Man vill inte döma, men…

Jag dömer sällan andra föräldrar. Alla kämpar vi på, på olika sätt. Men just den hardcore versionen av fem minuters-metoden. Där går min gräns. Jag tycker att det är så sjukt fel att låta barn gråta sig till sömns, i ensamhet. Det går liksom emot allt sunt förnuft, enligt mig. Jag tycker förresten att hela inställningen, där man tänker att spädbarn protesterar, försöker bestämma, ta kommando, är helt galen. Den synen på barn liksom?

Alla föräldrar som kämpar på, som ammar halva nätter eller buffar eller bär eller sitter bredvid spjälsängen och sjunger bort all den tid som skulle gå till att vika tvätt, äta en macka eller kolla på ett halvt avsnitt av en serie eller rullar en vagn över en tröskel i timmar. Jag vill bara skicka all styrka till er, det är så kämpigt med barn och sömn. Jag vet. 

Och jag fattar verkligen varför folk blir desperata och använder fem minuters-metoden, det är definitivt bättre än att få panik av sömnbrist och skaka/skada barnet fysiskt. Men det är sjukt att vi ska vara så ensamma med våra skrikande små barn om nätterna att det behövs en sån metod. 

24 reaktioner på ”Man vill inte döma, men…”

  1. På vår BVC sa de att Penny skulle ”lära sig leva med besvikelsen” när hon vaknade på natten, var ledsen och ville ha mat som tröst och för att kunna somna om. Vi bara: ”Nä, vi kör på, hon vänjer nog av nattätandet av sig själv” och gav henne mat och kramar istället. Natten till julafton sov hon 20-08 för första gången och det håller fortfarande i sig – utan nån metod. Får ångest av blotta tanken på att höra henne få panik och inte trösta! Usch, förstår inte hur man kan med 🙁

  2. Usch, håller verkligen med dig! Den metoden förstår jag mig inte på. Känns så himla onaturligt. Alla råd man får om hur man ska bete sig på natten tycker jag man ska strunta i och gå på magkänslan. Barnet gråter, det ger uttryck för ett behov. Inte gråter de för att vara dumma eller trotsa.

  3. Åh, att inte få sova – fyfan vilket helvete det är. Men att låta de skrika när man är dödstrött är liksom helvete i kvadrat. Så vi bär, och vyssar, och vagnar, och klappar, och gråter ikapp. Nån gång måste det fan vända! ❤️

  4. Fast alltså. Nej. Allt är inte svart eller vitt. Man vet inte vad som får en förälder att bestämma sig för att det här är en utväg, så jag tror man vinner på att försöka tänka runt hörnet. Och inte döma, inte heller den här ”metoden”.

    Jag antar att jag blir (illa?) berörd av era kommentarer eftersom jag själv har provat femminutersmetoden. Låt mig förklara.

    Jag gjorde det med min son när han var nästan två år. Jag satt i soffan i samma rum, tre meter bort. Jag var nära och jag kunde prata med honom. Efter tre kvällar somnade han själv, något som aldrig hänt tidigare. Det var vid den tidpunkten en nödvändighet för att vi skulle överleva vardagen av framförallt två anledningar; Dels så var jag under veckan ensam med min son, arbetade heltid och mer därtill. Det tog lång tid att söva honom och jag upplevde att jag behövde en timme eller två själv på kvällen, innan jag däckade.

    Därutöver hade han nattskräck varje natt, med i genomsnitt tre uppvak per natt á 15-20 minuter vardera, fyllda av hans skrik och skräck. Att få honom att somna själv var ett tipps från sömnläkare, för att få nattskräcken att minska och få någon form av sömn, vilket var ett skriande behov för att fungera som förälder och människa. Någon annan lösning fanns inte för oss just då, eftersom vi inte har någon avlastningsperson i form av mor-/farföräldrar syskon etc. Det finns bara vi, vi är helt anvisade till varandra.

    Så döm inte. Inte heller de föräldrar som använder den här metoden. Människor gör i regel inte saker på pin kiv. Det finns så många sidor av varje historia.

    1. Jag är jätteledsen att jag skrev så att du blev illa berörd. Har själv haft ett barn med nattskräck, som höll i sig tills hon var tre, och en annan som vi fått bära runt vid varje uppvak, jag fattar verkligen desperationen. Bra att du hittade något som funkade för er. Hjälpte det även mot nattskräcken? Själv fick jag ibland gå ut och gå med J i vagnen när hon fick nattskräck, även om det vad fyra på natten. Barn och sömn alltså, ett kapitel för sig…

  5. Åh… Där blev jag en dömd förälder också då.

