Min första förlossning

Eftersom jag gjorde en repris på Arves förlossning när han fyllde år måste jag såklart göra en för Juni också. Min första förlossning var ganska tuff. Jag minns att jag sa att om de hade ett formulär där jag kunde välja mellan att kryssa i två rutor, en ”fortsätta föda barn” och en ”dö” så hade jag valt att dö. Så dramatisk. Men det var ganska hemskt faktiskt, även om det aldrig var någon fara rent medicinskt. Dock var upplevelsen inte värre än att jag födde ett andra barn tre år senare.

Förlossningsberättelse, nedskriven 2 april 2011

BF var den 27/4. Vid klockan 21 den 28/4 började jag få förvärkar. De kom ungefär var tionde minut och ökade i intensitet under natten. Jag tog Panodil och försökte lindra med vetevärme och TENS. Vid tre ringde jag förlossningen och frågade om det smartaste vore att försöka sova mellan värkarna (som då kom var sjunde minut) eller att sitta i duschen för att få lindring. Mest ville jag nog höra en röst tror jag, ville inte väcka Martin riktigt så tidigt. Kvinnan som svarade var i alla fall jättegullig, kom med tips och kändes trygg. Jag duschade och försökte vila men vaknade förstås abrupt av varje värk.

Vid 7 väckte jag Martin och det var så skönt att vara två. Han fixade frukost, masserade och gjorde hela skillnaden. Vi gick och la oss igen och försökte vila och låta kroppen jobba i lugn och ro. Jag klockade värkarna som kom med intervall på 5-10 min. Vi var ännu ganska osäkra på om det var förvärkar eller början på riktiga värkar men dagen gick och jag försökte vila och äta ordentligt (Martin lagade köttfärssås). Jag maxade dosen Panodil och rörde mig från sida till sida i värkarna. Kände mig spänd och glad.

Vid 16 åkte vi för att lämna hunden hos mina föräldrar. På väg hem ringde jag förlossningen och frågade om vi bara kunde få komma in för en bedömning. Hon som svarade trodde inte att förlossningsarbetet kommit igång än men att vi förstås fick komma in om vi nu ville det. Det ville vi.

Vi träffade en jättegullig barnmorska som undersökte mig. Och jag var öppen 4 cm! Jag och Martin gjorde high five av glädje, jag fick starkare tabletter än Panodil och så åkte vi hem igen. Barnmorskan hade dock “rört om lite” när hon undersökte (en hinnsvepning utan att fråga först), för att sätta mer fart på det hela och redan när vi kom hem var värkarna riktigt starka. Efter ett par mackor, ganska många värkar och strax före klockan 20 åkte vi in igen. Då var värkarna så starka att jag hävde mig ur bilen när vi fastnat i bilkö bakom en ambulans, klarade inte att sitta stilla.

När vi kom in var samma BM kvar, jag var öppen 6-7 cm och bad om epidural. Jag var ovanligt svårstucken men lustgasen (och världens bästa Martin) var till hjälp när hon satte kanylen. Det dröjde inte särskilt länge innan narkosläkaren kom och gjorde sitt jobb. Då hade jag så ont att jag knappt orkade bli rädd. Martin höll ihop mig och jag bad att få slippa höra om de olika momenten utan bara få klartecken när den var satt. Kände mig lättad efteråt, nu skulle det snart bli sådär lugnt och härligt som jag hört om efter en epidural. En stunds vila liksom. Men värkarna bara ökade i styrka och jag började få svårt att hantera det. Jag hängde på Martin, andades lustgas och bad att bedövningen skulle ta nån gång. Efter en timme kom BM in igen och vi berättade att jag inte kände nån skillnad. Hon konstaterade att den inte tagit och ringde på narkosläkaren som kom på nytt. Han var jättebra och proffsig men jag antar att det kan bli så där, att den inte tar. När han la den nya var jag stundtals helt borta, omtöcknad av smärta och hallucinerade nästan av lustgasen. När den äntligen tog hade förlossningen gått så långt att trycket var så starkt nedåt. Och där tar inte epiduralen.

Jag var nu helt slut och hade så ont att jag har svårt att minnas detaljer. Fattade inte hur jag skulle fixa resten av förlossningen och bad om bäckenbottenbedövning. BM försökte förklara att det inte skulle hjälpa mot trycket men jag bad, förhandlade, tjatade (alltså, med min spruträdsla i åtanke kan man förstå desperationen jag kände) och till slut fick jag den tydligen. Martin berättade i efterhand att det var bra att jag inte såg sprutorna.

När det var dags att krysta var jag så påverkad av smärta, rädd och trött att jag inte ville mer. Dessutom hade jag glömt kissa på massa timmar och hade för täta värkar för att kunna så var tvungen att få kateter, vilken total olust. Var helt slut och ville bara tacka för mig. Kände mig precis som i förlossningsprogram på tv när folk ba: JAG KAN INTE! och vips är ungen ute. Men jag fattade verkligen inte hur jag skulle kunna krysta ut barnet, jag höll ju för fan på att gå sönder. Jag ville inte trycka på, kunde inte. Jag fick prova olika ställningar och jag försökte våga krysta, jag bad Martin hålla ena änden av en handduk och så drog jag i den andra för att liksom våga ta i. Men det gick bara inte att göra det helhjärtat, jag höll samtidigt emot mentalt. Typiskt nog hamnade jag i den sista ställning jag kunnat tänka mig, på rygg med benen i de där hållarna. Fast det var ganska bra. Med hjälp av två BM, en undersköterska och en barnläkare, lite värkstimulerande (och diskret prat om sugklocka) hittade jag så den kraft jag behövde för att våga ta i när krystvärkarna svepte över. Nu skulle barnet ut! Alltså, de ljud jag gjorde, Martin säger att jag lät som en tiger. Till slut kom hon äntligen och DEN LÄTTNADEN! Fast det där med att det helt slutar göra ont då, jag håller inte med. Kände mig ganska söndertrasad och tyckte det var sjukt jobbigt att bli undersökt och få några stygn. Moderkakan slank enkelt ut men när de sen skulle trycka och känna på magen, jag ville bara få vara ifred, vila ut med min man och mitt barn. Och det fick jag sen.

Är jättenöjd med bemötandet på förlossningen, alla var peppande, snälla och bra. Och fast föda barn är det värsta och läskigaste jag gjort är jag ganska stolt över att jag fixade det. Inte för att jag direkt hade nåt val, men ändå.

Det resulterade dessutom i världens finaste unge (och ja, vi fattar att det är en subjektiv åsikt).

2 reaktioner på ”Min första förlossning”

  1. Gråter lite nu. Snyft snyft, tänk att man i en så pass utsatt situation samtidigt måste hitta någon slags råstyrka inom sig och sedan vips är livet för alltid förändrat.

  2. Jag såg sprutan. Tänkte då bara: ”Jaaaa! En annan sorts smärta!”

    Kände mig också stark under förvärkarna. Sedan kom de riktiga värkarna. Den smärtan går ju inte att förstå. Inte särskilt stark då. (Eller jo, det var jag ju, men det kändes inte så.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.