det verkligen inte som att vi föräldrar får underkänt för det. Faktiskt tvärtom.

    Relationen till föräldrarna är genom barndomen den enskilt viktigaste relationen som barn har. Den måste de kunna ventilera på andra håll, det är en rättighet de har.

    Så tänker jag iallafall.

  3. Jag tänker att föräldrarna kan av olika anledningar vara orsaken till att barnen mår dåligt. Det är lätt att tänka att alla bor med två närvarande, stöttande föräldrar. Men så är det ju inte. Det kan vara anledningen till att de inte vänder sig till föräldrarna när de är ledsna. Jag tror det finns många aspekter av undersökningen. Där ingår säkert också pappors frånvaro och barnens frigörelse.

  4. Pingback: Den där om 17 % |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.