    Jag förstår att en är kritisk mot metoden. Jag håller inte alls med rationaliserat av den och hur den beskriver barnets agerande. Barn har behov av närhet och omsorg, det är klart att man ska göra sitt allra bästa för att uppfylla dem! De är liksom inte utstuderande tyranner.

    Men jag förstår inte att man kan tycka det är så skadligt heller att det liksom är där gränsen går för ett kategoriskt dömande av individer som använt den metoden. Bebisar får inte alltid sina behov tillgodosedda. Föräldrar blir magsjuka, man måste springa iväg till ett äldre syskon eller vad som helst. En kan inte alltid ta upp barnet direkt. Fan, min sambo var så trött så han inte vaknade av skrik en halvmeter ifrån sig en natt. Vet inte hur lång tid det gick innan jag insåg, tre rum därifrån, att han nog inte tagit upp bebisen…
    Jag säger inte att det är BRA, men jag har som sagt svårt att förstå att det ska vara skadligt som det framställs ibland? Att det händer någon enstaka gång borde väl bebisar vara rustade för utan att få men? Särskilt om man praktiserar så nära och lyhört föräldraskap som man bara kan i övrigt? Obs att det är enstaka undantag jag pratar om.

    Med mina två yngsta barn skulle jag aldrig använt femminutersmetoden, för man gör ju som sagt sitt bästa för att möta behoven och vill göra det också.

    Men när mitt äldsta barn var 11 månader var det annorlunda. Hade väl haft en lätt förlossningsdepression som jag inte vågat berätta om för nån av skam. Under de sista tre månaderna hade han sovit sämre och sämre. I början kanske två timmar i sträck ibland, de sista fem, sex veckorna aldrig mer än en halvtimme i sträck. Aldrig. Och mycket av nätterna och läggningar var redan skrik, fast i famnen. Jag ammade och det var det enda som funkade hyfsat, han tog aldrig flaskan. Jag har aldrig varit så galen av trötthet. Dock inte nära att skada barnet alls, tack och lov. Vi fick hjälp av anhöriga, men det är väldigt svårt att begära så mycket hjälp som vi skulle behövt då. Vi provade det mesta för att förbättra hans och vår sömn utifrån vad vi kunde göra. Förhållandet kraschade. Det fanns andra problem runt oss också.

    Den första kvällen tog det en halvtimme innan han somnade. Den andra kvällen en kvart. Den tredje kvällen fem minuter. Jag var som sagt så galet trött med ständigt illamående, huvudvärk och ofta lätt ångest att det inte ens var jobbigt att göra. Det var liksom enda ljuset i tunneln på fem, sex veckor av ren desperation. Efter de sammanlagt 50 minuterna sov han bra varje natt. Det räddade mig från en depression och det räddade defintivt vårt förhållande. Jag ser inte att vi skulle kunna komma ur det kaoset på ett bättre sätt ens nu med facit i hand.

    Jag skulle aldrig rekommendera metoden för nån och skulle hellre sluppit det, men för mig går definitivt inte gränsen för dömande där.

    1. Ja men då gjorde ni det enda rätta för er familj, såklart. Och behöver absolut inte nån som kommer och tycker att det är fel. Vad otroligt tungt det måste ha varit.

      Jag är så otroligt känslig för skrikande spädbarn, vill liksom gå fram och lyfta upp skrikande bebisar ur vagnar när föräldrarna bara går, fast att bara fortsätta gå kanske är det bästa sättet för att få barnen att somna. Det är något med skrikande bebisar som gör mig otroligt illa till mods, även på film.

      Det var dumt att skriva detta inlägg.

    2. Men detta ”hardcore 5 mm” enligt Eckerberg, om barnet kräks:

      Vissa barn är mer envisa än andra, tömmer sängen på innehåll och tillslut även magen. Eckerberg menar att även dessa barn har rätt att lära sig somna själva. I linje med tanken om belöning menar han att man belönar kräkandet om man tar upp barnet och att barnet då kommer att fortsätta med det beteendet. Han råder istället att man helt enkelt byter lakan lite smidigt. Tanken är att förmedla en upplevelse av att ”Fast jag var så arg eller rädd gick det bra ändå”.

      1. Oj shit! Nej, då förstår jag att hardcore betyder nåt annat än jag trodde. Trodde det avsåg att hålla sig ute ur rummet i fem minuter trots gråt. Det där låter läskigt tycker jag.

