Närakuten

Igår när jag hämtade barnen var Junis hälta och stelhet helt borta. Jag är ganska säker på att det inte är höftsnuva för hon har inte känt något ovanför knähöjd. Och växtvärk som håller i sig halva dagen känns också lite konstigt?

Igår kväll var jag därför orolig för allt från barnreumatism (vars första symptom ofta är morgonstelhet) och olika typer av cancer (eftersom många barn verkar ha visat det symptomet). Men sjuksköterskan på vårdcentralen tyckte såklart (indirekt) att jag skulle skärpa mig och gav oss en tid 26 juni, ifall det inte blivit värre innan dess. 

Fast nu har Juni fått feber, halsont och ont i huvudet. Vi får väl åka till närakuten när den öppnar. 

Balansen som förälder, att inte vara hönsig men samtidigt inte behöva ångra att man inte tog symptom på allvar… så svårt ibland. 

21 reaktioner på ”Närakuten”

    1. Märkte ju efter första bebisen att det var helt onödigt, och ganska läskigt, att åka till akuten med ett barn som hade något för hög feber. För alla smittor på akuten kändes värre än att avvakta hemma och ev ringa en ambulans om det kändes akut (vilket det ju aldrig gjorde).

  1. Håller med om att det är svårt ibland. Men jag tycker verkligen inte att du (ni) ska känna att det är hönsigt att kontakta vårdcentralen för en sån här grej. Hönsa på !!!🐓

  2. En veterinär sa till mig en gång att det är bra att vara hönsig. Då hinner inte den eventuella sjuklingen bli riktigt dålig utan får tidig hjälp vilket gör att den mår bättre fortare.
    Djur och barn är visserligen skillnad men för mig handlar det om omvårdnad oavsett person och art.

  3. Du är i gott sällskap! Kan inte tänka mig nåt värre än att ha missat symptom på nåt allvarligt hos sitt barn. Hellre söka vård en gång för mycket än att missa nåt. ❤️ Håller tummarna för att det är nåt helt ofarligt virus förstås. Kram!

  4. Vi har haft en del av det där hemma också, inte alltid hälta men lite ont. Vid feber och förkylningar kan tydligen barn få ont i tex knän vilket strålar ut i underbenet. Barn reagerar olika mycket såklart och är också olika smärtkänsliga. Det förklarade läkaren för oss när vi (hönsiga eller inte) sökte vård. Hönsighet är faktiskt instinkt när det kommer till ansvaret man har för sina barn. Du gjorde helt rätt! Stora kramar!

    1. Kanske ska utveckla: man får läkartid fort, läkaren kan titta på barnet genom videosamtal. Dessutom gratis!

  5. Better safe than sorry. Är sjuksköterska men tycker barn är knepiga att bedöma. Ju mindre de är desto svårare och läskigare. Med detta sagt undviker jag barnakuten i mesta möjliga mån. Närakuten däremot frekventerar vi rätt ofta. Det är förälderns uppgift att söka upp vården och vårdens uppgift att bedöma tycker jag.

  6. Usch vad jag fattar din oro! Min nästan femåring hade några veckor ont i benen om morgnarna. Väldigt stel och kunde inte gå normalt utan mera haltande. Men det gick oftast om innan hon skulle iväg till skolan. Tänkte också reuma och canser (och min man var arg på mig för min oro). Vi gick inte till läkare eftersom vi bor i ett land där vården är sådär. Men bodde jag där hade jag inte tvekat. Jag tänker att man alltid ska kräva utredning. För säkerhets skull…för att man kan…

  7. Klart att du blir superorolig, nonchigt av vårdcentralen. Men du, jag läste ditt senaste inlägg innan jag läste detta och precis sådär var det för min treåring tidigare i vår. Han blev plötsligt superhalt (vid tillfällen kunde han knappt stödja på benet) och hade ont i knä och underben på ena sidan. Det kom och gick i 1-2 veckor innan feber och streptokocker kom som ett brev på posten och när han väl blev frisk från det så försvann hältan och det onda. Enligt läkaren vi fick träffa kan så kallad höftsnuva sätt sig precis var som helst i kroppen, de trodde att det var det som hade satt ner immunförsvaret så att streptokockerna kunde blomma upp. Krya på!

  8. Jag har en son med barnreumatism (fast symptomfri sedan flera år nu) och tycker spontant inte att det låter som något du ska oroa dig utifrån de där symptomen. Hans första symptom var förresten ont i fotlederna, men det fattade vi inte förrän efteråt eftersom han var två år och inte kunde berätta varför han inte ville gå. Vi trodde att han bara var seg. 🙁 Åtta år senare har vi fortfarande inte kommit över att vi ibland tvingade honom att gå hem från dagis, och var trötta arga föräldrar som snäste åt en vilt gråtande unge. Aj. Den skulden kommer nog aldrig släppa.

    Men! Juni kan berätta om hon har ont eller ej, och var, och det gör det betydligt lättare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.