Om pappadepression

Hos Hormoner & Hemorrojder har en läsare skrivit och berättat om sin mans pappadepression. Jag tycker först och främst att det är sorgligt att det fortfarande (för många) är så skamligt att be om hjälp (från vården) när det gäller psykiska problem. Men blir också lite upprörd över detta:

”Väninnor med barn säger åt mig att ställa kraaaav på honom. Och ibland vill jag bara ruska om honom och säga åt honom att skärpa sig! Gör nåt åt det!! Fast sen får jag dåligt samvete när jag vet och ser hur tufft han har det… han önskar ju inget hellre än att inte känna såhär. Att bli frisk.

Att få honom att prata med en utomstående om detta är totalt uteslutet, han vägrar och tycker det är otroligt skämmigt. Så – hjälp? Vad kan jag göra för att få tillbaka min livsglada,  skojiga, kärleksfulla, vanliga man? Han har aldrig varit deprimerad förut och är inte på något vis suicidal.

Kul för den här kvinnan att både ta hand om sitt spädbarn ungefär helt ensam, samtidigt som hon tycker synd om sin man, som inte vill något hellre än att inte känna såhär men ändå inte kan tänka sig att prata med en utomstående för att få hjälp?

Åh vad många människor som går runt och är liksom medberoende för att deras partners inte vill eller orkar ta tag i sina problem. Jag är verkligen inte nån som försöker förenkla psykisk sjukdom,  jag vet också att vården lämnar mycket att önska och det är ju jättehemskt för den här mannen som drabbats. Men i de här fallen vill ju kvinnorna hjälpa männen att få rätt hjälp. Och att då bara vägra för att det är skämmigt? Näe, skärpning.

(Fler exempel finns i kommentarerna till inlägget.)

16 reaktioner på ”Om pappadepression”

  1. Jag vill tipsa om machokulturen på instagram som handlar om män och depression den här veckan.
    En egen reflektion är att det nog ligger en hel del kultur och syn på att män ska bära sina egna svårigheter utan att belasta det (vara tyst och stark machoman) bakom det där ”skämmigt”. Det är synd att män fostras in i att inte visa svaghet, eftersom det gör hindren innan man söker hjälp så himla mycket större.

  2. Ja, jag håller med helt! Såklart jobbigt för honom MEN när en lever med fler människor varav man har ansvar för åtminstone en eftersom man är förälder, så kan jag tycka lite att det är ens ansvar att se till att man är den ”bästa versionen av sig själv.” För barnets skull, för sambons skull, för sin egen skull. Känner så väl igen det här med killar och inte be om hjälp och det känns som det egentligen är 90% stolthet som sätter stopp. Hur kan skämmigt vara viktigare än att familjen funkar? Så tänker jag men fattar ju att alla inte gör det och att det säkert är massa ångest inblandat.

  3. Ingen kan styra att den blir sjuk (vad det än är för sjukdom), men en kan bestämma sig för att söka hjälp och vara öppen för den hjälp som finns att få. Det är ju faktiskt ett krav en KAN ställa på en partner som mår dåligt; sök hjälp annars orkar inte jag. Om det handlade om ett brutet ben skulle ingen acceptera att dra hela lasset själv för att den andra tycker att det är skämmigt att gå till doktorn. Tänk att det fortfarande är så tabu att må psykiskt dåligt!

  4. Jag läste också det där och precis det du sätter ord på skavde i mig. Vill verkligen heller inte förringa depressioner, inte på något sätt, men jag kan inte låta bli att känna att det beteendet som den beskrivna mannen har är ganska… vanligt? fast i hela spannet från att bara ha ”svårt att trösta” till ångestproblematik relaterat till barnet. Såklart är det jättehemskt när det blir så illa och att inte orka söka hjälp är väl ofta en del av depressionen (har själv tidigare i livet varit deprimerad från och till i år utan att ens erkänna det för mig själv eller någon annan och att söka hjälp fanns inte på kartan), men fenomenet att pappan ses som ”den andra föräldern” går ju igen på olika sätt. Jag tänker att mammor tvingas ta sig igenom saker i föräldraskapet som pappor kan välja att ställa sig bredvid och att det såklart får konsekvenser i relation till barnet. Säger inte att det är så i det här fallet, men jag tycker mig se det inte alltför sällan… Och alla inblandade förlorar på det.
    Plus att skammen kring psykisk ohälsa är så himla dum och onödig.