        Bill också poängtera att jag tycker man ska kunna kritisera metoden. Det var det allmänna dömandet av de som använder metoden jag regerade på.

        Och iofs behöver man väl också kunna diskutera gränsen för vad som faktiskt är okej och inte även hos individer ❤

  6. De som har skrivit här ovan som har använt femminutersmetoden är inte de föräldrar som jag reagerar på, här verkar alla ha haft en jättetraumatisk situation som tvingat fram metoden. Jag ska berätta vad jag tycker är sorgligt och hemskt: auktoritära föräldrar som har som princip att barnen ska somna själva och låter dem skrika sig till sömns, där det inte har förekommit några problem med insomningen, utan där det är något föräldrarna gör på grund av värderingar. Det har jag väldigt svårt för. Bara som en regel. Jag har bott hos en sån familj en gång och tyckte det var jobbigt att lyssna på deras skrikande barn i sitt stängda rum i spjälsängen, men föräldrarna satt oberört och fixade med bankgrejer på datorn etcetere.

    Det är ett exempel på saker jag brukar kalla ”auktoritärt skit”. Jag har läst om anknytning, hur man skapar trygg anknytning och vad som kan orsaka otrygg eller ambivalent anknytning och vilka problem folk får som vuxna när anknytningen blivit otrygg eller ambivalent. Och att systematiskt förneka barnen närhet och trygghet är som ett recept på otrygg anknytning.

    1. Ja men jag borde ha skrivit om det istället. Både om auktoritära föräldrar, men också om föräldrar som är rädda för att göra fel och tror att det är viktigt att barnen sover i sina sängar, och som påverkas av sånt han Eckerberg har skrivit, som enligt mig inte har något stöd i forskning. De som skrivit här, och som väl är de som tar åt sig när jag skriver om sånt här, är ju föräldrar som ger sina barn massor av närhet och värme om dagarna och behövt detta pga en traumatisk situation. Och dem vill jag verkligen inte lägga nån skuld på.

      Men jag tycker det är så sjukt när BVC delar ut foldrar med sån här skit:

      ”Man tror lätt att små barn reagerar likadant som äldre barn och vuxna. Men deras medvetande är ännu inte fullt utvecklat och de har svårt att överföra erfarenheter från en situation till en annan. De saknar helt enkelt förutsättningar för att vara långsinta.

      Det är lätt att tro att barnet skriker för att det är otryggt. Särskilt lätt att tro det har dubbelarbetande föräldrar, som ofta har dåligt samvete för att de inte tycker sig räcka till. Men de som protesterade mest i min undersökning var de tryggaste barnen. Barnen protesterar nämligen inte av otrygghet. De protesterar av ilska för att de inte får det de vill. Och det är inte farligt att vara arg.”

      1950-talet ringde och ville börja operera spädbarn utan bedövning igen, de har ju ändå inget minne

  7. I love you Hanna, det vet du, men jag blev nog lite förvånad av det här inlägget jag med.

    En allmän undran apropå inlägget och kommentarerna: jag har aldrig förstått varför just 5-minutersmetoden är ett sånt rött skynke för annars rätt förlåtande föräldrar? Såg att Lady Dahmer postade en vedervärdig ”dikt” från ett litet småbarn häromdagen, och enbart fick bifall i kommentarerna, inte ett enda ifrågasättande.

    Varför ska föräldrar få välja så mycket annat i föräldraskapet (flaskmatning, samsovning, inte borsta tänderna med tandkräm eller vad sjutton som helst man nu ”brinner” för) medan 5MM är den värsta no-go:n av alla? För effekten blir ju som vanligt att det är mammor som skuldbeläggs för sina sovmetoder (eller brister på sådana) medan papporna lallar vidare utanför filterbubblan.

