Om att våga hoppas

Idag tyckte jag att jag skrev en så himla klok kommentar (så ödmjuk nu) i en blogg, om att våga köpa bebissaker innan de sista veckorna av graviditeten:

”Men åh, unna dig att köpa lite saker. Jag tänkte så här: om nåt går åt helvete så är det säkert en bra terapi att behöva gå igenom bebissaker och gråta ut liksom. Om man inte vågat tillåta sig att tro att det ska bli ett barn blir det svårare att sörja om något gått fel?”

Men så är jag också en person som har firat redan när jag blivit kallad till anställningsintervju för jobb jag sökt. För det är faktiskt en bedrift när man jobbar med kommunikation. Och om man inte får jobbet så har man i alla fall fått vara glad för att man kom så långt i processen. Får man jobbet kan man fira en gång till. 

6 reaktioner på ”Om att våga hoppas”

  1. Håller med till 100%! Jag är mamma till tre pojkar men bara två finns här eftersom mellansonen dog i min mage i vecka 38. När vi väntade trean så var jag givetvis extremt orolig, men det var också viktigt för mig att han blev en person och hade en identitet, om det värsta skulle hända en gång till. Alltså visste vi könet väldigt tidigt, han fick sitt namn, alla visste att jag var gravid osv. Om det värsta händer i en graviditet, så är det ju snarare jobbigt att inte kunna dela det med alla, behöva förklara varför man är ledsen eftersom ingen visste om det. Så resonerade jag och precis som du säger – man är ju tokglad när man blir på smällen om man försökt, varför inte dela den glädjen? Att man inte skulle få ta ut saker i förskott är ju bara skrock och luther och att man inte ska förhäva sig. Dumheter, med andra ord.

  2. Åh vad jag önskar att jag hade den här inställningen till eh, ja allt. Känns som livet nu skulle behöva lite glädje och unn. Istället vågar jag knappt njuta av att barnen somnat och jag får ligga en stund i sängen bredvid bebisen. Så himla ohärligt och snålt. Jobbar påt.

  3. Håller med. När Vilhelmina dog i magen blev jag ledsen över att jag inte hade firat mer och frossat i bebissaker. Man blir inte mer ledsen för att man har varit lycklig under tiden. Kanske till och med tvärt om. Det var faktiskt det sämsta rådet jag lyssnade till, att ta det lugnt med bebisgrejer.

  4. Så tänker jag med. Dessutom tänker jag praktiskt så när jag var gravid så fixades det mesta när jag kommit iaf halvvägs, jag kände mer ”orka fnatta och fixa när bebisen är född, då vill jag ta det lugnt och göra sånt som jag och bebisen känner för då”. Hade det inte gått bra med graviditeterna hade vi varit lika ledsna oavsett om spjälsängen (som ändå knappt användes när barnen var bebisar..) stått där eller inte.

  5. jag försöker fostra mig till samma inställning. Magnus har den definitivt, han säger att man ska vara glad så länge det bara går. om allt skiter sig har man iallafall mått bra fram tills dess.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.