Mina barn 

En gång när jag pratade med en fd chef om hemma halvvuxna barn så sa hon ungefär att hon älskar dem för allt de varit och allt de är. Alltså väldigt fritt citerat från mig nu. 

Men jag tyckte att tanken var så fin; att man kan se bebisen, ettåringen, femåringen, skolbarnet osv i sitt stora barn. Att man såklart kan sakna vissa åldrar men att de finns kvar i barnet på något sätt. 

Eller så övertolkade jag det? Men jag tänker ändå ofta på det, att jag känner så. 

En morgon vaknade Arve vid fem och somnade om i min famn i soffan. Det var så otroligt mysigt. Vi sov ända till sju. 

Min bebis, min två och ett halvt-åring. 

4 reaktioner på ”Mina barn ”

  1. Så fin tanke! Och ja, det är ju lite så det känns faktiskt! Tittar på min långa gängliga sexåring med gluggen mellan tänderna, kommer ändå ihåg den där lilla mjuka bebin han var (nyss). Fint!

  2. Åh va fint! Jag tänker också så! Förresten finns det något sätt att komma åt din gamla blogg? Minns att du skrev ett inlägg där om åldersskillnad på syskon och att det blev 3 år mellan dina, att du inte var redo innan. Hur har det känt med 3 år emellan, lagom? Jag funderar på syskon till min lilla nu (som fortf känns sååååå lite), käner mig betydligt mer redo nu än för ett halvår sedan.. Om det tar sig direkt blir det lite drygt 3 år emellan, men får väl räkna med några månader till, så kanske 3-3,5 år. Vill gärna höra vad du tycker fungerat bra och mindre bra med denna åldersskillnad.

    1. Det går tyvärr inte, men jag kan försöka hitta inlägget. Jag tycker att det har varit jätteskönt med tre år mellan barnen och hade inte velat ha närmre än så. Det kanske är en efterkonstruktion men det har varit skönt att Juni gått att prata med och förklara för. Stort lycka till! Syskonkärleken är så fin. Även om de just nu bråkar en del är de tokiga i varandra. Och det är väl bra att träna på att bråka sägs det… kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.