Mammiga barn

Arve är så mammig nu. När jag skulle ut och lufsa min runda förut hörde jag hans skrik ända nere i porten och Martin berättade att han hade varit otröstlig, länge. Jag är ju borta mer än tio timmar om dagen under vardagarna, och han och Martin har det jättebra tillsammans. Men jag antar att det blir jobbigt med ytterligare separation? 

Det går väl över, Juni var också väldigt mammig i perioder. Nu är det helt lugnt om jag är borta en kväll och hon vill t.ex. hellre att Martin ska vara med hos tandläkaren. 

Men det tar ju emot att ha någon slags ”egentid” just nu. Lilla plutten. 

3 reaktioner på ”Mammiga barn”

  1. Våra har också varit så i perioder. Isolde mer mammig och Livia mer pappig. Ett tag kunde inte Tommie vara i samma rum utan att Livia började gråta och skulle till honom. Jobbigt för alla! Men skönt är att det går över.

  2. Åh gud, nu kom jag att tänka på min äldste son som var så extremt mammig nästan hela första halvåret. Så fort han satt hos mig var han tyst men annars skrek han otröstligt. En gång lämnade jag honom (han kanske var ett halvår) hemma med pappa och åkte en kväll till en kompis. Vi käkade middag, babblade och drack vin i godan ro, detta var innan mobiltelefonernas tid, mitten 90-tal. När jag kommer hem har han skrikit tills han spytt om och om igen, min man var helt knäckt, jag hade glömt att lämna telefonnummer och adress utan bara berättat att jag skulle hem till Ingela,min jobbarkompis. Min man hade efter flera timmars skrik ringt min syster och frågat vad han skulle ta sig till och hon sa, ta en t-shirt som luktar mamma/Pernilla och sätt på dig. Det gjorde han stackarn (med tanke på att han var nästan två meter och vägde typ 100 kilo och jag vägde kanske 60kg,vilken syn) Det hjälpte inte ett smack.
    Det tog ett tag innan vi prövade det igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.