    Jag vet flera fina mjuka mammor med goa ungar som de fick att somna med hjälp av 5MM när de var små. Jag själv provade metoden med mitt första barn och det var inget som helst trauma inblandat, inget skrik och kräk (hur vanlig effekt är ens det?!), men han var också ett ganska lätt barn, tror många har mycket större anledning till metoden som sista utväg, jag ville bara ha en bra rutin. Med tvåan som aldrig sov hela nätter hade jag BEHÖVT göra det, men var för utmattad för att orka ta tag i det. Och mer insyltad i internetföräldraskap för att ens våga…

    Det jag vill ha sagt är att jag tycker den förälder som testar en dylik metod är lika mycket hjälteförälder som den som nattvakar, buffar, rullar vagn över tröskel, kör ett låg-affektivt bemötande osv. För så här några år ut ur småbarnsåren är det min främsta tanke om andra föräldrar jag möter: ni är freakin’ ✨HJÄLTAR✨

    Kram ❤️

    1. Alltså det var överilat att skriva detta, särskilt formulerat som jag gjorde i inledningen. Jag brukar tänka att jag inte ska skriva sånt jag inte skulle säga rakt ut till vem som helst. Och jag skulle aldrig säga till en förälder att den gjort fel som kört 5 mm. Blev bara lite upprörd av en diskussion på Facebook och att det verkar som om man får kritisera så mycket annat när det gäller föräldraskap, skärmtid och att barn måste ha tråkigt och vaccinationer osv, men att just sömnmetoder är en så helig ko. Sen läste jag Annikas, Elins och din kommentar och blev påmind om varför det är så. För att 5 mm ofta är ett sista halmstrå för att undvika katastrof. Och inte behöver mer skuldbeläggande.

      1. därför jag är ett fan också, för att du vågar skriva ofiltrerat om det allra mesta, och det skulle jag verkligen inte våga själv. Och att du inte stoppar huvudet i sanden om det skulle råka blåsa, utan diskuterar sakligt.

        Och framför allt: reflekterar och är transparent kring att man kan ha två känslor inför en sak samtidigt. Det känns mänskligt i en tid när alla är så fast övertygade om vad som är rätt/fel ur just sitt eget perspektiv ✊❤️

  8. Ääh vad svårt att formulera sig utan att trampa på tår men ändå vara ärlig. Men känns inte 5MM väldigt olika beroende på om den används mot en liten bebis eller mot en 2-åring? En 2-åring har möjlighet att förstå när man förklarar saker och en 2-åring kan förstå att föräldrarna är där, om inte i rummet.
    Så i de tillfällena kan jag förstå om man haft problem i längre tid.
    Men att använda metoden mot typ en 6-månaders? Har själv en 5-månaders som måste lindas, bäras, ammas och sova på mig för att kunna sova om nätterna. Men det är ju hans behov. Han skulle ju känna sig lämnad till vargarna om jag inte hjälpte honom med det.

  9. Intressant att läsa, både ditt inlägg och kommentarerna…

    Min unge sov knappt alls till han var nästan två år, nattamning, nattskräck, vaknade hela tiden, vårt förhållande kraschade delvis för att pappan under sina nätter körde ”skrika tills barnet somnar” och jag stod inte ut… I Spanien är det tyvärr fortfarande väldigt vanligt från barnet är väldigt litet, speciellt runt 3-4 månader när mamman ska börja jobba igen…

    Jag dömer också mammor som kör 5-minuters metoden men hoppas de allra flesta ha sunt förnuft att inse på vilka barn en sån metod funkar, och på vilka barn det inte gör det. I vårt fall blev sömnen mycket värre efter hans pappas försök till skrika sig till sömns (pappan med öronproppar i ett annat rum).
    Min snart 6-åring samsover forfarande tätt intill mig varenda natt, jag nattar honom varje dag med att ligga bredvid och sjunga vaggsång.
    Heja dig som vågar vara ärlig!

  10. Jag har fullt förståelse för föräldrar som använder kurer. Vi har kurator äldre två, kanske framför allt Milla, enligt Anna Wahlgren och det har funkar svinbra. Och varit stor lättnad, särskilt efter kolikmånader. Men i tvillingarna har vi mött vår överman, två barn är liksom ännu fler nattetid och två som gallskriker pallar inte min kropp. Jag får liksom tryck för bröstet och hjärtklappning. Så därför har vi valt den här mildare ”metoden”. Och jag måste ändå säga att BVC, som i övrigt är jättebra, har också stått handfallna när det kommer till att sömnträna tvillingar.
    Men det här sagt, så menar jag bara, att man som förälder gör det man orkar utifrån omständigheter det är. Jag gillar att du är öppen och reflekterande! ❤️

  11. Tack snälla för att ni delat med er av upplevelser och känslor på ett så himla fint sätt, det är svårt att skriva nyanserat när man känner sig liksom utsatt eller dömd (säger jag av egen erfarenhet) och jag är otroligt imponerad av tonläget. Stort och varmt tack för det! Ni har lärt mig en hel del.
    <3 <3 <3

Lämna ett svar till Elma Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.