  5. Jag blir mest trött av att mellan raderna höra att det är kvinnan i relationen som har det för jävla slitsamt som måste dra hela lasset själv…..vet inte om man riktigt förstår då hur en depression påverkar den i huvudsak drabbade människan. Sök hjälp. Javisst. Absolut att det vore det mest korrekta utifrån hela familjens bästa men det är så oerhört lätt att stå på sidan om med pekpinnar om hur man ska göra och inte göra vid psykisk ohälsa. Har du anorexia är det väl bara att äta, hur svårt kan det vara? Har du ångestproblematik så är du förmodligen bara onödigt orolig, negativ och tramsig som inte klarar av att exempelvis vistas i trånga utrymmen. Är du nedstämd så ska du rycka upp dig och ta tag i ditt liv. Hur ofta händer det att man säger till en person med diabetes att sluta vara så nojig över insulinnivåer? Hur ofta tycker man att någon med förlamning i benen ska sluta tramsa och ställa sig upp och gå? Typ noll gånger. Är det så konstigt att man skäms, när psykisk ohälsa så ofta möts av oförstående och ibland rent elaka människor som tror att allt som har med psykisk sjukdom att göra bara är bullshit och något man kan åtgärda bara sådär? Och vem vill berätta att den har en diagnos som heter schizofreni, antisocial personlighetsstörning, borderline…whatever, när media ständigt lägger in att personen som mördade eller misshandlade led av någon av de psykiska diagnoser som finns. Jag har aldrig läst (tror jag) att någon gärningsman haft brutet ben, hjärtproblem, cancer etc. Det är år 2015 och ja, psykisk sjukdom är en skam. Till viss del pga de föreställningar och okunskap som finns kring olika diagnoser och där media är otroligt duktiga på att förstärka dessa. Man kan sitta och tycka att det är för jävligt att man inte söker hjälp när man borde och att psykisk ohälsa inte borde ge de drabbade den avskyvärda känslan skam. För att minska denna skam som finns utbredd kring psykisk ohälsa kan Ni börja med att verkligen rannsaka er själva och reflektera över hur ni ser på, bemöter och tänker kring människor med psykisk ohälsa. Det kan göra stor skillnad.

    1. Jag antar att denna kommentar var riktad till samhället i stort och inte baserad enbart på mitt inlägg? Eller menar du att du ”mellan raderna” läser att jag är en person som tycker att folk med depression borde rycka upp sig?

    2. Vill tillägga: när det gäller just depressioner relaterade till att få barn har jag fått uppfattningen om att det ofta går att komma tillrätta med genom samtal och ev medicinering under en period. I övrigt har jag inga pekpinnar alls när det gäller psykisk ohälsa, känner många som varit utbrända, är deprimerade och som har andra tuffa diagnoser/tillstånd.

  6. Ja, det är synd mamman men faktiskt ännu mera synd om pappan. På BVC följs mamman psykiska hälsa upp efter förlossningen utan att hon behöver be om det. Vilket är bra, för det är svårt att erkänna och be om hjälp när depressionen slår till. Mammor tycker också att det är svårt att prata om hur de mår vid förlossningsdepressioner tex för att det är så svårt att inte vara lycklig när ett litet barn har fötts. Och ja, jämställdhet. Vissa saker kan faktiskt slå hårdare mot män, tex tabuet att inte prata om känslor eller ens visa vissa känslor. Empatin behöver inte försvinna även om man inte ska bli medberoende?

    1. Ja, det är det verkligen. Ojämställdheten gör väl också att en pappa kan gå längre tid med en ”obehandlad” depression, eftersom jag tror att få reagerar lika starkt när en pappa har svårt att knyta an som när en mamma har det. Helt fruktansvärt och viktigt att BVC försöker fånga upp även pappor.

    2. Jag tycker förstås inte att man ska sluta tycka synd om, eller ta hänsyn till, den som är deprimerad. Men jag lider med den här mamman som verkar känna sig väldigt maktlös.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.